Lommarnas sång vid Långa Klippans Sjö (SRR/DoD91)

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
134
En kväll på Sista Värdshuset

Sorlet låg som en matta över det gamla värdshusets allmänrum, där ett dussintal figurer satt bänkade i det flackande skenet från en öppen spis. En dörr slogs upp och doften av grillad fågel blandades med den sötsura pipröken som hängde tung under takbjälkarna. En bastant, rödhårig serveringsflicka i ett flottigt förkläde kom ut med en fullastad bricka. I samma ögonblick reste sig en lång man i broderad mantel och lyfte en konstfärdigt utformad luta mot bröstet. Han slog an ett ackord som klingade vackert över rösternas brus.

- Turlin ska sjunga, ropade värdshusvärden, som även han var bastant och rödhårig, och det blev tyst i salen. Serveringsflicken, som kommit halvvägs över rummet, stod artigt med brickan i handen medan mannen med lutan stämde upp en sång. En melankolisk visa om forna kungadömens fallna härlighet tjusade snart värdshusgästernas sinnen, och de glömde för en stund alla mörka berättelser om trollen i sina hålor, bergsmännens räder och Angmars orcher som strök runt i skogen utanför.

En av gästerna, en lång och smärt gestalt som satt för sig själv med neddragen huva och smuttade på ett glas vin, tycktes lyssna särskilt uppmärksamt, samtidigt som hon då och då lät blicken svepa över rummet. Ett par svarta lockar föll ner från huvans pälsbrämade kant, och hennes grå ögon gav sken av en inre lyskraft klarare än värdshusets varma ljus som speglades i dem. Pariel studerade för ett ögonblick sina grannar i rummet medan sången tycktes hålla själva luften i förtrollning. Vid den bortre väggen stod en mörkhårig man med sydländskt utseende bakom ett bord där han just varit i färd med att förevisa lädervaror för ett par väderbitna jägare. En handelsman, förmodligen Gondorian, tänkte hon. En berusad medelålders man med urvattnad blick som tidigare pratat högt och skränigt för den som ville lyssna om ett förhäxat slott i skogen, satt nu och nickade över sitt stop medan sången slutligen vaggade honom till någon slags ro. Vid grannbordet satt en dvärg och en hobbit i lågmält samspråk. De hade inte anlänt tillsammans, men som de enda icke-människorna på värdshuset hade de snart funnit varandra. Och lite avsides satt en ung man med ljust hår och slitna kläder med en skål av husets köttgryta och lyssnade hänfört med skeden i handen.

Så småningom tystnade musiken, och de finstämda tonerna ersattes av publikens grova hurrarop och applåder. Sångaren bugade och drog sig tillbaka till baren, där värden med strålande min hällde upp ett glas vin och räckte det till honom. Mannen log artigt och höjde glaset. Pariel noterade mannens osedvanliga längd, de tydliga men fina anletsdragen, de grå ögonen – tveklöst em dunadan, hennes eget släkte. Det hörde inte till vanligheterna att man här i Eriador träffade på högmän utanför Arthedain, men trots detta hade hon ingen lust att röja sin identitet, inte ens för denne frände. Mannen såg plötsligt åt hennes håll och lite för sent vände hon bort blicken. Hon drack lite vin och hoppades att hon inte dragit hans uppmärksamhet till sig.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
134
- Vad får en hobbit att lämna Fylke, frågade Nari och tog en tugga av sin köttgryta. Han var kraftig, till och med för en dvärg, och ett par blå ögon plirade stadigt i ett ansikte inramat av rödbrunt hår och skägg i flätor. Trollskogen ska man inte vistas i om man inte är rustad eller i stort sällskap.
- Så sant, mäster dvärg, svarade hobbiten. Han var något över medellängd för en av hans släkte men hans lurviga fötter dinglade ändå högt över golvplankorna. Värden hade lovat att ställa fram ett bord för ”småfolk” men Mutfast verkade ha blivit bortglömd. Han tog en klunk öl. Det var inte Stegrande Ponnyns kvalitet, men det värmde gott efter en kall och regnig vecka i mars på Östra Landsvägen.
- Faktum är att jag söker efter en släkting, fortsatte Mutfast. Min farbror Boffo försvann för ett tag sedan, och han syntes sist till i den här trakten.
Nari nickade bara helt kort och tittade bort. Hans färd genom hobbitlandet hade lärt honom nödvändigheten av att till varje pris undvika att låta dem berätta om sin släkt. Det var ett ämne de små varelserna var fullständigt besatta av, och de kunde fortgå i timtal när de väl kommit igång.

