När ni skriver rollspel, åt vem vänder ni er? Och hur sant är det?

verec

verec

Swordsman
Joined
12 Jun 2021
Messages
424
Location
Göteborg
Jag har under många år roat mig med att skriva ”skönlitteratur” på fritiden och ju äldre jag blivit ju mer intresserad har jag blivit i att analysera texten jag läser.

Exempel är ur vilket perspektiv är texten skriven, till vem ”talar” texten, ”vem” skriver texten, men även saker som ”sanning” (i relation till opålitliga berättare) och även saker som ord och namn (med ex fokus på ”inomvärldslig” etymologi). Dock har jag inte läst så mycket fantasy, men av Tolkien har jag läst det mesta redan i unga år.

Nu när jag skrivit lite rollspelstexter så kan jag fascineras av ”diversiteten” av perspektiv och hårda vs mjuka sanningar. Exempel är den hårda regeltexten, kontra den mellanhårda histioriska händelsetidslinjen till vaga texter om hur somliga saker i ett samhälle kan te sig, tex hur en vardag kan se ut eller instick (tex med dagboksinlägg) med texter skrivna av en invånare i fiktionen.

Vidare, likt sista delen med invånarens inblick, så varierar både olika upphovsmakare till texten och vem texten vänder sig till i nästan alla rollspelsböcker. I extremen vänder sig (väl) reglerna mot oss som läser rollspelsboken medan en fiktiv krönika kanske vänder sig till ett fiktivt lands fiktiva framtida invånare. Denne kan då vidare skriva historien så som den vill förmedla den till de framtida fiktiva läsarna.

Helt ärligt kan jag ibland känna mig hämmad av det när jag skriver/skrivit något och behöver försöka följa processen bakåt i tid som gett upphov till texten jag fått ner på ”pappret”. Tänker också att jag borde lagt mer fokus på svenskan i gymnasiet!

Men, kortfattat undrar jag om detta är något som andra brukar tänka på eller känna sig hämmade av eller kanske bara inspirerar andra?
Ser ni texterna ni skriver/läser som hårda sanningar, eller finns den opålitliga berättaren i bakhuvudet?
Eller tänker ni inte alls på det och helt enkelt bara kör på?
 
Skriver inte så mycket, men har ändå funderat en hel del på sanningen i rollspelssammanhang. Alltså inte vad som är sant och mer hur dem jag berättar, beskriver och gestaltar förhåller sig till sanningen. Att alltid berätta utifrån den personen som för tillfället talar, aldrig beskriva något som en neutral berättarröst, även när världen och omvärlden beskrivs. I perspektiv av spelledare alltså, inte berättare eller författare.

Edit. Ska väl nämnas att vi spelat/spellett de senaste tio åren via text. Texter som ska kunna läsas, och är mer prosalikt än ren chatttext.
 
Last edited:
Jag är helt med på det här med att tänka utifrån liksom litterära perspektiv, genrer osv när jag skriver. Framför allt spelvärldstexter, då. I regler blir det mest ganska hårt och "tråkigt" dels för att det tar mindre plats och dels för att det blir tydligare. Jag vill inte slösa mer utrymme än jag måste på regler, och de ska lättbegripliga, liksom.

I Kutulu hanteras ju det lovecraftska vansinnet med just greppet "opålitlig berättare". Men inte texterna i själva äventyren.

Jag försöker ofta använda ett språk i spelvärldstexter och så, som skapar en stämning och en känsla. I Kutulu blir det långa, lite styltiga meningar på lite låtsas-gammeldags svenska som ska skapa lite känsla av prydligt och bildat 1920-tal. I Rotsystem föredrar jag istället korta, bitvis avhuggna meningar för att skapa en lite mer hetsig och… klaustrofobisk? känsla.

Däremot har jag inte vågat mig på att skriva osanna saker. Mest, tror jag, för att jag ser spelvärldsbeskrivningar som att de ska hålla för att slås i under spel för att hitta korrekt information. Rollspelstexter är ju lite speciella eftersom de både förväntas funka som rak A-Z-läsning och som uppslagsverk…

Samtidigt uppskattar jag ju till exempel Oktoberlandets grepp där, med spelvärld som enbart beskrivs av personer i spelvärlden. De är ju definitivt opålitliga! Och jag uppskattar särskilt att spelet, ffa dess senaste utgåva, liksom explicit vänder sig till läsande spelgrupper där man i princip verkar förväntas ha som små läscirklar och diskutera det man läst och bygga en gemensam förståelse som man sen spelar utifrån.

