Lommarnas sång vid Långa Klippans Sjö (SRR/DoD91)

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
157
En kväll på Sista Värdshuset

Sorlet låg som en matta över det gamla värdshusets allmänrum, där ett dussintal figurer satt bänkade i det flackande skenet från en öppen spis. En dörr slogs upp och doften av grillad fågel blandades med den sötsura pipröken som hängde tung under takbjälkarna. En bastant, rödhårig serveringsflicka i ett flottigt förkläde kom ut med en fullastad bricka. I samma ögonblick reste sig en lång man i broderad mantel och lyfte en konstfärdigt utformad luta mot bröstet. Han slog an ett ackord som klingade vackert över rösternas brus.

- Turlin ska sjunga, ropade värdshusvärden, som även han var bastant och rödhårig, och det blev tyst i salen. Serveringsflicken, som kommit halvvägs över rummet, stod artigt med brickan i handen medan mannen med lutan stämde upp en sång. En melankolisk visa om forna kungadömens fallna härlighet tjusade snart värdshusgästernas sinnen, och de glömde för en stund alla mörka berättelser om trollen i sina hålor, bergsmännens räder och Angmars orcher som strök runt i skogen utanför.

En av gästerna, en lång och smärt gestalt som satt för sig själv med neddragen huva och smuttade på ett glas vin, tycktes lyssna särskilt uppmärksamt, samtidigt som hon då och då lät blicken svepa över rummet. Ett par svarta lockar föll ner från huvans pälsbrämade kant, och hennes grå ögon gav sken av en inre lyskraft klarare än värdshusets varma ljus som speglades i dem. Pariel studerade för ett ögonblick sina grannar i rummet medan sången tycktes hålla själva luften i förtrollning. Vid den bortre väggen stod en mörkhårig man med sydländskt utseende bakom ett bord där han just varit i färd med att förevisa lädervaror för ett par väderbitna jägare. En handelsman, förmodligen Gondorian, tänkte hon. En berusad medelålders man med urvattnad blick som tidigare pratat högt och skränigt för den som ville lyssna om ett förhäxat slott i skogen, satt nu och nickade över sitt stop medan sången slutligen vaggade honom till någon slags ro. Vid grannbordet satt en dvärg och en hobbit i lågmält samspråk. De hade inte anlänt tillsammans, men som de enda icke-människorna på värdshuset hade de snart funnit varandra. Och lite avsides satt en ung man med ljust hår och slitna kläder med en skål av husets köttgryta och lyssnade hänfört med skeden i handen.

Så småningom tystnade musiken, och de finstämda tonerna ersattes av publikens grova hurrarop och applåder. Sångaren bugade och drog sig tillbaka till baren, där värden med strålande min hällde upp ett glas vin och räckte det till honom. Mannen log artigt och höjde glaset. Pariel noterade mannens osedvanliga längd, de tydliga men fina anletsdragen, de grå ögonen – tveklöst em dunadan, hennes eget släkte. Det hörde inte till vanligheterna att man här i Eriador träffade på högmän utanför Arthedain, men trots detta hade hon ingen lust att röja sin identitet, inte ens för denne frände. Mannen såg plötsligt åt hennes håll och lite för sent vände hon bort blicken. Hon drack lite vin och hoppades att hon inte dragit hans uppmärksamhet till sig.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
157
- Vad får en hobbit att lämna Fylke, frågade Nari och tog en tugga av sin köttgryta. Han var kraftig, till och med för en dvärg, och ett par blå ögon plirade stadigt i ett ansikte inramat av rödbrunt hår och skägg i flätor. Trollskogen ska man inte vistas i om man inte är rustad eller i stort sällskap.
- Så sant, mäster dvärg, svarade hobbiten. Han var något över medellängd för en av hans släkte men hans lurviga fötter dinglade ändå högt över golvplankorna. Värden hade lovat att ställa fram ett bord för ”småfolk” men Mutfast verkade ha blivit bortglömd. Han tog en klunk öl. Det var inte Stegrande Ponnyns kvalitet, men det värmde gott efter en kall och regnig vecka i mars på Östra Landsvägen.
- Faktum är att jag söker efter en släkting, fortsatte Mutfast. Min farbror Boffo försvann för ett tag sedan, och han syntes sist till i den här trakten.
Nari nickade bara helt kort och tittade bort. Hans färd genom hobbitlandet hade lärt honom nödvändigheten av att till varje pris undvika att låta dem berätta om sin släkt. Det var ett ämne de små varelserna var fullständigt besatta av, och de kunde fortgå i timtal när de väl kommit igång.

Alf Mep blev plötsligt varse att musiken tystnat och att han fastnat med skeden halvvägs upp mot munnen. Det var någonting hypnotiskt med sången som fått tiden att stanna och visioner av palats med höga torn och marmorgolv, kvinnor och män i fotsida dräkter och stolta krigare i skinande brynjor att målas upp i hans inre. Han förde skeden med köttgryta till munnen och märkte att den kallnat. Just då fick han en distinkt känsla av att någon stod helt nära och iakttog honom. Han vände på huvudet och såg en gammal gumma, en skrumpnad varelse med brett, rynkigt ansikte och stickande gröna ögon. Hon stödde sig på en krokig stav som såg ut att vara lika gammal som henne, och under en sliten hätta stack mörkrött hår med förvånansvärt få vita strån fram. Kvinnan stod bara där och studerade honom ingående, ungefär som när hans far tagit med honom till fårmarknaden och nogsamt utvärderade en ny bagge att köpa till hjorden.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
157
Deras första mål var en nordmannaherde och boskapstjuv som höll till i ett gammalt fort österut. Fuilcwian och Cigfa hade faktiskt bott i samma by som barn, men Cigfa närde ett outsläckligt hat mot honom sedan hans far förrått byn till män från Angmar. Under flykten hade Cigfa skadat fötterna och blivit halt för livet. Men hon kände till att Fuilcwian vandrat mycket över Kallhedarna och kunde trakten utan och innan, och äventyrarna skulle mycket väl kunna få reda på var Långklippan låg, om det fanns en sådan plats. Dessutom skulle han ha en uråldrig dvärganyckel i sin ägo, som Cigfa trodde kunde vara nyckeln till smådvärgarnas tillhåll. Äventyrarna hade att luska reda på allt detta utan att väcka misstänksamhet från Fuilcwian, och definitivt utan att nämna Cigfa.

Allteftersom morgonen fortskred lättade dimman, och snart såg de att de befann sig i ett klippigt och skogsbeklätt landskap som i norr höjde sig i ändlösa mörka avsatser, och i söder planade ut och smälte ihop i ett töcken genom vilket några floder slingrade sig, avgränsat på ena sidan av Gråflodens glittrande band och på den andra av Dimmiga Bergen, som reste sig framför dem som en grå vägg med vassa tinnar långt i fjärran. Framåt eftermiddagen tog de sin första rast, och alla satt och betraktade varandra under tystnad medan de åt och begrundade sina egna livsöden och mål. Nari, vars familj förlorat sitt välstånd sedan deras gruva kollapsat och tagit livet av hans äldre bror, och som nu sökte efter rikedom för att åter säkerställa deras leverne. Mutfast, som alltid varit lite äventyrligt lagd och som nu sökte sin farbror, en äventyrare med visst rykte som försvunnit häromåret. Alf, fåraherden från Vinkeln, floddalen i södra Rhudaur, vars snabba ben en gång räddat hans bybor undan en plötslig räd från Angmar. Och så Pariel. Hennes unga och en gång lätta sinne tyngdes av dystra tankar på hämnd. Hennes trolovade, Enach, hade dräpts av banditer på väg upp mot Bri där de skulle mötts för att tillsammans resa till sitt bröllop i Fornost. Allt hon ville nu var att hitta de som gjort slut på hennes lycka innan den knappt börjat.