Alf Mep blev plötsligt varse att musiken tystnat och att han fastnat med skeden halvvägs upp mot munnen. Det var någonting hypnotiskt med sången som fått tiden att stanna och visioner av palats med höga torn och marmorgolv, kvinnor och män i fotsida dräkter och stolta krigare i skinande brynjor att målas upp i hans inre. Han förde skeden med köttgryta till munnen och märkte att den kallnat. Just då fick han en distinkt känsla av att någon stod helt nära och iakttog honom. Han vände på huvudet och såg en gammal gumma, en skrumpnad varelse med brett, rynkigt ansikte och stickande gröna ögon. Hon stödde sig på en krokig stav som såg ut att vara lika gammal som henne, och under en sliten hätta stack mörkrött hår med förvånansvärt få vita strån fram. Kvinnan stod bara där och studerade honom ingående, ungefär som när hans far tagit med honom till fårmarknaden och nogsamt utvärderade en ny bagge att köpa till hjorden.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
134
Deras första mål var en nordmannaherde och boskapstjuv som höll till i ett gammalt fort österut. Fuilcwian och Cigfa hade faktiskt bott i samma by som barn, men Cigfa närde ett outsläckligt hat mot honom sedan hans far förrått byn till män från Angmar. Under flykten hade Cigfa skadat fötterna och blivit halt för livet. Men hon kände till att Fuilcwian vandrat mycket över Kallhedarna och kunde trakten utan och innan, och äventyrarna skulle mycket väl kunna få reda på var Långklippan låg, om det fanns en sådan plats. Dessutom skulle han ha en uråldrig dvärganyckel i sin ägo, som Cigfa trodde kunde vara nyckeln till smådvärgarnas tillhåll. Äventyrarna hade att luska reda på allt detta utan att väcka misstänksamhet från Fuilcwian, och definitivt utan att nämna Cigfa.

Allteftersom morgonen fortskred lättade dimman, och snart såg de att de befann sig i ett klippigt och skogsbeklätt landskap som i norr höjde sig i ändlösa mörka avsatser, och i söder planade ut och smälte ihop i ett töcken genom vilket några floder slingrade sig, avgränsat på ena sidan av Gråflodens glittrande band och på den andra av Dimmiga Bergen, som reste sig framför dem som en grå vägg med vassa tinnar långt i fjärran. Framåt eftermiddagen tog de sin första rast, och alla satt och betraktade varandra under tystnad medan de åt och begrundade sina egna livsöden och mål. Nari, vars familj förlorat sitt välstånd sedan deras gruva kollapsat och tagit livet av hans äldre bror, och som nu sökte efter rikedom för att åter säkerställa deras leverne. Mutfast, som alltid varit lite äventyrligt lagd och som nu sökte sin farbror, en äventyrare med visst rykte som försvunnit häromåret. Alf, fåraherden från Vinkeln, floddalen i södra Rhudaur, vars snabba ben en gång räddat hans bybor undan en plötslig räd från Angmar. Och så Pariel. Hennes unga och en gång lätta sinne tyngdes av dystra tankar på hämnd. Hennes trolovade, Enach, hade dräpts av banditer på väg upp mot Bri där de skulle mötts för att tillsammans resa till sitt bröllop i Fornost. Allt hon ville nu var att hitta de som gjort slut på hennes lycka innan den knappt börjat.

När de vilat bröt de upp och fortsatte vandringen. Så småningom började de småprata. Ingen nämnde alltför mycket om sig själv utöver det som redan var uppenbart. Däremot utbytte de funderingar över vad som förmodligen låg framför dem. Alla kände de till Rhudaurs mörka rykte, och Alf som kom härifrån visste att det var välförtjänt. När kvällningen närmade sig och de slog läger hade de lärt känna varandra lite bättre. Mutfast, inte riktigt lika pratsam som hobbitar brukade vara, fast gladlynt vid jämförelse med de andra. Nari, bister och skeptisk mot allt omkring honom som inte emanerade från honom själv. Alf, den tystlåtne, ständigt vaksam och lyssnande, både på sina kompanjoner och på skogen runt omkring dem. Och Pariel, som var svalt högdragen och intensivt nyfiken på allt på samma gång, som om hennes olika sidor inte ännu landat i vem av dem som skulle få bestämma. Hursomhelst var de var och en tvungen att lita på de andra tre tillräckligt för att få sova en stund medan någon annan höll vakt.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
134
Den här kampanjen har alltså pågått i två år nu, en gång i veckan. Helt otroligt. Spelare har kommit, gått, återkommit. Den har haft höjdpunkter och lågpunkter, det har varit mycket jobb för mig som sl, men fan vad kul det har varit. Just nu tar vi paus, så jag passar på att lägga upp krönikor och spelrapporter som hopat sig, som ett slags bokslut så här långt. De varierar en del i stil och omfång, en del är mer referat, annat betydligt blommigare. Vi har använt ICE:s moduler Arnor och Laketown, så det blir gott om spoilers om du hade tänkt spela dem.

