Nekromanti Monster i Trudvang..

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Skrattir

Från Hase Imsund's "Täler om fjällen", omskrivet, och med kommentarer av, hans äldste son; Fauger:

[color:\\"#996600\\"]En gång som barn gick jag vilse bland bergen för att inte hitta tillbaka förrän mer än två veckor senare. Det kom flera dagar då jag av trötthet och hunger fann mig gå runt i cirklar för att enbart återvända till en och samma plats jag redan hade besökt tidigare. Det var tur att detta var mitt i sommarvärmen, ty annars hade jag aldrig kunnat stå ut så länge som jag ändå gjorde.

Jag trodde således att mina sinnen spelade mig ett spratt när jag så en morgon vaknade av att jag hörde ett märkligt ljud som jag tidigare aldrig förnummit. Jag har hört vinden spela i stenars håligheter många gånger, men denna gång var det som om det istället var berggrundens tur att få spela med vindarna som instrument: Luften darrade kring mig, dimslöjor passerade försiktigt inför min sikt som om de försökte locka på min uppmärksamhet, och vart jag än vände mig så kändes det som om jag hade en gällt nynnande ljudkälla rakt framför mig, någonstans i fjärran. Det liknade det ljud som hemsöker den febersjuke, fast djupare och varmare. Jag vet inte hur länge jag kan ha stått som förstenad på den plats jag sovit, men jag vet att solen precis hade börjat kika upp över horisonten när jag så plötsligt blev varse hur spöklika ljuskäglor tycktes emaneras ur gryningsdimman i fjärran.

Vi fjällbor är vana vid vad som kallas rävflammor eller rävbloss; förföriskt lekfulla spöksken som likt dalbornas lyktgubbar kan locka män ut i skogarna så att de går vilse, men vad händer om man följer dessa sken när man redan är vilse? Idag hade jag aldrig ens tänkt en sådan tanke, men den här historien tilldrar sig i en tid då jag ännu var ung och dessutom helt rådlös.

Än idag minns jag inget av hur jag kan ha kommit hem, allt jag har är en besynnerlig dröm om hur jag slagit följe med en märklig, ålderstigen stigfinnare med hår lika strävt och blankt som hästtagel, bylsiga klädnader, listiga ögon och rovgirig blick. Jag minns också att jag fick köpslå länge och väl med denna följeslagare då han krävde något i utbyte mot att han visat mig vägen hem. Jag minns dock inte var det var som slutligen blev överrenskommet, även om jag kommer ihåg att det var något mycket dyrbart som jag i all framtid skulle komma att sakna. Det är först nu på ålderns höst som jag börjat kunna gissa vad det egentligen kan ha varit som jag blev av med den där ödesdigra dagen.

Jag har aldrig drömt en endaste dröm sedan dess.


Puuke, flöjtkarlar och infriaren
Det finns många historier om hur vandrare som gått vilse har kunnat hitta hem igen med hjälp av olika sorters andevandrare som sedan krävt någon oersättlig tribut i utbyte för deras tjänster. Alverna talar om "Puuke" eller "Mäster Puuk" och menar att denna sagofigur är en ande som vakar över alla varelsers ägodelar. Varje gång du tappar något eller när dina ägodelar går sönder, så menar alverna att man i vart fall kan trösta sig med att Puuke har varit framme och tagit dessa saker i utbyte mot att han kommer göra dig en tjänst i framtiden.

På vissa håll i Trudvang pratas det om "Flöjtekarlar" och även "Flöjtetroll" när det beskrivs hur skönsjungande knytt försöker locka människor att göra olika former av bytesaffärer där ägodelar byts mot tur, väderlycka, kärlek eller något annat som man inte kan byta sig till i vanliga fall.

Bland dvärgar talas det ibland om "Infriaren"; ett mystiskt väsen som sägs lyssna på alla önskemål som desperata män ropar ut i tunnlarna. Om man säger vad man vill ha och vad man är redo att betala för det. då sägs infriaren lyssna och begrunda förslaget. Om man någon gång hör en gäll ton i fjärran, då vet man att infriaren har antagit erbjudandet och att man måste offra det man velat betala för att få sin vilja igenom. Håller man inte sin del av avtalet så kan det sluta illa.

Illa kan det också gå för den som fått en tjänst av detta väsen, men som saknar ägodelar för att kunna betala för sig. I mina hemtrakter så talas det om "Skrattir"; en sorts andar som man alltid måste vara redo att förse med ägodelar om de skulle visa sig för en. Har man inget att erbjuda dem, då kräver de istället allt högre oersättliga eftergifter tills det inte finns något högre pris att betala än ens eget liv, och då avlivar de en på plats. När jag var liten berättade mor min en saga för mig om en man som ramlat ner i en björngrop och som blev besöken av skrattir som hjälpte honom upp för att sedan kräva någon form av betalning. Då mannen saknade ägodelar så sade skrattirna att de ville ta hans utseende ifrån honom och göra honom till en anskrämligt ful man. Det gick han inte med på. Då krävde de istället att få ta hans styrka ifrån honom och göra honom till en skröplig vekling. Inte ens det ville mannen gå med på. Då begärde skrattirna att få ta hans välgång ifrån honom, och tillade att det var deras näst sista bud. Mannen förstod vinken och accepterade. Från den dagen så hade han både sitt utseende och sin styrka, men kom aldrig att hamna i en situation där han kunde ha hjälp av någotdera. Ändå så ägnade han aldrig en enda sekund av sitt liv åt självömkan, utan slutade aldrig att känna tacksamhet för att han ändå ha fått sitt liv i behåll.

Den historien bör nog ses som en sedelärande saga snarare än underlag för seriös forskning, men jag tror att alla dessa berättelser utgör en liten del av sanningen bortom dessa knytt som min far svär på att ha träffat.

