Nekromanti Monster i Trudvang..

Fire_Flame

Veteran
Joined
14 Jun 2004
Messages
34
Location
Ulricehamn
Hej.. Jag behöver lite förslag på monster i Trudvang... Det ska inte vara taget ur den där monsterboken som går att köpa till(Glömt namnet) eftersom att jag ska köpa den snart och då inte har någon användning av att ni skriver det här.. Det ska helst vara nåt ni kommit på själva.. Det är bara att ösa in monster... Dom kan vara exakt som ni vill..
 

Fire_Flame

Veteran
Joined
14 Jun 2004
Messages
34
Location
Ulricehamn
Gnasken..

Själv har jag skapat ett slags monster:

Beskrivning
Monstret är en så kallad gnask.. den lever i täta mörka skogar och steniga hålor.. Gnasken är ca. 3,5 m. hög och har händer stora som stekpannor.. Gnaskarna e som små jättar.. Dom har långt vildvuxet hår och stora dumma ögon.. Gnaskarnas hjärnor är ytterst små.. Deras hud är jobbigt gul.. Man skulle kunna tro att dom har någon sällsynt sjukdom lr liknande..Dom är mycket vänligare än man kan tro..Dom mördar endast när dom känner sig skrämda eller pressade.. När dom väl är uppretade kan i stor sett inget stoppa dom..Dom lever inte helt oväntat på grenar och löv... Kan också stoppa i sig några granar i brist på annat..

Färdigheter
Ta den starkaste av Rollpersonerna.. Fördubbla hans styrka.. Där har du Gnaskens styrka. Gör likadant med fysiken.. Sen tar du den dummaste av dom och halverar hans intelligens.. Där har du Gnaskens smarthet.. Mycket enkelt.. Har du bara svaga rollpersoner så kan du packa på han ännu mer muskler..

Vet att Gnask låter töntigt men tog det i brist på annat :gremgrin:
 

Ackerfors

Alas, your rapids!
Joined
21 Jan 2001
Messages
7,416
Ja, är du inte rädd för att fixa egna värden till monstren kanske du kan finna lite inspiration i den här tråden. Det är en utmaning från d20/D&D-forumet med eldmonster. Slit det med hälsenan.
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
6,911
Underbar!

Jag älskar den!

Särskilt;

"händer stora som stekpannor"

"Deras hud är jobbigt gul"

"är mycket vänligare än man kan tro..Dom mördar endast när dom känner sig skrämda eller pressade.. " <-- älskar ordvalet, inte varje dag man träffar på vänliga mördare :gremlaugh:

"Kan också stoppa i sig några granar i brist på annat.."

Underbart, jag ser scenen framför mig :gremsmile:

"Mycket enkelt.. Har du bara svaga rollpersoner så kan du packa på han ännu mer muskler.."

Suveränt! :gremlaugh:

Allvarligt talat, det här var fan ett monster som heter duga!

Bra jobbat!

/Vulf
 

Fire_Flame

Veteran
Joined
14 Jun 2004
Messages
34
Location
Ulricehamn
Re: Underbar!

Tack Vitulv för berömmen och tack till Yassilus för tråden.. Ska prova på att skapa ett eldmonster.. Vill gärna se lite av erat monsterskapande :gremwink:
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
6,911
Mossmonstret

<center>Mossmonstret</center>

Utbredning

Mossmonstret, eller myrmannen som han också kallas är en varelse som lever djupt in i skogen där solen sällan tränger igenom grentaket, där marken är som fuktigast och tjock, grön mossa täcker stenarna.

Beskrivning

Myrmannen är stor och tjock och hasar sig fram med en släpande gång. Han är något längre än en vanlig människa, men betydligt kraftigare. Ofta använder han både armar och ben när han förflyttar sig. Namnet kommer från den tjocka mossliknande päls som täcker mossmonstrets rygg och baksida av armar och ben. Mossan fungerar som kamoulflage när mossmonstret ligger och lurpassar på eventuella byten.
Myrmannens hud som inte täcks av mossa är även den mörkt grön och skimrar otäckt eftersom den är fuktig av slem.

