Nekromanti Låt oss skapa en värld!

[walium]

En oväntad sammankomst

Shejk Abu-Nassi betraktade försiktigt det märkliga sällskapet ifrån den lilla kullen. Gräset var så högt att man inte såg mycket mer än deras huvuden. Spejarna hade haft rätt, den var en stor grupp med kvinnor som mödosamt tog sig fram igenom stäppen. De verkade ovana vid värmen och solen, många hade bränt sig och det var flera dagar sedan som de lämnade sina tunga pälskläder. De var vackra och högresta, blekhyade och ljushåriga. Shejken hade aldrig sett något liknande men kände ändå en underlig dragning till dessa vackra varelser. Abdiren skulle bli nöjd om han tog dem som fångar. Med en handsignal gav han ordern till sina män. Plötsligt var slätten levande och det märkliga sällskapet omringat av beväpnade soldater på alla håll.

Kvinnorna verkade inte särskilt rädda och viskade lågmält sinsemellan. Den högresta kvinna som verkade vara deras ledare gick fram och sade något obegripligt som lät argt och hårt. Abu-Nassi betraktade som förtrollad hennes höga kindknotor och de blå ögonen. Som vatten, en sällsynt vara i hans hemtrakter. Hon var säkert huvudet högre än Abu-Nassi själv och de flesta av hans män.

Han skickade fram mystikern Ben-Hassan Berebbi, en berest och erkänt vis man för att tolka vad den vackra kvinnan sade. Hon upprepade sina ord och han nickade eftertänksamt och strök sig över det gråsprängda skägget.

- Hon söker en varg, benarri.
- En…varg? Vad är detta för något?
- En fyrbent varelse, inte olik en hund eller ökenräv, benarri.
- Säg åt henne att hon och hennes systrar nu är fångar hos Abdir Walli-Umm och att jag är Shejk Abu-Nassi.

Mystikern och kvinnan växlade några ord på det märkliga språket.

- Hon önskar hjälp med att finna denna varg och utlovar en riklig belöning, benarri.
- Belöning? Vad kan Abdiren önska som han inte redan har eller kan ta ifrån någon annan?
- Hon säger att hon och hennes systrar har mäktiga krafter till sitt förfogande.
- Jaså? Vad tror du mäster Berebbi?
- Vem kan säga vad dessa bleka varelser har för krafter? Abdiren har alltid gillat vackra ting dock.

Shejken vände sig till en av sina officerare.

- För fångarna till lägret. Sätt bojor på ledarinnan och för henne till mitt tält.
- Som ni önskar, benarri.

 

[Krille]

Re: Konungens fall

Vem är du, Vitulv? Jag känner dig inte. Hur kan två män som inte känner varandra hata varandra så mycket? Jag hatar dig för det du har gjort mitt folk, men jag vet inte varför du gör det. Sagorna berättar om forna krigsherrar som likt du sökt erövra de fria länderna. Är du en av dem?

Åh, Vitulv, hade du varit härifrån så hade jag haft ett dussin spioner i ditt hov som kunde ha viskat mig varenda tanke som jämrades i mörkret i ditt nattläger. Och du skulle onekligen ha haft lika många i mitt. Vi hade kretsat kring varandra, försiktigt och trevande, sökande blottor inte bara i den andres här utan i hans sinne.

Men nu... du kommer som en främling och drar med ens i fält mot mitt folk och mina allierade, och tvingar mig att ta till vapen för att försvara dem. Jag vet inte dina intentioner eller dina tankar. Jag kan inte gissa mig till dina syften. Istället måste jag slå först, och slå hårt.

Hur kommer dina söner och döttrar att se på mig? Krister den Fruktansvärda, Hämnaren och Dräparen? Kommer mitt namn bli något man skrämmer barn till tystnad och lydnad med, så som ditt redan har blivit i Västmark? Här är barmhärtighet en dygd, men vågar jag visa barmhärtighet och låta fejden leva, eller måste jag nedgöra dig och din stam till sista man?

Jag står fortfarande innanför min gräns, väl skyddad av bergen och med goda resurser. Hur är det med dig, där ute i kylan, som tvingas plundra och jaga dig till uppehället för dagen. Jag är inte längre bort från dig än att min flank snuddar vid dina jägare. Vi kan se hur dina ulvar rör sig i natten, tysta som spöken.