Kanske beter sig skrattirna olika på olika håll i Trudvang, men mycket har de ändå gemensamt: De tycks kunna erbjuda vilka tjänster som helst, de tycks kunna ta vad som helst i betalning (även om de tycks föredra materiella ägodelar), och de brukar kännetecknas av märkliga ljud- och ljusfenomen. Jag har inte hört någon berätta om skrattir som varit hotfulla eller våldsamma, och ingen historia berättar om någon människa som lyckats tillfoga skada på skrattirna, även om vissa alver påstår att det inte finns något bättre skydd mot Puuke än mariatisteln. Bär man en mariatistel i ens livstycke så kommer inte Puuke att kunna utnyttja ens önskningar eller begär, och om man förser ens ägodelar med mariatistlar så försäkrar man sig om att de skulle förloras eller gå sönder. Alviska lerkärl är ofta försedda med motiv som föreställer mariatistlar av denna anledning, och det har berättats för mig att om ett sådant lerkärl går sönder så är det ett tecken på att konstnären inte varit tillräckligt duktig på sitt hantverk och därför inte kunnat lura Puuke.

Om det ligger någon sanning i mariatistelns effekt mot skrattirna så vittnar det om att dessa sköna växter förmodligen också är det vapen med vilket man enklast (eller endast) kan bekämpa skrattirna om man skulle hamna i en situation där ingen annan utgång vore möjlig.[/color]
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
6,930
Vreder

<center>Vreder</center>

Nog har vi sett fradgatuggande bärsärkar bita i sköldkanten och stampa av stridsvansinne. Och nog har vi hört dem yla likt galna hundar på kämpavallen innan de sköldlösa gått till örlog. Deras ursinne och deras tandagnissel må vara otäckt att skåda, men de har räddat oss både en och två gånger under ofärdstider, när onda män har velat oss i byn illa. De främsta av bärsärkarna här torde vara Bore och Gaum - bröderna som ärvde raseriet från sin far Håtung. Båda två är väna och välartade, om än lite långsamma i dagligt tal, men desto drifitigare i arbetet. Sedan Håtung försvann ut i skogen för tre höstar sedan har de två bröderna tagit platsen i svinfylkingens tryne när krig har drabbat orten.

Men Håtung vill ingen minnas. Ty han lever än i raseri och galenskap. Ibland hör vi honom yla på nätterna, och ingen av oss lämnar byn ensamma eller obeväpnade. Håtung drabbades av olyckan efter en särdeles lång tvist med långa blodiga slag. Han hade varit så länge på sitt björnhumör att han inte lyckades träda ur ilskan när bataljen var över. Istället fortsatte han gläfsa och hytta åt alla som kom i närheten av honom. Han slog bonden Trumme på truten med en sten så att han gav upp andan.

Vi jagade bort Håtung med spjut och pilbågar. Men på nätterna stryker han fortfarande runt i trakten. Ibland slår han vår boskap och en gång jagade han vår sköldjarl med en stor påk. Men det mest bedrövliga han gjort var när han slog ihjäl Mora och Garmulfs lilla dotter som var ute och plockade svamp i trundnäset.

Nå, Håtungs pojkar har gett sig ut för att jaga rätt på sin far och taga honom av daga. Det är en sorglig historia det där men jag har hört den berättas förr. Om bärsärkar vars gnista aldrig slocknar och de blir en annan varelse. Vi kallar honom Vreder och inte Håtung, ty Håtung var namnet på vår främste bärsärk och Vreder är ett monster.


När en bärsärk träder in sitt stridsvansinne, sin bärsärkargång, står han på tröskeln till en annan värld än den vanligt folk lever i. Han tar ett steg in i bestarnas och dråpandets rike och fylls därmed av den djuriska ilskans krafter. Vanligtvis ebbar ilskan ut efter en strid och bärsärkens själ återvänder till Trudvang. Han har ofta svårt att minnas vad som utspelade sig under raseriet och är dessutom mycket trött och medtagen. Men ibland kan bärsärken fastna på den andra sidan. Han dras då över tröskeln och in i vredens land där han fångas av djuriska och vilda andar. Bärsärken har blivit en Vreder - en ilskebest.

En Vreder beter sig som ett förvirrat och mycket ilsket djur. De stannar oftast i närheten av den plats bärsärken tidigare levt på, om än på avstånd från folk. Vredern stryker omkring och letar efter föda men då den saknar erfarenhet av jakt så är det inte ovanligt att den ger sig på enkla byten som tamboskap och barn eller gamla. En trängd Vreder drar sig inte för att gå i kamp med vuxna, starka karlar om så skulle krävas.

Sakta men säkert förvandlas Vredern till den best vars ande fångade bärsärkens själ på andra sidan. Den kan ta lång tid - upp till tio år innan förvandlingen till fullo genomförts och under tiden liknar Vredern en korsning mellan djur och människa. Päls växer ut och tänderna blir vassa som de på ett rovdjur. Det mest utmärkande draget hos en Vreder, vare sig den är i människogestalt eller går i djurhamn (eller något där emellan) är ögonen. Dessa lyser alltid ursinnigt och galenskapens röda låga brinner för alltid i Vrederns ögon.

/Vulf
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Så djävla ärke

Det här var något av det mest klockrena jag sett. Man har lyckats om ens monster "passar in" i Trudvang, men Vrederna går mycket längre än så. De här känns ju direkt nödvändiga. Jag kommer iaf självklart att använda dem.

Som vanligt var förstås språket fantastiskt, också.

/Rising
som tycker att Vitulv är Mr.Trudvang.
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
6,930
Re: Så djävla ärke

Tja, jag kan ju inte låta dig ha fler monster än mig i den här tråden. :gremsmile:

Kul att du gillade.