När de vilat bröt de upp och fortsatte vandringen. Så småningom började de småprata. Ingen nämnde alltför mycket om sig själv utöver det som redan var uppenbart. Däremot utbytte de funderingar över vad som förmodligen låg framför dem. Alla kände de till Rhudaurs mörka rykte, och Alf som kom härifrån visste att det var välförtjänt. När kvällningen närmade sig och de slog läger hade de lärt känna varandra lite bättre. Mutfast, inte riktigt lika pratsam som hobbitar brukade vara, fast gladlynt vid jämförelse med de andra. Nari, bister och skeptisk mot allt omkring honom som inte emanerade från honom själv. Alf, den tystlåtne, ständigt vaksam och lyssnande, både på sina kompanjoner och på skogen runt omkring dem. Och Pariel, som var svalt högdragen och intensivt nyfiken på allt på samma gång, som om hennes olika sidor inte ännu landat i vem av dem som skulle få bestämma. Hursomhelst var de var och en tvungen att lita på de andra tre tillräckligt för att få sova en stund medan någon annan höll vakt.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
157
Den här kampanjen har alltså pågått i två år nu, en gång i veckan. Helt otroligt. Spelare har kommit, gått, återkommit. Den har haft höjdpunkter och lågpunkter, det har varit mycket jobb för mig som sl, men fan vad kul det har varit. Just nu tar vi paus, så jag passar på att lägga upp krönikor och spelrapporter som hopat sig, som ett slags bokslut så här långt. De varierar en del i stil och omfång, en del är mer referat, annat betydligt blommigare. Vi har använt ICE:s moduler Arnor och Laketown, så det blir gott om spoilers om du hade tänkt spela dem.

Tillägg: vi har använt MERPs moduler men andra spelsystem. Först DoD -91, som vi portade till EDD. Sedan växlande vi över till RuneQuest 3, med tillägg av regelvarianter från BRP:s "Big Gold Book". Eftersom allt är inom BRP-familjen var det inte så svårt att flytta karaktärerna mellan systemen.
 
Last edited:

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
157
I Rhudaur

Nari, Pariel, en hobbit vid namn Mutfast och en herde som hette Alf hade alltså på Sista Värdshuset i Rhudaur fått i uppdrag av en gammal trollpacka, Cigfa, att söka rätt på "Oxhornet" som skulle ha försvunnit någonstans i Rhudaur för ungefär 100 år sedan. Den senaste ägaren hade varit en farlig bandit vid namn Talin Loech. Han och hans anhang dödades i ett bakhåll av prisjägare. Endast en av banditerna, Delin överlevde. Någonstans på Kallhedarna låg banditernas gömma, men Delin hade inte lärt sig att hitta dit eftersom han var nybakad som bandit. Delin och hans kusin Manawidan, som var en anfader till Cigfa, skrev poem om den förlorade banditgömman, som skulle ligga vid en underjordisk sjö där lommar hördes under sommarnätterna. Den skulle ligga nedanför "Långklippan" i en grotta som huggits ut av smådvärgar för länge sedan. Delin och Manawidan dräptes av troll, men poemet och berättelsen om Talin Loech fördes vidare i släkten tills Cigfa fick höra den och blev besatt av legenden om Oxhornet.

Cigfa sade åt äventyrarna att fråga en herde vid namn Fuilcwian, som bodde i en borgruin och kände till Kallhedarna, om tips, dock utan att nämna skatten eftersom Fuilcwian var något av en bandit själv. Fuilcwian skulle även ha en dvärgnyckel i sin ägo som Cigfa trodde kunde vara relevant. Äventyrarna kom fram till Fuilcwians boning, som bestod av en gammal borgruin på en kulle, där han bodde med sin bror och deras välbeväpnade familjer. Han var misstänksam men lät dem komma in och ställa frågor om Kallhedarna och Långklippan. När de nämnde poemet berättade han att han ofta hört lommar sjunga på kvällarna nedanför Långklippan, och förklarade hur man skulle ta sig dit, en resa till vildmarken i nordöstra Rhudaur. Medan Pariel underhöll Fuilcwian och hans släktingar med sång smög Mutfast runt i borgen och bröt sig in i rummen, där han hittade nyckeln under en säng. Äventyrarna fick tillstånd att sova över, men på natten satte äventyrarna eld på halmen och smet iväg i mörkret.

Gruppen tog sig sedan norrut längs en skogsstig. Efter ett tag märkte de att de var förföljda av någon och lade sig i bakhåll. De fångade en kortväxt dunlänning som smög omkring lägret. Han påstod att han var en herde som undersökte boskapsstölder i trakten, men plötsligt smet han iväg med hjälp av ett onaturligt (magiskt) långt hopp samtidigt som tre andra dök upp. Det blev strid. Den lille mannen kom undan, två av de andra föll och en blev tillfångatagen. Denne berättade att de var banditer som spionerat på Cigfa och också ville ha tag på skatten vid Långa Sjön. De verkade inte ha något med Fuilcwian att göra. Äventyrarna lät fången löpa.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
157
På natten några dagar senare blev de överfallna av ett troll som klampade in i lägret, men äventyrarna dräpte det och fortsatte nästa dag. Efter många dagars färd utan incidenter kom de ut på Kallhedarna i nordöstra Rhudaur, strax nedanför Dimmiga Bergen. Där lyckades de hitta Långklippan och senare även den underjordiska sjön tack vare ljudet från lommar i skymningen som avslöjade platsen, vilket stämde med vad det gamla poemet hade sagt. Äventyrarna fann en klipptrappa som ledde ned längs bergssidan till en underjordisk grotta med en sjö. Dock låg en man i bakhåll i en grotta ovanför och besköt dem med båge. De lyckades slå ihjäl honom och hans tama vildssvin och fortsatte ner. Längre ned på trappan trampade de dock i en fälla och Pariel fick ett spjut i bröstet och blev svårt skadad. De andra fortsatte ner och såg en mörk sjö med en liten ö i mitten, och massor med lommar som simmade omkring. På ön stod en liten stenbyggnad. Dvärgnyckeln från Fuilcwian öppnade dörren. Där nere fann de en rik skatt, inklusive Oxhornet, men dörren slog igen och vatten började forsa in. Dock öppnade nyckeln även dörren inifrån och äventyrarna kom ut med skatten och livet i behåll.

De tog sig upp till grottan och vilade. Nästa dag skulle Alf och Mutfast ut och leta efter örter då Fuilcwian och hans familj dök upp, med bågar riktade mot dem. De sade åt de två äventyrarna att släppa vapnen, men Alf drog sin båge. Han och Mutfast föll i ett pilregn. Fuilcwian stormade sedan grottan och lyckades fälla även Nari, som var nära att dö. Pariel var fortfarande utslagen. Då hördes rop utanför, och Fuilcwian och hans anhang drog sig oförklarligt undan. Snart dök dock en grupp bergsmän upp. De tog Nari och Pariel till fånga, helade dem hjälpligt med örter och marscherade dem med förbundna ögon i många dagar genom terrängen. De tog även hela skatten med sig. De kom till slut fram till ett läger i en dalgång bland skogklädda berg. Nari och Pariel frågades ut av vad som verkade vara bergsmännens kung. Han hade även en dunadansk kvinna till fru. Hon verkade ha magisk förmåga som hon dolde bland de vidskepliga bergsmännen, eftersom hon helade äventyrarna med magi samtidigt som hon låtsades enbart applicera örter. Dock undvek hon att kommunicera med dem.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
157
Bergsmännen tog sedan de två fångarna västerut till en by vid namn Talugdaeri, som låg nedanför ett gammalt slott på en bergsknalle, Cameth Brin, där "kungen av Rhudaur", en av Häxmästarens marionetter, höll till. I Talugdaeri, en beklämmande garnisonsby, blev äventyrarna igenkända av en köpman, Falen, som äventyrarna träffat på Sista Värdshuset och som nu var i Talugdaeri för att köpa pälsar av bergsmännen. Han beklagade äventyrarna men kunde inget göra. De blev sålda som slavar åt kungens män och placerades i en fängelsecell i garnisonsfortets källare. Dock använde Pariel på natten sin magi för att öppna era kedjor. När en vakt kom övermannade Nari honom. De fann utrustning i ett angränsande rum och tog sig ut. Det visade sig att två män som sett äventyrarna på marknaden bestämt sig för att frita dem. De hette Cuthalion och Heldwine. Cutter var spion för Arthedain och Heldwine var en flodman som arbetade med honom. De hjälpte äventyrarna över muren och alla fyra sprang mot en kanot som fanns gömd några kilometer bort. Larmet gick från fortet och två vargryttare kom ikapp dem. De dödade förföljarna, hoppade i båten och paddlade iväg på den brusande Gråfloden.

