Mystaras Mästare

[Dubbelyxa]

Jag lägger upp krönikan från vår AD&D-grupp (ursprungligen BECMI, sedermera konverterat till AD&D 2e). Vi spelar BECMI-moduler, så om någon inte vill bli spolierad undvik att läsa vidare.

Caste Mistamere

Fyra äventyrare - Lazar, en purung präst, alven Elamaris, dvärgkrigaren Grimnir och låsspecialisten Alexander samlas på värdshuset Gyllene Draken i Threshold, en gränsstad vid Svarta Bergens rand på 5000 invånare. De har hört talas om en förfallen ruin, Castle Mistamere, som en gång beboddes av den mäktiga trollkarlen Gygar som härskade över denna region. Det ryktas om glömda skatter som vaktas av hiskeliga monster. De får även höra att en koboldstam flyttat in och stjäl boskap från de kringliggande bondgårdarna. Äventyrarna beslutar sig för att utforska. De anlitar en ung krigare, Constans, och magiken Vespian som extra hjälp.

Nästa morgon beger de sig mot ruinen. Det är vår och vädret är klart, om än en smula kyligt på denna altitud. De lämnar staden och de angränsande åkrarna och börjar närma sig bergen. Efter ett par timmar är de framme vid bergens fot, och de ser den mörka konturen av en förfallen mur invid en brant klippvägg. De tar sig försiktigt närmare, och ser att de enorma ekportarna fallit och ligger ruttnande på marken. När de passerar dem ser de rörelse under plankorna. De går fram för att undersöka, men då kastar sig en gigantisl insekt, en slags tusenfoting med tentakler runt munnen - en askrälare - fram ur gropen. Den attackerar Grimnir och paralyserar honom, men resten av gruppen skjuter ner monstret. I gropen hittar de ett koboldskelett, lite mynt och en mässingsnyckel.

Grimnir vaknar efter tio minuter, och äventyrarna har precis samlat in bytet då de överraskas av ett gnisslande och en ljudlig smäll. Ett par innerportar har slagits igen. Äventyrarna gräver ner bytet en bit bort. Sedan återvänder de till ruinen, och Alexander kikar genom ett stort hål i muren. Han ser tio kobolder som trycker bakom porten. Äventyrarna beslutar sig för att återvända till Threshold. De tar med sig mynten och krälarens huvud, som förevisas på Gyllene Draken till allmän förundran. Vespian hyr plats hos herbalistgillet där han utvinner dess gift och skapar ett motgift. Resten av gruppen inhandlar utrustning och vilar upp sig. Följande dag återvänder de.

Kobolderna hanterar de medelst Vespians sleep-besvärjelse. De avslutar nio sovande kobolder och binder den tionde. Gruppen går sedan in i slottsruinen. Endast nedervåningen kvarstår, övriga har rasat. Inga fönster eller gluggar syns, de var förmodligen högre upp. Inne är allt är dammigt och förfallet, med bråte och multnande möbler här och där. De söker igenom några rum, hittar en välbevarad sidenkudde och en mängd lårar. Elamaris utforskar på egen hand och springer nästan in i fyra zombier som genast anfaller. Efter en hård strid är dessa nedgjorda. Gruppen söker igenom lårarna, och ur en hoppar en zombie upp och river till Alexander, som faller blödande. Zombien dödas och Szabo förbinder Alexander. De återvänder till Threshold för att finna hjälp åt den allvarligt skadade tjuven. Thyatiskyrkan helar mot en donation på 100 guldroyaler. Alexanders skador är dock så svåra att det inte räcker för att återställa honom utan han är fortfarande medvetslös.

 

[Dubbelyxa]

Gruppen beslutar sig för att vila i tre dagar så att Alexander får återhämta sig. Grimnir söker upp böndernas äldste med en säck koboldöron samt en fånge. Bönderna belönar äventyrarna med 5 guldroyaler per öra eller fånge. Sedan återvänder de till Mistamere. Utifrån är inget förändrat, och de fortsätter utforska inuti ruinen. De kommer till ett rum med en förfallen himmelssäng, och i närheten av en nedåtgående trappa slåss de med fem kobolder av vilka tre nedgörs och två tillfångatas. Fångarna berättar för Vespian, som kan koboldspråket, att de är medlemmar i en stor klan som leds av en "kung Griknik" och som har sitt tillhåll på nedervåningen.