Som vanligt var förstås språket fantastiskt, också.
Höhö, tacksomfan. Jag var tvungen att göra något efter den här sågningen . :gremsmile:

/Vulf
Som tycker att Rising är Mrs. Trudvang
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
17,521
Location
Helsingborg
Otyg i Trudvang

<font size="4">Sugmuste</font>
även kallad näcken, lyktgubben, dimvarelsen, rået, kärrmaran, bäckahästen, bugen

Säkerligen har dina föräldrar någon gång sagt varnande till dig "Akta dig för vattnet, för annars kommer näcken att ta dig". I mycket och månget är detta fikt, alltså något som de äldre har hittat på för att uppfostra eller undervisa barnen, men dessa sagor har rot i något som faktiskt existerar. Runtom i Trudvang så finns dessa varelser, som drar med sig människor i fördärvet genom att locka till sig dem medelst blända människan med gåvor och förhäxningar. De livnär sig på att suga livskraften ur varelser men många sugmustar kan inte göra detta i fysiskt tvång, utan människan måste istället på egen hand dö ut. En process som varelseparasiten gärna vill dra ut på.

Sugmusten varierar i utseende, metod och plats. Näcken är en oftast naken, medelålders man, men som även kan vara iklädd sjögräs, som sitter i större vattendrag och lockar till sig sinnessvaga med sin förtrollande musik som han för fram på sin fiol. De som blivit gripna av musiken vadar ut i vattnet och drunknar. Bäckahästen finns även den vid vatten och lockar till sig folk att rida på den, varvid den genast sätter fart mot vattnet och dränker sina ryttare. Kärrmaran och dimvarelsen har brukligen liknande boställen då dimvarelsen brukar hålla till i fuktiga områden, såsom fuktiga ängsmarker eller mossor. Båda är andeväsen men tillvägagångssättet för att fånga föda är olika. Kärrmaran lägger om kärrets stigar så att vandraren går ner och fastnar i kärret medan dimvarelsen missorienterar sina offer så att de går i cirklar och aldrig kommer ut ur sankmarken.

På myrar men även i skog kan en olycksalig stöta på en lyktgubbe. Lyktgubben syns bara om natten, då den spelar upp underbart vackra ljusspel och de förtrollade dras till lyktgubben likt insekter. Ofta lockar lyktgubben sina offer ner i ett kärr där de fastnar eller utför ett stup där de blir omobiliserade utav sina skador. En annan figur som rör sig i skogarna är skogsrået. Hon förhäxar varelser med det motsatta könet med sin skönhet och sin nakenhet. Den förtrollade sätter genast av efter henne, men då hon rör sig genom att förflytta sig in i ett träd och ut genom ett annat så har den som jagar inte har en utsikt för att hinna ikapp henne. Förtrollningen bryts om hon visar sin rygg, då den förhäxade upptäcker att hennes rygg består av bark eller trä och på så sätt veta att hon inte är äkta. Rået kan vara en man men är oftast en kvinna då män är mer benägna att bli förhäxade av det andra könets kropp.

Den siste inkarnationen av dessa varelser är skogstrollet Buge. Med löfte om rikedomar så leder trollet in de skattgiriga in i en grotta som trollet sedan stänger till. Därinne svälter de sedan ihjäl till bugens fröjd. Trollets metoder har gett upphov till ordet "humbug", där man menar att någon lovar något som inte finns. Talesättet "Att buga för inget" är också en hänvisning till trollet och betyder att man försöker ställa sig in.

Genom snabbtänkthet eller uppmärksamhet kan man undvika att falla i dessa varelsers våld. Jag har fått det berättas för mig om den lilla flickan Akda som räddade sina storesyskon från att drunkna i näckens toner och älv. När hon hörde de första tonerna falla så slängde hon en sten i älven och bad Gaves morgonbön, medan hennes syskon vadade ut i det forsande vattnet, och bröt på så sätt förtrollningen över dem och således hindrade dem att drabbas av ett värre öde än att endast bli blötsatta av vatten och skam.


Regelmässigt
Sugmustens PSY sjunker med 1 per dygn tills de slutligen dör när PSY når noll.. Varje människas FYS (eller PSY - beror lite på vad ni kör med för utmattningsregler) som dras från denne läggs till Sugmustens PSY.. Observera att sugmusten inte behöver döda en varelse, men de döda talar ju i regel inte och för ryktet vidare om varelsens existens och position.. Det finns historier om hur en sugmuste har släppt en varelse ur sitt våld då den antingen förälskat sig i denne eller känt sorg över denne när de råkat i samtal..

<font size="1">NOT: I exempelvis Sagan om Ringen så kan man se Frodo svepas in i lyktgubbarnas våld..</font>


<font size="4">Fyngvätten</font>
även kallad vricken, rackaren, lilltotten (från visan "Lille Tott under stenen")

Fyngvätten är en något lokal företeelse och sträcker sig över landskapet Fyng med omnejd.. Varelsen visar sig endast för barn och övertygar dessa till att begå hyss och spratt, till vättens förnöjsamhet. I folkmun brukar det sägas att barnet har blivit "vrickad", när denne blivit tagen av fyngvätten. Upptågen är oftast harmlösa men kan ibland vålla skada genom att barnet har spikat in en spik i sulan på en sko eller i vissa olyckliga fall resulterat i att en skörd helt förstörts eller att byns kyrka brunnit ned.

