Malmö Under Ytan - ett försök med KULT:DL

JensL

Veteran
Joined
5 Feb 2025
Messages
10
Jag har en längre tid nu knåpat på en idé om att köra en mer "murder of the week" baserad kampanj till Kult DL i det som tar plats i det nutida Malmö.
Tanken har varit/är att det skall vara samma karaktärer i de olika scenariona. Det börjar ganska lågmält vad det gäller SANNINGEN (vad som egentligen pågår i kults universum) för att långsamt eskalera. Jag vill även väva in mycket av själva karaktärerna, deras hemligheter, och svårigheter i kampanjen. Det är mitt första försök med nått liknande så vi får se hur det går! Har ni feedback eller ideér så hojta gärna.

Det är 5 spelare, 3 av dem har spelat lite rollspel (och väldigt lite kult) tidigare. 2st är nyfikna noviser. Jag tänker också att alla inte kommer kunna vara med alla gånger och att med detta upplägget så kommer det att fungera ändå, hoppas jag :)

Karaktärerna är:

Bosse Murphy: Mekaniker på norragränges. Eftersökt både av polisen och av hemsökande andar. Försvann för 20 år sedan och har fragmentariska minnen av en annan värld men inte åldrats alls när han varit borta.

Den till synes fromme katolska prästen (som är misstänksamt bra på att skjuta) Örjan ”Moz” Björkstad. Jobbat inom kyrkan i hela sitt vuxna liv, men ingen verkar veta vad han egentligen gjort.

Den sökande, och akrobatiska musikjournalisten Charlie Kronström. Hennes kollega försvann mystiskt och Charlie är den enda som verkar bry sig på riktigt, dessutom verkar det som att någon, eller något, förföljer henne.

Den danska Lånehajen Kevin Larsen med både kontakter och konkurrenter i den utbredda organiserade brottsligheten, är lite för förtjust i eld för sitt eget bästa.

Och den lögnaktiga bedragerskan Bex Hammarsköld, som lurar sina "klienter" med fejkade seanser (som ibland har visat sig lite för verklighetstrogna).

Jag har bett spelarna skriva krönikor som jag tänker posta här
 
Session 1
ur Bex Hammarskiölds anteckningsbok

Fredag kväll i oktober


Jag hörde telefonen plinga till.
Ett SMS från Sara. Märkligt, tyckte jag. Vi brukade inte ha så mycket SMS-kontakt, vi skrev ju mest på forumen på Occult Malmö.
När jag öppnade meddelandet såg jag att några andra bekanta från forumet var med i tråden: Moz, Charlie och Kevin.

”Bergsgatan 25” var det enda Sara hade skickat.

Jag släckte telefonen.
Jag hade inte riktigt tid med det här just nu. Vad det än var.
Sara hade nämnt att hon gillar arkitektur, så det var säkert bara nån funkispärla med andlig energi i trapphuset eller nåt i den stilen.

Jag hade en lång kväll framför mig.
En klient var på väg, en förmögen kvinna som ville kontakta sin avlidne make. Det handlade om ett försvunnet testamente.
Jag såg pengarna framför mig. Den här klienten kunde jag mjölka läääänge om jag spelade mina kort rätt.

Jag fortsatte förbereda för seansen. Höstrusket utanför hjälpte verkligen till för att få den rätta stämningen. Telefonen plingade till igen.
”???” skrev Charlie.
”Är där om 5” skrev Kevin.
”SKYNDA.” skrev Sara.

Jaja. Någon var ju på väg. De klarade sig säkert utan mig.
Vindspelet vid dörren plingade till. Min klient var här.

Seansen var… inte den bästa jag har haft. Telefonen fortsatte plinga, och plinga…
Till slut kokade jag ihop något om att andarna inte var medgörliga i afton, och om fru Åkerman möjligtvis kunde återkomma en annan kväll?

På mobilen hade jag flera nya meddelanden, jag såg också att någon hade lagt till Bosse i tråden. Vad han nu kan ha med saken att göra.
Men det var inte det som fick mig att reagera.
Det var det inte hade plingat till på minst en kvart. Och Sara hade inte skrivit något sen SKYNDA. Innan någon ens kom dit.

Bergsgatan 25 låg tyst när jag kom fram.
En gammal hyresfastighet på fyra våningar. Trappuppgången var mörk. Ljuset fladdrade och det var nästan som om skuggorna aktivt försökte utplåna det lilla ljus där fanns.

Alla var redan där. Moz, Kevin, Charlie.
Och Sara.