Du är rädd för mig och min här, annars hade du inte skingrat din här för vinden. Gud ska veta att jag fruktar dig lika mycket. Jag känner inte dig och din krigskonst. Jag vet inte hur du kommer att ställa upp dina trupper, eller ens om du kommer att ställa upp dem. En del av mig vill fortsätta längs med gränsen, i sökandet efter ett gott slagfält där du kan tvingas möta min här på mina villkor. Men något säger mig att så inte kommer att ske. Du är en ulv; du jagar som en ulv. Du sprider ut flocken för att dra ut en svag fiende ur flocken och springa ner denne från alla håll. Du kommer aldrig att möta mig på slagfältet.

Hah! Jag sade det när jag lämnade Gifheall, än är jag inte för gammal för att jaga varg! Om jag visste hur rätt jag hade då! Man jagar varg genom att driva honom framför sig in i en fälla, där man förgör honom med sax, grop eller båge.

---

Den natten skallade många horn vid Västmarks norra gräns. Vart än Saga drog så fanns alltid hornstötarna och eldarna där och pressade henne och hennes här vidare framåt. Det fanns inte mycket gömställen: det var odlad mark, med snötäckta åkrar och gärdsgårdar som inte kunde dölja hennes ulvar. De byar som fanns här uppe var alla beredda med bila och båge, och så fort någon av dem hotades så tändes fyrbåkar och horn kallade, och hennes förföljare kom allt närmare. Så fort hon försökte slinka ur hornens och eldarnas grepp så visslade pilarna mot henne. Hon var inte ens säker på att hennes bud till Isdolk kom igenom nätet som drogs samman runt henne och hennes vargryttare. Hon var säker på att hon drevs mot en fälla, men allt hon kunde göra var att fly och hoppas att Isdolk skulle skrämma undan drevet som likt jakthundar drev henne mot hennes öde.

---

Ännu en bit norrut kluckade havets vågor mot stranden. Hagur skulle kasta loss på morgonen för att fortsätta mot Hjolpatrund. Han kände sig någorlunda säker - ingen hade hittills kommit mot hans flotta. Till viss del var han sorgsen över detta - det innebar färre fiender att döda för honom.

Mitt i natten väcktes han av ett fruktat rop. "Havet brinner! Havet brinner!" Naken rusade Hagur ut ur tältet, och såg fem brinnande skepp driva med vinden och tidvattnet in mot hans flotta. Tjärdoften stank ända in till land, och lågorna slog vida kring de brinnande skeppen. De flammande skeppen bländade Hagur när de obevekligt drev närmare hans skepp.

 

[walium]

Sökandet fortsätter med oväntade allierade

Abu-Nassi hade klätt på sig lite svalare kläder och stod nu framför den fängslade kvinnan och inspekterade henne. De få klädesplagg hon hade kvar lämnade inte mycket åt fantasin. Han fuktade sin torra strupe med en bägare dadelvin. Kvinnan följde hans rörelser med sin blick, men verkade inte särskilt rädd. Inte kunde väl Abdiren misstycka om han inspekterade kvinnan lite närmare? Lukten av hennes svett bidrog bara till att öka hans upphetsning.

- Du måste vara törstig, kvinna?

Han viftade med sin bägare framför hennes ansikte.

- Jag heter Shejk Abu-Nassi och är en viktig person som känner Abdiren väl. Om du gör som jag säger så kommer jag att se till att du får vatten och nya kläder. Kanske hjälper vi rentav till med att leta efter din varg.

Det där sista var förstås en lögn, men hade ville gärna blidka henne om hon nu, mot förmodan verkligen förstod vad han sade. Han rörde vid hennes kind.

- Vad sägs om att…

Han tappade sin bägare och föll till marken. Kroppen genomfors av skakningar och han kände hur en iskyla spred sig genom kroppen. Tusen viskningar på ett främmande språk hördes i hans huvud. Trots kylan inombords så svettades han ymnigt.

- Vitulv! Vi söker vår konung!