Till och med fyngvättens föremål kan förvrida barnen om de fått det i sin ägo. Särskilt klädesgåvor brukar barnen få av vätten, då vätten älskar att sy men ibland inte vet var den ska göra av med alla plagg. Dessa rackartyg gör föräldrar bäst i att bränna. Ett plagg eller en sak som anses föra otur med sig brukar i regel vara vättens gamla ting som fallit i människans händer. Man har försökt i trakten blidka vätten genom att tillägna en dag åt denne där de alla utför spratt och skämt med varandra, för att på så sätt få ner vättens jäkelskap under resten av året. Förr om åren var detta begränsat till barn men lekarna har även spridit sig till de vuxna. Den första dagen i april går ingen säker i trakten, utan alla får ständigt gå på sin vakt för grannar eller nära bekanta.

Detta har blivit något utav en tävling om vem som kan utföra det finurligaste hysset och i vissa delar av regionen delas även ett pris ut till vinnaren under en festceremoni i slutet av dagen. Förut ropade man vättens namn för att locka till sig vättens uppmärksamhet till dådet och visa vad som gjorts så att man själv kanske kunde slippa undan vättens upptåg, men under åren som gått har man glömt bort namnet och ropar istället "April, april" som en påvisning att det är årets första aprildag och upplagt för skämtsamheter. Denna företeelser är något som kan drabba förbipasserande i trakten till deras förtret.

Barn brukar ta med vätten i sitt försvar om de hittat på några egna busigheter, då barn trots allt är barn och kan hitta på detta på egen hand utan vättens hjälp, men föräldrar är klarsynta nog att se igenom detta, vilket brukar resultera i bannor för barnet som vredgar vätten när barnet skjuter över skulden på denne.


/[color:\\"green\\"]Han[/color] som inte orkar skriva fler varelser, men vill på något sätt säga att varelser i Trudvang borde påverka världen i mer grad än att bara vara några siffror och beskrivningar i en bok
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Hemm, tänkte förska ge mitt lilla förslag till det här... Även om det är svårt att matcha det som skrivits här.

Luringen:
Det här är en liten klurig krabat som lever för det mesta i Trudvans skogar & ganska nära små & medelstora byar. Han lever för att trilskas med resinärer genom att när de slagit läger för kvällen hoppa fram & ställa en gåta eller två. Svarar resinären fel så kommer han under natten att ta något från resinären under natten utan att någon märker något, svarar man därimot rätt så kommer han att under natten att ge något till resinären, åxå utan att någon lägger märke till det.

Luringen är, vad man kan beskriva, som en blanning mellan ett skogstroll & en vätte.

/ Johan K; som är imponerad av allas fantasi !!
 

Fire_Flame

Veteran
Joined
14 Jun 2004
Messages
34
Location
Ulricehamn
Monster tävling!!

Med tanke på alla roliga o grymma bidrag som har kommit in så kan vi ju ha en liten "monstertävling".. Man får skicka in så många monster man kommer på och får rösta under hela tävlingens gång.. Man får välja en etta,en tvåa och en trea... Ettan får tre poäng.. tvåan får två poäng.. Och trean får tre poäng.. Vad säger ni?? Ska vi dra igång en lite tävling?? Man får självklart inte rösta på sig själv :gremwink:
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
6,930
Ettertunga

<center>Ettertunga</center>

"I den djupa flodfåran låg hon och jäste. Stanken av etter och galla hade jag känt på flera hundra famnars håll. Hon väste och flåsade som en blåsbälg och ur hennes käftar rann det klibbiga giftet i en aldrig sinande ström. Det fräste om gräset när hennes vidriga saliv nuddade det och växtligheten runt henne var svart som sot och luktade av förmultnelse och svavel. Hennes uppsvällda ormkropp var täckt av mörka, gropiga benplåtar som i sin tur täcktes av mörkt grön och svart mossa.

Hon var Ettertunga, den slingrande, slemmiga dråpardrottningen som levt i skogen längre än någon varelse kunde minnas.

Runt om henne i flodfåran låg spridda kadaver från olika djur. Älgar och vildsvin och hjortar. Halvätna och ruttnande i den fuktiga och instängda sommarvärmen. Stora svärmar med gröna spyflugor kretsade runt asen och det högljudda surrandet i kombination med stanken var berusande och fick det att vändas i magen på mig. Det täta grentaket från de stora, svarta torngranarna stängde ute solen och skymde hela scenen i ett grönskimrande trolljus. Och det var där jag såg min bror Arnjolts kropp. Hon hade inte börjat äta honom än utan hade istället kalasat på hans häst, Munterhove. Arnjolt låg med ansiktet nedåt i strandkanten. Hans fötter låg på land, men överkroppen guppade livlöst i det grunda och grumliga vattnet.

Jag spände av mig svärdsbältet och lämnade det i mitt gömställe samtidigt som jag stålsatte mig för att kunna möta besten öga mot öga. Så klev jag ut ur snåret som varit min skyl och ställde mig på ett stort klippblock där Ettertunga kunde se mig tydligt men där jag också var på betryggande avstånd från draken.

Hon öppnade ett öga och hennes pupill vändes uppåt mot den plats jag stod. Hon frustade och en skimrande slöja av dödliga giftdroppar föll sakta till marken i ljuset från en ensam solstråle som letat sig ned mellan grenarna. Den sura stanken från henne fick det att tåras i mina ögon och det brann som eld i mitt svalj när jag med hög röst tog till orda;

- Ettertunga! Jag har kommit för att hämta min bror som ligger i din kammare! Jag vill föra honom hem för att begrava honom på människors vis.

Hon väste och började hasa sig mot den mossklädda klippan där jag stod. Jag backade omedvetet och förbannade min egen feghet. Men hennes enorma kropp var för mycket för att jag skulle mana fram mod att stå oberörd.

- Jag vill därtill be om ursäkt för hans intrång på era marker och likväl be om ursäkt för min egen oinbjudna visit.

Min röst skar sig och blev med ens gäll och darrande. Ormen ringlade sig snabbare framåt tills hennes huvud var i höjd med mig på klippan där jag stod. Det var stort som en oxe och de vassa tänderna var som en mans underarmar, och de stack ut kors och tvärs trots att munnen var stängd.