(Jag gillar också generellt att lyfta andra grepp från skönlitteraturen; min nuvarande obsession är texter som slänger in begrepp utan att förklara dem, där man som läsare förväntas ha dem i bakhuvudet och försöka lösa det lilla mysteriet med vad de betyder utifrån sammanhang osv, samtidigt som man fortsätter läsa. Jag hade tänkt göra mer av det i Luna City Blues men fegade tyvärr ut lite efter klagomål från korrläsare)
 
I Neotech Edge jobbade vi medvetet med detta. De tre grundböckerna till spelet är alla skrivna i delvis olika ton, och anses ha en digetisk avsändare:

Grundboken har en avsändare per kapitel. Varje kapitel inleds med en ingress där avsändaren förklarar sin avsikt, ett exempel:
Välkommen som Admin inom Farring International’s Simulation Services, byggda runt vår artilekt Alba. Alba har kapacitet att simulera globala mänskliga samhällen till en estimerad precision av 87,55 %, och de (Alba föredrar att omnämnas i plural) har framgångsrikt använt detta för att förutse marknadsrörelser, demokratiska val och uppblossande konflikter. Du är här för att forska om de psykologiska, narrativa och moraliska dilemman som intresserar Alba särskilt. Du har fria tyglar att starta nya simulationer, men kom ihåg att allt du läser här är på need-to-know-basis för Admins och inte bör spridas, då det kan påverka simulationens utfall.

Att konfigurera och övervaka simulationerna är ett mödosamt arbete, lika komplext och mångbottnat som monde självt. Men tillfredsställelsen vid en korrekt genomförd simulering är naturligtvis en av de mest utsökta känslorna som finns. Vi vet att du är redo för uppgiften, annars skulle du inte vara här. I den här guiden delar vi på Farring Simulation Services, och Alba, med oss av våra bästa rekommendationer för hur du blir en skillad Admin.
Click to expand...

Kapitlen är:

Nimrod Headhunter
Rollpersonsskapande. Fräjmat som rekryteringsmaterial från megakorporationen Nimrod.

Requiem Guide to Life
Erfarenhetstabeller. Fräjmat som en databas från Requiem TV, en avantgarde mediakanal.

Samsundai Happiness Advisor
Regler för downtime, ekonomi och rollpersonens psyke. Fräjmat som en vägledning från Samsundai, den ultra-megakorporation som styr Korea enligt en slags neo-feodal modell.

ParaMil Field Manual
Strid etc. Fräjmat som en manual från militär-korporationen ParaMil.

Alba's Admin FAQ
Spelledartips och dylikt. Fräjmat som en guide för att navigera en simulation utförd av Alba, en välvillig AI från företaget Farring.

De övriga två modulerna till spelet har sin egen fräjming:

anon
Regler för hacking och rollpersoner från fraktionen anon, en av de stora subkulturerna i Neotech. Fräjmat som en serie inlägg och manifest från forumet 59475F0270B9.guru, samt från Amazingly Butterfly, en bisarr AI-personlighet.

PRD
Beskrivning av settingen Pearl River Delta och rollpersoner därifrån. Fräjmat som en Vice Magazine-liknande reseguide hopyxad av cyniska hipsters.
 
When writing player characters I colour the information based on the characters point of view. Nothing creates a little PvP tension better than having two characters both think of themselves as the best swordsman in town.

When I wrote the characters for The City, I noticed how they each saw a different version of the city. One character could be completely blind to issues important to another.

Otherwise I mostly write hard, instructional texts directed to the players.
 
När jag skriver äventyrstext så riktar jag mig till läsaren/spelledaren och siktar på att vara så pedagogisk och tydlig som möjligt. Därmed sagt så försöker jag väl skriva så grant och ~litterärt~ som jag kan (med varierande resultat), med något slags tanke att även vibes är spelbart.

Men det är intressant det där med författarröst, läste nyligen Patrick Stuarts äventyr The Doom of the Dark och han har en tydlig samtalston i sin stil. Ett direkt tilltal, ibland med små skämtsamheter och liknande. Det kan vara rätt trevligt.
Däremot så är jag personligen smått allergisk mot regeltext som är väldigt in world. Jag tänker t.ex. på The Extraordinary Adventures of Baron Munchausen som emulerar berättarens ton genom hela boken (om jag minns det rätt), eller De Profundis som är skriven som en korrespondens. Jag fattar grejen, men för mig tar det mig nästan ur fiktionen, snarare än in.
 