Vassa fingrar rotade igenom Abu-Nassis hjärna, hungrigt sökande.

- Falska trollkona! Jag ska…

Abu-Nassi började hasa sig mot hörnet där hans eldrör stod.

- Vitulv! Vår herre! Vår härskare! Vi måste finna honom! Vi fodrar hjälp!

Plötsligt slutade skakningarna och en behaglig värme spred sig i shejkens kropp. Viskningarna blev tystare, mildare. De vaggade och beskyddade honom. Kvinnan stod över honom. Hon log, inbjudande, lugnande.

- Vi ser in i din hjärna, Abu-Nassi! Du vill ha kvinnor, makt. Du vill bli näste Abdir. Hjälp oss. Hjälp konung Vitulv. Med hans stöd kommer du att grunda en dynasti. Du kommer härska över den södra delen av världen precis som han kommer att härska över den norra.

Hon kände hur Shejkens inre motstånd släppte. Han slutade kämpa emot och började lyssna. Hon fyllde hans öra med löften söta som honung. Med det hade varit en hård kamp och de få klädesplagg som hon fortfarande bar var genomsvetta. Hon hade haft tur som blev tillfångatagen av en man som Abu-Nassi. Måtte de bara finna konungen innan hans fränder anlände. Hon hade funnit bilder i shejkens hjärna som skrämde henne mycket. Män till häst med metallrör som sprutade eld och en storvuxen man som log trots att han var omgiven av blod.

 

[Muggas]

Re: Muggas möter en dvärg

Muggas förundrades över dvärgarnas vänliga bemötande, ty före den tid då stenjättarna lämnade världen åt sitt öde fanns bara hat och illvilja. Och kung Midar av stens ätt talade sanning. Dvärgarna och stenjättarna var, trots ett förflutet av fiendeskap och bittra strider, urbergens beskyddare och det vore vist att stå enade mot den överväldigande ondska som hotade förgöra allt av betydelse för dem. Sålunda talade stenjättarnas konung Muggas i vänliga ordalag:

Jag hälsar dig Midar av Stens ätt, dvärgahems konung. Det är sant och visst att stenjättarnas vrede vaknat till liv igen, men endast för att möta den ondska som hotar att förgöra oss, precis som våra uråldriga profetior förutsagt. Vi vet att denna ondska ej härrör från dvärgarna och i dessa sista dagar välkomnar vi en allians. Dvärgarna delar vår respekt för urbergen och som ett tecken på vår tacksamhet så skänker vi er ett vapen som smiddes i gryningsålderns smedjor.

Kung Muggas tar fram en stridshammare som lyser svagt i mörkret.

Detta är ett av de vapen som profetiorna berättar om, en artefakt som legat begravd djupt ner i urberget sedan urminnes tider. Dessa ska under de sista dagarna användas av urbergens beskyddare för att nedgöra mörkrets horder. Detta vapen skänker jag till dig Midas, dvärgarnas konung, som ett bevis på att vi samman är ämnade att driva ondskans horder på flykten.

Muggas tar dvärgens hand och med detta fasta handslag dem emellan beseglas de båda folkens förbund. Tillsammans rådgjorde nu kung Midas och kung Muggas fram till gryningstimmarna om vilka som var stenfolkens vänner och vilka som var deras fiender. Under de sista dagarna skulle de ägna all kraft åt att nedgöra de senare...

 

[Vitulv]

Saga

Det är så här vi jagar! Insikten slog Saga likt en björnram. Måtte Yassilus dränka mig som en hund för min dårskap! Jag har sprungit rakt i gapet på en fiende som jagar ulv som vi jagar alv. Förbannat!
Det dryga hundratalet ulvryttare låg och tryckte i en sänka strax söder om Västmarks norra gräns. Många hade redan fallit för fiendens pilar och spjut eller i panik rusat rakt ned i fångstgropar och in i Västmarks jägarband. Saga hörde på långt håll hur jägarnas hundar skällde upphetsat och hur rytteriets hovslag dånade över heden.

Förbannelse över hästjävlarna! Förbannelse över Västmark! Förbannad vare denna jord som vägrar låta träd växa för skyl!

Fienden skulle vara över dem snart och Sagas hjärna arbetade för högvarv men adrenalinet gjorde henne tankspridd.

