När ni skriver rollspel, åt vem vänder ni er? Och hur sant är det?

Jag tycker det är supertråkigt med den akademiska skriften som är vanlig i svenska rollspel. Föredrar värme och tonalitet.

Själv skriver jag för att väcka tankar kring spelandet, oavsett om det är system eller äventyr. Jag riktar mig till läsaren men vem läsaren är kan vara spelare eller spelledare.

Ska man ha en sammanfattning av äventyret först av allt? Kanske, men det kan också ligga vikt i att läsaren får upptäcka allt eftersom den läser, eftersom det kan bidra till engagemang för läsandet.
 
Uh, jag är kass på att skriva vettigt när det kommer till rollspel. För mig är det ofta en känsla eller situation jag vill utforska och framhäva när jag skriver något rollspelsrelaterar.

Jag kan få infall att skriva utifrån förlust till exempel, och då fixerar jag snarare vid hur det ska synas i texten än något annat. Det är temat som ska bära spelet, allt annat sekundärt. Sen blir det som det blir med resultatet.
 
Sen någon svensklektion nån gång på gymnasiet tänker jag på vem jag skriver för/till. Jag ägnar ganska mycket tid att putsa mina texter i försök att inte glömma något viktigt, formulera mig tydligt och förklara för vem texten är tänkt. Jag vet att jag är dålig på att begränsa hur mycket jag skriver så jag försöker också medvetet hålla ett öga på det så att texter inte blir svåröverskådliga och material inte blir så massivt att det inte går att minnas.

Det jag publicerat varierar. Exempelvis på min rollspelsmaterialsida så är materialet från olika källor så det finns ingen enad approach.

Mina texter har olika perspektiv och jag försöker skriva sådant som jag själv kulle vara intresserad av. Till exempel, när jag skriver världar så vill jag gärna få med perspektivet från de "riktiga" personerna från miljön samtidigt som jag vill presentera sanningen för spelledarens ögon. Jag är inte så förtjust i opålitliga berättarröster så de skippar jag.
 
Det beror mycket på vad jag skriver. Ett regelhäfte ska vara så sakligt som möjligt, där ska spelarna inte behöva fundera på om de ska tolka några dolda meningar. Samma sak med äventyr. Ett världshäfte å andra sidan kan vara en osalig blandning av fakta och missuppfattningar.

Där finns mycket att vinna genom att skriva en del av texten från världens ögon, vad kulturen som karaktärer kommer ifrån tror är sant. Mycket förklaras aldrig som påhitt, men en del saker klargör att det är från ett visst perspektiv, som tex den dominerande folkgruppens syn på andra folkgrupper i riket. På samma sätt kan jag hoppa över att beskriva mycket bara för att det inte är något som är relevant i världen, så vitt världen vet.

Skönlitteratur är mer komplicerat. Där varierar det mer, men generellt så har jag inte intresset att beskriva allt, och förklara mindre, jämfört med rollspel. Där kan perspektiv även vara en viktig del för att förklara karaktärer. I berättelser siktar jag mer på att beskriva nog för att läsaren ska kunna göra en egen tolkning, som förhoppningsvis är någorlunda lik min, och på så vis bygga sin egen värld med egna karaktärer utifrån min text som vägledning. Jag ser det som en viktig del i världsskapande.

Min skapelse blir helt enkelt anteckningar som används till att göra en ritning, som någon annan använder för att själv återskapa världen. Det blir inte exakt min värld, karaktärerna får andra röster och detaljer skiljer sig. Med andra ord ser jag inte skapelseprocessen som bara författarens, varken för skönlitteratur eller rollspel. Folk bygger sina egna världar från det materialet, de visualiserar dem, ger dem liv, gör alla detaljer som är oskrivna, och så vidare.

Inte i något fall har jag som mål att skriva en text som i sin helhet är vilseledande, även om detaljer kan undanhållas för att det antingen passar världen, eller för att ge frihet till skapelseprocessen.
 
När jag skriver äventyrstext så riktar jag mig till läsaren/spelledaren och siktar på att vara så pedagogisk och tydlig som möjligt. Därmed sagt så försöker jag väl skriva så grant och ~litterärt~ som jag kan (med varierande resultat), med något slags tanke att även vibes är spelbart.