Äventyrarna hittar ett rum med en staty av en kobold som svingar ett svärd, undersöker den men finner inget intressant. I samma rum finns även en dörr som inte går att öppna eller göra åverkan på. De söker igenom resten av våningen, finner ännu en himmelsäng som utövar en stark lockelse på Elamaris och Constans, som dock motstår det sömnbehov som plötsligt kommit över dem. De ser ännu en trappa med ett par kobolder som springer ned i mörkret. Gruppen finner ett rum med en stock upphängd över en kista. De kapar repet och stocken faller ned och krossar kistan, som innehöll silver- och guldmynt. De finner ännu en koboldstaty, men när Grimnir känner på den snurrar överkroppen runt och träffar honom hårt med svärdet. I en hall finns en hattask med ett snöre knutet runt. Alexander knyter upp det men snöret var insmort med ett gift som skadar honom. I asken finns en multnad damhatt och en hattnål av platina. De finner även ett förrådsrum med mängder av staplade lårar och lådor son inte går att flytta eller påverka. När de rör vid dem hörs dock en djup röst från en låda i ett hörn som frågar om "Bargle" är med dem. De beslutar sig för att återvända till Threshold och vila.

Gruppen vilar en vecka, så att alla är återställda när de sedan återvänder till slottsruinen. Väl där är allt som de lämnat det, fast koboldernas lik har till stora delar konsumerats. De går in i byggnaden, och råkar störa en jättefladdermus i en eldstad. Gruppen gör processen kort med varelsen och hitter en onyx som fallit ned. De ger sig sedan ner för den västra trappan, men möter de fyra kobolderna som siktats tidigare. Dessa huggs ned och äventyrarna skyndar nerför trappan. De kommer till ett tomt vaktrum och sparkar upp dörren till vad som verkar vara en barack, där sju kobolder uppehåller sig. En springer genom en dörr österut, de andra går till anfall. Grimnirs yxa skär genom dem som smör och alla utom en faller. Den sista flyr österut.

Äventyrarna förföljer de flyende och kommer in i ett rum med ännu en grupp kobolder. Det verkar vara ännu ett bostadsrum. De går till attack och dödar flera. De överlevande flyr genom en dörr norrut. Äventyrarna söker igenom rummet och går ut genom en dörr västerut. De passerar ett vaktrum och går vidare österut.De kommer in i en oupplyst del av komplexet (koboldernas rum har facklor i vägghållare). De kommer fram till ett rum med en slags dopfunt med en mörk vätska i. De doppar något i den, inget händer. När de står där och funderar hörs ett ljud som av stora kravlande insekter och in kommer fyra enorma skallbaggar, 75 cm långa med två lysande punkter bakom huvudet. Elamaris springer fram, blir omringad och biten av deras kraftiga käkar. Han faller. Resten av gruppen dödar skalbaggarna. Elamaris är illa tilltygad men vid liv.

Äventyrarna fortsätter och hittar fler rum, de flesta tomma men i ett finns ännu en dopfunt, den här gången med en gul, sirapsliknande vätska. Även här doppar de något i den men inget händer. Eftersom flera är skadade bestämmer de sig för att återvända till Threshold.

 

[Dubbelyxa]

Gruppen återvänder efter en veckas vila till slottsruinen. De går ner på källarvåningen och och fortsätter utforska. De råkar på en enorm gelékub som försöker sluka dem, men de lyckas hugga sönder den. Inuti kuben fanns en sköld helt av järn, som Grimnir tar. Den visar sig senare vara magisk. De fortsätter och slår ihjäl ett par jättespindlar som dimper ner på dem från taket. Invävd i spindelnät och kokonger, som de bränner upp, finns en kista med alvstövlar av fint läder, hundratals guldmynt och ett klot av sten. Elamaris tar på sig stövlarna och det visar sig att han kan nu röra sig närmast ljudlöst. De fortsätter och kommer till ett rum med en uråldrig staty av en gammal magiker som håller händerna utsträckta. De lägger stenklotet i händerna och en lucka glider åt sidan i bröstet. Inuti statyn hittar de ett antikt svärd och ett pergament med en besvärjelse nedskriven. Constans tar svärdet, som senare visar sig vara magiskt, och Vespian tar pergamentet som han dock behöver lägga Read Magic på för att kunna tyda.

De fortsätter och återvänder till koboldernas del av komplexet. De hamnar i strid med flera smågrupper som nedgörs. Till slut kommer de till ett slags tronrum, med en upphöjd del av golvet där en tron av trä, beklädd med ädelstenar där en stor koboldhövding i ringbrynja står omringad av ett dussin kobolder. Vespian lägger Sleep och söver alla utom hövdingen och en av hans livvakter, som kastar sig mot äventyrarna och huggs ned. Gruppen avverkar de sovande kobolderna och samlar in lite skatter från koboldhövdingen, bland annat en guldnyckel, och bänder loss två värdefulla topazer från tronen som i övrigt är täckt av värdelösa glasbitar och låtsaspärlor. De går vidare och hittar vad som verkar ha varit hövdingens rum. Där finns en kista som Alexander försöker dyrka upp, men han får en förgiftad nål i fingret och dör tyvärr i hemska plågor. Grimnir hugger upp kistan och där finns hundratals guld- och silvermynt, ett smycke samt ett trollspö.