Hon satt på trappan till vinden.
Alldeles stilla med huvudet i händerna och de vackra blå ögonen vidöppna.
Det långa håret föll som slöjor över axlarna.
Charlie satt hopkrupen i ett hörn, gungade fram och tillbaka och mumlade något jag inte uppfattade. Moz & Kevin stod mest och såg skräckslagna ut. Män, alltså. Jag lärde mig för länge sedan att om du vill få något gjort så ska du be en kvinna om det…

Jag gick fram till Charlie och försökte lugna henne. Hon mumlade något om blinkande ögon, om och om igen.

När Charlie hade samlat sig något så gick jag bort till Sara. Hon var väldigt uppenbart inte vid liv längre. Att Charlie tyckte sig ha sett henne blinka kan omöjligt stämma. Bara blåmärkena på halsen bekräftade det.
Men det var något mer. Hon såg dammig ut. Nästan som om hon hade suttit där i flera år. Jag fick känslan av att någon har placerat henne så här. Hon verkade docklik. Nästan vacker.

Vi gick igenom hennes fickor och hittade hennes telefon, husnycklar, och en lapp.
På lappen stod det ”Projekt 33”

Vi gick igenom hennes telefon.
Hon hade inte ringt någon på länge. Inga meddelanden på över en vecka. Förutom det till oss tidigare under kvällen.

Det senaste samtalet var till hennes syster, en vecka tidigare.
Efter det: tystnad.
Notiser som aldrig blivit öppnade.
Vi sökte efter Projekt 33 i mobilen utan att få napp. Hennes bilder visade inte heller något av intresse, hon hade lite fotografier på anteckningar om arkitektur, men annars inte så mycket spännande.

Moz och Kevin började bli lite nervösa över att någon skulle hitta oss där med kroppen. Om du frågar mig, så tror jag båda de två har mer än en mörk hemlighet. När granntanten våningen ner plötsligt öppnar sin ytterdörr så bestämmer vi oss för att det är dag att gå.

Saras lägenhet är nästa logiska steg. Hon bor i en studentlägenhet på Rönnen. Men vi bestämmer oss för att sitta ner en stund för att prata igenom allt tillsammans innan vi rusar vidare in i något som uppenbarligen kan vara farligt. Vad gjorde ens Sara i den där trappen? Vi hittade inget i hennes telefon som pekade på att hon någonsin har varit på adressen tidigare.
 
Jag har en bekant som kör en evighetskampanj i Bortom som utspelar sig i Malmö. Verkar vara mer bara skräck än gnostiskt letande efter sanningen men han berättade om en grej som han var sjukt nöjd med, som du kanske kan sno:
Varje gång rollpersonerna rörde sig i närheten av hamnen satte han på något slags svagt ljudspår och sa att det bara var en del av bakgrundsljuden i hamnen. Men när de en gång kom till rätt ställe i hamnen (efter flera års spelande alltså) så höjde han ljudet så de hörde att det var någon som bad om hjälp ("Hallå? Hör någon mig? Snälla släpp ut mig"). Jag minns inte riktigt detaljerna men det var ju något som var odödligt och inlåst och verkligen inte borde släppas ut, men de fick ju stresspåslag av att ha hört men inte fattat så länge att de skyndade sig att göra just det. Plantera och sen skörda är ju bland det göttaste som spelledare.
 
Jag har en bekant som kör en evighetskampanj i Bortom som utspelar sig i Malmö. Verkar vara mer bara skräck än gnostiskt letande efter sanningen men han berättade om en grej som han var sjukt nöjd med, som du kanske kan sno:
Varje gång rollpersonerna rörde sig i närheten av hamnen satte han på något slags svagt ljudspår och sa att det bara var en del av bakgrundsljuden i hamnen. Men när de en gång kom till rätt ställe i hamnen (efter flera års spelande alltså) så höjde han ljudet så de hörde att det var någon som bad om hjälp ("Hallå? Hör någon mig? Snälla släpp ut mig"). Jag minns inte riktigt detaljerna men det var ju något som var odödligt och inlåst och verkligen inte borde släppas ut, men de fick ju stresspåslag av att ha hört men inte fattat så länge att de skyndade sig att göra just det. Plantera och sen skörda är ju bland det göttaste som spelledare.
Riktigt bra tips. Det tacka vi för!
 
Session 2.

Senare samma kväll – ur Bex Hammarskiölds anteckningsbok

MOLLY’S PUB

Ni vet den där sortens ställe som luktar gammal öl och något odefinierbart som du helst inte vill definiera. Ett sådant ställe där man undviker att gå på toaletten om det inte är absolut nödvändigt.