Vi har ingenstans att fly. Hästarna är snabbare än våra ulvar på vilket underlag som helst och synnerligen på denna förhatliga slättmark. Så det är så här det känns att jagas. Intressant. Obehagligt… Hur kunde vi gå ner oss i den här sänkan? Hur kunde vi vara så dumma? De har fått oss precis dit de… vänta! Jag VET hur man jagar. Varför är det så lätt att döda hjortar? Björnar? Alver? De är förutsägbara! Min idiot! Jag har reagerat som ett bytesdjur och som en jägare FÖRVÄNTAR sig att ett bytesdjur reagerar. Hjortar flyr planlöst, björnar stannar och slåss och alver… tja, alver dör. Vi har flytt likt hjortar, stannat som en björn och kommer att dö som alver.


<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>

Heogarth log i natten. Vitulvs patrask var, precis som han hade trott, lika lätta att slå ihjäl som vargar. Irrande, dumma bestar precis som helvetesdjuren som de red på. Heogarth hade jagat varg sedan unga år och med framgång fortsatt hela sitt liv. Nu hade riddarna tagit hjälp av honom och hans jaktlag för att spåra upp inkräktarna. Det hade gått så enkelt!
Framför västmarks ridderskap, blott tvåhundra alnar bort låg en sänka. Heogarth ville nästan skratta rakt ut. Så förutsägbart…

Mycket riktigt, när de närmade sig sänkan sprang där upp ett femtiotal ulvar med ryttare och drog rakt söderut i panik. Jägmästaren gav till ett tjut och satte av efter fienden med riddarna hack i häl. Hundarna måste ha låst sig på vittringen i sänkan där ulvarna legat för de stannade upp och morrade i den riktningen. Men Heogarth behövde inga hundar längre. Bytet var inom synhåll och hästarna skulle snabbt komma ikapp dem.

Den tvåhundrafemtio man starka Västmarkska kavallerienheten jagade så Vitulvs vargflock över den månbelysta heden. Obönhörligt knappade de in på ulvarna som tycktes sakta ned när de närmade sig en liten by där byborna redan tänt stora eldar för att freda sig mot gråben.

Lansar fälldes. Nät spreds mellan hästarna och pilbågarna sjöng redan med triumferande toner. Heogarth blev plötsligt medveten om att något grått sprang bredvid honom. Det isade till i hans kropp. Hundarna hade tystnat.

Riddar Garfreigh tappade sin pil och bågen föll till marken när hans häst plötslig stegrade sig i och gnäggade högt. Han såg sig över axeln och han precis uppfatta de gigantiska käftarna när de slöts runt hästens ena bakben. Garfreigh föll tungt till marken och tappade andan för en sekund men lyckades snabbt få tag på sitt svärd och ränna det i buken på ulven som kastade sig mot honom.

Men det var fler ulvar. Var kom de ifrån? de är ju överallt! De är ju..


<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>

Saga log. Planen hade fungerat. Hon hade legat kvar i sänkan med halva styrkan och skickat iväg Gulthugs skvadron för att dra på sig riddarna. Ett tag trodde hon att hundarna skulle avslöja dem, men kavallerna var för entusiastiska för att koncentrera sig på det som de inte såg.

Hon hade ridit ifatt dem, sporrat sina ulvryttare till spurt och helt plötsligt befunnit sig mitt i riddarleden som om de tillhörde samma flock. Riddarna kunde inte använda sina spjut och lansar när de befann sig så nära. Hon gav dem inget utrymme att utnyttja sina vapen. Och hästarna! Hästarna ja. Hon skrattade. Hästarna hade råkat i fullständig panik och kastat av sig sina ryttare. Gräsätare.

Trots segern så hade Saga förlorat över halva sin styrka. Nåja, vi är här för att spana, inte för att slåss. Vi måste finna vår konung, och till det behöver jag bara en handfull män om det skulle knipa

De hade samlats i en ring och låtit ulvarna smaka hästkött. Haldir frågade vad de skulle göra nu när de inte längre var förföljda.