De söker av resten av nivån, slår ihjäl några otäcka jätteråttor och hittar ett par rum med skelett - i det ena ett alvskelett med en formelsamling, i det andra en hög med skelett (en del med lite vävnad kvar som ser närmast mummifierad ut - äventyrarna gissar att det är spindlarnas tidigare offer). De hittar en trappa nedåt med en staty av kristall i en alkov som föreställer en man med långt skägg i kåpa som ser ut som en trollkarl. De undersöker även en brunn genom att fira ned Vespian, som på Grimnirs uppmaning provar om ringen med vågmönster har någon effekt - det visar sig att han nu kan gå på vatten.

Gruppen lämnar Mistamere, begraver Alexander under ett stenröse och återvänder till Threshold där de vilar och inhandlar förnödenheter.

 

[Dubbelyxa]

Äventyrarna vilar upp sig i Threshold tills de är återställda. De anlitar två hyrlingar, en Thyatiansk låsexpert vid namn Basileos och en Traladaransk ung man vid namn Mikhail som fackelbärare. Constans investerar även i en mulåsna. De återvänder efter en tid till ruinen Mistamere. Basileos får klättra upp på ruinens ovansida för att leta efter en väg in i de låsta utrymmena men hittar inget.

De går sedan ned i källaren och vidare ned till den lägre nivån. Nedanför trappan kommer de till ett vaktrum med en rese som går till anfall. De lyckas dock nedgöra den. Resen har en silveramulett med bokstaven B. De fortsätter genom en dörr och kommer till en slags matsal där vad som ser ut som två övervuxna, håriga vättar (bugbears) hoppar på dem. Constans blir nedhuggen och ligger på livets rand. Då slås en dörr upp bakom gruppen och två till bugbjörnar rusar fram. Dessa hugger ner den stackars Mikhail som inte hinner reagera. Vespian lägger sömn och söver de två nytillkomna monstren, medan resten av gruppen nedgör de andra. Vespian försöker förbinda Constans men misslyckas. Då kliver Basileos fram, som även han kan läkekonst, och lyckas förbinda Constans som kvicknar till, svag men vid liv.

Gruppen fortsätter och hittar ett förråd fullt av säd, torrskaffning och öl, samt ett skafferi med glasburkar med sylt, inlagda grönsaker samt flera stora ostar. De går vidare och kommer till ett rum med en enorm gobeläng som täcker ena väggen och som föreställer Bargle som tornar upp sig över slottsruinen medan resten av omgivningen står i brand. Grimnir går fram och tittar bakom gobelängen, men när han rör vid den lösgör sig Bargle-figuren och tar formen av en kristallstaty, lik den som stod över trappan ovanför. Den går till attack och lyckas slå ner den redan försvagade Constans, som återigen svävar mellan liv och död. Gruppen slår sönder statyn men kan inte förbinda Constans. De skyndar vidare in i en gång bakom gobelängen i hopp om att hitta något som kan hela honom. I nästa rum står ett altare med lite krimskrams och en liten flaska. De häller innehållet i Constans mun, det visar sig vara en läkande dryck och han vaknar till liv.

Gruppen går vidare och närmar sig ett rum där de känner stanken av rese igen. Elamaris springer tillbaka till den första, hugger av huvudet och återvänder. De kastar in det enorma huvudet i rummet med den förmodade resen, som ryter till och rusar ut mot dem. En våldsam strid uppstår, men äventyrarna lyckas med nöd och näppe nedgöra även denna best. Resen hade en liten guldnyckel i ett snöre runt halsen, som gruppen tar med sig. De fortsätter söderut och kommer fram till ett litet liksidigt rum med en tjock, outsmyckad pelare i mitten. Constans tar ett kliv in, hela golvet sjunker ned en centimeter och ett antal jätteklingor fälls ut som fällknivar från pelaren åt alla håll. Constans hoppar undan och får endast en skråma. Han får idén att undersöka väggarna runt ingången och hittar ett litet nyckelhål, där resens guldnyckel passar. De vrider om den och kan sedan passera pelaren utan fara.