Jag försöker skriva så lite text som möjligt, för det är inte läsandet som är det viktigaste runt spelbordet (tycker jag). Så som @Frederik J. Jensen uttrycker det, "hard, instructional texts directed to the players", tycker jag nog egentligen är det bästa.

I allmänhet ogillar jag text som bara är stämningstext och uppskattar när spel istället berättar vilken inspiration de har och sen kan jag själv ta den vidare. Det gör också att jag inte behöver berätta för spelare vad jag tycker är "rätt" sätt att tolka inspirationen, för det blir deras egna ansvar.

Men så skriver jag också uteslutande rätt korta saker. :)
 
Jag tittar tillbaka på de texter jag skrivit nu senast, äventyrstext och regelsystem. Här har jag inte funderat över så mycket på huret i skrivandet. Men ser att äventyrstexten är mer neutralt hållet, beskrivande text riktad till läsaren, men ingen tydlig berättare. Regeltexten är mer resonerande, en berättare som förklarar för läsaren. Ingen av de texterna försöker ha en tydlig röst (även om det senare mer är [jag] till en läsare). Ingen av texterna försöker avvika ifrån ”sanningen”.
 
Jag skriver ju oftast bara regler, då spelvärldar mest är något som händer andra människor. Vem som adresseras är nog det som varierar minst. Det är alltid läsaren av spelet. Däremot kan jag variera ton, tilltal och språk en hel del. Huldran är skriven på 1800-talssvenska. En del spel är kort sammanfattade, i princip punktlistor. Det är när jag vill att spelet ska få plats på under en A4, som i FörEfter och Hennes sista resa. Andra är mer pratiga och har ett tydligt personligt tilltal. Det är nog mitt förvalsläge, om jag inte har någon anledning att avvika, som i ovanstående fall.

På sistone har jag dock skrivit en hel del ”spelvärld” i Blommornas folk. Där jag jag en ganska saklig och objektiv ton, men försöker att få in lite stämning och litterär kvalitet i texten. Jag är dock oftast begränsad i utrymme, då varje text helst ska få plats på ett uppslag.
 
När jag skriver så försöker jag fokusera på att skriva instruktivt, tydligt och kort.
Jag undviker avsiktligt att skriva "stämningsfullt" i största möjliga mån, i det spel jag i huvudsak skriver för (Call of Cthulhu Sverige) så kommer "stämningen" istället in på två sätt i texten:

1. Vi använder ett avsiktligt "gammelmodigt" språkbruk i de fall där det är rimligt att göra (ordval, fraseringar etc). Inte konsekvent över hela texten, men för att ge texten en "anda" av att vara lite fisförnäm, akademisk och ålderdomlig. Kommer det i vägen för tydlighet och läsbarhet så skippar vi det anslaget i de stycken det inte funkar.

2. Vi talar utifrån spelets tidsperiod som "nu" även i texter som inte är inomvärldsliga eller stämningsskapande. 1920-talet är alltså inte en historisk era ur spelets perspektiv, utan spelets "nutid". Saker som händer efter typ 1929 blir sådant som kommer hända, det som är dåtid är sådant som skett innan 1919.

Detta är inte genomgående konsekvent i exakt allt som skrivits, kommer skrivas och har skrivits till spelet. Men det är en ambition att hålla det så. Vi skriver mycket sällan rent litterära stämningstexter, dessa glider in ibland som korta introscener till äventyr mm, men när vi skriver texter som avser etablera en stämning (exempelvis bakgrundstexter) så försöker vi ändå främst förklara vad som har hänt, inte försöka presentera det som skönlitteratur.

En liten stämningsbonus är att det inte sällan glider in lite förenklade och försvenskade "Lovecraftismer" i texterna, det är inget direkt mål utan handlar mer om när man får lite feeling, så längre det inte stör textens syfte eller flöde. Det kan vara enkla grejer som att berskriva ett monster som "ett fruktansvärt vidunder bortom människans fattningsförmåga" eller en mytosbox som "en ruttnande lunta fylld med blasfemiska avslöjanden om universums sanna natur". Sådant jox, men det är inte så mycket av ett uttalat mål, och ofta sådant som stryks i redigeringen.


Sedan är mitt personliga mål som rollspelsskribent att skriva mer åt det där håller, för det är vad jag själv gillar mest att läsa:
entomophobiac said:
Jag försöker skriva så lite text som möjligt, för det är inte läsandet som är det viktigaste runt spelbordet (tycker jag). Så som @Frederik J. Jensen uttrycker det, "hard, instructional texts directed to the players", tycker jag nog egentligen är det bästa.
Click to expand...