Saga svarade; ”Vi skall fortsätta söka vår fruktade konung såklart. Förhoppningsvis ostörda i fortsättningen. Men först… först skall vi lära byborna där borta att inte leka med elden…”

 

[Silvervarg]

Re: Saga möter en allierad

När Saga och hennes trupp kommer fram till byn hittar de endast döda människor. Förundrarad över liken beordara Saga in ryttare: Undersök liken, vilken är dödorasken? Innan någon hunnit hoppa av sin ulv säger en mörk stämma och fram kommer en stor varg med silverpäls: Jag hälsar er ulvryttare! De enfaldiga människorna har fallit offer för oss, vargarna av silver! Jag själv är Silvervarg den store och har samtalat med er Konung Vitulv jag vet var han är... eller var är snarare ordet, han har gett sig av i sina enskilda syften, syften endast värda en konung, ni är inte tillräckliga för det uppdraget, vilket min dam borde förstå! Vi är en förtrupp endast 120 stycken den stora hären väntar på order men kom med oss och hjälp oss att finna Kung Krister. Jag skall tala med honom och kanske kan vi slippa mera blodspilla eller dräpa dem alla i Lunas namn! Jag ber dig därför hjälpa mig det är ingen idé att söka eran större kung. Kom med mig! Ni rider våra släktingar ulverna, i utbytemot er hjälp skall jag låta de betäcka våra främsta krigare. Ni kommer få det mest fruktade armén på denna jord. Nå kommer du med mig, eller skall vi skiljas här och nu men som vänner?
Med en rysning svarar Saga:
Över till Vitulv.

 

[Silvervarg]

Re: En oväntad iakttagelse

En bit bort står en varg vid namn Garau och betraktar det hela.
Det där är kvinnor från Konung Vitulvs land, enligt nya order skall vi hjälpa dem, mäster Silvervarg ändrar sig snabbt men han är klok och vis och har lett oss till många segrar. Jag undrar när Laurokar kommer, han är sen! Med ett svagt ylande kallar han på de resten av sina krigare, inom ett par minuter har tio ulvar samlats. Garau tar åter till orda:
-Vi skall följa de där kvinnorna, men var i helvete är Laurokar? en kall stämma svara: -Herre jag är här. vilka är mina order? Samma som de andras?
- Nej du skall tilbaka till Mäster Silvervarg och rapportera.
- Ja herre snabbt son ökenvinden vänder Laurokar mott norr och försvinner utom syn håll. Garau säger: - VI har väntat länge nog nu, vi ger oss av! de andra vargarna instämmer ylande och de sätter efter kvinnorna.

 

[Rising]

Bild på Rising & Fannifax:

Jag kluddade ihop en liten bild på Rising och Fannifax, strax efter att hon har väckt honom ur hans tusenåriga sömn.

Tja, om ni läst om Rising och kunnat lägga ihop pusselbitarna så vet ni säkert vilken grym och snöplig död som hon måste ha råkat ut för till slut, men när den här bilden togs så ser hon ju ganska pigg och kry ut...

---

Förresten, är inte Rising en riktigt djäkla sexig djävel? Jag rådiggar honom, Fannifax blev kanske inte riktigt lika bra, men jaja, hoppas ni gillar den!

/Riz

 

[Fahnen]

Re: Sökandet efter allierad.

Midar tar till orda: Jag tacker dig och ditt folk för hammaren! Den skall svingas mot bergets fiender. Hårt skall dess slag falla, låt det bli känt över världen att Hammarens förbund är lagt och låt aldrig komma fiendeskap mellan våra folk åter!
Men nu över till fiender och vänner, vilka skulle kunna hjälpa oss? Drakarna? Griparna? Bergstrollen? Bergstrollen känner samma kärlek till bergen som oss men vi dvärgar har lite svårt för troll, vad säger du Muggas? Alverna kan vi glömma de älskar skogen och skulle inte hjälpa oss. Människorna? Det läs finnas två stora människokungar som ligger i fejd med varndra, deras namn är Vitulv och Kung Krister den store av Västmark, som du säkert minns Muggas är int människor att lita på de var ju trots allt de som jagade er under jord. Jag har även hört om vargar med silverpäls, kanske de kan hjälpa oss? Jag känner inte vargen, kan man lita på dem? Vad säger du store Muggas, vilka är dina förslag?
Med dessa ord sätter sig Midar på en sten och plockar fram en pipa och börjar röka.