- Och som bot bär jag med mig guld och bronssköldar att smycka ert gemak med, så att det ter sig värdigt en drottning som er.

Så avtäckte jag den guldsköld jag burit med mig från gömstället. Jag bar den insvept i en läderfäll men nu skimrade den förförande i det gröna skogsljuset. Den var utsökt smidd med vackra ornament och jag hoppades att dvärgsmeden som jag hyrt var värd de silver han krävde för hantverket. Annars skulle detta bli min sista stund och jag skulle inte leva för att se solen stiga över det mäktiga Trudvang ännu en gång.

Så tog Ettertunga till orda och med en släpande, djup stämma svarade ormen..."


/Vulf
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
6,930
Lermaskerna

<center>Lermaskerna</center>

"Jag slängde mig till marken och kröp hastigt in under en stor gran vars nedersta grenar hängde djupt och bildade en liten grotta mellan de tjocka, knöliga rötterna som slingrande utgjorde en korgliknande grop.

Hjärtat bultade mot min bröstkorg och jag försökte förgäves tvinga mig själv att inte andas så högljutt. Kroppen värkte efter den långa flykten genom den mörka skogen.

Jag spanande ut mellan grenarna och försökte se om mina förföljare fanns i närheten men skogen låg tyst och öde. I ett träd hoade en ensam uggla och det porlande ljudet från en liten bäck hördes inte långt från mitt gömställe.

Men så såg jag plötsligt hur en skepnad lösgjorde sig från skuggorna under de stora granarna blott ett stenkast bort från mig. Och ytterligare en fick jag syn på när en månstrimma landade på den. Fienden stannade upp. De två stod med hukade kroppar och spanade ut i mörkret. En av dem höll i sin hand något så fruktansvärt som ett avhugget manshuvud. Blodet rann fortfarande från dess stympade hals och droppade ångande på en daggvåt sten. Trots mörkret kände jag igen min vän Hurmms skräckslagna ansiktsuttryck.

Men några ansikten hade inte mina förföljare. Åtminstone visade de dem inte. Ty deras huvud var krönta av lermasker. Ohyggliga var anletsdragen i dessa masker. Grinande och förvridna liknade de inget jag ditintills eller därefter sett. Än idag minns jag maskerna med isande skräck.

Men inte heller deras kroppar liknade någon människas. De var små. Mindre än en dvärgs, och smala och seniga, och de var smutsiga och täckta av vit, torkad lera. På den vita leran hade sedan symboler målats i vad som endast kan liknas med blod. Symboler som inte liknar de som vi människor nyttjar varken i skrift eller runkonst.

De två bar på varsin lång svart dolk men utöver denna och deras vedervärdiga masker bar de ingen utrustning eller några kläder. De tycktes mig primitiva, något som förstärktes av deras grymtande, gälla tal vilket utstöttes på ett, för mig främmande, språk. Om det ens var ett språk och inte bara djuriska läten.

Så var de med ens borta. Uppslukade av skuggan och jag andades ut, knappt medveten om att jag under hela denna tid hållit andan. Men det tog tills gryningen innan jag vågade mig ut ur mitt gömställe. Jag var den enda i mitt sällskap som överlevde den natten, och sedan dess har jag aldrig sett maskerna igen."


När krukmakaren Rygge jagades ur sin by svor han att hämnas. Byborna bekyllde honom för att mjölk som förvarats i hans kärl blivit dålig och spridit sjukdom i byn. Den sjukdom som gjort att ett av barnen, en redan krasslig pojke, avlidit i sjuksäng. Rygge jagades med hot och arga tillmälen till skogs med löfte om att han skulle pryglas och slås ihjäl om han någon dag återvände till byn.

I skydd av skogens mörker planerade Rygge sin hämnd och en fruktansvärd sådan skulle det visa sig bli. I skenet från en iskall måne tillverkade Rygge masker i lera och. Masker gjorda för barn, sådana som bärs i Stormländerna under firandet av vårdagjämningen Eldra.

I skogen fann Rygge också det gamla kungstrollet Skulmkrave och i honom fann han sin liksinnade kumpan. Skulmkrave invigde Rygge i trollrunornas konst och tillsammans vävde de ondskefull magi som de sedan skar in i maskerna.

Så när Eldra vankades anlände en storslagen gåva till byn. När byborna vaknade på högtidsdagens morgon fann de på sitt torg tjugotvå vackra lermasker, alla utsökt tillverkade och gjorda för att efterlikna djur som hålls högt i Osthem. Björnar, vildgaltar, vargar och vildbockar.

Och en storslagen Eldra blev det. Barnen var förtjusta i sina nya masker och lekarna avlöste varandra långt in på natten.

Men när månens ljus föll på barnens masker hände det fruktansvärda. Under stor vånda och med smärtfyllda skrin förvandlades barnen och maskerna tycktes växa in i deras ansikten. De som tidigare liknat djur förvreds nu och i det bleka ljuset kunde istället demonansikten med vansinniga hånflin skönjas. Barnen angrep sina föräldrar och äldre syskon och de gick till anfall med sällan skådad råhet. Halsar slets av och skallar krossades och barnen badade i sina släktingars blod och skrek och vrålade och sjöng vilda sånger med gutturala röster.

Och i skogsbrynet stod Rygge och Skulmkrave. De skådade sitt verk och kallade sina nya tjänare till sig. Och när solen steg på dagen efter Eldra fanns inte längre en levande själ kvar i den lilla byn. Och än idag härjar de två och deras barnahird med lermasker i skogarna. Har du otur stöter du på dem. Må då Storme vaka över din själ i blåsten.

