Lommarnas sång vid Långa Klippans Sjö (SRR/DoD91)

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
157
Fastän flyktingar från de kringliggande gårdarna har börjat samlas i Penstow tar det ett par dagar att göra sig resklara. När allt är nedmonterat och lastat på oxar och kärror ger sig hela karavanen iväg västerut, tillbaka mot Dalby. Cuthalion, Erwald, Raennir och Nari tar täten, medan Pariel rider bland flyktingarna. När de efter ett par timmar rundar en krök får de som rider längst fram plötsligt syn på något som kommer springande mot dem. Det är en orch som tycks jaga en ekorre, med yxan i högsta hugg och så fokuserad på bytesdjuret att den inte verkar ha märkt resenärerna. De hinner se att den är täckt av blå tatueringar innan de plockar upp sina missilvapen och skjuter mot den. Alla missar dock, och orchen stannar upp och skriker till. Den vänder på klacken och springer tjutande tillbaka där den kom från. "Låt den löpa", säger Cuthalion. Orchen viker efter en stund in bland träden till höger.

Flyktingarna kommer ikapp, ledda av Hreowalda, som frågar vad som står på. När hon får höra om orchen blir hon mycket fundersam. Verkligen ovanligt med en ensam orch så här långt från Grå Bergen, tycker hon. Det är stor risk att det finns flera i närheten. Nari kommenterar att de där blå tatueringarna nog liknade de som den förrädiska vägvisaren Unhir var täckt med. Nu faller allt på plats, han måste ha varit lierad med dessa orcher. Inte helt otroligt att han själv hade orchblod. Äventyrarna går i alla fall dit där de såg orchen sist, och följer dess spår in i skogen tills de hittar ett litet läger med en hastigt utsparkad lägereld. De ser spår efter vad som verkar ha varit två varelser som flytt västerut. De bestämmer sig för att följa dessa. Efter några timmar hör de bullret av många tunga stövlar som marscherar på vägen nedanför. Snart kommer en förtrupp med orchiska ulvryttare i sikte, och efter dem ser de ett fyriotal orcher till fots. Alla orcherna är blåtatuerade. De går blinkande och svettiga i solljuset, med tungorna hängande, men trampar beslutsamt på (den stora ulvryttaren med piska som rider bland dem verkar ha en väldigt uppmuntrande effekt). Äventyrarna vänder på klacken och skyndar tillbaka. När de kommer fram till flyktingarna sitter dessa på vägen och väntar på dem. Så fort äventyrarna berättat vad som står på uppstår allmän bestörtning och panik. En del plockar upp sina barn och börjar springa. Pariel använder nu sin magi för att förstärka sin röst och kommendera dem att hålla samman och inte skingras. Det fungerar och de samlas nu för att diskutera vad de ska göra. Hreowalda berättar snabbt att det finns en alternativ väg till Sjöstad. Om man går söderut istället kommer man så småningom fram till Springflodens övre flöde, som man kan följa ner till Långa Sjön. Dessvärre är det endast en smal stig i svårframkomlig terräng, och man måste ta sig över en ravin på en gammal förfallen hängbro. Men det är deras enda alternativ.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
157
Nordmännen lämnar allt utom det nödvändigaste och ger sig av tillbaka längs vägen för att ta in på det södra spåret. Äventyrarna stannar kvar och släpar ihop kärrorna som står kvar på vägen och bygger en barrikad. De har knappt blivit färdiga då de hör något komma snabbt västerifrån på vägen. Det är ulvryttarna som kommer stormande fram med kroksablar i högsta hugg. Några av äventyrarna ställer sig uppe på vagnarna, andra ställer sig framför och sätter sina spjut i marken för att möta de anlöpande fienderna. De hinner skicka iväg några pilar och skäktor som skadar en del av anfallarna. Orcherna kommer dock fram och drabbar samman med dem, men efter en kort men brutal strid har flera av dem fallit och de flyr. Äventyrarna har lyckats köpa lite tid åt flyktingarna och skyndar nu efter dem. Dessa kan av naturliga skäl inte förflytta sig särskilt snabbt, så äventyrarna hinner snart ikapp dem. När de är tillbaka i närheten av Penstow igen tar de av söderut. De tar sig fram så fort de kan, fast stigen efter några kilometer blir så smal att det endast går att gå en i bredd. De går i flera timmar. Orcherna verkar inte hinna ikapp dem. Mörkret faller men de stannar inte för något. Under natten hör de ibland orchernas trummor som kommer närmare och närmare. I gryningen glesnar till slut träden och de ser ravinen breda ut sig framför sig som en mörk reva framför dem. Mellan skogsranden och själva ravinen är marken kal några meter, och kring brofästet ligger flera stora stenblock. Här sjunker flyktingarna ner i total utmattning medan äventyrarna går fram och inspekterar hängbron. Dess plankor verkar vara sig i mycket dåligt skick, men repen är bastanta. Raennir testar att ta sig över och identifierar flera ruttna plankor, av vilka en del ger vika under honom, men han lyckas hålla sig kvar utan att falla de tjugo meterna ner till den brusande strömmen nedanför. Han återvänder och Pariel, Hreowalda och hennes söner tar sig över. Sedan börjar även flyktingarna korsa ravinen, en och en för att inte riskera att bron kollapsar.