 

[Fahnen]

Re: En kart fråga.

Kommer det någon slut gillti version av kartan? Med ex Dvärghem, det stora berget, på? Eller Muggas jättars boningar?


Midar gillar kartan

 

[Quadrante]

jehzzs

helt ok

mer av sånt !

 

[Vitulv]

Re: Bild på Rising & Fannifax:

Snyggt! Jo, han är en sexig jävel. Sanna mina ord.

/Vulf

 

[Vitulv]

Hagur

Hagur vrålar så att det ekar i natten, men hans röst dränks av mullret från de dånande flammorna på brandskeppen som sakta men säkert driver rakt in i krigsförtöjningsplatsen.
Få loss de förbannade tamparna era kräk! vrålar han till besättningarna som skräckslaget irrar fram och tillbaka över däcket. Kapa trossarna, vi måste komma loss från strandkanten nu!

Vad är det här för jävlaskap? Vilken dåre sätter sina skepp i brand på detta vis? Är det demoner själva som seglar dessa flammande häxkittlar?
Så tittar Hagur upp mot masterna på den annalkande döden. Se! Där vajar, oantastad av flammorna, Västmarks banér i månskenet!

Så är det första skeppet loss från sina förtöjningar och ros under skrik ut i fritt vatten. Men precis när det skall till att väja undan från sin blasfemiskt flammande fiendes förtärande eldsskrov exploderar plötsligt västmarkaren och brinnande klumpar av olja fastnar på långskeppets däck och i seglet som genast fattar eld. Likt levande facklor, vrålandes av ångest och smärta faller flera av sjömännen överbord medan andra slukas av elden på däck.

Det brinnande långskeppet slås ur kurs när ytterligare en västmarkare kolliderar med henne och hon driver tillsammans med de andra brandskeppen rakt mot Hagurs skeppsansamling. Ytterligare ett långskepp sliter sig från sina förtöjningar och ros snabbt ut på manöverdugligt vatten. Hon lyckas med en hårsmån väja för sina antagonister när den skicklige kaptenen väljer att gå rakt mellan två västmarkare. Fartyget försvinner ljudlöst ut i natten likt en gast och sätter rak kurs österut mot Hjolpatrund.

Så kolliderar slutligen den brinnande flottan med Vitulvs krigsskepp i ett öronbedövande brak. Elden sprider sig med onaturlig hastighet och förtär allt i dess väg. Av de tio skepp som legat förtöjda står nu nio i brand. Besättningarna tjuter när de fattar eld.

Hagur står i vantet på en mast och ser hur den gigantiska västmarkaren kommer allt närmare. Så kommer lågorna och slickar plågsamt hans älskade fartyg. Hagur släpper vantet och kliver ombord på den brinnande fiendeskeppet. Han omfamnar lågorna i en sista hånfull gest. Hans mun kröker sig i ett bistert leende som aldrig hinner nå hans ögon. Listigt. Listigt, gamle man, gamle räv, är det sista han tänker innan elden tar honom.

 

[Klon]

Klonen Reser sig från sin sömn

Min sömn stördes. Länge hade jag legat i min dvala, säkert förvissad om att min makt sedan eonerna varit beseglad över mitt land, mitt hem. Ack den makt som så varit min var nu ej sådan som den varit, nej mitt folk var dött, dräpta? Måhända, eller så hade de blott tunnats ut, svultit, min vetskap om deras öde var intet.

Kände jag sorg, nej, men jag kände något, det som väckt mig från min så långa sömn. Krig, lukten av blod, mod, svek, ja allt det som ej varit där då jag somnat in.