Mossmonstrets ögon är stora och fuktiga och skimrar svagt gulaktigt. Han ser utmärkt i mörkret men tycker att starka ljuskällor är mycket obehagliga och undviker därför sådana.
Myrmannens mun är mycket stor, men tandlös, vilket medför att han endast kan äta föda som legat och ruttnat. Mossmonstret begagnar sig därför av underjordiska hålor som han använder som skafferier, där det kan ligga tiotals ruttnande kadaver samtidigt. I sådana hålor kan man finna fina skatter från förolyckade äventyrare, så länge man står ut med den fruktansvärda stanken från de halvt upplösta liken.

Händerna är stora och fingrarna är långa och smala, perfekta för att gripa tag i byten och dra ned dem i fuktig myrmark. Mossmonstret själv andas inte och kan utan problem röra sig under ytan i träsk.

Beteende

Mossmonstret är en passiv jägare som hellre lurpassar på sina byten än jagar dem aktivt. När någon kliver i närheten av honom kastar han sig upp och sliter tag i sitt byte. Därefter försöker han kväva det genom att pressa in bytets huvud i sin stora mun och hålla det fast där samtidigt som han klänger sig runt bytets kropp och försöker låsa fast dess lemmar. Han nyttjar dessutom gärna naturliga, stillastående vattendrag och myrar för att dränka sitt offer.

Mossmonstret finner som sagt starka ljussken mycket obehagliga och flyr vid första anblicken av en fackla eller en lägereld.

Myrmannen kan inte prata eller på något sätt utstöta några ljud oralt.




/Vulf
 

Storuggla

Champion
Joined
8 Dec 2001
Messages
9,546
Location
Stockholm
Re: Mossmonstret

"Myrmannen kan inte prata eller på något sätt utstöta några ljud oralt."

Men nasalt? Analt? :gremconfused:


Storuggla, vill nog inte veta
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
6,911
Tyst med dig, otäcka karl! [NT]

NT = No Text (Ingen text)
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Varhjortar och Nidhjortar

Från det verk som kallas Det Röda Hexikonet: (Det andra av de tre band i bestiariet som sägs ha stått att finna i de rykande ruinerna av Nirvika Kloster's mytomspunna "stängda kammare" med sina hyllor av förbjudna skrifter.)

[color:\\"#996600\\"] Som barn blev jag bekant med de väsen som kallas "varhjortar" i en av de dikter som idag brukar benämnas "Sagor från Svartliden". I mina hemtrakter känner alla till dessa dikter, åtminstone de vanligaste partierna. De har passerat genom generationer i många, många år, och de har tonsatts flera gånger för att passa både flöjtspel och luta. Passagen om varhjortarna är ett av de populäraste; här återgiven i en av de modernare omskrivningarna, och berättar om hur dramats huvudaktörer råkar på ett underskönt väsen, vars blida elegans endast tycks överträffas av självaste alverna:

Genom snön de två förnam
huru i en kraftig ström
en kronhjort för sin hälsa sam
blek och frusen, klen och öm
vacker som en dröm

Doldes snart i strömmens brus
uti snö och skum förklätt
när djuret sen såg solens ljus
tycks ett bländverk hava skett
inget likt jag sett

I dess plats stod nu att se
huru en ljuv flicketös
som ingen ork had' kvar att ge
flöto upp på snötäckt rös
lågo där och frös

Barnen såg på flickans kropp
klevo fram till strömmens kant
då plötsligt fram i full galopp
trenne hjortar kom galant
ut ur skogens brant

Hjorden tog en mänsklig hamn
ingen var det minsta skygg
de hinden tog uti sin famn,
bardes bort på ledarn's rygg
så var flickan trygg