Kevins stammishak inte ett ställe man snubblar in på. Inte om man har andra alternativ. Så klart hade vi alla varit där förut…
Kevin nickar igenkännande till bartendern Maja och får sin Red Bull Vodka serverad utan att be om det. Vi behövde gå igenom vad som hade hänt. Och nu dök Bosse, lite rufsig och med en telefon full av olästa sms.. Han hade jobbat sent för att sen landa hemma med whiskyflaskan och missat hela grejen med Sara.

Vi gick igenom allt från början för honom. Vinden. Kroppen. Projekt 33. Den där förlamande känslan av att något var fel på ett sätt som inte gick att formulera. Bosse lyssnade tyst, drack ur sitt glas och sa:
“Då kör vi till Rönnen.”

RÖNNEN
Saras studentlägenhet var allt annat än städad. Som om hon rest sig upp mitt i en tanke och aldrig återvänt. Det låg papper, skisser och böcker överallt. Väggarna var täckta av posters på byggnader, handritade skisser på personer och stadsmiljöer, byggnader, symboler, geometriska mönster. Post-it-lappar med fragment av tankar. En bärbar dator på skrivbordet, tömd hårddisk. OCH HENNES ANTECKNINGSBOK!

Plötsligt plingar det till i mobilerna. Moz som håller vakt ute i korridoren börjar bli nervös när två män i kostym och militärkängor dyker upp. Vi bestämmer oss för att smita ut bakvägen.

MOLLY’S PUB, igen….
För andra gången ikväll är vi tillbaka på denna förunderliga plats. Det börjar bli sent. Så pass sent att stammisen i hörnan tror att han är på en karaokebar. Ingen behöver höra en alltför överförfriskad äldre herre framföra Jolene. Framför allt inte när det börjar kännas som om vi kanske har trillat in i något vi inte borde.

Vi behövde fokusera.
Ju längre in vi kom i Saras anteckningar, desto mer började verklighet och vanföreställning flyta ihop. Men vissa detaljer, vissa spår, kändes… målmedvetna. Och varför hade hon ett foto på en väggmålning mitt bland alla anteckningar? Allt verkade leda till Arkitekten J. Lyssner och av någon anledning… Per Albin Hansson! Som om hon faktiskt var något på spåren.
Och ville att vi skulle följa efter.

STADSBIBLIOTEKET, nästa dag
Stadsbiblioteket var nästa logiska stopp. En hel del av Saras böcker kom här ifrån. Moz ser trött och sliten ut. Mer än oss andra. Han säger att han har sovit dåligt. Men det är ju inte precis som att vi andra har sovit som kungar sen vi hittade en död kropp i en trapp….

Saras lånelista ger inga resultat. Den bok som verkar vara av intresse går inte att hitta, den är bara försvunnen.. Däremot listar Kevin ut att väggmålningen på fotot vi hittade hemma hos Sara nog kan vara från Folkets hus på Nobeltorget. Ytterligare en byggnad ritad av Lyssner, precis som byggnaden där vi hittade Sara…

FOLKETS HUS på Nobeltorget
Män i militärboots…. Igen.
Jag klev fram, snabbt in i rollen som “Becky”, vilsen student på jakt efter en specifik Möllanpub. Det funkade.
Han avslöjade mer än han borde: de tillhör en statlig organisation som jobbar med att "upprätthålla stabilitet" och hålla fel uppgifter borta från fel händer.
Jag tackar för vägbeskrivningen och går sakta bort mot Möllevången när jag helt plötsligt hör ett CRASH. Charlie ligger på taket till Bosses skrothög till bil. Parkour-expert, my ass….

Charlies mindre smidiga exitstrategi får männen i militärboots att vakna och vi tvingas snabbt fly i Bosses nu lite mer buckliga bil. Tur att Bosse verkligen kan hantera en biljakt, jag undrar hur många gånger han har behövt fly från antingen lagen eller sig själv..

Men Charlie hade hittat något. Väggmålningen på andra våningen hade en konstig textur – något var målat ovanpå. Ett av ansiktena var suddigt. Vi behöver komma tillbaka hit en annan gång. Kanske när här inte är så mycket folk i rörelse.

Vi bestämmer oss för att ligga lågt ett par dagar. Kanske smart att sprida ut oss.
Vi har fler frågor än svar:

Vem var mannen på Saras teckningar?
Vad visste systern?
Varför hade Sara besökt stadsbyggnadskontoret?
Vem är männen i kängorna?
 
Back
Top