NFT är dött, länge leve NFT

Status
Not open for further replies.
Alltså, jag försöker bara förstå vad som händer. Jag äger ju redan mina minnen?

Om vi nu ska hänga oss kvar vid nft:andet så är det ju så. Vi äger det vi minns så länge vi lever. Men det består inte efter vi dött. Det förblir inte kvar. … men om vi delar minnet här, så blir det ju nåt utanför en själv. Likt det en sån där NFT skulle kunna vara … varit. Typ.
 
Om vi nu ignorerar trådstarten och tänker oss att man kunde gjuta in minnen i glaskulor eller något, som skulle leva kvar under hela mitt liv och längre ändå…

Jag har inga minnen som jag tror skulle vara särskilt viktiga eller meningsfulla för någon annan än mig.
Jag har dessutom alltid haft vad jag själv upplever som ett opålitligt, flyktigt minne, så om jag haft några upplevelser värda att bevaras så är de redan antingen borta eller så har de redan förvanskats till oigenkännlighet.
Jag tenderar inte att leva så mycket i dåtiden; jag undviker att längta tillbaka, tänka mig tillbaka, ångra saker osv. Att ha ett minne man inte kan lita på kanske har den effekten?

Liksom, min resa till Japan var fantastisk. Men minns jag så mycket av den? Egentligen? Några flyktiga glimtar, mest. Men jag antar att hela den resan skulle hamna ganska långt upp på min lista över saker jag skulle vilja minnas bättre, och längre.
 
Så vilket minne (ögonblick, unik händelse, annat särskilt) vill du mynta och sälja?

Om vi nu ignorerar trådstarten och tänker oss att man kunde gjuta in minnen i glaskulor eller något, som skulle leva kvar under hela mitt liv och längre ändå…

Jag har inga minnen som jag tror skulle vara särskilt viktiga eller meningsfulla för någon annan än mig.
Det är väl här någonstans jag blir förvirrad av premissen. Som Krank säger, varför skulle mina minnen eller upplevelser vara intressanta för någon annan? För all del skulle jag kunna tänka mig att känslan jag hade när jag fick min dotter i famnen första gången är något helt utomvärldsligt, där hela universum tycktes samstämma i harmoni. Men även om det skulle vara något någon annan var intresserad av är det ju helt barockt att tänka "jag ska tjäna pengar på det". Så djupt personliga saker funkar ju inte alls. Väldigt få upplevelser känns som det skulle funka. Kanske musik som är dagsfärsk.

Första gången jag hörde Ikiryo live var närmast religiöst, och eftersom (tror jag) de inte längre spelar är det en upplevelse som inte längre går att ta del av, för någon. Men då handlar dey väl mer om själva känslan i stunden. Bara minnet finns ju på Youtube och Spotify liksom.
 
Gissar att förvirringen är just att folk är så fast i ett ”kapitalistisk värdetänkande” och inte tänker poetiskt. För varför skulle jag skriva ner en fras om den inte gick att sälja och varför skulle något vara värt att bevara om det inte har ett direkt tydligt värde som jag ser direkt idag.

ΕΙΚΩΝ Η ΛΙΘΟΣ / ΕΙΜΙ ∙ ΤΙΘΗΣΙ ΜΕ / ΣΕΙΚΙΛΟΣ ΕΝΘΑ / ΜΝΗΜΗΣ ΑΘΑΝΑΤΟΥ / ΣΗΜΑ ΠΟΛΥΧΡΟΝΙΟΝ
 
Status
Not open for further replies.
Back
Top