Men denna dikt visar sig inte förtälja hela sanningen om varhjortarna, om man går efter de berättelser som denna författare fått höra av personer som påstår sig ha träffat dessa mytomspunna väsen. Tyvärr måste jag inflika att samtliga dessa källor har varit högst opålitliga, men likväl har jag från så många olika håll hört en och samma egenheter beskrivna för mig att det tycks mig omöjligt att det skulle kunna bero på lyckliga sammanträffanden. En ärrad björnjägare och äventyrare förklarade det kanske bäst:

"Det var med okuvliga viljor och de finaste vapen vi hade ridit ut på vårt uppdrag, men det var såsom en fallen man utan häst jag till sist kom att återtåga ensammen genom stadsportarna. Jag kan inte uttala mig om hur många av dem som måste ha infiltrerat samhället vi besökte, men det var åtminstone åtta stycken som lyckades lura ut oss mitt i natten och som sedan började jaga oss en och en tills endast jag återstod. Några var veka och obeskrivligt vackra oavsett vilken skepnad de antog. De hade sympatiska blickar och jag har än idag svårt att tro dem om något ont. Hjordledaren, däremot, var en alltigenom kallhjärtad varelse. Hans mänskliga skepnad var inte särskilt mänsklig överhuvudtaget, utan med rödblossig hy, iskall blick och små groteska hornutväxter i pannan. Jag hade gärna förpassat denna demon till de förvridna jaktmarker där han kunde ha hört hemma, men han var för snabb för mig, och jag var trött efter språngmarschen genom den djupa snön. Jag klarade mig till sist helskinnad genom att kasta mig utför ett stup och ner i ett vattendrag, men mina kamrater var inte lika tursamma. Det sades senare att man hade hittat dem ute i snön med kropparna tömda på blod.

Varhjortar
Varhjortar är hamnskiftare på samma sätt som varulvar, och har både en mänsklig skepnad och en skepnad såsom hjort. Varhjortar är förmodligen betydligt vanligare än vad någon tror, och min gissning är att de lever på många platser bland andra människor utan att några misstankar riktats mot dem. Varhjortar verkar ha enkelt för att behålla sin hemlighet, då de kan ändra sin skepnad när de vill, och eftersom jag tror att de ogärna väljer att vara hjortar överhuvudtaget när de lever bland människor. Detta baserar jag på att de varhjortar som sägs ha påträffats i mänskliga bosättningar har gått omkring i vanliga, mänskliga kläder, som annars hade varit extremt olämpliga om varhjortarna haft för vana att behöva förvandla sig när som helst på smidiga sätt.

När en varhjort har förvandlat sig antingen till en hjort eller till en människa (förvandlingen sägs ta ungefär lika lång tid som att koka vatten) så får de en trolsk aura kring dem det närmaste dygnet. I hjortskepnad tycks deras päls vara gyllenröd eller flammande kastanjebrun på ett sätt som direkt känns magiskt och onaturligt, och i människoskepnad är de övermänskligt vackra och graciösa; med stora, mörkbruna ögon, gnistrande svarta pupiller och lekfullt tilltalande fräknar. Det är en skönhet som både lockar och främjar andra hjortar och människor. Det påstås sällan vara förföriskt på samma sätt som en nymf's skönhet, utan snarare känner människor instinktivt till att det är något farligt och främmande med varhjortar som utstrålar denna aura.

I hjortskepnad sägs varhjortar vara byggda såsom vilka andra hjortar som helst, medan alla tycks vara överrens om att de är något mindre och vekare än andra människor i deras mänskliga skepnad.

Att vara varhjort är inget som verkar kunna smitta, utan varhjortar tycks leva naturligt med andra varhjortar i stora hjordar i naturen.