Efter någon dag blev de upphunna av beridna östringar på västra flodbanken, som sköt med bågar mot dem där de satt hjälplösa i kanoten. Äventyrarna tog sig i land på andra sidan men där låg en grupp orcher och väntade. Äventyrarna dödade flera och resten flydde. Sedan fortsatte de längs floden längre ner och kom till slut tillbaka till Sista Värdshuset, där de återsåg Cigfa, som inte blev glad när hon hörde att Oxhornet nu hamnat i bergsmännens händer och förmodligen var förlorat för alltid.

På värdshuset var stämningen tryckt, men av ett annat skäl. Äldsta sonen, Leddon, i familjen Grumm som drev värdshuset, var försvunnen och man fruktade att han blivit fångad av troll. Gruppen gav sig ut för att söka reda på honom och fick upp ett spår norr om värdshuset, som ledde till en rad kullar i skogen. Äventyrarna fann en grottingång med ett enormt stenblock innanför, och hörde en stor varelse snarka därinne. Äventyrarna väsnades och ropade och försökte få trollet att komma ut i solskenet för att på så sätt förstenas. Av någon anledning gjorde det inte det. De sökte då igenom omgivningen och fann en bäck som rann ut från en skreva som ledde in i kullen. Där gömde de sig, och när skymningen fallit kom tre stora troll ut från huvudingången och gav sig muttrande ut, tydligen för att leta efter dem. Kvällsbrisen blåste dock mot äventyrarna och trollen fick inte upp något spår utan försvann in i skogen. Då kröp äventyrarna in längs bäcken och kom in i en grotta där två män låg kedjade. Den ene var Leddon, den andre var en svårt åtgången och febrig dúnedain. De frigjorde de två fångarna, men då dök ett mindre ungtroll upp, som äventyrarna dock dräpte. De sökte igenom resten av hålan och fann lite skatter, inklusive en fin förstärkt brynja i dvärgstorlek som Nari tog. Sedan drog de och kom så småningom tillbaka till värdshuset, till familjens stora glädje. Som belöning fick äventyrarna gratis mat och husrum under resten av deras liv.

De vilade upp sig några veckor. Ett antal köpmän började samlas på värdshuset, inklusive Falen som återvänt med sin last av pälsar. Det visade sig att en karavan skulle avgå till Esgaroth, Sjöstaden på andra sidan Mörkmården, eftersom den stora sommarmarknaden skulle återupptas efter många års uppehåll på grund av Stora Pesten. Han erbjöd äventyrarna anställning som karavanvakter och eftersom de inte hade några pengar tackade de ja.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
157
Resan till Esgaroth

Först skulle karavanen korsa Dimmiga Bergen. Efter fem dagar längs Östra Landsvägen var den framme vid den stora floden Bruinen, Loudwater på Allmänna, som utgör Rhudaurs östra gräns mot bergen. Den var strid så här års, men vadstället gick ändå att korsa med viss möda. Därefter började marken stiga brant mot den enorma, dimhöljda vägg av berg vars toppar försvann i molnen högt ovanför. Efter vadet övergick den stenlagda vägen till ett upptrampat spår som slingrade sig fram mellan kullar och raviner. Man såg färre kråkor och fler örnar ju högre upp man kom, och ibland ekade bullret av klippor som sprack eller ett stenras någonstans bland klippväggarna. Efter fyra dagar började karavanen ta sig in bland själva bergen. Fastän våren var i full gång var det kyligt och blåsigt häruppe, bergstopparna var fortfarande täckta av snö och de fick korsa breda rännilar av smältvatten. Bergsstigen tog sig längs de lägsta dalarna mellan bergsmassiven som höjde sig tusentals meter över deras huvuden. Här fanns det risk för överfall av orcher eftersom ett av deras större fästen, Goblin Gate, låg i närheten. Karavanen var såpass stor att köpmännen räknade med att vara trygga, men äventyrarna uppmanades att inte lämna dess närhet. Två dagar tog det att ta sig igenom bergen. Ibland såg man bergsgetter balansera på branta klippväggar, ibland hördes ylanden av vargar, och en och annan jätteörn siktades till och med högt, högt uppe bland molnen. Äventyrarna såg inte mycket av solen förutom under middagstid då den stod rakt över det höga passet, och på kvällen den andra dagen tornade moln upp sig och det drog ihop till storm. På natten bröt det loss. Det mullrade och brakade, blixten slog ned och sprängde loss stora klippblock som föll med stort oväsen mellan bergväggarna. Plötsligt pekade någon uppåt och ropade ”Jättar!”, och när äventyrarna tittade ditåt såg de gigantiska figurer avtecknade mot blixtarnas sken som tycktes kasta stenbumlingar till varandra över ravinerna. Fastän de var långt borta bad äventyrarna till gudarna att inget skulle träffa dem. Efter många timmar lade sig ovädret dock, allt blev stilla, och gryningen kom.

Den morgonen var den soligaste sedan de reste in bland bergen. Karavanen befann sig högt uppe och såg solens röda klot höja sig över den mest avlägsna horisont de skådat. Framför och nedanför dem sträckte sig oändliga vidder. Närmast sluttade landet ned till en floddal, genom vilken en bred flod rann som ett mörkt, glittrande band. Detta var Anduin, nordvästra Midgårds längsta flod, som flödar ut ur det fjärran norr och ända ner till Gondor i söder där den går upp i det stora havet. Bortom Anduin bredde en enorm mörk massa ut sig – Mörkmården, Midgårds största och äldsta skog. Den sträckte sig så långt deras ögon nådde i norr och söder, medan man långt bort i öster kunde urskilja ett blekt töcken, den enda antydan att träden faktiskt upphörde någonstans. Karavanen följde stigen nedåt längs sluttningen och kom till en barrskog. Mot kvällen kom de ut ur den, och efter nästa dags färd var de framme vid Anduin. Då hade stigen anslutit sig till Dvärgvägen som ledde från Khazad Dûm, den stora dvärgstaden i Dimmiga Bergen bakom dem, och vidare genom hela Mörkmården. Själva floden var mycket bred, kanske hundra meter vid vadstället, men en serie klippiga öar med sandbankar gjorde det möjligt att ta sig över här, och morgonen efter gjorde karavanen det också utan större missöden, fast det tog hela förmiddagen. Väl över fortsatte de mot skogen som låg som en mörk och hotfull barriär framför dem. Om en bråkdel av de historier som berättas om den stämde var det bäst att de tog sig igenom den så fort som möjligt.

Följande dag nådde de skogsbrynet. Enorma träd tornade upp sig, men vägen ledde rakt in och karavanen följde den. Snart befann de sig i ett skymningsland under täta lövkronor, där de överhängande grenverken bildade en tunnel som silade bort mycket av ljuset. Träden bestod mestadels av granar, blekvita bokar vars löv rasslade torrt i den svaga brisen som ibland drog fram samt stora ekar med mörkröda blad. Det var mycket varmare än i höglandet de just lämnat, sommaren närmade sig, och ibland blev luften stillastående och tryckande. På båda sidor om vägen stod träden snart så tätt att det inte gick att se särskilt långt, men ibland skymtade märkliga svarta klängrankor eller stora sjok av spindelnät bland stammarna. Det fanns en del djurliv, bland annat svarta ekorrar som hoppade bland grenarna ovanför er, och man hörde ofta gökars hoande. De råkade dock inte ut för något värre än svärmar av stora svarta fjärilar som ibland flockades kring lägereldarna, och efter åtta dagar såg de ett ljus som öppnade sig vid vägens slut. Resenärerna var igenom, och var tacksamma för det.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
157
Nu del två, som till en början bestod av en annan, parallell grupp som så småningom slogs samman med den första:

Runt Sjöstad i Rhovanion, öster om Mörkmården, Tredje Åldern år 1640

Erwald är en ädling som kom från en av byarna i East Bight, i södra Mörkmårdens östra utkant. Hans far var hövding men försvann för flera år sedan, när Erwald var liten. Nyligen kom hans mors spöke till honm och sade till honom ”Leta där vattnet är långt liksom tiden, och människors mål måste blandas i mängd.” Erwald tolkade det som att han skulle söka i Sjöstad vid Långa sjön och begav sig ditåt.