 

[Dubbelyxa]

De kommer fram till ett rum med välvt tak uppburet av pelare. Det är fullt med benrester och två likkrälare hoppar fram ur mörkret. Dessa nedgörs dock snabbt. Ur detta rum leder en trappa uppåt, som dock är blockerat av stenras, och en dörr som de går igenom. Bakom dörren finns ett stort rum med en stor ornamental, bleknad matta i centrum. Basileios upptäcker att mattan är fäst i en fallucka. De utlöser den och ser ett tre meter djupt schakt därunder. De återställer luckan och pluggar igen den. De går vidare och kommer till en lång, upplyst korridor med tre par kristallstatyer. De funderar en stund, och Constans bestämmer sig för att riskera att gå genom den, med förhoppningen att medaljongen med bokstaven B som han bär ska hjälpa. Han går genom korridoren utan att något händer. Resten av gruppen följer efter, men när de når mitten börjar de yttersta statyparen röra på sig och går till attack.

En våldsam strid uppstår där Basileios, Elamaris och Lazar slås ned och hamnar vid dödens rand innan Constans och Grimnir lyckas slå sönder statyerna. De fallna förbinds och räddas till livet. Gruppen beslutar sig för att återvända till Threshold. De släpar upp de skadade och tar med sig den stora gobelängen på vägen. Constans snor ihop bårar av grenar och de transporterar hem alla till Threshold.

De vilar i en vecka och passar på att sälja gobelängen till en rik köpman som samlar på sådant. De säljer även några kristallstycken de lyckades rädda från de krossade statyerna till en juvelerare. Vespian köper en till mula och sedan återvänder det till Mistamere. Väl där vill de undersöka om det går att öppna de magiskt låsta dörrarna med hjälp av amuletten. Constans provar och en av dem går upp utan problem. Innanför finns en stor matsal med sex skelett som sitter till bords. Dessa går till attack men Szabo fördriver dem och de flyr till bortre änden av rummet. Äventyrarna skjuter sönder några och slår sönder resten i närstrid.

På bordet är dukat med ett dussin gyllene tallrikar, glasbägare och silverbestick. När Constans tar en av tallrikarna visar det sig att det gyllene inte är guld utan ett slags gult mögel som sänder upp ett moln av sporer, som han inandas. Han börjer genast kikna och kvävs nästan men överlever. De plockar med sig besticken och hittar en kista under bordet. Basileios misslyckas med att hugga upp den, så Grimnir hugger upp den. De hör ljudet av glas som krossas och finner däri ett par tusen silvermynt, några örhängen samt två flaskor, den ena av vilka är krossad. Den har spillt ut en sötaktig vätska.

 

[Dubbelyxa]

De nedgör med viss möda fyra jätteråttor som håller till i en skrubb och går sedan ned till nedersta våningen. De går genom statykorridoren och kommer till en stor tom sal där de hör en röst som dundrar från mitten av rummet: "Dårar, ni har kommit till mitt allra heligaste. Välj rätt så kanske ni lever länge nog att möta mig!". I rummet finns fyra dörrar ut. De kollar två av dem och finner identiska små, tomma utrymmen. Constans går in i dem utan att något händer. Gruppen går in i de olika utrymmena men finner ingenting. Vespian får idén att en person ska gå in i varje utrymme och stänga dörren, och då händer följande: till väster öppnas en hemlig dörr för Elamaris in i ett marmorklätt rum, i sydväst öppnas en lucka i taket och ett grönt slem faller ned på Grimnir och börjar lösa upp hans rustning, i sydöst teleporteras Constans till rummet med falluckan, mitt över den så att han faller ned, i öster öppnas en hemlig dörr för Basileos. Elamaris kikar in i marmorrummet och ser Bargle stå vid en tron på en plattform. Grimnir sliter av sig hjälmen och axelskydden som förvandlas till grönt slem. Constans landar på likätarna som de slängt ned där. Basileos kommer in i en korridor som leder till rummet med falluckan. Det finns även en hemlig dörr som öppnas.

Elamaris ansluter till de andra och tillsammans hjälper de upp Constans. De går till marmorrummet och slår ihjäl Bargle, som visar sig vara en dubbelgångare. Längre in finns en skattkammare med en fejkskatt med guldfärgade kopparmynt. De går in i den hemliga gången utanför falluckerummet och hittar en till Bargle i ett sovrum som de slår ihjäl. Även denna är en dubbelgångare. De hittar lite facklitteratur om trädgårdar och krigföring, samt kartor över området.