Nidhjortar
Varhjortarnas blodtörstiga kusiner är de jag kallar för nidhjortar. Nidhjortar tycks ha enorma problem med att likna både hjortar och människor, och min gissning är därför att det rör sig om en helt annan varelse än de ovan nämnda varhjortarna. Betraktare har beskrivit nidhjortar i hjortskepnad såsom "fullkomlig kroppsbyggnad och helvit päls", "silvergrå hind med lysande röda ögon" och till och med "helsvart hornlös hjort med stora fladdermusvingar på manken" även om den sista betraktelsen kom från samma potatisnäste fyllbult som påstod att han träffat grodfolkets prinsessa och gjort henne med barn (se separat artikel).

I mänsklig skepnad sägs nidhjortarna vara hornförsedda albinos eller på annat sätt ha omänskliga drag; någon menar att de fortsätter ha päls även i mänsklig skepnad, andra talar om att de har svans och huggtänder. Jag vet ännu inte om dessa omänskliga drag försvinner med tiden, såsom varhjortarnas aura sägs göra om de låter bli att byta skepnad. Till skillnad från varhjortarna så påstås nidhjortarna vara fulländade exemplar i övrigt; både starkare, listigare och vigare än någon människa. Jag har hört många historier om jägare som råkat döda hjortar vilka efter döden ändrat skepnad och blivit människor, men ingen har ännu lyckats döda en nidhjort. Ingen har ens lyckats såra en nidhjort så att blod har spillts.

Alla som sett nidhjortar berättar om deras blodtörst och deras dominanta kontroll över varhjortar. Det påminner snarast om det trolska järngrepp som nymfer kan erhålla över oss människor. Några berättar om varhjortar som flytt från deras hjordar bara för att slippa den hemska blodsugare som varit deras ledare, och såna historier tycker jag skvallrar om att varhjortarna behöver vår hjälp, och inte vår misstänksamhet, för att bli kvitt dessa demoniska väsen som endast tycks vilja åsamka smärta och lidande åt båda våra folk.

Jag har hört en person föreslå att nidhjortar (jag gissar att han talade om de varelser jag kallar för nidhjortar, även om det också kan ha handlat om de varelser jag valt att benämna "lindfolk" (se separat artikel)) skulle vara enklast att bekämpa med eld, medan en annan säger sig ha hittat gamla skrifter som menat att de endast kan såras med björkpilar och att deras halsar måste skäras av innan de gravsätts för att de inte skall gå igen. Jag förhåller mig mycket kritisk till båda dessa uppgifter, men nedtecknar dem här för att de måhända kan hjälpa någon i nöd som provat alla andra medel utan nytta.

Var god komplettera och revidera dessa uppgifter så fort som nya rön uppkommer.[/color]
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Re: Varhjortar och Nidhjortar

Inget ont sagt om en väldigt bra och stämningsfull text, men känns inte renar mer som Trudvang än hjortar?
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,557
Location
Fallen Umber
Re: Varhjortar och Nidhjortar

Nja, jag vet inte, renar gör sig bättre på fjället än inne i urskogen... Rådjur och älgar passar väl egentligen bäst, men rådjur är så små och jag antar att älgarna är för fula. :gremsmile:


/Dimfrost
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Varhjortar och Nidhjortar

känns inte renar mer som Trudvang än hjortar?
Jag trodde det en gång, men efter att Dnalor dissat renar så kan jag bara inte använda renar i Trudvang på ett häftigt sätt... Det går bara inte. De är liksom... samekossor!!!

Men nu tycker jag också att hjortar passar bra med båda förlagorna i Trudvang; Bauer-skog och antikens mytologi. De hamnar liksom där i mitten, precis som mina favvosar; happjorna, nymferna och mankororna. Det är lite extra läskigt där i mitten, liksom...

..och så har jag använt varhjortarna så djäkla länge nu att jag inte kan skriva om dem. Liksom, jag har ju till och med rollpersoner som varit varhjortar. Men det står er fritt fram att göra de ändringar ni önskar.
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
6,911
Illrunor

<center>Illrunor</center>

Alla vet att runorna är både svårtydda och mäktiga. Skriften är inte för vanligt folk att förstå utan de är bara till för de som är beredda att offra sitt liv och sin själ för att behärska och tyda deras kraft. Runristare, trollkarlar, dvärgthular, andebesvärjare och andra med klokskap som sträcker sig utanför trudvangs fysiska värld. Men vet också detta; den som försöker slå runor han ej behärskar löper fara - dödsfara!"