Raennir växte upp i en fattig fiskarfamilj utanför Buhr Chep. Hans familj dog i pesten och sedan dess har han bott med en farbror. Efter en schism har han dock sökt sig ut i världen.

Ceredig är lärling till de tre bröderna som driver smedjan i Buhr Chep.

Brynn är en herbalist från Minas Tirith, på väg till Esgaroth för att bese den omtalade marknaden och studera regionens örter och herbalism.


Storrandeg den 24:e Forlithe

Marknaden i Buhr Chep hålls en vecka innan fullmåne, då den stora marknaden i Sjöstad, som den här gången utgörs av den stora midsommarfestivalen Lithe Fair som vanligtvis pågår i fem dagar runt sommarsolståndet, infaller. Det faktum att det dessutom är första gången som Lithe Fair hålls sedan pesten drog förbi för några år sedan gör tillfället extra speciellt. I Buhr Chep laddar man inför den kommande festivalen, och köpmän, hantverkare, hästuppfödare, bönder och fiskare från när och fjärran kommer för att sälja av lite varor, och kanske även snappa åt sig ett och annat säljbart, innan de fortsätter till Sjöstad. Under kvällen och förmiddagen innan och Buhr Cheps marknad öppnar anländer köpmän i båtar, eothraim med hästar och slättfolket gramuz med boskap och kärror med spannmål, öl och mjölkprodukter. Under morgonen ställer man upp stånd på marknadsplatsen. Marknaden invigs av borgmästaren Gaedeling, med vaktkaptenen Banagar och barden Wihtgils stående bredvid. Två resande musikanter, Ballin och Roenda, underhåller. Fiskare ställer upp tunnor med levande eller saltad fisk och skaldjur. Eothraim och gramuz har sina hästar till salu ute på betesmarken. Gramuz slaktar gris, får och oxar på plats efter begäran. Köpmännen från Dorwinion säljer vin, oliver, olivolja, druvor och pigment.

Vännerna Ceredig och Raennir går runt på marknaden, lätt uttråkade och drömmer om att ta sig från byn. Erwald och Brynn, som kommit upp söderifrån på väg mot Sjöstad på sina egna ärenden, inspekterar förstrött varorna. På kvällen, när alla samlas på Wargshafod Tafen för att dricka och utbyte historier och nyheter, kungör värden att en köpman från Dorwinion, Marwanis, söker anställa karavanvakter. Det visar sig att han har rest ända från Caradsurga tilsammans med flera andra köpmän för att hinna till Lithe Fair, där han ska sälja ett parti fint dorwinadanskt vin. Strax innan ankomst till Buhr Chep sprang deras båt läck och ingen vet hur länge det kommer att ta för att få den reparerad. Det finns inga andra flodbåtar tillgängliga, så Marwanis har bestämt sig för att hyra ponnyer för att ta sin last till Sjöstad (hans dorwinadanska kollegor föredrar att försöka laga båten framför att riskera vägen). Marwanis erbjuder 5 silvermynt per dag åt de potentiella vakterna och kan även hyra hästar åt dem om de saknar egna. De fyra ovannämnda unga männen anmäler sig. En mystisk rödhårig kvinna och de två musikanterna ansluter också eftersom även de ska till Sjöstad.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
157
Sonnendeg den 25:e Forlithe

Tidigt på morgonen ger sig sällskapet av. De rider hela förmiddagen och rastar vid Skogsvadet. De fortsätter senare in i ett skogsbälte, där ett gäng banditer efter några timmar plötsligt hoppar fram ur växtligheten, riktar pilbågar mot dem och säger åt dem att släppa sina vapen. Samtidigt rider den rödhåriga kvinnan fram till Marwanis och lägger ett svärd mot hans hals. Resenärerna har inget val utom att ge sig, och rövarna tar deras vapen samt alla värdesaker och binder dem sittandes på sina ponnyer, som de vänder och skickar i full galopp tillbaka längs vägen. Äventyrarna får till slut stopp på sina skenande ponnyer och lyckas ta sig loss. De återvänder till platsen för överfallet och hittar spåren efter banditerna, men rider sedan tillbaka till Buhr Chep på Marwanis inrådan för att skaffa vapen. Väl tillbaka berättar de historien för Gaedeling och Banagar, som lånar ut vapen till dem för att vinna tillbaka sina ägodelar och ta hämnd. Dessa berättar även att vaktkaptenen i Sjöstad betalar trettio silvermynt för infångade banditer, och Marwanis erbjuder en belöning om de återtar hans vinlast. Självklart accepterar de.


Monnendeg 26:e Forlithe 1640

Tidigt på morgonen ger de sig av, kommer till överfallstället och spårar banditerna i flera timmar genom skogen tills de kommer till en övergiven gård invid en klippvägg som höjer sig tvärt bakom den. De ligger och spanar efter rörelse, och efter ett tag kliver en man ut från palissaden och ställer sig och urinerar mot bergväggen. Äventyrarna skjuter ner honom, och de känner igen honom som en av de som överföll dem. De undersöker sedan terrängen. Raennir ser en tunn rökslinga som stiger från en avsats ungefär tio meter upp på berget, Brynn och Raennir klättrar upp på klippan ovanför där de hittar ett hål som röken kommer ur. På väg tillbaka ner från klippan hittar de en fångstsnara med en kanin i. Gruppen lägger sig i bakhåll och tillfångatar en kvinna som kommer ut för att vittja fällan. Hon erbjuder sig att ge RP information om de låter henne och hennes man gå. De går med på det, och hon berättar att banditerna håller till i en grotta i berget bakom gården. Det ska förutom huvudingången finnas en bäck som rinner ut ur berget från en skreva där det går att ta sig in. Hon berättar även att banditernas ledare brukar komma ut på kvällen och besöka gravarna efter sin familj, som dog i pesten. De låter kvinnan återvända till grottan, och efter ett tag kommer hon ut igen i sällskap med en man. Dessa två bär sin packning och lämnar skyndsamt platsen.

Äventyrarna lägger sig nu i bakhåll i närheten av fem små gravrösen, täckta av nyplockade blommor, som ligger pittoreskt under en stor, knotig gammal lönn. Mycket riktigt kommer en lång, välrustad nordman ut senare på kvällen, just när kvällssolens strålar faller genom lövverken och lyser upp gravarna. I sällskap har han en dorwinadansk kvinna. Dessa två tar sig fram till rösena men märker att något inte står rätt till. Äventyrarna hoppar på dem och en brutal strid uppstår. Det slutar med att Ceredig faller med ett svårt skadat ben, medan de två banditerna även skadas och slås ned. Den skicklige herbalisten Brynn förbinder Ceredigs skada och denna kan nu haltande stå upp. Banditledaren och hans kvinna blir bundna vid lönnen och Brynn stannar för att vakta dem.

Raennir tar sig in längs med bäcken medan Erwald och Ceredig smyger in genom grottöppningen. De ser en mörk skiffergrotta med ett eldsken som fladdrar från en öppning på andra sidan. De smyger fram men blir beskjutna från öppningen. De rusar fram och hamnar i närstrid med två män och en kvinna. Samtidigt hoppar Ceredig, som försökt undvika att plaska för mycket där han följt den kalla bäcken i mörkret, ut ur skrevan bakom banditerna och faller dem i ryggen, och de är snart besegrade och tillfångatagna.