Gruppen söker efter fler hemliga dörrar och hittar en i marmorrummet. Den leder till en marmorklädd sal med en stor bassäng. Bargle står på andra sidan och en krokodil syns i bassängen. Bargle lägger en besvärjelse och två till Bargle dyker upp bredvid honom. Gruppen går till attack. Constans springer fram men Bargle förtrollar honom så att han tror att Bargle är en missförstådd vän som bara försöker ställa allt till rätta och måste försvaras. Szabo springer fram till Bargle men krokodilen biter honom och Bargle trollar fram tre Magic Missile som fäller honom och han blir döende. Elamaris och Basileos skjuter pilar, Vespian lägger Sleep men lyckas bara söva Constans som var på väg att anfalla äventyrarna. Grimnir springer fram och anfaller Bargle, som dricker en dryck och försvinner. Han lyckas döda krokodilen medan en knapp trycks in på tronen och den glider åt sidan. Där syns en mörk tunnel och Grimnir hör någon springa in i den.

Tronen glider tillbaka och blockerar tunneln igen. De förbinder Szabo och binder Constans, som vaknar och protesterar mot att de förföljer Bargle. De hittar mekanismen på tronen och går in i tunneln, som leder till en grotta som är öppen mot utsidan. Det luktar svavel och ser ut som ett stort djur legat här, och de hittar ett par röda drakfjäll. Lång borta i himlen syns en enorm bevingad varelse flyga bort. De samlar ihop skatterna och transporterar allt tillbaka till Threshold.

De har härmed klarat av Castle Mistamere.

 

[Dubbelyxa]

Castle Caldwell

Väl tillbaka tar äventyrarna ut en välförtjänt semester. De vilar i en månad så att alla skador läks, och passar på att göra inköp. På Gyllene Draken är de förstås populära, och fler en än kväll betalas dricknotan av en road publik till deras berättelser om slottet Mistamere. Vissa rykten florerar om olika uppdrag som äventyrare eftersökes för. De söker upp en köpman vid namn Clifton Caldwell, som berättar att han köpt ett slott utanför Threshold av en avdankad adelsman i Kelvin. När hans tjänare besökte slottet för att förbereda det inför inflyttning visade det sig vara fullt av ej betalande hyresgäster, bland annat en grupp vättar som jagade honom på flykten. Caldwell ber äventyrarna avhysa samtliga som uppehåller sig i slottet. De tackar ja.

Det gamla slottet Antilles, som det heter, ligger en knapp mil västerut. Gruppen tar sig dit och ser vad som verkar vara en slags befäst herrgård med fyra torn. De smyger fram och går in genom porten, som är olåst och leder till en hall med dörrar och korridorer. De går in i en dörr och stöter på fyra vättar som argumenterar över två skatthögar. Dessa ryker ihop med äventyrarna och nedgörs. Gruppen fortsätter söka igenom slottet och stöter på tre män. Två dräps och den tredje undkommer. I ett rum finns en staty som kan tala. Constans frågar om det farligaste som finns i slottet och får svaret att det finns nedanför. I ett rum anfalls de av blodsugande fågelliknande varelser, i ett annat råkar de på tre män till med en mula och ett antal säckar och kistor. Dessa uppger sig vara handelsmän. Äventyrarna låter dem gå mot att de lämnar hälften av sina skatter kvar. Ett annat rum bjuder på en kamoflerad spindel som dimper ner på Grimnir men bortskaffas raskt.

Resten av våningen genomsöks och fler ej betalande hyresgäster avhyses, innefattande tre kobolder, två vargar, två jätteskalbaggar samt en kobra. En läderkista visar sig innehålla ett gasmoln som drabbar Basileos. Slutligen finns även en dörr som inte går att få upp. Den talande statyn bekräftar att den inte går att öppna med några medel som gruppen besitter, samt att mycken skatt och stor fara ryms bakom den. Gruppen återvänder till Threshold och vilar upp sig.

 

[Dubbelyxa]

De får resten av betalningen från Caldwell, men efter några dagar kallar han dem till sig igen. Han har anlitet en magiker som öppnade den magiskt låsta dörren med en besvärjelse. Därinne fanns ett rum med en golvlucka som ledde till en nedervåning. Köpmannen ber gruppen att mot betalning även avsöka detta utrymme. De godtar förslaget och återvänder till slottet.

De går ner genom luckan, den slår igen bakom dem och försvinner sedan spårlöst. Ingen väg tillbaka finns med andra ord. Nedervåningen visar sig bestå av ett antal rum, en del endast delvis framhuggna ur berget. Ett par män i rockar som sitter vid en laboratoriebänk verkar vänliga till en början men går plötsligt till anfall medan de skrattar vansinnigt. De nedgörs. Ur en vägg med håligheter flyger fyra meterlånga flugor ut och attackerar men nedgörs. I ett rum går de nästan in i en gigantisk gelékub som även den bortskaffas. Fyra bärsärkar möter sitt öde i ett grottrum. Grimnir tar stridsyxan som ledaren hade. I ännu ett grottrum finns tre hobgoblin-liknande varelser som går till attack. De visar sig dock vara något helt annat, de liknar likätare med förlängda, spetsiga tänder och långa röda tungor men regenererar även skador. De attackerar med långa klor och alla som träffas blir paralyserade. Endast alven Elamaris, som är immun, kan stå emot. Striden blir snart desperat, då vissa gruppmedlemmar ligger avdomnade medan andra kämpar länge nog för att någon ska kvickna till, det böljar fram och tillbaka men till slut faller det sista monstret och äventyrarna överlever med nöd och näppe.