Tillägg: vi har använt MERPs moduler men andra spelsystem. Först DoD -91, som vi portade till EDD. Sedan växlande vi över till RuneQuest 3, med tillägg av regelvarianter från BRP:s "Big Gold Book". Eftersom allt är inom BRP-familjen var det inte så svårt att flytta karaktärerna mellan systemen.
 
Last edited:

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
134
I Rhudaur

Nari, Pariel, en hobbit vid namn Mutfast och en herde som hette Alf hade alltså på Sista Värdshuset i Rhudaur fått i uppdrag av en gammal trollpacka, Cigfa, att söka rätt på "Oxhornet" som skulle ha försvunnit någonstans i Rhudaur för ungefär 100 år sedan. Den senaste ägaren hade varit en farlig bandit vid namn Talin Loech. Han och hans anhang dödades i ett bakhåll av prisjägare. Endast en av banditerna, Delin överlevde. Någonstans på Kallhedarna låg banditernas gömma, men Delin hade inte lärt sig att hitta dit eftersom han var nybakad som bandit. Delin och hans kusin Manawidan, som var en anfader till Cigfa, skrev poem om den förlorade banditgömman, som skulle ligga vid en underjordisk sjö där lommar hördes under sommarnätterna. Den skulle ligga nedanför "Långklippan" i en grotta som huggits ut av smådvärgar för länge sedan. Delin och Manawidan dräptes av troll, men poemet och berättelsen om Talin Loech fördes vidare i släkten tills Cigfa fick höra den och blev besatt av legenden om Oxhornet.

Cigfa sade åt äventyrarna att fråga en herde vid namn Fuilcwian, som bodde i en borgruin och kände till Kallhedarna, om tips, dock utan att nämna skatten eftersom Fuilcwian var något av en bandit själv. Fuilcwian skulle även ha en dvärgnyckel i sin ägo som Cigfa trodde kunde vara relevant. Äventyrarna kom fram till Fuilcwians boning, som bestod av en gammal borgruin på en kulle, där han bodde med sin bror och deras välbeväpnade familjer. Han var misstänksam men lät dem komma in och ställa frågor om Kallhedarna och Långklippan. När de nämnde poemet berättade han att han ofta hört lommar sjunga på kvällarna nedanför Långklippan, och förklarade hur man skulle ta sig dit, en resa till vildmarken i nordöstra Rhudaur. Medan Pariel underhöll Fuilcwian och hans släktingar med sång smög Mutfast runt i borgen och bröt sig in i rummen, där han hittade nyckeln under en säng. Äventyrarna fick tillstånd att sova över, men på natten satte äventyrarna eld på halmen och smet iväg i mörkret.

Gruppen tog sig sedan norrut längs en skogsstig. Efter ett tag märkte de att de var förföljda av någon och lade sig i bakhåll. De fångade en kortväxt dunlänning som smög omkring lägret. Han påstod att han var en herde som undersökte boskapsstölder i trakten, men plötsligt smet han iväg med hjälp av ett onaturligt (magiskt) långt hopp samtidigt som tre andra dök upp. Det blev strid. Den lille mannen kom undan, två av de andra föll och en blev tillfångatagen. Denne berättade att de var banditer som spionerat på Cigfa och också ville ha tag på skatten vid Långa Sjön. De verkade inte ha något med Fuilcwian att göra. Äventyrarna lät fången löpa.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
134
På natten några dagar senare blev de överfallna av ett troll som klampade in i lägret, men äventyrarna dräpte det och fortsatte nästa dag. Efter många dagars färd utan incidenter kom de ut på Kallhedarna i nordöstra Rhudaur, strax nedanför Dimmiga Bergen. Där lyckades de hitta Långklippan och senare även den underjordiska sjön tack vare ljudet från lommar i skymningen som avslöjade platsen, vilket stämde med vad det gamla poemet hade sagt. Äventyrarna fann en klipptrappa som ledde ned längs bergssidan till en underjordisk grotta med en sjö. Dock låg en man i bakhåll i en grotta ovanför och besköt dem med båge. De lyckades slå ihjäl honom och hans tama vildssvin och fortsatte ner. Längre ned på trappan trampade de dock i en fälla och Pariel fick ett spjut i bröstet och blev svårt skadad. De andra fortsatte ner och såg en mörk sjö med en liten ö i mitten, och massor med lommar som simmade omkring. På ön stod en liten stenbyggnad. Dvärgnyckeln från Fuilcwian öppnade dörren. Där nere fann de en rik skatt, inklusive Oxhornet, men dörren slog igen och vatten började forsa in. Dock öppnade nyckeln även dörren inifrån och äventyrarna kom ut med skatten och livet i behåll.