Hade allt undått mig i min trygga boning långt in i bergens sal? Hade ett krig utspelat sig som jag ej ens uppfattat? Mina sinnen kom till liv, min iver att släcka törsten som bran i mitt bröst var större än någonsin. Jag steg upp, klev bort till källen och drack, en klunk så stor att den var värdig en jätte. Ett av sömnen tyngt sinne lättades, mina tankar kom tillbaka. Jag skulle åter finna väg till världen där ute. Vandringen var lång, men jag fann min väg ut från bergan, ljuset mötte mina ögon för första gången på århundraden. Jag skådade fjärran, jag skådade nära. Liv på älvfolk hade släckts sedan länge tycktes det mig, men de var ej mitt folk. Nej, de var försvunna, men jag lät mig ej modfällas. Jag begav mig åter till min egen domän, jag lät börja ytökningen av en till två, till fyra, till åtta. En man blir till ett folk. Nej, ej en man, en vilja, en själ, en gud. Den skall evigt förbli, och mitt folk skall ur berget resa sig att återta berget som sedan urminnes tider varit vårt. De skall väsa kriget på dess sluttningar, omintyetgöra det liv som stört min sömn, så att jag åter kan sova, så att åter lugnet infinner sig.


är man lite sent ute kanske?

 

[Krille]

Kungarnas möte

"Idiot!" Kungens röst ekade i riddarsalen i Estwika slott. "En drevkarl ska driva bytet, inte dräpa det, och han skall inte låta det slippa igenom hans nät! Nu har ett dussin tjog av mina bästa riddare stupad i onödan och en by med sexhundra män, kvinnor och barn slukats av ulvar på grund av ditt tilltag! Och inte nog med det, bytet har slunkit undan! Vettlös är ditt namn, Heogarth, och Skuld är din börda! Må de döda vila tungt på ditt samvete i natt!"

Det var tyst i riddarsalen. Aldrig någonsin hade ädlingarna sett sin konung så vred. När han hört om nyheterna och Heogarth själv anlänt för att förtälja vad som hänt, sårad av ulvakäftar och vildmännens spjut, så blev kungen så arg att han slog Heogarth till marken. Kungen lämnade hallen och sin värd och gick till gästkammaren. Han dolde ansiktet i händerna och grät för de tappra riddare som dött för att deras ledare var korkad eller ärelysten och de oskyldiga undersåtar som spillt sina liv för att de råkade vara ivägen.

Sedan skrev han ett brev till sin dotter och slank sedan ut ur gästkammaren. I all hemlighet sadlades hans häst, och han red iväg i natten, endast åtföljd av en annan gammal man, som på konungens befallning läste marken.

---

Vitulv förvånades av vad han såg i gryningsljuset. Han hade insett att han var förföljd och lade sig i bakhåll, men förföljarna var för rutinerade för det. De stannade innan hans fälla skulle slå igen. De var två stycken, två äldre män av händerna att döma, och de red på varsin gräsätare. Den ene pekade med ett armborst rakt mot Vitulv. Den andre följde siktet, och mötte Vitulvs ögon. Han vinkade åt mannen med armborstet och satte av, rakt mot Vitulv, helt omedveten om faran. Eller så ignorerade han den bara.

"Det är dags att vi talades vid, Vitulv vargryttare" sade konungen och fällde bak huvan på manteln.

---

"Du kom som en erövrare, förväntade dig vekare folk att underkuva, och fann organiserade män och urgamla halvgudar. Ibland undrar jag hur jag kan vara kung i en sådan värld." Kungen log lurigt åt Vitulv. "Ska jag berätta hur jag gör? Det är det minsta jag kan göra."

"Man kan inte tvinga folk till underkastelse. Allt de gör om man försöker är att vänta på ett tillfälle att hugga en i ryggen. Så du kan aldrig tvinga dem att bli dina undersåtar. Men genom att vara en vis och rättrådig kung som försvarar folket från fiender - sådana som dig - så ska du se att de kommer att be dig att låta dem bli dina undersåtar."

"Och halvgudarna?"

"Ignorera dem. Jag menar vad jag säger. Gå aldrig emot dem, respektera deras gränser, och strunta i övrigt i dem. De tycker inte om dem som aktivt ställer sig mot dem, men å andra sidan så bryr de sig sällan om dem som struntar i dem. Låtsas bara som om de inte fanns och håll dig långt borta."

Vitulv fnös.

"Fnys du bara, vargkung, och strunta i en gammal mans visdomsord. Sant, det finns inte mycket slagfältsära i ett sådant liv, men egentligen... vem borde bry sig om det? Jag har läst min ätts släktkrönika, och jodå, det har funnits många segrar på slagfältet som vunnit ära åt mina förfäder. Men det finns också segrar som förbannas.