När kanske hälften hunnit över hörs plötsligt hornstötar och orchröster inne bland träden. Fienden är framme! Äventyrarna tar ställning bland stenblocken, som trots allt utgör en rätt bra defensiv position, medan flyktingarna fortsätter att ta sig över. Strax kommer ett dussin orcher framstormande från träden. Pariel aktiverar ett av runpergamenten och framkallar slingrande växtlighet som snärjer fienderna. Det sinkar dem blott bara en kort stund, och sammandrabbningen tar sin början. Äventyrarna slåss desperat men beslutsamt, och många orcher faller för spjut, svärd och yxa. Raennir tar upp position vid hängbron och hjälper till att slussa de flyktingar som är kvar över till säkerhet, och han tar nu risken att släppa iväg flera åt gången. Det verkar gå bra. Den första anfallsvågen slås tillbaka, men en ny och större är snart över dem. Erwald, Nari och Cuthalion håller linjen men backar mot hängbron, medan orcherna kravlar över stenblocken som insekter. Äventyrarna ger dock inte vika. Raennir hoppar upp på en sten och skjuter med sin båge, medan Pariel samlar de nordmän som är stridbara och beskjuter orcherna från andra sidan ravinen. Orcherna har inte lyckats åsamka någon större skada på äventyrarna trots sitt stora numerära övertag, tack vare att dessa kan använda stenblocken som en slags befästning, och fienden blir tvungen att klättra över sina fallna kamrater för att komma åt dem.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
157
Nu lösgör sig dock från träden en grupp ulvryttare som leds av en enorm uruk-hai, klädd från topp till tå i brynja. Han ryter åt sina soldater med djup basröst samtidigt som han och de andra ulvryttarna tränger sig fram. Nu är de sista flyktingarna uppe på bron, men äventyrarna börjar bli trötta. De är nästan ända uppe mot brofästet då ulvryttarna når fram och engagerar dem. Nari får ett svårt hugg i sköldarmen som blöder ymnigt, och de andra ropar åt honom att dra sig tillbaka så att Pariel kan hela honom. Dvärgen vägrar till en början utan fortsätter slåss. Det kan dock bara vara en tidsfråga innan de övermannas. Nari börjar bli matt av blodflöde, retirerar motvilligt och tar sig över bron. Raennir och Cuthalion följer honom. Erwald befinner sig öga mot öga med orchledaren, och lyckas stöta honom i bröstet med sitt långa spjut som går djupt in. Den väldiga orchen greppar tag om skaftet och rosslar, svårt skadad, medan hans hejdukar drar honom ut ur striden. Men Erwalds spjut sitter fast, samtidigt som han omringas av orcher som attackerar från alla håll. Han värjer sig ett tag men faller till slut med flera svåra sår. I detta ögonblick tar Pariel fram det andra runpergamentet och skapar en tjock dimma som omsluter hela klippavsatsen. Stor förvirring uppstår bland orcherna, och medan äventyrarna tar sig över bron till säkerhet ser de flera orcher ramla skrikande över klippkanten. Äventyrarna hugger snabbt av repen till bron, som faller och slår in i motsatta klippväggen med ett brak som ekar längs ravinen.

De drar sig in bland träden och hämtar andan. Alla tänker på den heroiske Erwald, som gett sitt liv för att rädda deras. När flyktingarna och äventyrarna återhämtat sig något tar de sig i det gryende dagsljuset vidare längs spåret, som fortsätter på den här sidan tills de ser Springfloden glänsande som ett silverband mellan träden. Alla kastar sig ner på marken och pustar ut. Orcherna verkar inte ha följt efter. Snart får de syn på en båt som närmar sig söderifrån, och när den kommer närmare känner både Hreowalda och Wiclaf igen den: det är Screevar, en av Freamunds båtar. De hojtar och vinkar och när båten lägger visar det sig att kaptenen är ingen annan än Beortnov, som genast välkomnar alla ombord. Det visar sig att Freamund hade skickat honom till Dalby för att möta upp och transportera dem hem. Han för dem tillbaka till Sjöstad, där de tas emot som hjältar. Wiclaf komponerar en fortsättning på sin ballad, där flera verser beskriver den tappre Erwalds strid mot den bestialiska orchhövdingen samt hans tragiska död. För flyktingarna blir det många tårfyllda återseenden.
 
Top