Lovecraftskt spel med *lagom* crunch?

[Christoffer]

CoC första eller andra utgåvan.

 

[Bolongo]

• Spelvärldssimulering snarare än genresimulering (mer CoC/BRP än Trails)
• Mer crunch än Kutulu, men mindre än CoC
• Inte pulp (så inget system som bejakar Indiana Jones-fasoner alltså)

Cthulhu Awakens har jag bara testat ett one-shot av, men det uppfyller åtminstone de två första punkterna, tycker jag. Det tredje är lite svårt att säga. AGE-systemet är normalt sett rätt pulpigt, men i CA har mängden hälsa minskats rejält, så det kanske motverkas något?

 

[Rickard]

Det finns ett värde i att världen är kylig, farlig och ointresserad av vad rollpersonerna tycker och hoppas. CoC:s geni är att ta sakerna som gör BRP skakigt för heroisk fantasy och vända dem till fördelar.

Vad menar du egentligen med detta? Jag förstår inte någon av meningarna.

 

[JohanL]

Vad menar du egentligen med detta? Jag förstår inte någon av meningarna.

BRP är känt för att inte ta någon hänsyn till vad som är dramatiskt korrekt, att man kan dö på slump av inte särskilt farligt motstånd, att man hyggligt ofta klantar till det även om man är duktig, att det inte finns någon meta-valuta som kan rädda livet på dig eller låta dig lyckas när rollpersonen verkligen vill det, och så vidare. Detta har en tendens att underminera heroisk fantasy - det är inte så att Conan skulle att dö i en strid mot några kassa vakter eller Elric tappa Stormbringer vid fötterna på grund av ett dåligt tärningsslag, men i BRP-spel skulle sådant lätt hända.

Men i CoC är det en fördel att det är så - kosmos är fientligt och bryr sig inte om att du vill lyckas jättemycket här, och har inte ett intresse av dramatiskt korrekta utfall. Dog du för att en risig kultist crittade dig i huvudet med sin kniv? Tough.

 

[Rickard]

BRP är känt för att inte ta någon hänsyn till vad som är dramatiskt korrekt, att man kan dö på slump av inte särskilt farligt motstånd, att man hyggligt ofta klantar till det även om man är duktig, att det inte finns någon meta-valuta som kan rädda livet på dig eller låta dig lyckas när rollpersonen verkligen vill det, och så vidare. Detta har en tendens att underminera heroisk fantasy - det är inte så att Conan skulle att dö i en strid mot några kassa vakter eller Elric tappa Stormbringer vid fötterna på grund av ett dåligt tärningsslag, men i BRP-spel skulle sådant lätt hända.

Men i CoC är det en fördel att det är så - kosmos är fientligt och bryr sig inte om att du vill lyckas jättemycket här, och har inte ett intresse av dramatiskt korrekta utfall. Dog du för att en rusig kultist crittade dig i huvudet med sin kniv? Tough.

Fast som du beskriver det går det att applicera på alla rollspelssystem.

OSR-system borde med andra ord vara dom bästa skräck-spelen.

Jag köper inte det. Alls.

Gör istället ett spelsystem som skapar skräcken i sig. CoC är allvarligt brutet, eftersom det simulerar något som bryter mot hur man bygger upp skräcken. Gumshoe-systemet fixar en del av detta eftersom skräcken ska ligga i att upptäcka saker, inte att missa saker.

Alltså, vad CoC tillför är mental kroppspoäng. Det är deras "briljanta lösning". Funkar för att skapa en stegrande effekt under en one-shot. Sämst för kampanjspelande eftersom krypningen till galenskap måste gå extremt långsamt eller döda av karaktärer skoningslöst (vilket renderar mental kroppspoäng meningslöst).

Detta är varför bra spelledare ignorerar CoC-systemet, för det går inte hand i hand med uppbyggnad av skräcken. Det värsta är att CoC-systemet inte alls bryr sig om vad som händer om speltillfället. Att ignorera tärningslagandet är till och med en grundläggande princip i moderna CoC!

Som en motvikt: bästa skräcksystemen jag har stött på är Don't Rest Your Head, Alien och Dredd. Alla dom bygger på loss aversion, där spelarnas valmöjligheter konstant minskar för att systemet hamnar i en positiv feedback loop som gör att deras val tvingas mot ett håll.