 

[Dubbelyxa]

(Här tar prästen Lazars gåsfjäderpenna vid.)

Jag nedtecknar detta inte för att minnas segern — utan för att minnas prövningen. Vi stod redan vid gränsen när det började. Varelserna vi mötte bar inte svärd eller klor som skrämde — utan stillhet. Deras slag band kroppen som om livet självt drog sig undan. Jag såg starka krigare falla utan ett ljud, fångade i sina egna kroppar. Ändå bröts vi inte. Vi stod kvar. När striden var över var vi sargade, men inte besegrade. Genom mörkret fann vi nyckeln, och med den ett rum som bar en märklig stillhet. Där stod skåpet, badande i ett sjukt grönt ljus — en frestelse, en varning. En barriär skyddade något, eller kanske oss. Vi vilade där. Inte i trygghet, utan i trots. När gryningen kom knäböjde jag och bad till Halav. Mina ord var enkla, men min vilja var fast. Jag bad inte att bli skonad — jag bad att få fortsätta. Och kraft gavs. Sår slöts, andedräkter blev stadigare. Vi reste oss igen. Vi delade upp oss, som krigare gör när vägarna är många. Grimnir och Elamaris sökte det dolda. Vi andra mötte det som stod framför oss. Jag rörde skåpet. Och kastades bort från världen.

När jag åter stod på fast mark var det i en gravkammare, där luften var tung av död. Där kunde jag ha fallit i förtvivlan. Där kunde jag ha vänt mig bort från ljuset. Men jag stod kvar. Jag föll på knä — inte i rädsla, utan i beslut. Om detta var min plats att falla, skulle jag falla i tjänst till Halav, inte i flykt. Mina kamrater följde mig, en efter en. Constans, orubblig som berg. Elamaris, vaksam som skogen själv. Grimnir, vars yxa aldrig sviker. Basileios, vars blick alltid söker vägen framåt. Tillsammans gick vi vidare. När de döda reste sig mötte vi dem utan tvekan. Förruttnelsen kring dem var som en förbannelse i luften, men vi stod emot. Grimnir fällde den första med kraft och beslutsamhet. Den andra kom mot mig. Jag mötte den. Inte som en novis. Inte som en lärling. Som en tjänare av Halav. Min stridsklubba föll, välsignad av tro och vilja. Slag efter slag, tills det som en gång varit liv inte längre kunde håna det. Det var ingen ära i handlingen. Men det var rätt. Vi löste deras gåta, sarkofagernas hemlighet. Inte genom styrka, utan genom tålamod och skärpa. En väg öppnades, och med den ett löfte om frihet. Ändå vilade vi en sista gång. Inte av rädsla — utan för att samla det som återstod av oss. När morgonen kom bad jag igen. Denna gång med klarhet. Inte för att bli starkare, utan för att vara värdig det som krävdes av mig. Vi talade orden: ImAsillyGoose. Och världen vek sig. Den dolda vägen öppnades, och vi nådde dörrarna. Vi stod redo för strid, för ännu en prövning. Vapen höjda. Hjärtan härdade. Dörrarna öppnades. Och ljuset mötte oss. Solens strålar föll över oss som en välsignelse vi inte förtjänat, men ändå fått. Luften var ren. Världen levde. Vi steg ut. Rikare på guld, ja. Men också härdade, prövade — och fortfarande stående. Jag tackar Halav. Inte för att vi skonades. Utan för att vi stod fasta när mörkret prövade oss. Och om jag en dag faller — då ska det vara som denna dag: Med vapnet i hand. Med tron i hjärtat. Och med viljan obruten.

Lazar Anno 1000 E.K. (Efter Kröning)

(Gruppen har härmed klarat Castle Caldwell.)

