Myten har krossats…

Om det inte kommer upp i spel så finns det inte och den liknande Om det inte finns i reglerna så finns det inte i spelet är två lite tillspetsade påståenden som jag har omvärderat delvis. Tänker att de är bra om man vill ta sig an rollspelskapandet/spelandet med intention, så man inte slentrianmässigt går i samma gamla hjulspår, t ex att spelet blir nåt i stil med ”friforma lite o sen slår tärning ibland” utan att allt som man lägger in i spelet har en mening.

Men de är lite väl kategoriska, för visst att ”system matters”, men jag tror inte alltid på det mest direkta sättet utan även det indirekta, informella och outtalade spelar roll.

Om vi friformar en massa i Dungeons & Dragons 5e med en massa politik och romantik utan att använda stridsreglerna en enda gång så påverkar ändå det som står på t ex rollformuläret vi som spelar, hur vi tänker runt rollpersonerna och världen. Rent formellt spelar vi kanske ”fel”, men informellt kan det vara för att vi kör i just 5e som gör oss trygga att utforska spelandet. Att stridsreglerna finns och att vi har stats skapar en viss känsla utan att vi ens använder dem.

Jag menar inte att man ska skapa spel utan intention, men att det kan vara intressant att tänka på mer indirekta eller informella aspekter av speldesign.
 
Last edited:
Spelarna måste spela ut sina rollpersoner efter hur deras grundegenskaper ser ut, allt annat är dåligt spelande!

Så många konflikter som uppstått på grund av detta, på grund av att spelarna tolkat och förhållit sig olika till vad grundegenskaper representerar.
 
mrund said:
"Rollspel skall emulera böcker, filmer och teve, inte simulera verkligheten. För böckerna, filmerna och teven är inte realistiska."
Click to expand...

Att rollspel skall emulera andra medier snarare än förstås utifrån sina egna förutsättningar anser jag är en myt, och att det skapat väldigt mycket problematiskt tänk kring rollspelande och gett upphov till massor av spelförstörande förväntningar mm.
 
Quadrante said:
… vad har förändrats, vad kan du idag säga inte är sant, inte stämmer, som du hävdade förut.
Click to expand...

Den absolut överlägset sämsta och dummaste åsikt jag någonsin haft om rollspel är antagligen att D&D "egentligen" inte är ett rollspel, utan ett brädspel av något slag. Så otroligt töntigt. Men ganska vanlig i kretsarna jag började spela i.

Annars har jag väl som de flesta antagligen varit generellt dogmatisk – tyckt att det liksom finns ett korrekt sätt att spela på. Givetvis råkar det då sammanfalla med hur just jag gillar att spela. Jag har absolut gått runt och tyckt att alla från D&D-minmaxande "dungeoncrawlers" till pretentiösa Forge-indies haft badwrongfun.

Numera är jag väl lite mer avslappnad. Jag har lika starka åsikter som någonsin om vad just jag personligen gillar, men jag känner inte längre något behov alls att tala om för nån annan att de spelar fel. Det är rätt skönt.

EDIT: Alla sätt att spela rollspel kan fungera. Och så länge det funkar, så länge alla inblandade får ut det de vill få ut, så är allt egentligen lugnt.
 
Att "rollspela" innebär karaktärsgestaltning, skådespel, att tala/agera "in character", att träda i en roll, känslouttryck, röstförställning, identifikation med sin karaktär eller någon typ av prestation utöver just aktivt deltagande i spelmomentet är en seglivad och ibland giftig myt. Förmågan att skapa en show eller känna med din karaktär står inte ens i relation till någon sorts färdighet som rollspelare, det är inte "att rollspela".
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top