Jag vill dessutom tillägga en sak -- den jargiska adeln bör, för att ha den rätta dekadenta stämningen, innehålla såväl fysiska som psykiska defekter. Jag citerar några väl valda delar ur Suetonius Kejsarbiografier:
Om Claudius:
"Bland mycket annat förvånade sig folk över hans glömska och tanklöshet [...]. När han tagit livet av Messalina och strax därefter lade sig till bords, frågade han varför kejsarinnan inte kom. Många av dem som han dömt till döden lät han redan följande dag kalla till sig för rådgivning eller tärningsspel, och skickade sedan en budbärare med uppgift att ta "sömntutorna" i upptuktelse, precis som om de bara råkat vara lite försenade."
Om Galba:
"Hans händer och fötter var så vanställda av gikt att han varken tålde skor eller förmådde rulla upp en bok, ja inte ens hålla i den. På höger sida hade han en mjuk utväxt som hängde ned så långt att den endast med svårighet kunde hållas på plats med hjälp av en binda."
Om Vitellius:
"Eftersom han inte bara var en omättlig frossare, utan även hängav sig åt sin last utan tanke på vad tidpunkten eller anständigheten krävde, kunde han aldrig behärska sig ens under en offerceremoni eller en resa, utan ryckte mitt bland offeraltarna åt sig bitar av kött och offerkakor, och åt dem nästan så fort de kommit ur elden."
Boken är fylld med liknande bisarra anatomier och beteenden, och även om Suetonius i hög grad är en antik skvallerkärring är den fortfarande oerhört underhållande och inspirerande för sviniga skildringar av romarriket och dess efterapningar.