De tog sig upp till grottan och vilade. Nästa dag skulle Alf och Mutfast ut och leta efter örter då Fuilcwian och hans familj dök upp, med bågar riktade mot dem. De sade åt de två äventyrarna att släppa vapnen, men Alf drog sin båge. Han och Mutfast föll i ett pilregn. Fuilcwian stormade sedan grottan och lyckades fälla även Nari, som var nära att dö. Pariel var fortfarande utslagen. Då hördes rop utanför, och Fuilcwian och hans anhang drog sig oförklarligt undan. Snart dök dock en grupp bergsmän upp. De tog Nari och Pariel till fånga, helade dem hjälpligt med örter och marscherade dem med förbundna ögon i många dagar genom terrängen. De tog även hela skatten med sig. De kom till slut fram till ett läger i en dalgång bland skogklädda berg. Nari och Pariel frågades ut av vad som verkade vara bergsmännens kung. Han hade även en dunadansk kvinna till fru. Hon verkade ha magisk förmåga som hon dolde bland de vidskepliga bergsmännen, eftersom hon helade äventyrarna med magi samtidigt som hon låtsades enbart applicera örter. Dock undvek hon att kommunicera med dem.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
134
Bergsmännen tog sedan de två fångarna västerut till en by vid namn Talugdaeri, som låg nedanför ett gammalt slott på en bergsknalle, Cameth Brin, där "kungen av Rhudaur", en av Häxmästarens marionetter, höll till. I Talugdaeri, en beklämmande garnisonsby, blev äventyrarna igenkända av en köpman, Falen, som äventyrarna träffat på Sista Värdshuset och som nu var i Talugdaeri för att köpa pälsar av bergsmännen. Han beklagade äventyrarna men kunde inget göra. De blev sålda som slavar åt kungens män och placerades i en fängelsecell i garnisonsfortets källare. Dock använde Pariel på natten sin magi för att öppna era kedjor. När en vakt kom övermannade Nari honom. De fann utrustning i ett angränsande rum och tog sig ut. Det visade sig att två män som sett äventyrarna på marknaden bestämt sig för att frita dem. De hette Cuthalion och Heldwine. Cutter var spion för Arthedain och Heldwine var en flodman som arbetade med honom. De hjälpte äventyrarna över muren och alla fyra sprang mot en kanot som fanns gömd några kilometer bort. Larmet gick från fortet och två vargryttare kom ikapp dem. De dödade förföljarna, hoppade i båten och paddlade iväg på den brusande Gråfloden.

Efter någon dag blev de upphunna av beridna östringar på västra flodbanken, som sköt med bågar mot dem där de satt hjälplösa i kanoten. Äventyrarna tog sig i land på andra sidan men där låg en grupp orcher och väntade. Äventyrarna dödade flera och resten flydde. Sedan fortsatte de längs floden längre ner och kom till slut tillbaka till Sista Värdshuset, där de återsåg Cigfa, som inte blev glad när hon hörde att Oxhornet nu hamnat i bergsmännens händer och förmodligen var förlorat för alltid.

På värdshuset var stämningen tryckt, men av ett annat skäl. Äldsta sonen, Leddon, i familjen Grumm som drev värdshuset, var försvunnen och man fruktade att han blivit fångad av troll. Gruppen gav sig ut för att söka reda på honom och fick upp ett spår norr om värdshuset, som ledde till en rad kullar i skogen. Äventyrarna fann en grottingång med ett enormt stenblock innanför, och hörde en stor varelse snarka därinne. Äventyrarna väsnades och ropade och försökte få trollet att komma ut i solskenet för att på så sätt förstenas. Av någon anledning gjorde det inte det. De sökte då igenom omgivningen och fann en bäck som rann ut från en skreva som ledde in i kullen. Där gömde de sig, och när skymningen fallit kom tre stora troll ut från huvudingången och gav sig muttrande ut, tydligen för att leta efter dem. Kvällsbrisen blåste dock mot äventyrarna och trollen fick inte upp något spår utan försvann in i skogen. Då kröp äventyrarna in längs bäcken och kom in i en grotta där två män låg kedjade. Den ene var Leddon, den andre var en svårt åtgången och febrig dúnedain. De frigjorde de två fångarna, men då dök ett mindre ungtroll upp, som äventyrarna dock dräpte. De sökte igenom resten av hålan och fann lite skatter, inklusive en fin förstärkt brynja i dvärgstorlek som Nari tog. Sedan drog de och kom så småningom tillbaka till värdshuset, till familjens stora glädje. Som belöning fick äventyrarna gratis mat och husrum under resten av deras liv.