 

[Dubbelyxa]

Journey to the Rock

Jag skriver detta med en tyngd jag inte bar förut — inte av rädsla, utan av ansvar. Sedan rensningen av slottet Caldwell har mycket förändrats. Det som en gång var en plats för mörker och fördärv står nu tyst, befriad från det som plågade det. För detta kallades jag inför kyrkan, och där — inför vittnen och heliga symboler — lyftes jag från novis till präst i Halavs namn. Jag kände stolthet men även tyngden av varje själ jag ännu inte räddat. Vi vilade efter våra prövningar. Läkning, både av kropp och sinne, tog sin tid. Mina böner var starkare nu, klarare. Inte för att jag förändrats — utan för att kraven på mig hade gjort det. Det var under denna vila som brevet nådde oss. En man vid namn Jenlar Temlin bad om vår hjälp, på sin herres begäran. En inbjudan till en herrgård, formell men med en underton av brådska. Vi svarade som vi alltid gjort — genom att resa. Herrgården var rik, men inte överdådig. Vi togs emot med värme, bjöds på mat och tak över huvudet. Men vi var inte där för gästfriheten. Uppdraget lades fram tydligt: finna ett unikt föremål i en plats kallad “The Rock”. Tre hundra guld. Och rätten att behålla allt vi fann. Det var ett erbjudande som skulle locka många. Vi tackade ja — inte för guldet, utan för att sådana platser sällan lämnas orörda av mörkret.

Jag skriver detta med en tyngd jag inte bar förut — inte av rädsla, utan av ansvar. Sedan rensningen av slottet Caldwell har mycket förändrats. Det som en gång var en plats för mörker och fördärv står nu tyst, befriad från det som plågade det. För detta kallades jag inför kyrkan, och där — inför vittnen och heliga symboler — lyftes jag från novis till präst i Halavs namn. Jag kände stolthet men även tyngden av varje själ jag ännu inte räddat. Vi vilade efter våra prövningar. Läkning, både av kropp och sinne, tog sin tid. Mina böner var starkare nu, klarare. Inte för att jag förändrats — utan för att kraven på mig hade gjort det. Det var under denna vila som brevet nådde oss. En man vid namn Jenlar Temlin bad om vår hjälp, på sin herres begäran. En inbjudan till en herrgård, formell men med en underton av brådska. Vi svarade som vi alltid gjort — genom att resa. Herrgården var rik, men inte överdådig. Vi togs emot med värme, bjöds på mat och tak över huvudet. Men vi var inte där för gästfriheten. Uppdraget lades fram tydligt: finna ett unikt föremål i en plats kallad “The Rock”. Tre hundra guld. Och rätten att behålla allt vi fann. Det var ett erbjudande som skulle locka många. Vi tackade ja — inte för guldet, utan för att sådana platser sällan lämnas orörda av mörkret.

Vi reste nästa dag. Skogen vi färdades genom var gammal. Inte bara i ålder, utan i vilja. Träden stod täta, och marken bar spår av sådant som inte längre vandrar i dagsljus. Det var där vi mötte resen. En vidrig varelse, driven av hunger och girighet. Den krävde vårt guld som om det redan tillhörde den. Vi svarade med stål. Striden var kort. Den föll snabbt, som många sådana gör när de möter motstånd de inte förstår. Dess kropp lämnades åt skogen. Jag bad ingen bön för den. Inte alla förtjänar det. Senare mötte vi älvor. De var inte som sagorna säger — inte farliga, inte denna gång. De ville leka. Deras skratt bar genom träden som vind. Constans steg fram, utan tvekan, och deltog i deras lek som om världen inte vilade på hans axlar. Jag såg på honom då och undrade om det är en styrka jag saknar. Vi andra förberedde lägret. Den natten stod jag vakt. Och prövningen kom åter. Den kom tyst — en skugga bland skuggor. Vargen var enorm, större än någon naturlig best. Dess käftar öppnade sig för att avsluta mig i ett enda ögonblick. Men jag stod inte orörlig. Min sköld var mellan oss innan dess tänder fann mitt kött. Slaget var brutalt. Kraften i dess bett skakade mig, men jag föll inte. Jag svarade, och mina kamrater vaknade till strid. Tillsammans fällde vi besten. När det var över var jag täckt i dess dreggel, dess stank dröjde kvar på min rustning. Det var en ovärdig syn för en präst — men jag levde. Och ibland är det nog. Vi fortsatte vår resa nästa dag. Skogen bröts inte upp den gav efter, som om något slitit isär den. Vi klev in i en glänta som kändes fel, inte stilla utan väntande. Rösterna som nådde oss var fagra till formen, men ruttna i känslan, för perfekta, för släta, som något som lärt sig härma liv utan att förstå det. Det var en fälla som log. Inte bara en plats. En prövning.

Lazar Anno 1000 E.K.