Många är de unga män och kvinnor som trott sig behärska runornas mystik och lekt lekar de aldrig borde gett sig in i. Ett romantiskt skimmer har lockat dem att ge sig in i en värld som kan tyckas vara ärofylld och spännande, men som bara innehåller död (och än värre saker) för den som inte håller måttet eller är beredd att möta ett felaktigt handlandes konsekvenser.

De flesta lyckas aldrig tränga in i runornas värld, hur länge de än försöker, men de som gör det, och inte vet hur runorna skall hanteras stöter förr eller senare på illrunorna.

Illrunor är inga varelser i ordets rätta bemärkelse. De har i sitt ursprung ingen form, eller rätt till liv. Illrunor är felaktigt skurna runor som stjäl sitt liv från runristarens livslåga. Man skulle kunna säga att de är stavfel i en värld som inte tolererar missförstånd. Eller falsksång i en värld med abslout gehör.

En illruna är som sagt en felaktigt skuren runa. Ristaren försöker skapa en symbol för något men misslyckas och väcker istället till liv symbolens antites. Om runristaren misslyckas med symbolen för t.ex. ljus finns risken att han väcker illrunan mörker till liv. Det som händer är att runan vaknar och tränger ut ur den sten där den ristats (eller träbit motsv.). Den antar genast fysisk form. Oftast ser de ut som små statyetter av sten eller trä, med grinande, otäcka djävulsansikten. Blott en tvärhand höga och kvickare än tanken. Hur de beter sig är beroende på vilken runa de har skapats ur. Mörker t.ex. skulle troligtvis använda magi för att förblinda den olycksalige ristaren, kanske för alltid. Eller så skulle den slita ut ristarens ögon. Runristaren blir alltid det första offret, därefter försvinner illrunan ut i världen och sprider sitt ofog.

En viss tröst utgörs av att illrunornas livstid är mycket kort. Från några dagar upp till en vecka. För varje dag som går sedan illrunan fötts blir den svagare och tröttare. Till slut hittar den en lämplig plats att dö på. Oftast en sten eller ett träd. Illrunan sjunker då in i materialet den valt och återgår till sin skriftform. Det är därför man ibland kan stöta på runor i stenar långt ute i skogen, flera mil från närmaste människa.
Dessa sovande illrunor går att väcka till liv genom vissa ritualer, kända endast av de främsta av runristare, vilka också kan binda illrunorna till sig och få dem att följa deras vilja.

Regler;

När en person fumlar med den färdighet han försöker använda för att rista sina runor (hantverk, thulsmide m.m.) finns alltid risken att han oavsiktligt skapar en illruna (10%). Om en illruna väcks till liv dras omedelbart 1t6 SPI från ristaren, permanent. Det är denna kraftstöld som ger illrunan sin livskraft och beroende på hur mycket den lyckas stjäla blir den mer eller mindre mäktig. En illruna som lyckas stjäla 6 SPI är ett mäktigt väsen, medan en illruna med bara en SPI är en ganska harmlös liten gynnare. Likaledes bestämmer också SPI-stölden illrunans livslängd. Illrunan lever i lika många dagar som antalet SPI den stulit.

För att väcka en död illruna till liv krävs ett lyckat slag mot samma färdighet.

För att binda en sådan väckt illruna krävs ytterligare ett slag mot samma färdighet, denna gång med modifikationen -5 på färdigheten. Misslyckas detta slag kommer illrunan att gå till anfall mot ristaren.