De vilade upp sig några veckor. Ett antal köpmän började samlas på värdshuset, inklusive Falen som återvänt med sin last av pälsar. Det visade sig att en karavan skulle avgå till Esgaroth, Sjöstaden på andra sidan Mörkmården, eftersom den stora sommarmarknaden skulle återupptas efter många års uppehåll på grund av Stora Pesten. Han erbjöd äventyrarna anställning som karavanvakter och eftersom de inte hade några pengar tackade de ja.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
134
Resan till Esgaroth

Först skulle karavanen korsa Dimmiga Bergen. Efter fem dagar längs Östra Landsvägen var den framme vid den stora floden Bruinen, Loudwater på Allmänna, som utgör Rhudaurs östra gräns mot bergen. Den var strid så här års, men vadstället gick ändå att korsa med viss möda. Därefter började marken stiga brant mot den enorma, dimhöljda vägg av berg vars toppar försvann i molnen högt ovanför. Efter vadet övergick den stenlagda vägen till ett upptrampat spår som slingrade sig fram mellan kullar och raviner. Man såg färre kråkor och fler örnar ju högre upp man kom, och ibland ekade bullret av klippor som sprack eller ett stenras någonstans bland klippväggarna. Efter fyra dagar började karavanen ta sig in bland själva bergen. Fastän våren var i full gång var det kyligt och blåsigt häruppe, bergstopparna var fortfarande täckta av snö och de fick korsa breda rännilar av smältvatten. Bergsstigen tog sig längs de lägsta dalarna mellan bergsmassiven som höjde sig tusentals meter över deras huvuden. Här fanns det risk för överfall av orcher eftersom ett av deras större fästen, Goblin Gate, låg i närheten. Karavanen var såpass stor att köpmännen räknade med att vara trygga, men äventyrarna uppmanades att inte lämna dess närhet. Två dagar tog det att ta sig igenom bergen. Ibland såg man bergsgetter balansera på branta klippväggar, ibland hördes ylanden av vargar, och en och annan jätteörn siktades till och med högt, högt uppe bland molnen. Äventyrarna såg inte mycket av solen förutom under middagstid då den stod rakt över det höga passet, och på kvällen den andra dagen tornade moln upp sig och det drog ihop till storm. På natten bröt det loss. Det mullrade och brakade, blixten slog ned och sprängde loss stora klippblock som föll med stort oväsen mellan bergväggarna. Plötsligt pekade någon uppåt och ropade ”Jättar!”, och när äventyrarna tittade ditåt såg de gigantiska figurer avtecknade mot blixtarnas sken som tycktes kasta stenbumlingar till varandra över ravinerna. Fastän de var långt borta bad äventyrarna till gudarna att inget skulle träffa dem. Efter många timmar lade sig ovädret dock, allt blev stilla, och gryningen kom.

Den morgonen var den soligaste sedan de reste in bland bergen. Karavanen befann sig högt uppe och såg solens röda klot höja sig över den mest avlägsna horisont de skådat. Framför och nedanför dem sträckte sig oändliga vidder. Närmast sluttade landet ned till en floddal, genom vilken en bred flod rann som ett mörkt, glittrande band. Detta var Anduin, nordvästra Midgårds längsta flod, som flödar ut ur det fjärran norr och ända ner till Gondor i söder där den går upp i det stora havet. Bortom Anduin bredde en enorm mörk massa ut sig – Mörkmården, Midgårds största och äldsta skog. Den sträckte sig så långt deras ögon nådde i norr och söder, medan man långt bort i öster kunde urskilja ett blekt töcken, den enda antydan att träden faktiskt upphörde någonstans. Karavanen följde stigen nedåt längs sluttningen och kom till en barrskog. Mot kvällen kom de ut ur den, och efter nästa dags färd var de framme vid Anduin. Då hade stigen anslutit sig till Dvärgvägen som ledde från Khazad Dûm, den stora dvärgstaden i Dimmiga Bergen bakom dem, och vidare genom hela Mörkmården. Själva floden var mycket bred, kanske hundra meter vid vadstället, men en serie klippiga öar med sandbankar gjorde det möjligt att ta sig över här, och morgonen efter gjorde karavanen det också utan större missöden, fast det tog hela förmiddagen. Väl över fortsatte de mot skogen som låg som en mörk och hotfull barriär framför dem. Om en bråkdel av de historier som berättas om den stämde var det bäst att de tog sig igenom den så fort som möjligt.

