Myten har krossats…

[Rickard]

Spelledaren mot spelarna: spelledare som korsordsmakare eller pysselknåpare.

 

[Rickard]

"Handlingen är spelets fokus".

Vad är mer spelets fokus?

 

[Gerkub]

Om det inte kommer upp i spel så finns det inte och den liknande Om det inte finns i reglerna så finns det inte i spelet är två lite tillspetsade påståenden som jag har omvärderat delvis. Tänker att de är bra om man vill ta sig an rollspelskapandet/spelandet med intention, så man inte slentrianmässigt går i samma gamla hjulspår, t ex att spelet blir nåt i stil med ”friforma lite o sen slår tärning ibland” utan att allt som man lägger in i spelet har en mening.

Men de är lite väl kategoriska, för visst att ”system matters”, men jag tror inte alltid på det mest direkta sättet utan även det indirekta, informella och outtalade spelar roll.

Om vi friformar en massa i Dungeons & Dragons 5e med en massa politik och romantik utan att använda stridsreglerna en enda gång så påverkar ändå det som står på t ex rollformuläret vi som spelar, hur vi tänker runt rollpersonerna och världen. Rent formellt spelar vi kanske ”fel”, men informellt kan det vara för att vi kör i just 5e som gör oss trygga att utforska spelandet. Att stridsreglerna finns och att vi har stats skapar en viss känsla utan att vi ens använder dem.

Jag menar inte att man ska skapa spel utan intention, men att det kan vara intressant att tänka på mer indirekta eller informella aspekter av speldesign.

 

[verlandes.]

Vad är mer spelets fokus?

Karaktärerna!

 

[Sömniga Isaac]

Spelarna måste spela ut sina rollpersoner efter hur deras grundegenskaper ser ut, allt annat är dåligt spelande!

Så många konflikter som uppstått på grund av detta, på grund av att spelarna tolkat och förhållit sig olika till vad grundegenskaper representerar.

 

[Quadrante]

Man måste ha samma uppsättning egenskaper för att kunna mäta sig med varandra.

 

[Mekanurg]

Then: Waterfall

Today: Agile / Scrumban

 

[adrian_of_arcane_lore]

"Rollspel skall emulera böcker, filmer och teve, inte simulera verkligheten. För böckerna, filmerna och teven är inte realistiska."

Att rollspel skall emulera andra medier snarare än förstås utifrån sina egna förutsättningar anser jag är en myt, och att det skapat väldigt mycket problematiskt tänk kring rollspelande och gett upphov till massor av spelförstörande förväntningar mm.

 

[krank]

… vad har förändrats, vad kan du idag säga inte är sant, inte stämmer, som du hävdade förut.

Den absolut överlägset sämsta och dummaste åsikt jag någonsin haft om rollspel är antagligen att D&D "egentligen" inte är ett rollspel, utan ett brädspel av något slag. Så otroligt töntigt. Men ganska vanlig i kretsarna jag började spela i.

Annars har jag väl som de flesta antagligen varit generellt dogmatisk – tyckt att det liksom finns ett korrekt sätt att spela på. Givetvis råkar det då sammanfalla med hur just jag gillar att spela. Jag har absolut gått runt och tyckt att alla från D&D-minmaxande "dungeoncrawlers" till pretentiösa Forge-indies haft badwrongfun.

Numera är jag väl lite mer avslappnad. Jag har lika starka åsikter som någonsin om vad just jag personligen gillar, men jag känner inte längre något behov alls att tala om för nån annan att de spelar fel. Det är rätt skönt.

EDIT: Alla sätt att spela rollspel kan fungera. Och så länge det funkar, så länge alla inblandade får ut det de vill få ut, så är allt egentligen lugnt.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Att "rollspela" innebär karaktärsgestaltning, skådespel, att tala/agera "in character", att träda i en roll, känslouttryck, röstförställning, identifikation med sin karaktär eller någon typ av prestation utöver just aktivt deltagande i spelmomentet är en seglivad och ibland giftig myt. Förmågan att skapa en show eller känna med din karaktär står inte ens i relation till någon sorts färdighet som rollspelare, det är inte "att rollspela".

 

[Quadrante]

Att spela rollspel är att skapa en berättelse/story … att minnas och återberätta, är när berättelsen blir till, när man slutat spela.

 

[EvilSpook]

Ledsen för en liten OT-utläggning.

Annars har jag väl som de flesta antagligen varit generellt dogmatisk – tyckt att det liksom finns ett korrekt sätt att spela på. Givetvis råkar det då sammanfalla med hur just jag gillar att spela.

Lite kan jag ju tycka att det här är jättebra och intressant. Det är helt okej att ha starka åsikter. Problemet är att väldigt många (Men sällan du Krank!) är snabba på att hävda sin ”överlägsna” spelstil, men har sen svårt att förklara hur de spelar, hur de tänker kring sitt spelande och vad som gör det så bra.

Jag älskar spelare som är helt ”frälsta” på sin egen grej, men väldigt ofta när jag ställer frågor eller ber nån förklara vidare så möts jag av taggarna utåt. Som att själva önskan att få veta mer är besvärligt, ett direkt hot eller rent av personlig kritik.

Och ofta går de då direkt i försvarsställning och gärna mot den största halmgubbe de kunnat uppbåda. Det är obegripligt för mig!? Om du hävdar att du har det bästa spelsättet sen skivat bröd, och jag står med plånboken i enda handen och en skylt som säger ”Ta mina pengar” i den andra, så sälj bara skiten till mig! Du har öppet mål! Men det är väldigt sällan man får det tydligt serverat, även om man är intresserad och ber snällt.

Och tvingas man istället själv pussla ihop hur just den här spelaren använder begreppen, hur man förstår och tillämpar teoribildningen bakom spelsättet, vad dennes favoritspel egentligen innehåller, hur just den här gruppen spelar och vad de har för referensramar, så blir det i slutänden sällan så tydligt och revolutionerande som man först uppfattat det. Utan man landar nästan alltid i nån form av VJR och att personen helt enkelt spelar med fantastiska medspelare.


//EvilSpook