Men det är intressant det där med författarröst, läste nyligen Patrick Stuarts äventyr The Doom of the Dark och han har en tydlig samtalston i sin stil. Ett direkt tilltal, ibland med små skämtsamheter och liknande. Det kan vara rätt trevligt.
Däremot så är jag personligen smått allergisk mot regeltext som är väldigt in world. Jag tänker t.ex. på The Extraordinary Adventures of Baron Munchausen som emulerar berättarens ton genom hela boken (om jag minns det rätt), eller De Profundis som är skriven som en korrespondens. Jag fattar grejen, men för mig tar det mig nästan ur fiktionen, snarare än in.
The Extraordinary Adventures of Baron Munchausen är dock väldigt underhållande skrivet, och det finns en regelsummering i slutet ‘for those who have not been paying attention’ ;)
 
The Extraordinary Adventures of Baron Munchausen är dock väldigt underhållande skrivet, och det finns en regelsummering i slutet ‘for those who have not been paying attention’ ;)
Det är fair - och för tydlighetens skull så menade jag inte att det är dåligt, bara att det inte funkar för just mig!
 
Helt ärligt kan jag ibland känna mig hämmad av det när jag skriver/skrivit något och behöver försöka följa processen bakåt i tid som gett upphov till texten jag fått ner på ”pappret”. /.../

Men, kortfattat undrar jag om detta är något som andra brukar tänka på eller känna sig hämmade av eller kanske bara inspirerar andra?
Vad menar du med detta egentligen?

Jag brukade, innan AI, skriva två utkast. Jag börjar med att skriva ned precis alla rubriker och en kort kommentar om dom. Sedan sätter jag mig och fyller ut varje rubrik med löptext, minst en per dag. Detta gör jag för min egen skull. Sedan slänger jag bort det utkastet. Andra utkastet skriver jag sedan från minnet, men skriver för att andra ska läsa det.

Jag skriver också ned allting efter ett år av speltestande. När jag skrev Matiné tog det mig ett halvår att producera 112 sidor och dom tidigare utkasten skrev jag om under flera år, allt eftersom jag speltestade. När jag sedan skrev varianten Mutiné fick jag ned 50 sidor, korrekturläst och satt i layout, på två veckor! Detta efter att jag gjort speltest under ett helt år, där jag fokuserade på att testa varje delmoment i spelsystemet, så jag visste hur jag skulle formulera. Spelarna fick mest ett skelett. Till exempel, inga färdighetsförklaringar, bara namnen. Utifrån deras tolkningar skrev jag sedan färdigheterna.

Med AI kan jag skippa den andra omskrivningen. Jag skriver för mig, låter den bearbeta texten och sedan går jag in och redigerar texten direkt. Den får mig att se på texten på ett helt annat sätt.

Om intressant, här är två versioner av samma system (en sida karaktärsskapande och två sidor grundregler):
  • Gamla (skrev för min skull)
  • Nya (skrev för andras)
 
Last edited:
"En bildad och intresserad allmänhet". Nej, men jag skriver väl i hög grad i en röst som matchar mig själv – stundtals akademisk (dock inte i bemärkelsen torr/formell), stundtals humoristisk, stundtals dramatisk. Jag tror jag behärskar språket tillräckligt väl för att göra det uthärdligt.
 
Vad menar du med detta egentligen?

Jag brukade, innan AI, skriva två utkast. Jag börjar med att skriva ned precis alla rubriker och en kort kommentar om dom. Sedan sätter jag mig och fyller ut varje rubrik med löptext, minst en per dag. Detta gör jag för min egen skull. Sedan slänger jag bort det utkastet. Andra utkastet skriver jag sedan från minnet, men skriver för att andra ska läsa det.

Jag skriver också ned allting efter ett år av speltestande. När jag skrev Matiné tog det mig ett halvår att producera 112 sidor och dom tidigare utkasten skrev jag om under flera år, allt eftersom jag speltestade. När jag sedan skrev varianten Mutiné fick jag ned 50 sidor, korrekturläst och satt i layout, på två veckor! Detta efter att jag gjort speltest under ett helt år, där jag fokuserade på att testa varje delmoment i spelsystemet, så jag visste hur jag skulle formulera. Spelarna fick mest ett skelett. Till exempel, inga färdighetsförklaringar, bara namnen. Utifrån deras tolkningar skrev jag sedan färdigheterna.

Med AI kan jag skippa den andra omskrivningen. Jag skriver för mig, låter den bearbeta texten och sedan går jag in och redigerar texten direkt. Den får mig att se på texten på ett helt annat sätt.

Om intressant, här är två versioner av samma system (en sida karaktärsskapande och två sidor grundregler):
  • Gamla (skrev för min skull)
  • Nya (skrev för andras)
Jag ska se om jag kan lyckas förklara.