Följande dag nådde de skogsbrynet. Enorma träd tornade upp sig, men vägen ledde rakt in och karavanen följde den. Snart befann de sig i ett skymningsland under täta lövkronor, där de överhängande grenverken bildade en tunnel som silade bort mycket av ljuset. Träden bestod mestadels av granar, blekvita bokar vars löv rasslade torrt i den svaga brisen som ibland drog fram samt stora ekar med mörkröda blad. Det var mycket varmare än i höglandet de just lämnat, sommaren närmade sig, och ibland blev luften stillastående och tryckande. På båda sidor om vägen stod träden snart så tätt att det inte gick att se särskilt långt, men ibland skymtade märkliga svarta klängrankor eller stora sjok av spindelnät bland stammarna. Det fanns en del djurliv, bland annat svarta ekorrar som hoppade bland grenarna ovanför er, och man hörde ofta gökars hoande. De råkade dock inte ut för något värre än svärmar av stora svarta fjärilar som ibland flockades kring lägereldarna, och efter åtta dagar såg de ett ljus som öppnade sig vid vägens slut. Resenärerna var igenom, och var tacksamma för det.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
134
Nu del två, som till en början bestod av en annan, parallell grupp som så småningom slogs samman med den första:

Runt Sjöstad i Rhovanion, öster om Mörkmården, Tredje Åldern år 1640

Erwald är en ädling som kom från en av byarna i East Bight, i södra Mörkmårdens östra utkant. Hans far var hövding men försvann för flera år sedan, när Erwald var liten. Nyligen kom hans mors spöke till honm och sade till honom ”Leta där vattnet är långt liksom tiden, och människors mål måste blandas i mängd.” Erwald tolkade det som att han skulle söka i Sjöstad vid Långa sjön och begav sig ditåt.

Raennir växte upp i en fattig fiskarfamilj utanför Buhr Chep. Hans familj dog i pesten och sedan dess har han bott med en farbror. Efter en schism har han dock sökt sig ut i världen.

Ceredig är lärling till de tre bröderna som driver smedjan i Buhr Chep.

Brynn är en herbalist från Minas Tirith, på väg till Esgaroth för att bese den omtalade marknaden och studera regionens örter och herbalism.


Storrandeg den 24:e Forlithe

Marknaden i Buhr Chep hålls en vecka innan fullmåne, då den stora marknaden i Sjöstad, som den här gången utgörs av den stora midsommarfestivalen Lithe Fair som vanligtvis pågår i fem dagar runt sommarsolståndet, infaller. Det faktum att det dessutom är första gången som Lithe Fair hålls sedan pesten drog förbi för några år sedan gör tillfället extra speciellt. I Buhr Chep laddar man inför den kommande festivalen, och köpmän, hantverkare, hästuppfödare, bönder och fiskare från när och fjärran kommer för att sälja av lite varor, och kanske även snappa åt sig ett och annat säljbart, innan de fortsätter till Sjöstad. Under kvällen och förmiddagen innan och Buhr Cheps marknad öppnar anländer köpmän i båtar, eothraim med hästar och slättfolket gramuz med boskap och kärror med spannmål, öl och mjölkprodukter. Under morgonen ställer man upp stånd på marknadsplatsen. Marknaden invigs av borgmästaren Gaedeling, med vaktkaptenen Banagar och barden Wihtgils stående bredvid. Två resande musikanter, Ballin och Roenda, underhåller. Fiskare ställer upp tunnor med levande eller saltad fisk och skaldjur. Eothraim och gramuz har sina hästar till salu ute på betesmarken. Gramuz slaktar gris, får och oxar på plats efter begäran. Köpmännen från Dorwinion säljer vin, oliver, olivolja, druvor och pigment.

Vännerna Ceredig och Raennir går runt på marknaden, lätt uttråkade och drömmer om att ta sig från byn. Erwald och Brynn, som kommit upp söderifrån på väg mot Sjöstad på sina egna ärenden, inspekterar förstrött varorna. På kvällen, när alla samlas på Wargshafod Tafen för att dricka och utbyte historier och nyheter, kungör värden att en köpman från Dorwinion, Marwanis, söker anställa karavanvakter. Det visar sig att han har rest ända från Caradsurga tilsammans med flera andra köpmän för att hinna till Lithe Fair, där han ska sälja ett parti fint dorwinadanskt vin. Strax innan ankomst till Buhr Chep sprang deras båt läck och ingen vet hur länge det kommer att ta för att få den reparerad. Det finns inga andra flodbåtar tillgängliga, så Marwanis har bestämt sig för att hyra ponnyer för att ta sin last till Sjöstad (hans dorwinadanska kollegor föredrar att försöka laga båten framför att riskera vägen). Marwanis erbjuder 5 silvermynt per dag åt de potentiella vakterna och kan även hyra hästar åt dem om de saknar egna. De fyra ovannämnda unga männen anmäler sig. En mystisk rödhårig kvinna och de två musikanterna ansluter också eftersom även de ska till Sjöstad.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
134
Sonnendeg den 25:e Forlithe