Äventyrarna ser sig om och upptäcker att de befinner sig i en större grottsal, vars väggar och tak glittrande återspeglar skenet från en brasa där man verkar ha varit i full färd med att laga mat. Äventyrarna söker igenom grottkomplexet, som visar sig bestå av en mängd naturliga salar, vari de finner sina stulna ägodelar, ett halvdussin hästar och ponnyer, och ett stort lager förnödenheter (inklusive Marwanis dorwinadanska vin). Dessutom hittar de en skattgömma med många mynt av olika valörer och ursprung, flera värdefulla tygbalar, diverse smycken och en mycket vacker kompositbåge. Segern är total. Äventyrarna stannar över natten och för nästa morgon sina fångar tillbaka till Buhr Chep, där de mottas med jubel (de tillfångatagna banditerna möts med spott och spe), och en tårögd Marwanis betalar den utlovade belöningen (hans båt har nu blivit lagad så han behöver inte äventyrarnas tjänster mer). På Wargshafod Tafen får de under kvällen sedan berätta om sina bravader, vilket naturligtvis tilldrar sig stort intresse. Det visar sig att Erwald är en fena på att deklamera, så de blir bjudna på massor med öl och får dra historien många gånger om, med fler och mer fantastiska detaljer för varje gång. Nästa morgon vaknar de sent och ger sig av till Sjöstad.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
157
Treowesdeg 27:e Forlithe

Äventyrarna packar ihop sina saker, hämtar fångarna och påbörjar resan till Sjöstad. Musikanterna Roenda och Ballin gör dem sällskap även den här gången och underhåller med en sång de skrev om äventyrarnas tillslag mot de slemma banditerna, som även rönte stor uppskattning på värdshuset kvällen innan. På väg norrut passerar de Skogsvadet, där Dvärgvägen, som leder från Eriador, genom Mörkmården och vidare över slätten nordöst upp till Järnbergen. Här ligger ruinerna efter en by som övergavs under Pesten. Här ser de nu en oväntad syn. En stor karavan har slagit läger. Tält står uppslagna, och vakter går runt och påtar i utbrunna eldhärdar, och andra håller på att lasta hästar och ponnyer. Det ser ut som att karavanen är på väg att ge sig av. En lite udda grupp figurer bestående av en dvärg, en man i främmande kläder och militäriskt utseende samt en lång, mörkhårig kvinna närmar sig äventyrarna och frågar vad det är för fångar de har och vart de är på väg. Erwald presenterar gruppen och förklarar deras ärende. Den långa kvinnan presenterar sig som Pariel från Lindon, och hennes kompanjoner är Cuthalion från Arthedain och Nari son av Bari från Blå Bergen. De tjänstgör som vakter till karavanen som är på väg till marknaden i Sjöstad och vill gärna höra lite nyheter och information om regionen. Eftersom karavanen snart ska bryta upp beslutar nordmännen att slå följe med dem. Så småningom är hela sällskapet på väg norrut längs med den livliga Springfloden.

Pariel och kompani berättar en del om sina erfarenheter på andra sidan skogen och bergen, och avslöjar att de blir entledigade framme i Sjöstad och nu behöver något att göra. Karavanen rider hela dagen tills de mot kvällen kommer ut ur skogspartiet och framför sig ser branten som leder upp till platån på vilken Långa Sjön och Sjöstad ligger. När de närmar sig ser de även ett vattenfall med ett samhälle nedanför. Detta är Londaroth, och de ska övernatta där. Solen är på väg ner över Mörkmården när de är framme vid samhället, och de sneda solstrålarna lyser upp vattendiset som bildas i luften över det brusande vattenfallets fot, vilket ger upphov till magnifika färgreflexer och regnbågar. Själva samhället ser tämligen förfallet ut, det finns flera ödegårdar och stämningen är tryckt. Hundar skäller bakom stängsel. Hela byn domineras av en central byggnad som skiljer ut sig genom att den är byggd i sten, ser mycket gammal men välbevarad ut och har något av dunadansk arkitektur över sig. Det lyser från några fönster men porten förblir stängd och ingen rörelse syns. Äventyrarna får veta att här bor mjölnaren Viloric, som även är byns Mästare. Hela sällskapet tar in på värdshuset Dúiaian Tafen (Värdshuset Dimmiga Utsikten), som blir överfullt och många tvingas sova i stallen. Stämningen blir livad, karavanresenärerna har inte sett civilisation på flera veckor och man är full av förväntan inför marknaden. Musikanterna uppträder och Erwald får återigen deklamera historien om nordmännens bravader. Imorgon ska de ta sig uppför branten och fram till själva staden.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
157
Héofonsdeg 28:e Forlithe

Karavanen tar sig på morgonen upp vid sidan av vattenfallet längs en stig som vindlar sig upp bland klipporna för att sedan leda ut på platån, där det första de lägger märke till är den enorma Långsjön. Den är flera kilometer bred, och är så långsträckt att norra änden smälter bort i ett dis. På östra sidan reser sig en förkastningsbrant, där sjöfåglar i hundratal svävar på vinden, tjattrar och skriker. Västra stranden verkar vara en mjuk sluttning, och i anslutning till denna syns någon kilometer norrut bebyggelse på stolpar i vattnet. Ute på sjön är det fullt med rodd- och segelbåtar. De kommer ner till en brygga där några pråmar ligger förtöjda, betalar för transporten och kliver ombord för att färjas över till andra sidan. Halvvägs över sjön kommer en patrullbåt med rödbrunt och vitrandigt segel och ett sirligt utsnidat drakhuvud i fören och lägger till jämsides med färjorna. Vakter kliver ombord och kontrollerar last och resenärer, och noterar allt på ett formulär som ska överlämnas till portvakten i Sjöstad. Resan fortsätter sedan och när de närmar sig Sjöstad ser äventyrarna att staden är byggd helt i trä, stående på plattformar som vilar på snidade pålar. Många av husen är stora, med flera våningar och ofta dekorerade i glada färger, men minner i övrigt om nordmännens typiska långhus. Småbåtar glider in och ut bland pålarna, brunbrända hamnarbetare rullar tunnor längs landgångar från köpmän som lagt till längs med kajerna, och fiskmåsar och andra sjöfåglar skockar sig skränande där fiskare kommer med sin nyfångade last. Det syns på långt håll att staden sjuder av aktivitet.

De släpps av på sandstranden strax söder om Sjöstad, där de följer en väg som leder till porthuset vid stadsbron. Många kärror, vagnar och ryttare är framför dem och det blir köbildning. Det tar någon timme innan de är framme. Så småningom blir det äventyrarnas tur att kliva in på porthusets gård, där deras ägodelar inspekteras av vakterna medan kaptenen frågar dem om deras ärende. Erwald och hans grupp får betala tio procent av bytet från banditerna de för med sig. De släpps så småningom igenom och vandrar längs den långa bron tills de sätter fot på Sjöstads knarrande plattform. Det befinner sig invid ett slags torg, det är liv och rörelse och på en upphöjd scen underhåller en gycklargrupp. Bortom dem det stora värdshuset, Vodagarazun, som enligt de andra köpmännen lär vara ett bra ställe att bo på.

Värdshuset är en mycket imponerande byggnad. Ett massivt korsvirkeshus, byggt av olikfärgade färgslag med fantasifulla sniderier, som tronar vid den vid plattformens södra ände, tre våningar högt med en central tornbyggnad längst upp och en balkong som sticker ut över vattnet. Erwald och Ceredig bestämmer sig för att ta fångarna direkt till vaktchefen medan de andra skaffar husrum. Med fångarna på led ber de om riktningen till vakttornet och ger sig av. De andra går in i värdshuset och befinner sig strax i en stor sal med en cirkelrund bar i mitten, där servitriser slår upp öl åt gästerna som trots den tidiga timmen redan är många, och en kvinna står och rör i en kokande gryta. Ovanför dem öppnar sig rummet ända upp till tredje våningen, med en balkong som hänger över halva rummet, på vilken en grupp musiker står och spelar livligt. Runt om sitter folk vid bord och äter frukost. Värdshusvärden, en jovialisk medelålders man, kommer fram och bjuder dem välkomna. De betalar för mat och rum (Pariel hyr en lyxsvit på fjärde våningen åt sig själv). De ordnar stallplats åt sina riddjur, ställer undan sin reseutrustning på rummen och sätter sig sedan vid ett bord för att bestämma vad de ska ta sig för under marknaden som börjar imorgon.