/Vulf
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Nokknittja

<table border="0" cellpadding="2" bgcolor="#FFDDBB"><tr><td> [color:\\"brown\\"]Ett: Min törst efter vedergällning, det enda av betydelse.
Två: Rädslan och hatet jag känner gentemot mitt barns mördare.
Sju: År av olycka för en krossad spegels skull.
Nio: Spikar att slå genom häxans kropp före gryningen.
Fyra: Veckor sedan jag senast konfronterade henne.
Två: Vapen till mitt förfogande: Min lånade rustning och mitt lånade mod.
En: Den som till slut kommer att döda den andre.
Inga: Lekar kvar åt mitt barn att uppleva.
[/color]</td><td>
</td></tr><tr><td colspan="2">
[color:\\"brown\\"]
Nokknittja
Det sägs att inga enskilda varelser personligen har åsamkat så mycket skräck och lidande över alvernas folk som de första Nokknittjorna; systrarna Krijksy och Plakksy.

Jorge Gronfjard hade enorma problem med att kategorisera alla de alviska historier som handlade om barnarövande häxor att han till sist samlade dem alla under beteckningen "maror", även om vi idag misstänker att Jorge förhastade sig i sitt arbete och tog för givet att alvernas historier kretsade kring samma monster som han hade hört berättelser om från mänskligt håll.

Det är först i vårt moderna tidevarv som vi börjat höra historier om hur mänskliga barn bringas ur livet på samma sätt som sedan begynnelsen vanligt så vanligt bland alverna, och idag tvingas vi nog alla erkänna för oss själva att dessa natthäxor är något helt annat än vad vi någonsin konfronterat tidigare.

Enligt alvernas sägner så är nokknittjan anden från en kvinna som dör i barnasäng när hon förlöser ett barn hon inte önskat sig. Därefter antar häxan en ohygglig skepnad som anknyter till det sätt som hon velat bringa livet ur sin avkomma på: Om hon ämnat dränka sitt barn så bestraffas hon med en sjuklikt uppsvälld lekamen med förruttnade sår över hela kroppen, och om hon tänkt lämna barnet att dö i skogen så kan hon istället få en barklik hy och hängande lavar i hennes hår, eller anta en gestalt som mest påminner om ett blodtörstigt djur, med pälsbehåring och svans.

Nokknittjor sägs vara både listiga och outröttliga jägare, men är vida beryktade för att tappa all besittning när de får blicka in i ett barns ögon eller då de får höra barnskrik eller -skratt. Då uppfylls de av mordiskt raseri och kan inte lugna ner sig förrän de klöst både ögon och tungan ur barnet som uppretat henne så.

Annars är nokknittjor mycket skygga och försiktiga. På dagarna sägs de sova djupt nere i våtmarker eller högt uppe i trädkronor där de känner sig trygga, och när de jagar så gör de det i andeform som varken lämnar fotspår efter sig eller som kan angripas med vapen.

Nokknittjor är särskilt ökända för att i andeform kunna passera genom glipor under dörrar eller genom nyckelhål utan problem, och man gör bäst i att korka igen alla öppningar i ens sovgemak om man tror att en nokknittja är ute på jakt efter ens barn. Nokknittjor jagar helst genom att stjäla barns andedräkt, en process som sägs gå till så att häxan lutar sig över barnet med öppen mun och står så tills barnet inte längre andas.

Det sägs att den som inte gjort rätt för sig under dagen kan se Nokknittjan när hon jagar i andeform. Den som däremot har gjort sig förtjänt av en god natts sömn kommer att vakna så fort som Nokknittjan börjar angripa ens barn och få en chans att jaga iväg henne.På vissa håll i alvernas länder straffas därför mödrar med hårda straff om deras barn dör i sömnen och de inte märkt något. Det sägs skvallra om att modern har varit lat eller drömt om andra män än hennes make under natten.

Nokknittjor kan inte skadas av eggjärn som svingas mot henne i vredesmod så länge hon befinner sig i sitt andliga tillstånd, men bruksföremål av järn är de alla allergiska mot. Särskilt bruksföremål som använts av barn, såsom soppskedar som barnet hållt i sin mun. Det är mycket klokt att lägga sådana järnföremål i barnets säng om man är mån om dess hälsa.

Nokknittjor är därför måna om att försäkra sig om att alla bruksföremål i huset ligger på sin plats. Det finns många historier om föräldrar som vaknat av att de hört hur någon stått och räknat hushålets skedar mitt i natten. Några sägner talar till och med om visa alver som kastat bort vissa bestick bara för att vilseleda nokknittjor och tack vare denna påhittighet lyckats skrämma nattliga inkräktare på flykten.

Nokknittjor angriper sällan vuxna varelser, och det enda som sägs reta upp en nokknittja tillräckligt för att hon ska våga sig på sådana företag är om en vuxen person räddat livet på något annat barn än deras egna. Sådana personer jagas inte genom att deras andedräkt stjäls under natten, utan då föredrar nokknittjorna att ställa till med sabotage på gården så att deras byten dör av vad som tycks vara naturliga orsaker. Sedan gräver häxorna upp sina byten natten efter att de blivit gravsatta och stjäl det som återstår av deras andedräkt då istället. Särskilt stegar är Nokknittjor mycket skickliga på att förstöra så att de kan leda till ödesdigra olyckshändelser.