Tidigt på morgonen ger sig sällskapet av. De rider hela förmiddagen och rastar vid Skogsvadet. De fortsätter senare in i ett skogsbälte, där ett gäng banditer efter några timmar plötsligt hoppar fram ur växtligheten, riktar pilbågar mot dem och säger åt dem att släppa sina vapen. Samtidigt rider den rödhåriga kvinnan fram till Marwanis och lägger ett svärd mot hans hals. Resenärerna har inget val utom att ge sig, och rövarna tar deras vapen samt alla värdesaker och binder dem sittandes på sina ponnyer, som de vänder och skickar i full galopp tillbaka längs vägen. Äventyrarna får till slut stopp på sina skenande ponnyer och lyckas ta sig loss. De återvänder till platsen för överfallet och hittar spåren efter banditerna, men rider sedan tillbaka till Buhr Chep på Marwanis inrådan för att skaffa vapen. Väl tillbaka berättar de historien för Gaedeling och Banagar, som lånar ut vapen till dem för att vinna tillbaka sina ägodelar och ta hämnd. Dessa berättar även att vaktkaptenen i Sjöstad betalar trettio silvermynt för infångade banditer, och Marwanis erbjuder en belöning om de återtar hans vinlast. Självklart accepterar de.


Monnendeg 26:e Forlithe 1640

Tidigt på morgonen ger de sig av, kommer till överfallstället och spårar banditerna i flera timmar genom skogen tills de kommer till en övergiven gård invid en klippvägg som höjer sig tvärt bakom den. De ligger och spanar efter rörelse, och efter ett tag kliver en man ut från palissaden och ställer sig och urinerar mot bergväggen. Äventyrarna skjuter ner honom, och de känner igen honom som en av de som överföll dem. De undersöker sedan terrängen. Raennir ser en tunn rökslinga som stiger från en avsats ungefär tio meter upp på berget, Brynn och Raennir klättrar upp på klippan ovanför där de hittar ett hål som röken kommer ur. På väg tillbaka ner från klippan hittar de en fångstsnara med en kanin i. Gruppen lägger sig i bakhåll och tillfångatar en kvinna som kommer ut för att vittja fällan. Hon erbjuder sig att ge RP information om de låter henne och hennes man gå. De går med på det, och hon berättar att banditerna håller till i en grotta i berget bakom gården. Det ska förutom huvudingången finnas en bäck som rinner ut ur berget från en skreva där det går att ta sig in. Hon berättar även att banditernas ledare brukar komma ut på kvällen och besöka gravarna efter sin familj, som dog i pesten. De låter kvinnan återvända till grottan, och efter ett tag kommer hon ut igen i sällskap med en man. Dessa två bär sin packning och lämnar skyndsamt platsen.

Äventyrarna lägger sig nu i bakhåll i närheten av fem små gravrösen, täckta av nyplockade blommor, som ligger pittoreskt under en stor, knotig gammal lönn. Mycket riktigt kommer en lång, välrustad nordman ut senare på kvällen, just när kvällssolens strålar faller genom lövverken och lyser upp gravarna. I sällskap har han en dorwinadansk kvinna. Dessa två tar sig fram till rösena men märker att något inte står rätt till. Äventyrarna hoppar på dem och en brutal strid uppstår. Det slutar med att Ceredig faller med ett svårt skadat ben, medan de två banditerna även skadas och slås ned. Den skicklige herbalisten Brynn förbinder Ceredigs skada och denna kan nu haltande stå upp. Banditledaren och hans kvinna blir bundna vid lönnen och Brynn stannar för att vakta dem.

Raennir tar sig in längs med bäcken medan Erwald och Ceredig smyger in genom grottöppningen. De ser en mörk skiffergrotta med ett eldsken som fladdrar från en öppning på andra sidan. De smyger fram men blir beskjutna från öppningen. De rusar fram och hamnar i närstrid med två män och en kvinna. Samtidigt hoppar Ceredig, som försökt undvika att plaska för mycket där han följt den kalla bäcken i mörkret, ut ur skrevan bakom banditerna och faller dem i ryggen, och de är snart besegrade och tillfångatagna.