Det visar sig att det finns mycket att välja på. På landsidan ska det bli hästuppvisning och bågskyttetävling, och ett pris ska delas ut för den som dragit upp den största fisken den morgonen. Under de följande dagarna ska löpartävling oxdragning, getakamp och svinlopp utföras. På själva Lithe-dagen sker simmartävling i en av marknadsdammarna, vari tunnkampen, en stavkamp där varje tävlande sitter gränse över en tunna och försöker slå motståndaren i vattnet, utföras. En regelrätt boxningsturnering genomförs på slagsmålsarenan Witehuil i de lite ruffiga Västvarvskvarteren. Och uppträdanden av musiker, jonglörer, akrobater och historieberättare sker kontinuerligt på stadens värdshus och utomhusscener. De stannar resten av dagen på värdshuset och vilar upp sig.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
157
Séahsdeg 29:e Forlithe

Följande morgon går de ut och beser invigningen, som leds av Odagavia, stadens Mästare, samt vaktkaptenen och härolden. En brokig samling åskådare finns samlade, mest sjöfolk och gramuz naturligtvis men även mörkhåriga besökare från Dalby nedanför Ensamma Berget i norr, exotiska dorwinadaner från Vinlandet i öster, bistra dvärgar från Järnbergen och grönklädda alver från Mörkmården. Pariel identifierar även en del gondorianska köpmän. Efteråt börjar större delen av besökarna röra sig mot bron, men äventyrarna flanerar istället genom staden, låter sig väl smaka av de olika gatuförsäljarnas mat och dryck, och hittar så småningom en handelsbod där Erwald och Raennir försöker sälja av sitt byte från rövarhålan. Köpmannen Valdor avtalar att träffas mot slutet av festivalen, då han är mindre upptagen, och se varorna som nu finns lagrade i en förrådslokal. Han visar även en vacker och enligt utsago magisk dvärgsmidd yxa för Nari, som dock inte har pengar nog för den.

Senare på kvällen, när gruppen sitter och inmundigar kvällsmål, kommer en vaktofficer, Gudrinc, som var den som tog emot fångarna i vakttornet igår, in på värdshuset och söker upp dem. Han presenterar sig och frågar om han får slår sig ner. Han beställer in dricka och börjar fråga ut äventyrarna lite om deras bakgrund. Det visar sig att deras bravader med rövarna gjort att staden fått upp ögonen, och han undrar om de vore intresserade av att utföra ett känsligt uppdrag. Det är de, och Gudrinc avtalar att möta dem nästa dag och föra dem till sin chef Beadarof.

Brynn och Ceredig bestämmer sig för att lämna gruppen. Brynn har hittat en herbalist han vill spendera mer tid hos för att studera regionens örter, och Ceredig vill återvända till sin smedja med sin nyvunna rikedom för att kanske en dag öppna eget.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
157
Nästa morgon hämtar Gudrinc gruppen på värdshuset och leder dem till ett vackert heah-huis, de mer aristokratiska byggnaderna i flera våningar där överklassen bor. En tjänare släpper in dem och de går in i en hög sal, med snidade träpelare och ett långbord där en medelålders man i grånande blont skägg och två tjocka flätor sitter i högsätet. En yngre kvinna leker med en liten pojke, men mannen säger barskt åt henne att ta pojken med sig till de inre rummen och bjuder sedan äventyrarna att sätta sig. Han presenterar sig som Beadarof, kapten för stadsvakten. Han har hört att de anlänt nyligen och hade besegrat ett helt rövarband som plågat trakten. Efter att äventyrarna fått berätta lite om sig själva säger Beadarof att han har ett känsligt uppdrag att erbjuda dem. Det är nämligen så att Sjöstad har problem med omfattande smuggling. Stadens Mästare Odagavia misstänker att det hela leds av en central organisation. Häromdagen fann stadsvakten ett lik i vattnet under Långbron, och då man konsulterade stadens visa kvinna Bogatung, Fiskkultens översteprästinna, fastslog hon med hjälp sin magi att den döde hade något med smugglingen att göra. Eftersom det kan finnas folk bland hans egna män som är involverade vill Beadarof anlita någon utomstående. Han erbjuder äventyrarna en hygglig summa, samt stadens eviga tacksamhet, om de lyckas avslöja smugglarringen. De accepterar naturligtvis.

Beadarof berättar att man är säker på att den fortfarande oidentifierade döde är en utböling, och att han inte anlänt via bron de närmaste dagarna. Antagligen har han kommit på en smugglarbåt. Liket ligger på bårhuset, som är beläget på landsidan, och de skulle kunna börja med att undersöka det. Sagt och gjort. Först går de till tullhuset vid brofästet och frågar ut vakterna där, som kan berätta att liket hade fastnat mot en bropelare och antagligen flutit med strömmen norrifrån, alltså från Västvarvskvarteren. Sedan går de upp på landsidan, där pristävlingar för olika lantbruksdjur pågår. De hittar bårhuset och en lismande liten man visar dem liket i fråga. Det ser ut som en så kallad flodråtta, en av de sjömän som lever sina liv på de handelsbåtar som far upp och ned för Springfloden, från Dalby i norr och ändå bort till Dorwinion på andra sidan den stora slätten i öster. Han verkar vara omkring fyrtio, har en lång krokig näsa och ser allmänt sliten ut. Men det mest slående är att buken har fläkts upp av en stor skärskada där tarmar sticker fram. Vid en närmare undersökning ser de även att liket har djupa hundbett i bakhasorna. Till sist lägger de märke till en underlig detalj, näsan och öronen är fulla med kornmjöl. Fulla av funderingar kring detta återvänder de till staden och går upp till Västvarvet. Där ligger de mindre nogräknade krogarna och spelhålorna, med en och annan bordell insprängd emellan, och flodråttor och legosoldater syns ragla runt medan de spenderar sina surt förvärvade slantar. De får syn på en spetälsk tiggare som går runt och samlar skräp, och erbjuder pengar för information. I en sidogränd frågar de om en långnäst flodråtta, och de får napp. Tiggaren har sett en sådan språka med "Saewic med ögonlappen" för några dagar sedan. Tiggaren har även fiskat upp en sådan där typisk randig mössa som flodråttor bär i vattnet i närheten. Saewic brukar hålla till på den skumma krogen Erannun, får de veta. Eftersom det börjar bli sent återvänder de till värdshuset, där de frågar en yngling som efter att han hört visan som diktats om de tappra banditfångarna fyllts av beundran av dem, hur de ska gå tillväga för att skaffa information i den här staden. Fråga storkarna, säger han, de ser allt. Om man bjuder dem på fisk brukar de bli vänligt inställda. Talande storkar. Det finns alltså talande storkar i Sjöstad. Folk anpassar sina skorstenar för att de ska bygga bo där. De frågar även vad kornmjöl används till. De får veta att allt korn mals i Londaroth hos regionens mjölnare, Viloric, en bra karl. Kornmjöl används även ofta som förpackningsmaterial. Detta är vad gruppen har att gå på när de går till sängs den dagen.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
157
Lithe