Nokknittjor kan enkelt dräpas så fort som de antagit kroppslig form, vilket kan skes genom att man försätter dem i raseri via barnskratt eller genom att man binder dem i bruksföremål av järn. Efter döden så går dock nokknittjorna igen om man inte omedelbart spikar fast henne i jorden där man gravsätter henne. Detaljerna är vaga när det gäller hur denna ritual ska genomföras för att få framgångsrika resultat, men de flesta källor tycks vara eniga om att man gör bäst i att smälta ner just skedar om man inte kan använda samma spikar som en barnasäng har varit gjord av.
[/color]
</td></tr></table>
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,592
Allmänt beröm

Den här tråden är så jäkla bra så att om ni inte sätter ihop ett samlat dokument av den så är det snudd på straffbart! Det finns ju material till en halv monsterbok som sparkar bak med alla andra monsterböcker här!
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Blodsuggla

Nu har jag kommit lite på efterkälken på grund av arbete och annat strunt, men vänta bara. :gremsmile:

"Den första fågeln satte sig närmast ljudlöst på en vindpinad gran och följde Brede-Rolf med stora runda ögon som aldrig blinkade. Näbben var böjd och vass, bröstfjädrarna rostbruna av intorkat blod. Grenen klagade betänkligt under den stora fågelns tyngd. Brede-Rolf spottade en rejäl loska i lingonriset och hötte med spjutet.

Blodsugglan är en av Trudvangs större rovfåglar med ett vingspann på mellan en och två meter. Fjäderdräkten är svartbrun och smälter bra in i de mörka grannskogar där de mestadels håller till. Ugglans bröst är ofta fullt av bruna fläckar som enligt folktron är intorkat blod ifrån fågelns bytesdjur. Blodsugglan har en väldigt kraftigt näbb kapabel att knäcka de flesta ben vilket innebär att det inte blir mycket kvar av ett bytesdjur som dödats. En uggla som äter ett dött bytesdjur är en mycket osmaklig syn. Ibland kan man iaktta blodsugglor som vässar sin näbb mot särskilda stenar. Dessa så kallade ”ugglestenar” anses vara bland de bästa brynen som går att få tag på även om den som stjäl dem sägs drabbas av en snar och brutal död.
Blodugglan är ett utpräglat nattdjur känt för att röra sig nästan ljudlöst på sina jaktmarker. Ögonen är stora och ljuskänsliga. På öppen mark är den en ganska klumpig och långsam flygare men i tät skog rör den sig oväntat vant och smidigt med tanke på hur stor den är. Fågeln anses vara mycket intelligent och det brukar höra till god jägarsed att skänka den en bit av sitt byte om man stöter på någon efter en lyckad jakt. Annars sägs det att ugglan kan lägga en förbannelse på jägaren så att han för evigt mister sin goda jaktlycka. Blodsugglan har flera gånger setts vittja fällor och verkar ibland lära sig att ljudlöst följa efter jägare och försöka stjäla deras byte.
I normala fall anses ugglan vara ett ensamdjur som inte tar större byten än rävar. Men under riktigt dåliga jaktår så har det hänt att flockar av blodsugglor slagit sig samman och överfallit ensamma jägare, barn och rentav mindre byar. De flesta avfärdar dock sådana historier som rena skrönor även om de ljudlösa blodsugglorna har en förmåga att skrämma även de mest luttrade skogsmän.
 

Zire

Swashbuckler
Joined
18 May 2000
Messages
3,011
Location
Umeå
Ayn

Ayn

"Jag minns en natt i min ungdom, då himlen var särdeles klar. Min farfars far tog mig ut till det Norra tornet. Han skulle visa mig det största monstret av dem alla.

Bakom oss lyste stadens ljus svagt i natten, men ovanför oss sken med full glans himlens stjärnor. Min farfars far, som av många påstods vara mycket vis, hade liksom många andra alver, studerat stjärnorna under hela sitt liv.
Dessutom hade han hört många, många berättelser om gudarna och stjärnorna som väntade där ovan oss.

Han visade mig flera av de mindre kända stjärnbilderna och deras komplicerade mönster som för mig bildade nya samband av hur komplext och förunderligt genomtänkt stjärnorna var placerade.

Men jag var ivrig, jag ville spana ner mot den mörka skogen och ute i skuggorna utanför den uråldriga muren få en blick av monstret.

Min farfars far upptäckte det och frågade mig var min uppmärksamhet fanns. Jag bad om ursäkt och svarade att jag sökte finna det monster han tidigare nämnde, så att jag kunde varna honom om det avsåg anfalla oss.

Han skrattade åt mig så att jag skämdes åt mitt uttalande, men jag förstod inte varför. Han sa mig att det monstret är långt, långt borta och om jag ämnar finna det med blicken så måste jag titta längre upp.
Jag såg förundrat på stjärnorna.

Så berättade han för mig att det finns ett monster, så stort och så väldigt att det inte kan leva på marken, utan högt ovanför. Jag försökte hitta det bland stjärnorna, men drunknade i deras ljus. Han sa mig att Ayn, som monstret kallades, levde där ovan. Det gick inte att se, ty det var en stjärna svart som natten, som slukar allt ljus, ty så stor är dess hunger. Den ska inte bara äta upp alla stjärnor, utan en dag, då inget annat att finns att äta, kommer den att sluka hela världen.

Jag var mycket rädd, vad kunde vi göra åt någonting sådant. Men min farfars far lugnade mig. Så långt bort fanns den, att fastän den rusar emot oss, kommer vi inte att leva den dagen den når fram, ens om vi så väntar till tidens ände.
"

- Zire
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Håller med

Undrar om det hade gått att hitta duktigt folk som hade velat bidra med lite fler bilder också? Om ingen annan hinner före så skulle jag mycket väl kunna tänka mig att sammanställa en ny artikel även om det kanske skulle vara lite annorlunda format den här gången eftersom materialet är mer omfattande. Kanske en .pdf-fil?
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Frösnaufer

”En kraftig knackning, som fick hela stugan att skaka, hördes hos gammelmor Sigyn. Tunga flingor föll som våta knytnävar mot den snöklädda marken och månen stod högt på natthimlen. Vem kunde vara ute denna sena timme då endast gamla gummor, katter och otyg var vakna. En ny våldsam knackning som fick dörren att bågna hördes. Gammelmor reste sig upp ifrån sin plats invid elden och staplade försiktigt närmare dörren. Det skulle kunna vara någon i nöd. Tuva borta i granngården var havande och hade inte långt kvar, den åldrige Heimer brukade få känningar av sin värk nätter som denna. Men Sigyn hade inte levt så länge som hon gjort om inte varit en hårdför och kunnig gammal kvinna. Tio starka söner och fyra bredhöftade döttrar hade hon uppfostrat ensam i den lilla stugan. Hon kände med en valkig hand på de djupt inristade runorna som slingrade sig runt dörrkarmen innan hon försiktigt öppnade dörren.