Primärt har jag skrivit äventyr, så inga rollspel i sig. Dock har jag även noterat att iaf jag tänkt på det jag klurar på här i tex läsnimg av CoC och Delta Green, men även andra rollspel som tex fantasy i egenskrivna världar. Men jag kommer till det.

Säg i ett äventyr, där finns det ofta en text med en bakgrund om vad som hänt, hur det gått till, motiv som ligger till grund för ageranden etc. Att skriva det i tex ett äventyr tar sig lätt uttryck som en sanning. Dock, kanske är jag (som författare) inte alltid på det klara med varför något sker, och det behöver kanske inte heller vara relevant för äventyrets upplevelse eller hur det spelas, men det skulle kunna påverka hur en SL (utan dessa tankar) tar till sig äventyret. Dvs kan det, beroende på formuleringar, hämma eller inte hur äventyret tas emot och genomförs av SL i sin/sina session(er).

Det är i detta gränsland som jag ibland kan hamna med tankarna (som kan upplevas som hämmande). Oftast tar jag mig bara förbi dem utan direkt ens notera det, men ibland är det inte så. Jag har en tendens att vilja formulera alla nyanser, men ett rollspelsäventyr är rätt dåligt lämpat för att fånga detta. Det är ju det sessionen är till för!

Så vad är problemet? Jo, i själva texten jag skriver, kan det genom olika ”berättarröster” eller genom till vem man ”adresserar” i texten kunna fånga en sådan nyans? Det är väl där jag klurar, samt på något vis ett litet skav i att skriva äventyret som en berättarröst som blandar det regelmässigt hårda och sanna (”ana att denne ljuger genom en hård success på psykologi”) efter meningen med att ”Bert dödade sin mor för att hon psykologiskt misshandlat honom sedan han var 7 år.” Det sista är ju en sanning, eller iaf en grad av sanning som är tillräcklig för äventyren, men på något vis skaver det i mig (troligen en personlig grej) att skriva just det. Som om att man tar bort ett uns av personen bakom dådet. För vem vet hur mycket förra helgen spelade in i allt detta; då hans flickvän första gången såg hans barnhem. Där han ännu bodde. Och hur modern såg på Jennie med samma dömande blick hon gjort sedan alltid. Och hur mycket spelade det in att skruvdragaren precis var nyinköpt och där när hon skällde på honom igen? Och varför nu, med så mycket kladd som följd, istället för med råttgiftet han köpte redan för 7 månader sedan och låtit stå i källaren bakom tvättmaskinen?

Okej, avvek något. Men skulle även nämna Delta Green. Där finns tex en tidslinje med hur hela DG utvecklas från sin början under tex andra världskriget till 2017. Ska man se det som sanningar? Det är nog någon typ av koncensus, men somlig info är sådant som krävs en allvetande berättare (typ) för att förmedla eller ens känna till. Och om man nu tänker (in-game), vem har sammanställt detta? Behövs den informationen för en SL? Kanske ja, man vill ge SL möjligheten att bygga ut sin ”simulation” och spinna vidare på och tangera eller korsa ”historiska” händelser. Dock, skriven text är skriven. Hur blir det med nästa bok eller fortsättning på historien (säg efter 2017)? Skulle en läsare acceptera att den noterade ”historien” skrivs om eller revideras, kanske bara genom att säga att det var ”desinformation”? Typ ”delen med deep ones och operation ragnarök stämde inte.”

Kanske ett förvirrat narrativ här, men jag tror jag diggar @Ymirs beskrivning om Neotech! Det är experimentellt, men en tanke som är kittlande. Vad är egentligen förväntningarna av läsarna av ett rollspel gentemot vad en kreatör vill förmedla? Som sagts, få fram regler så man kan spela, men är det kreatörens mål? Vet ej, jag är kluven och det är väl det jag kan hämmas av.

Att känna sig låst till texten man som författare skriver i formatet pga förväntningarna från läsaren, och tankar på hur man kan (på nått klurigt vis) experimentera med det!

Ett exempel jag kan förstå mer och mer är tex att Tolkien inte gav ut Silmarillion under sin egen livstid. Det verkade agera som en grundplåt, eller ram, för teman och berättelser han ville förmedla med sina sagor, men kanske utgjordes den av både sanningar och osanningar som av läsaren (skulle den avslöjas) kunna cementera hur man ”rätt” skulle läsa och tolka hans verk. Ett rätt som kanske aldrig fanns? Kan vara ute och cykla här, men men.

Så, svamligt, men ändå! Ett försök!
 
Back
Top