Under förmiddagen på denna höjdpunkt i festivalen pågår simtävling och tunnkamp i den södra marknadsdammen medan löpartävling avhålls på landsidan. På Vodagarazun genomförs en sångtävling, och Pariel når långt med sitt ovanligt rika röstomfång. Erwald deltar i tunnkampen och vinner silver eftersom han lyckas hålla sig kvar på tunnan längre än sina motståndare tack vare sin stora smidighet. Senare på eftermiddagen går de ner till Västvarvet och letar efter en talande stork i närheten av Erannun att fråga ut. Det visar sig att en har bosatt sig på värdshusets skorsten, och efter att ha bjudit den på en hink färsk fisk har den inget emot att svara på deras frågor. Storken berättar att den sett en människokropp kastas i vattnet via lastramperna på värdshusets baksida sent en natt några dygn innan marknaden öppnade. Mystiken tätnar, frågorna hopar sig och Erwald och Raennir går under kvällen in på värdshuset för att se sig om. Det första som möter dem är två stora, mörka hundar som springer fram mot dem och sniffar och morrar tills en mycket bastant och vresig kvinna som verkar vara föreståndarinnan kommer fram och håller tillbaka sina husdjur. Äventyrarna beställer in öl (stark) och fisk- och rotfruktsoppa (blaskig) och spenderar flera timmar med att försöka göra iakttagelser. Värdshuset befolkas av många mer eller mindre ruffiga flodtyper som dricker och spelar hasardspel. När klockan hunnit bli sent fylls värdshuset med fler och fler av den typiska klientelen, tills föreståndarinnan, som de fått veta heter Hildegripa (med öknamnet "den slanka") tämligen oartigt ber dem lämna plats för de nya besökarna. De går ut men tar sig till baksidan, där ett litet inlopp ger båtar tillgång till lastramperna. Just som kvällsdimman börjat stiga kommer en flodbåt tyst glidande under plattformen och lägger till. Båten är lastad med tunnor, och en av männen i båten är en mörkhårig man med ögonlapp: Saewic! En lucka på värdshuset öppnas och en lastlina sänks från en hissanordning. Männen fastgör en av tunnorna och den hissas upp men lossnar halvvägs och faller tilbaka i båten med ett brak. Saewic hinner precis hoppa åt sidan och svär högljutt. Tunnan har gått sönder, och till och med i skumrasket kan Erwald och Raennir se att den innehöll kornmjöl som nu spillts ut. Männen lyckas täta tunnan och fortsätter lasta in i värdshuset, men äventyrarna har sett nog. De återvänder till värdshuset och rapporterar till de andra. Beadarofs två underchefer, Gudrinc och Guthwin, råkar även sitta på värdshuset och äventyrarna meddelar dem vad de sett. Dessa verkar anse att det är såpass signifikant att en av dem går iväg och hämtar Beadarof. När denne anlänt samlas de i ett avskärmat bås och diskuterar läget. Beadarof tycker det är mycket intressant men vill ha mer bevis innan han kan slå till. Om de röjer operationen utan att få tag på något väsentligt kan smugglarna helt enkelt lägga locket på tills det hela blåst över, och sedan hitta nya vägar och fortsätta som vanligt. Men kornmjölet var en viktig ledtråd, och det kunde vara värt att följa upp och se om det fanns en koppling till mjölnaren i Londaroth, Viloric.

Pariel bestämmer sig för att återvända till Erannun och ställer sig utanför och spanar. Hon använder sin magi för att förändra sitt utseende så att hon ser ut som en leprasjuk tiggare, vilket ger henne ro att arbeta ostört. Hon ser två män komma ut och hör dem tala om en falskspelare som blivit dödad därinne för ett tag sen. Runt midnatt ser hon Saewic komma ut i sällskap med en annan man och hör dem säga att de ska "rida i gryningen". Pariel smyger sedan efter Saewic som verkar gå hem till sig. Efter att ha noterat huset återvänder hon till Vodagarazun, där äventyrarna beställer väckning i gryningen.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
157
Ofor-lithe

Vart fjärde år infaller nordmännens skottår, då Lithe förlängs med en extra dag, Ofor-lithe. 1640 är just ett sådant år, och det innebär att midsommarmarknaden varar i sex dagar istället för de vanliga fem. Äventyrarna väcks, och efter att ha slevat i sig en snabb grötfrukost ger de sig ut på stan. Pariel tar sig tillbaka till Saewics bostad, där hon med hjälp av sin magi ändrar skepnad till någon som...på pricken liknar Saewic. Hon känner på dörren, som är låst. Hon använder sin magi för att öppna, men fumlar och tappar förmågan att lägga mer besvärjelser den dagen utan får ge upp. De övriga i gruppen går ner till fiskarkvarteren och köper mer nyfångad fisk, som de bär med sig till sin vän storken på Erannun, som de ber att följa efter Saewic och den andra mannen, vilket den gör. På Vodagarazun vaknar samtidigt den arthedainske spejaren och infiltratören Cuthalion, som senast sågs aktiv långt borta i Rhudaur, upp ur en lång dvala. Det visar sig att även han varit anställd som karavanvakt men råkade under färden genom Mörkmården sätta sig på en slags märkligt inbjudande mossa, varefter han sedan somnade utan att kunna väckas. Han har alltså sovit i en vecka ungefär, men inte svultit eller törstat ihjäl (fast han vaknar med en fruktansvärd hunger). Han återansluter i alla fall till gruppen, och efter att ha blivit insatt i den pågående intrigen tar han sig till Erannun men får inte reda på något särskilt där han heller. Erwald och Raennir besöker under tiden köpmannen Valdor, som köper deras byte från banditerna för 500 silvermynt. De är inte säkra på om de gjort en bra affär eller inte men de är i alla fall av med den huvudvärken. På kvällen återvänder storken och berättar att han följde Saewic och den andre till Londaroth, där de båda gick in i "Mästarens Hus", den stora gamla stenbyggnaden där mjölnaren Viloric bor. De stannade tydligen där hela dagen och återvände sedan till Sjöstad.

Äventyrarna rapporterar allt detta till Beadarof, som ber dem att ligga lågt och inte sprida information om sina aktiviteter. Resten av festivalen avlöper planenligt och avslutas med en religiös högtid tillägnad Araw (Orome, jaktguden) och Visknakyn (Fiskkulten). Äventyrarna stannar på Vodagarazun och vilar upp sig. Ett par dagar efter festivalen kallas de till Beadarof, som berättar att de tack vare upplysningarna stoppade en båtlast kornmjöl på väg från Viloric (som är en av de köpmän som annars besitter ett avtal om undantag från inspektion) till Erannun, vari de fann smuggelgods inpackat i tunnor med kornmjöl. De gick sedan in på krogen där de fann smuggelgods gömt i matförrådet. Hildegripa, Saewic (mannen men ögonlappen) och en medhjälpare arresterades, samt de två som kom med båten. Beadarof betalar äventyrarna en belöning på 30 silvermynt per arresterad smugglare, tackar dem och säger att de har hjälpt staden med sina aktioner mot rövare och smugglare. Han tillägger även att han hoppas att de kommer finnas tillgängliga även i framtiden. Han understryker även att de inte bör sprida ut att de varit inblandade i det här tillslaget, eftersom smugglarnas ledare ej infångats, och att de därför skulle kunna utsättas för hämndförsök.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
157
Det går en tid. Äventyrarna vilar i det somriga Sjöstad, som börjar återgå till det normala efter sommarfestivalens yra. En dag söker en sjöman upp dem på värdshuset. Han presenterar sig som Beortnov, kapten på en flodbåt som tillhör köpmannen Freamund. Freamund vill gärna tala med dem om ett uppdrag. Äventyrarna följer med Beortnov till Freamunds héah-huis, där köpmannen tar emot dem i en stor hall, vars vackert snidade pelare och rika gobelänger vittnar om en framgångsrik karriär. Något som förstärker detta intryck är att den storvuxna, grånande Freamund sitter i sällskap med stadens mästare Odagavia. De hälsar artigt på äventyrarna och Odagavia tackar dem för deras insatser för staden. Freamund stämmer in och säger att han hört att de är kompetenta och undrar om de kan hjälpa honom med något. Han börjar berätta att under den stora pesten så flydde många stadsbor ut på landsbygden, och att hans syster Hreowalda var en av dem som tog sin familj och packade sig iväg för att undkomma den plågsamma döden. Freamund har senare hört av återvändande flyktingar att hon blivit ledare för en grupp Sjöstadsbor som håller till i kullarna några dagar åt nordöst. Nu när allt börjar återgå till det normala vill han träffa sin syster igen, och han erbjuder äventyrarna betalning för att söka upp henne och hjälpa dem komma hem igen. De accepterar.