Under vinterns värsta snöstormar när fullmånen smeker landskapet så kan de mest mytiska ting hända. Att gå vilse eller frysa ihjäl under sådana nätter kan ibland föra med sig att man blir en Frösnaufer. En Frösnaufer skulle kunna klassas som en slags vandöd. Det är en varelse som mer eller mindre frusit ihjäl men ändå fortsätter vidare med endast några få enkelspåriga tankar kvar i huvudet. Oftast vill de försöka värma sig eller slutföra det som fick dem att trotsa vinterkylan till att börja med. De behöver inte vara farliga om man inte ställer sig mellan dem och deras mål eller den enda tillgängliga värmekällan är någon annans kroppsvärme. En Frösnaufer kan aldrig förbli varm någon längre tid men kommer ändå att försöka med alla till buds stående medel. Ofta slutar det med att de sätter eld på stugor eller hus och sedan stannar kvar därinne och brinner upp.
Hur pass mycket en Frösnaufer känner igen varierar rätt mycket ifrån fall till fall. En skrupellös rövare blir en mer hänsynslös Frösnaufer än en vilsen bonde.
 

Fire_Flame

Veteran
Joined
14 Jun 2004
Messages
34
Location
Ulricehamn
Otroligt!!

Hade inte väntat mig att den här tråden skulle bli så här bra!! Om vi bygger på den här lite och skaffar lite bilder kan det nog bli nåt stort av det här.. Kan nog bli en bra artikel.. Och vi kanske till och med kan börja jobba på en bok?? Med det här materialet så kan det gå riktigt långt!!
 

Fire_Flame

Veteran
Joined
14 Jun 2004
Messages
34
Location
Ulricehamn
Dödsblicken

Tor var ute och plockade bär åt sin gamla mamma.. Hon orkade inte så mycket nu för tiden så tor fick sköta dom flesta vardagsysslorna. När han hade fått korgen full styrde han stegen hemåt mot stugan igen. Tor var tvungen att trampa sig igenom ett träsk för att komma hem. Han satte försiktigt ner foten i gyttjan och började klampa framåt. Träsket var stort. Tor visste att det tog ungefär en och en halv timme att ta sig igenom det.När han hade kommit ungefär halv vägs började det skymma. Med dryga kvarten kvar till det torra såg Tor en lykta ett femtiotal meter ifrån han. Tor blev som paralyserad av ljuset. Det var så vackert och lockande på något sätt. Han närmade sig lyktan och för varje steg han tog blev längtan efter ljuset större och större. Han skyndade på stegen och till slut var han framme.Han böjde sig ner för att lyfta upp lyktan när han upptäckte att lyktan egentligen var två lysande, skrämmande ögon. Ljuset släcktes och innan Tor hann reagera stack ett par kalla slemmiga händer flög upp ur gyttjan och grep tag om hans hals.Tor kämpade emot men trots att monstrets händer och armar såg taniga och förklenade så hade dom en innerlig styrka. Efter 3 minuters hårt kämpande sjönk Tor in i en sömn han aldrig skulle vakna ur. Det sista han såg var två skräckinjagande ögon i mörkret.

Dödsblicken
Dödsblicken kallas detta odjur som gömmer sig i stora träsk och väntar på människor att döda. Men det är inte människorna som Dödsblicken lever på. Dom dödar den bara för att ha nåt att göra. Egentligen lever den på fiskar i gyttjepölarna runtomkring i träsket. Dödsblickens ögon kan lysa upp en hel by om det vore så. När en människa går förbi ser den Dödsblickens ögon blir ofta paralyserad av ljuset(Mät deras mentala styrka) och går i många fall dit. Har den högre mental styrka än Dödsblicken så ser den ögonen(Dom flesta tar ögonens ljus för en lykta) bara som en vanlig lykta. När en människa kommer inom räckhåll för Dödsblicken släcker monstret ljuset i sina ögon och griper tag om offrets hals. i 9 av 10 fall får Dödsblicken död på sitt utsedda offer.

 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
6,930
Med risk för att verka tråkig

Så vill jag be er avvakta med att ta med mina bidrag. Jag har eventuellt andra planer för dem och jag vill i vilket fall revidera dem och utöka informationen innan de publiceras i annan form än som forumsinlägg.

/Vulf
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
6,930
Re: Nokknittja

Snyggt, otäckt, välformulerat och stämningsfullt. Du har en väldigt folklig ton i ditt Trudvang. Mer gårdstomte än bauertroll.

Dessutom layoutar du dina forumsinlägg. Det måste väl ändå vara fusk? :gremwink: Nä snyggt som fan, det är en fröjd att du tagit inläggsformalian till en helt ny nivå.

Sluta slå mig på fingrarna!

/Vulf
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,592
Re: Med risk för att verka tråkig

Så vill jag be er avvakta med att ta med mina bidrag. Jag har eventuellt andra planer för dem och jag vill i vilket fall revidera dem och utöka informationen innan de publiceras i annan form än som forumsinlägg.
Det är coolt, vi förstår.
 
Top