När ni skriver rollspel, åt vem vänder ni er? Och hur sant är det?

Jag tycker det är supertråkigt med den akademiska skriften som är vanlig i svenska rollspel. Föredrar värme och tonalitet.

Själv skriver jag för att väcka tankar kring spelandet, oavsett om det är system eller äventyr. Jag riktar mig till läsaren men vem läsaren är kan vara spelare eller spelledare.

Ska man ha en sammanfattning av äventyret först av allt? Kanske, men det kan också ligga vikt i att läsaren får upptäcka allt eftersom den läser, eftersom det kan bidra till engagemang för läsandet.
 
Uh, jag är kass på att skriva vettigt när det kommer till rollspel. För mig är det ofta en känsla eller situation jag vill utforska och framhäva när jag skriver något rollspelsrelaterar.

Jag kan få infall att skriva utifrån förlust till exempel, och då fixerar jag snarare vid hur det ska synas i texten än något annat. Det är temat som ska bära spelet, allt annat sekundärt. Sen blir det som det blir med resultatet.
 
Sen någon svensklektion nån gång på gymnasiet tänker jag på vem jag skriver för/till. Jag ägnar ganska mycket tid att putsa mina texter i försök att inte glömma något viktigt, formulera mig tydligt och förklara för vem texten är tänkt. Jag vet att jag är dålig på att begränsa hur mycket jag skriver så jag försöker också medvetet hålla ett öga på det så att texter inte blir svåröverskådliga och material inte blir så massivt att det inte går att minnas.

Det jag publicerat varierar. Exempelvis på min rollspelsmaterialsida så är materialet från olika källor så det finns ingen enad approach.

Mina texter har olika perspektiv och jag försöker skriva sådant som jag själv kulle vara intresserad av. Till exempel, när jag skriver världar så vill jag gärna få med perspektivet från de "riktiga" personerna från miljön samtidigt som jag vill presentera sanningen för spelledarens ögon. Jag är inte så förtjust i opålitliga berättarröster så de skippar jag.
 
Det beror mycket på vad jag skriver. Ett regelhäfte ska vara så sakligt som möjligt, där ska spelarna inte behöva fundera på om de ska tolka några dolda meningar. Samma sak med äventyr. Ett världshäfte å andra sidan kan vara en osalig blandning av fakta och missuppfattningar.

Där finns mycket att vinna genom att skriva en del av texten från världens ögon, vad kulturen som karaktärer kommer ifrån tror är sant. Mycket förklaras aldrig som påhitt, men en del saker klargör att det är från ett visst perspektiv, som tex den dominerande folkgruppens syn på andra folkgrupper i riket. På samma sätt kan jag hoppa över att beskriva mycket bara för att det inte är något som är relevant i världen, så vitt världen vet.

Skönlitteratur är mer komplicerat. Där varierar det mer, men generellt så har jag inte intresset att beskriva allt, och förklara mindre, jämfört med rollspel. Där kan perspektiv även vara en viktig del för att förklara karaktärer. I berättelser siktar jag mer på att beskriva nog för att läsaren ska kunna göra en egen tolkning, som förhoppningsvis är någorlunda lik min, och på så vis bygga sin egen värld med egna karaktärer utifrån min text som vägledning. Jag ser det som en viktig del i världsskapande.

Min skapelse blir helt enkelt anteckningar som används till att göra en ritning, som någon annan använder för att själv återskapa världen. Det blir inte exakt min värld, karaktärerna får andra röster och detaljer skiljer sig. Med andra ord ser jag inte skapelseprocessen som bara författarens, varken för skönlitteratur eller rollspel. Folk bygger sina egna världar från det materialet, de visualiserar dem, ger dem liv, gör alla detaljer som är oskrivna, och så vidare.

Inte i något fall har jag som mål att skriva en text som i sin helhet är vilseledande, även om detaljer kan undanhållas för att det antingen passar världen, eller för att ge frihet till skapelseprocessen.
 
verlandes. said:
När jag skriver äventyrstext så riktar jag mig till läsaren/spelledaren och siktar på att vara så pedagogisk och tydlig som möjligt. Därmed sagt så försöker jag väl skriva så grant och ~litterärt~ som jag kan (med varierande resultat), med något slags tanke att även vibes är spelbart.

Men det är intressant det där med författarröst, läste nyligen Patrick Stuarts äventyr The Doom of the Dark och han har en tydlig samtalston i sin stil. Ett direkt tilltal, ibland med små skämtsamheter och liknande. Det kan vara rätt trevligt.
Däremot så är jag personligen smått allergisk mot regeltext som är väldigt in world. Jag tänker t.ex. på The Extraordinary Adventures of Baron Munchausen som emulerar berättarens ton genom hela boken (om jag minns det rätt), eller De Profundis som är skriven som en korrespondens. Jag fattar grejen, men för mig tar det mig nästan ur fiktionen, snarare än in.
Click to expand...
The Extraordinary Adventures of Baron Munchausen är dock väldigt underhållande skrivet, och det finns en regelsummering i slutet ‘for those who have not been paying attention’ ;)
 
Badmojo said:
The Extraordinary Adventures of Baron Munchausen är dock väldigt underhållande skrivet, och det finns en regelsummering i slutet ‘for those who have not been paying attention’ ;)
Click to expand...
Det är fair - och för tydlighetens skull så menade jag inte att det är dåligt, bara att det inte funkar för just mig!
 
verec said:
Helt ärligt kan jag ibland känna mig hämmad av det när jag skriver/skrivit något och behöver försöka följa processen bakåt i tid som gett upphov till texten jag fått ner på ”pappret”. /.../

Men, kortfattat undrar jag om detta är något som andra brukar tänka på eller känna sig hämmade av eller kanske bara inspirerar andra?
Click to expand...
Vad menar du med detta egentligen?

Jag brukade, innan AI, skriva två utkast. Jag börjar med att skriva ned precis alla rubriker och en kort kommentar om dom. Sedan sätter jag mig och fyller ut varje rubrik med löptext, minst en per dag. Detta gör jag för min egen skull. Sedan slänger jag bort det utkastet. Andra utkastet skriver jag sedan från minnet, men skriver för att andra ska läsa det.

Jag skriver också ned allting efter ett år av speltestande. När jag skrev Matiné tog det mig ett halvår att producera 112 sidor och dom tidigare utkasten skrev jag om under flera år, allt eftersom jag speltestade. När jag sedan skrev varianten Mutiné fick jag ned 50 sidor, korrekturläst och satt i layout, på två veckor! Detta efter att jag gjort speltest under ett helt år, där jag fokuserade på att testa varje delmoment i spelsystemet, så jag visste hur jag skulle formulera. Spelarna fick mest ett skelett. Till exempel, inga färdighetsförklaringar, bara namnen. Utifrån deras tolkningar skrev jag sedan färdigheterna.

Med AI kan jag skippa den andra omskrivningen. Jag skriver för mig, låter den bearbeta texten och sedan går jag in och redigerar texten direkt. Den får mig att se på texten på ett helt annat sätt.

Om intressant, här är två versioner av samma system (en sida karaktärsskapande och två sidor grundregler):
  • Gamla (skrev för min skull)
  • Nya (skrev för andras)
 
Last edited:
"En bildad och intresserad allmänhet". Nej, men jag skriver väl i hög grad i en röst som matchar mig själv – stundtals akademisk (dock inte i bemärkelsen torr/formell), stundtals humoristisk, stundtals dramatisk. Jag tror jag behärskar språket tillräckligt väl för att göra det uthärdligt.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top