När de är redo möter de upp med Viclaf, Hreowaldas 15-åriga son, som blev kvar i Sjöstad. Viclaf är en begynnande skald och ska introducera gruppen till sin mor. Dessutom ska en vägvisare, Unhir, som känner till trakten väl hjälpa dem hitta flyktingarnas tillhåll. Denne man gör ett underligt intryck, han är är täckt av märkliga antropomorfiska blåa tatueringar som går ända upp över ansiktet, och han är svartmuskig vilket är ovanligt för en nordman. Men ska alltså vara en skicklig spårfinnare. Först ger de sig av norrut mot Dalby. De rider i två dagar längs Springflodens övre flöde mot Ensamma Berget, vars spira avtecknar sig allt tydligare i det somriga diset. Viclaf berättar att han håller på och diktar en ballad om äventyrarnas kamp mot banditerna, som han ska använda för att lägga ett gott ord om dem inför flyktingarna, och pumpar dem under resan på stoff för sitt verk. De kommer fram till Dalby, som ligger i Ensamma Bergets skugga invid en krök i Springfloden. Det är en stad byggt mestadels i sten, till skillnad från nordmännens typiska träbyggnader, och dalborna själva är mörkhåriga (övriga nordmän tenderar som sagt att vara blonda). Gruppen bor över natten på värdshuset Sovande Jätten, och på morgonen efter köper de ett slags magiskt bröd, Twiddel-bannock, av stadens bagare Brocking. En sådan bulle räcker för att föda en människa i två dagar, och Brocking säger att det är det magiska småfolket "Broonéod" som hjälper honom med baket.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
157
Efter Dalby ska de enligt Unhir ge sig av österut, och han leder dem längs en mindre använd väg som börjar på andra sidan floden. De ser ett högland resa sig framför dem, och mot kvällningen har de kommit in bland kullarna. De slår läger och mörkret faller. Nari, som känner en stark avsky mot Unhir och inte litar på honom, låtsas somna efter sin vakt som avlöses av Unhir, och ser efter ett tag hur denne plötsligt smyger fram mot en av de sovande med sitt svärd höjt för att hugga till. Nari hoppar upp och griper efter sin yxa, och Unhir kastar sig upp på en häst och försvinner in i terrängen. De övriga vaknar och frågar sig chockade vad det var fråga om. Hade hela detta uppdrag ont uppsåt? De förhör barskt den stackars Viclaf, som verkar lika bestört som dem och bedyrar sin oskuld. Upprörda men glada att vara vid liv fortsätter gruppen nästa dag längs vägen, som möter en norrgående led strax innan den går in i en skog. Den norra vägen leder enligt Viclaf till Grå Bergen. Gruppen fortsätter österut och ser så småningom rök stiga från en skogbeväxt kulle. Däruppe finner de en palissad som omgärdar ett antal gårdar, och de blir efter utfrågning insläppta. De har hittat flyktingarna. Viclaf får nu återse sin mor Hreowalda och även sin lillebror Volaf, och det är känslosamt. Hreowalda är liksom sin bror lång och bredaxlad och i fyrtioårsåldern, och hon bjuder in dem i sitt långhus, där även resten av bosättningen samlas. Äventyrarna berättar om sitt uppdrag, och Viclaf framför sin ballad. Denna gör intryck, och flyktingarna blir mer övertygade om att det inte är något fuffens med äventyrarna.

Hreowalda berättar att de levt ett hårt liv härute, hon förlorade själv sin mor, två barn och sin make i pesten, och att sammanlagt ett trettiotal sjöstadsbor finns utspridda på olika gårdar i trakten. De skulle nog vara beredda att bryta upp och följa äventyrarna hem, men det finns ett problem. För några dagar sedan överfölls en av bosättningarna av några slags monster som rövade bort ett antal barn, och folket kommer inte att ge sig av innan barnen blivit återfunna. Äventyrarna tar naturligtvis på sig uppdraget att ge sig av och leta efter dem.
 

Dubbelyxa

Veteran
Joined
1 Mar 2019
Messages
157
Den tolvårige Volaf, som även är en god stigfinnare, leder dem söderut till den bosättning där överfallet skedde. Där har palissaden brutits ner på ett ställe, och enorma fotspår leder därifrån österut. De boende berättar att det hände på natten och man uppfattade att det var flera stora monster som slog till, då man hörde åtminstone ett par grova, babblande röster. Inbrottet skedde i en lada där en grupp barn i olika åldrar sov, och de är nu alla försvunna. Äventyrarna ger sig av direkt, med Volaf som spårare, och även fast spåret är flera dagar gammalt är det inte svårt att följa då det är något stort som gått fram. Dessutom hittar de avrivna tygbitar och trådar, som nästan verkar lämnade med flit. Volaf säger att det skulle kunna komma från ett av barnens kläder. De tar sig djupare och djupare in i det skogiga höglandet, och efter fyra dagar leder spåret fram till en kal bergstopp. De ser en enorm, nästan sju meter hög port längre upp i sluttningen, och tar sig dit. Den är delad på mitten (en så kallad holländsk dörr), och äventyrarna lyckas skjuta upp nederdelen. Innanför ligger en stor grotta där de ser en enorm bronskittel som står och puttrar, samt en massa stora hyllor med köksredskap och annat. En tre meter lång kvast står lutad i ett hörn. Längs kanten av en grottöppning en bit upp på bortre väggen sitter två av barnen och rör i kitteln med en stör. De stirrar på äventyrarna, som manar dem att vara tysta.

Nu hörs att något stort kommer från en gång till vänster. Ett par märkliga, rosslande röster verkar ha en konversation om något. Äventyrarna tar skydd bakom ett gigantiskt stenbord, och en märklig varelse dyker upp. Den ser ut som ett slags mycket stort tvåhövdat troll, där det ena huvudet dinglar dreglande i sidled, hängande på en alltför smal nacke, medan det andra blänger omkring sig med blodsprängd blick. Varelsen är av honkön och de två huvudena, som har mer mänskliga drag än ett vanligt troll, verkar argumentera med varandra medan den går mot kitteln med de långa vårtiga armarna fyllda av rotfrukter och annat som den släpper ner i kitteln (här finns ett tillfälle till interaktion med en unik varelse som vandrat i Midgård sedan Andra Åldern och som egentligen är ganska snäll om kanske även lite socialt inkompetent, inkluderande möjlighet att tävla i gåtor för att få ta med sig barnen hem, allt förberett av SL, men spelarna föredrar lösning 1A). Med en skur av pilar och efterföljande anstormning med blanka vapen gör äventyrarna processen kort med monstret, som dock innan det dör hinner dänga till Raennir med sin bakspade så att benet blir obrukbart. Detta helas dock av magikern Pariel. Därefter samlar de ihop barnen, som verkar allmänt skärrade (en liten flicka tycks till och med lite sorgsen över att monstret, som hon kallar Skessa, är dött). I ett grottrum hittar de en stor vävstol och flera säckar ull, i ett annat ett matförråd, och i ett tredje, som tydligen var Skessas (stinkande) sovrum finner de en skattkista med hundratals mynt, ädelstenar och smycken, och ett par runstavar. Pariel identifierar dem och det visar sig att den ena har helande magi, den andra är faktiskt ett fodral som innehåller två runpergament, av vilka det ena kan framkalla dimma och den andra skapar snärjande växtlighet. De lastar kistan på en häst och återvänder till bosättningen, där det blir mycken glädje och gamman när de en dryg vecka efter att ha gett sig av återvänder.
 
Top