 

[Dubbelyxa]

(Här lägger prästen Lazar ifrån sig pennan och den utomdiegetiske berättaren tar återigen vid)

De fagra rösterna visar sig vara harpyor som sjunger för att förtrolla sina offer. Alla utom Grimnir och Elamaris blir charmade. De två kämpar ståndaktigt, och de andra lösgör sig från förtrollningen efter hand. Till slut är harpyorna nedgjorda. Gruppen fortsätter en bit och slår sedan läger. Natten är händelselös, nästa dag hör de en helt annan typ av sång - många raspiga röster sjunger en arbetsvisa. Gruppen gömmer sig och ser efter ett tag en stor grupp gnomer som släpar en slags pråm som rullar över stockar som de lägger framför den. I fören står en gnom med långt vitt skägg och en megafon som han ropar kommandon i.

Gruppen kliver fram och presenterar sig. Ledargnomen hälsar och presenterar sig som Robern Sternslate. Han frågar om de sett till några oceaner i närheten. När gruppen svarar nekande berättar han att han köpt en bok om skeppsbygge och navigation, och bestämt sig för att leta upp en ocean. Han bjuder gruppen på lunch, de erbjuder sig att följa honom om han vänder och rör sig i samma riktning som dem, men han tackar nej. Gruppen tar farväl och fortsätter västerut.

De slår så småningom läger och blir på natten anfallna av vättar, som de jagar bort. Nästa dag lämnar de skogen och kommer ut på en stor slätt, med snötäckta bergstoppar som höjer sig bortom. De följer stigen som blir till ett spår bland klippblock. Efter några kilometer kliver plötsligt tio långa, spinkiga ödlemän, randiga i regnbågens färger och delvis kamouflerade mot terrängen, fram med stela rörelser och ställer sig i vägen. De kräver att äventyrarna lägger ned vapnen och underkastar sig 'Omnerubeskens dom'. Äventyrarna tackar nej och strid inleds. Fem av ödlemännen försvinner och dyker upp strax bakom gruppen.

Strid inleds mot de kameleontlika humanoiderna. De använder sin förmåga att försvinna i tomma intet och sedan dyka upp vid sidan om eller bakom sina motståndare för att få ett övertag, och lyckas såra flera av äventyrarna med sina obsidiandolkar. Samtidigt ropar de åt dem att ge upp och underkasta sig Omnerubeskens domslut. Äventyrarna beslutar sig då för att göra så, förutom Lazar som fortsätter slåss tills han klubbat ned en kameleontman. När även han lagt ned vapnen blir de alla bundna och får ögonbindlar, och leds sedan på en flera timmar lång vandring upp i bergstrakter. Kameleontmännen leder dem säkert och försiktigt, och mot kvällningen leds de in i en grotta. De går nedåt, luften blir kallare och fuktigare och Grimnir känner av att de befinner sig ett tiotal meter under ingångens nivå. De stannar upp och ögonbindlarna tas av.

De befinner sig i ett grottrum med mjuka, kalkavlagrade former. I taket glimrar mineraler i skenet av facklor. Deras ledsagare lämnar äventyrarna här, medan två kameleontmän vaktar ingången. Äventyrarna börjar efter att ha vilat prata med vakterna, som introducerar sig som Kanreon och Thronik. Kanreon frågar om de är hungriga och låter hämta deras mat. Sadelväskorna bärs in och det är tydligt att ingen rört deras packning. Efter att ha ätit hör de sig för hos Kanreon om vad som väntar dem. Han säger att de ska möta Omnerubesken och höra hans dom, samt att hans domar alltid är rättvisa. De får inte ur honom något mer.

Till slut leds de ut ur grottrummet genom en gång och in i en enorm sal, hundratals meter lång och bred, där kvällsljuset silar ner från springor i taket. Det växer svampar i många färger och storlekar, en del stora som hus, och träd i regnbågens färger når upp till taket tiotals meter upp. Ett stort antal kameleontvarelser syns upptagna med allehanda bestyr, en del skördar frukter från träden, andra odlar jorden som täcker grottgolvet. Väggar och tak är ådrade med mineraler och metaller i olika färger.

Äventyrarna leds in i ett sidorum, där tak och väggar formligen gnistrar av en ännu större koncentration av ädla metaller och stenar. På en tron format ur berget sitter en åldrad kameleontman, vars ränder bleknat och hud hänger runt leder och hals. Han sitter upprätt dock och iaktar tyst gruppen. Runt honom står tjugo vakter. Han nickar åt Kanreon som tar till orda och berättar att äventyrarna har brutit mot lagen genom att göra intrång på deras land. De måste antingen betala en bot i guld, eller så får en av deras kämpar möta en av kameleontmännens. Äventyrarna betalar boten, som inkluderar vite för dödandet av en kameleontman. Därefter leds de tillbaka till deras rum. De får sova ut den natten, och på morgonen täcks deras ögon och de leds samma väg tillbaka som de kom. Framåt eftermiddagen tas ögonbindlarna av och de befinner sig där de först mötte kameleontmännen.