Men jag är inte tillräckligt bra på att skriva kort än, så det är något jag behöver öva mer på.

I övrigt så skriver jag till en publik som vi identifierat som någon sorts "kärnpublik" till spelet, de har lite olika egenskaper som såklart har en påverkan på hur saker skrivs:

- Det är vuxna människor, i huvudsak 25+
- De är läskunniga, vana läsare och med ett relativt brett ordförråd
- De har något av ett historieintresse och hyffsat grundläggande förkunskaper

Skulle jag skriva ett spel där det huvudsakliga avsedda läsaren är exempelvis en yngre ungdom eller någon med lässvårigheter så skulle texterna förmodligen se annorlunda ut.
 
Last edited:
entomophobiac said:
Jag försöker skriva så lite text som möjligt, för det är inte läsandet som är det viktigaste runt spelbordet (tycker jag).
Click to expand...
Det tycker inte jag heller, och det finns inget tråkigare än att läsa rollspel, men jag gör ett undantag för text som är tänkt att läsas under spel. Antingen högt eller i andanom. Då är texten en del av spelupplevelsen och förtjänar därmed att stämmas ordentligt.
 
Genesis said:
Det tycker inte jag heller, och det finns inget tråkigare än att läsa rollspel, men jag gör ett undantag för text som är tänkt att läsas under spel. Antingen högt eller i andanom. Då är texten en del av spelupplevelsen och förtjänar därmed att stämmas ordentligt.
Click to expand...
Tror att mina undantag mer handlar om vad jag tycker är roligt att skriva. Men det får vara okej så länge rollspelsskrivandet framförallt är en hobby. :)
 
Mitt mål är att skriva kort och tydligt. Jag försöker även bli bättre på att skriva med ett direkt tilltal. Att skriva fylligt och stämningsfullt är däremot inte min grej. Jag är alltför formad av 20+ år på myndighet. Därför blir det jag skriver nog alltid mer manual än roman (vilket jag absolut föredrar hos rollspel även som läsare).
 
Jag skriver huvudsakligen scenarion och i dem riktar jag mig i allmänhet till läsaren och därmed spelledaren. Mitt mål i dessa är att försöka vara instruktiv och kortfattad utan att ge avkall på att förmedla stämning eller sådant som kan inspirera spelandet. Det är en rätt svår balansgång.

Men det här är mycket en typ av mottagaranpassning utifrån mitt intryck av vad dagens läsare vill ha. Jag känner mig i min rent personliga smak verkligen inte i takt med forumets övergripande konsensus här, utan jag kan själv faktiskt tidvis uppskatta ett lite mer utbroderat språk som ger lite läsvärde i sig (givet att det är bra skrivet). Inte i mening att slå över i bara stämningstext, men att låta exempelvis en bakgrund eller miljöbeskrivning också förmedla intryck och känsla. Det är lyckligtvis inte så vanligt, men det har hänt att jag har lagt rollspel åt sidan som varit så pass trist skrivna - ofta väldigt avskalade - att jag inte kommit igenom dem alls för att det varit för tråkig läsning. Tyvärr kvittar det hur bra de funkar vid bordet, jag kommer av den anledningen inte spela dem ändå.
 
luddwig said:
Den enda konsensus som råder på forumet torde vara att det inte råder någon konsensus på forumet.
Click to expand...
Nä det stämmer så klart. Men jag tycker nog det finns betydligt fler starka röster här som förordar korta, strama texter och som skriver utsagor som "jag läser aldrig rollspel längre på fler sidor än x" och liknande, än folk som lutar åt andra hållet.
 
Bifur said:
Men jag tycker nog det finns betydligt fler starka röster här som förordar korta, strama texter och som skriver utsagor som "jag läser aldrig rollspel längre på fler sidor än x" och liknande, än folk som lutar åt andra hållet.
Click to expand...

Det är möjligt. Själv har jag inte reflekterat över saken.
 
Jag försöker ge färg och personlighet åt språket, även om texten blir något längre. Har svårt för att läsa torra och tonlösa texter, det blir lätt så opersonligt och trist. Sen är det en balansgång, för det är ju en brukstext, som ska funka vid bordet. Men helt vill jag inte slänga stil och tonfall överbord. 10-20% extra textlängd kan jag lätt ge dem. Och tro inte att de inte säger något, att de inte berättar något, för det gör de. Om läsaren lär känna sin skribent bara aldrig så lite, blir deras tid tillsammans så mycket lättare.

Men var och en salig på sin fason.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top