Jag har alltid sett spelet som en simulering.
Det finns en sanning som SL har i sitt huvud som beskriver hur spelvärlden ser ut. Det är SLs tolkning av världsbeskrivningen i grundreglerna, modulerna och monsterboken. Med mer detaljer från äventyret som man har pluggat innan spelmötet, inklusive de förändringar och anpassningar som man gjort för spelgruppen, kryddat med de missuppfattningar och felläsningar som krupit sig in när man tog del av det. Dessutom är det allt man tidigare gjort i spelvärlden förutom om det är någonting man valt att bortse ifrån, retconnat eller helt enkelt glömt. Till det finns allt som improviserats eller föreslagits av spelarna och allt det som regler och slumptabeller har skapat. Allt det skapar en mental värld i spelledarens sinne.
Spelarnas uppgift är att ta del av den världen, navigera och förstå hur de kan förändra den för att uppnå vad de vill. Spelledaren är en gud som förvarar och förvaltar simuleringen i sitt huvud och spelarna upplever den genom de ord som spelledaren förmedlar.
Så har jag spelat alla rollspel. Så trodde jag att man måste spela alla rollspel.
Men det var en myt.