Äventyrarna ser sig om och upptäcker att de befinner sig i en större grottsal, vars väggar och tak glittrande återspeglar skenet från en brasa där man verkar ha varit i full färd med att laga mat. Äventyrarna söker igenom grottkomplexet, som visar sig bestå av en mängd naturliga salar, vari de finner sina stulna ägodelar, ett halvdussin hästar och ponnyer, och ett stort lager förnödenheter (inklusive Marwanis dorwinadanska vin). Dessutom hittar de en skattgömma med många mynt av olika valörer och ursprung, flera värdefulla tygbalar, diverse smycken och en mycket vacker kompositbåge. Segern är total. Äventyrarna stannar över natten och för nästa morgon sina fångar tillbaka till Buhr Chep, där de mottas med jubel (de tillfångatagna banditerna möts med spott och spe), och en tårögd Marwanis betalar den utlovade belöningen (hans båt har nu blivit lagad så han behöver inte äventyrarnas tjänster mer). På Wargshafod Tafen får de under kvällen sedan berätta om sina bravader, vilket naturligtvis tilldrar sig stort intresse. Det visar sig att Erwald är en fena på att deklamera, så de blir bjudna på massor med öl och får dra historien många gånger om, med fler och mer fantastiska detaljer för varje gång. Nästa morgon vaknar de sent och ger sig av till Sjöstad.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
134
Treowesdeg 27:e Forlithe

Äventyrarna packar ihop sina saker, hämtar fångarna och påbörjar resan till Sjöstad. Musikanterna Roenda och Ballin gör dem sällskap även den här gången och underhåller med en sång de skrev om äventyrarnas tillslag mot de slemma banditerna, som även rönte stor uppskattning på värdshuset kvällen innan. På väg norrut passerar de Skogsvadet, där Dvärgvägen, som leder från Eriador, genom Mörkmården och vidare över slätten nordöst upp till Järnbergen. Här ligger ruinerna efter en by som övergavs under Pesten. Här ser de nu en oväntad syn. En stor karavan har slagit läger. Tält står uppslagna, och vakter går runt och påtar i utbrunna eldhärdar, och andra håller på att lasta hästar och ponnyer. Det ser ut som att karavanen är på väg att ge sig av. En lite udda grupp figurer bestående av en dvärg, en man i främmande kläder och militäriskt utseende samt en lång, mörkhårig kvinna närmar sig äventyrarna och frågar vad det är för fångar de har och vart de är på väg. Erwald presenterar gruppen och förklarar deras ärende. Den långa kvinnan presenterar sig som Pariel från Lindon, och hennes kompanjoner är Cuthalion från Arthedain och Nari son av Bari från Blå Bergen. De tjänstgör som vakter till karavanen som är på väg till marknaden i Sjöstad och vill gärna höra lite nyheter och information om regionen. Eftersom karavanen snart ska bryta upp beslutar nordmännen att slå följe med dem. Så småningom är hela sällskapet på väg norrut längs med den livliga Springfloden.

Pariel och kompani berättar en del om sina erfarenheter på andra sidan skogen och bergen, och avslöjar att de blir entledigade framme i Sjöstad och nu behöver något att göra. Karavanen rider hela dagen tills de mot kvällen kommer ut ur skogspartiet och framför sig ser branten som leder upp till platån på vilken Långa Sjön och Sjöstad ligger. När de närmar sig ser de även ett vattenfall med ett samhälle nedanför. Detta är Londaroth, och de ska övernatta där. Solen är på väg ner över Mörkmården när de är framme vid samhället, och de sneda solstrålarna lyser upp vattendiset som bildas i luften över det brusande vattenfallets fot, vilket ger upphov till magnifika färgreflexer och regnbågar. Själva samhället ser tämligen förfallet ut, det finns flera ödegårdar och stämningen är tryckt. Hundar skäller bakom stängsel. Hela byn domineras av en central byggnad som skiljer ut sig genom att den är byggd i sten, ser mycket gammal men välbevarad ut och har något av dunadansk arkitektur över sig. Det lyser från några fönster men porten förblir stängd och ingen rörelse syns. Äventyrarna får veta att här bor mjölnaren Viloric, som även är byns Mästare. Hela sällskapet tar in på värdshuset Dúiaian Tafen (Värdshuset Dimmiga Utsikten), som blir överfullt och många tvingas sova i stallen. Stämningen blir livad, karavanresenärerna har inte sett civilisation på flera veckor och man är full av förväntan inför marknaden. Musikanterna uppträder och Erwald får återigen deklamera historien om nordmännens bravader. Imorgon ska de ta sig uppför branten och fram till själva staden.
 
Top