En skicklig runristare (FV högre än 12) riskerar aldrig att väcka illrunor till liv eftersom han alltid börjar med att rista skyddsornament i det material han avser använda. Således resulterar ett fummel bara i en osedvanligt ful runristning utan någon som helst magisk kraft.

/Vulf

[color:\\"red\\"] edit: [/color] lade till regeln för illrunans livslängd
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Smaksak...

Inget ont sagt om en väldigt bra och stämningsfull text, men känns inte renar mer som Trudvang än hjortar?
Först & främs, håller med dig om att texten är stämmingsfull. Känns ju nästan som den är plockad direkt ur Jorges..
Angående renar i Turdvang... Visst, de hr säkerligen hemam där åxå, fast uppe i & omkring Isvidda, men annars i Trudvang så finns det olika sorters hjort.
MenMen, det är väll en fråga om smak, antar jag.
 

Fire_Flame

Veteran
Joined
14 Jun 2004
Messages
34
Location
Ulricehamn
Re: Mossmonstret

Gillar verkligen era hjortar och mossmonster.. Toppen :gremgrin: Ska nog använda dom i mitt nästa äventyr.. Skicka in allt ni kommer på :gremsmirk:
 

Svarte Faraonen

Oenofil oikofob
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,699
Location
Värnhem, Malmö
Gyllenorm

Gyllenormen är en lång, smal orm med matt gyllene fjäll, fläckade med grönt, och små svarta ögon. Den lever i Jarngands södra utlöpare, där kullarna övergår till berg. Gyllenormen är udda så till vida att inte bara dess bett, utan blotta kontakten med den slår den oförsiktige med svaghet och sjukdom. Det är som om livsvilja och energi försvinner och efter någon vecka återstår bara att uttömt och färglöst skal av det som tidigare kunnat vara en ung och frisk människa. Undergångsprocessen ökar i hastighet under de sista dagarna, då offret varken hittar vilja eller styrka att äta. Ingen känd trolldom kan bota detta, enbart återföra den livskraft som förlorats, vilken dock snart försvinner igen. Faktum är att det enda sätt på vilken man kan återställa hälsan hos offret också är anledningen till att gyllenormen jagas.

Det är nämligen så att gyllenormens kropp tar upp all denna stulna livskraft. En fångad gyllenorm som dränks kommer avsöndra denna kraft, vilken i stället samlas i vätskan (vanligen används vin). Denna vätska blir sedan en synnerligen potent medicin, som förmår bota de flesta kända åkommor och motverka alla utom starkt magiska gifter. Det är en ödets ironi att processen att tillverka medicinen tar flera månader, så den som drabbas av gyllenormens gift då han fångar den kommer med största sannolikhet inte att hjälpas av sitt byte.
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,557
Location
Fallen Umber
Hornbestar

Hornbestarna är inte ett enhetligt släkte, egentligen. De är antagligen resultatet av en mäktig besvärjares förbannelse någon gång i en svunnen tidsålder. När en hornbest dör så blir den närmaste levande varelsen (med vissa krav på storlek: det rör sig inte om maskar eller bakterier, utan varelser från en rävs storlek och uppåt) en ny hornbest. Detta yttrar sig i att varelsen växer, blir vild och aggressiv och får mäktiga hornutväxter i pannan och på ryggen. Därmed finns det ett otal olika hornbestar: bland de mest skräckinjagande och legendomspunna kan nämnas en hornorm (alltså en skogsorm som är en hornbest) och en jättebjörn.

Med förbannelsen följer ett visst vansinne. Hornbesten får smak för kött, även om den var växtätare tidigare, och förmågan till logiskt tänkande (om nu sådant fanns) minskar kraftigt. Om en intelligent varelse drabbas så går det till på ett lite annat vis. Förändringen blir mindre märkbar, och innebär bara viss rudimentär horntillväxt som går att dölja med lite god vilja. STY och FYS ökar några poäng, och INT minskar med lika mycket.


/Dimfrost, firar magiker med lite mysiga bestar :gremlaugh:
 
Top