"Du ser förvånad ut, Vitulv. Det sägs att när kung Pyrrhus av Epirus krossade romarna i ett slag som kostade honom halva hans armé så lär han ha sagt 'en sådan seger till och jag är förlorad'. Det finns segrar som är alldeles för kostsamma, inte bara i män, utan i nygagnade fiender. De segrar som minns av eftervärlden som ärorika segrar är de som vinner något åt konungens folk.

"Och det innebär försvar. Att skydda sitt folk. Att tjäna dem. Endast så blir en kung känd som en god och stark kung av eftervärlden.

"Var jag en god kung, Vitulv? Kommer mitt namn att sjungas i kväden av mina barnbarn? Jag vet inte. Jag är ingen siare. Jag är blott en man, en gammal man i sin ålders höst. Det jag vet är att jag har dragit ut i krig mot en fiende som jag inte känner, och det kriget kan bli min död - och mitt folks död. Och det kan även bli ditt folks död. Du har inget hem åt dem och jagas av varje folk på den här sidan av havet. Vem ska sjunga ditt lov, Vitulv, när ditt folk är fredlösa och jagas som hundar istället för att jaga som vargar?"

Kungen satt av i kanten på en glänta och hängde av sig manteln över hästryggen. Sedan drog han på sig pansarhandskarna och klev ut i gläntan. "Det fanns klokhet i din dårskap och förtvivlan, Vitulv. Du lämnade din flock för att den inte skulle lida under din ärelystnad. Det var en läxa som var svår att ta till sig när jag fick höra om den från mina spejare, men det var en god läxa. Det är dags för gammal dårskap och gammal fiendskap att dö och försvinna från världen, här och nu.

"Jag ser vad du tänker, Vitulv. Å, som du suktar att ta mitt huvud och rida tillbaka i triumf till din stam. Du har chansen nu, men det kommer inte att gagna mig mycket. Jag har lämnat mitt svärd och min krona hos min dotter. Du har redan träffat min henne, och du vet hur företagsam hon är." Kungen strök sig över kinden, precis där Vitulvs ärr fanns. "Skulle du döda mig och leva så skulle fejden leva vidare, och hon är lika god härförare som jag och vid sin ungdoms fulla vigör. Hon skulle förgöra dig, Vitulv. Tro mig, hon hatar dig ännu mer än hon hatar mig."

"Hatar dig, hennes fader?"

"Politik, kung Vitulv. Jag gifte bort henne med den grymmaste make du kan tänka dig, och hon hatar mig för det. Ändå var hon lojal mot mig, den som förrådde henne, så när hennes make gick i krig mot mig så fanns hon där på min sida. Hon hatar mig och hon älskar mig, och hon lastar dig numera för allt ont som jag har tvingat på henne. Du påminde henne om hennes make, skulle jag tro.

"Vilket ger mig en chans, en enda, att få min dotter att minnas mig med välvilja och ända detta grymma och skoningslösa krig, och det är detta kungarnas möte. Låt oss möta dagens slut tillsammans, och lämna över allt till en yngre och förhoppningsvis visare generation."

Kungen vände sig mot Vitulv och drog svärdet.

 

[Silvervarg]

Re: Bild på Rising & Fannifax:

Nää, Fannifax är sexigare

 

[Silvervarg]

Re: Silvervarg anländer (2)

Långt i norr i ett berg av is ligger en bädd av silver på den ligger en storvuxen varg med silverpäls och sover oroligt, han kastar sig hit och dit. När månens strålar träffar hans anskite hörs en kvinnoröst säga: Larah uy il ata Silvervarg! han vaknar och säger: Ja, stora gunddina Luna jag hör ditt rop, jag har väckts ur den slummer du försänkte mig i. Jag skall samla din armé och leda dem till seger och ära! Hmm det hörs en annan röst i natten, mot söder!
Han hoppar vikt upp och springer ut i natten mot söder. Mot Ziriana.

Lite senare i Ziriana, Lord Renesis borg.

Lord Renesis sitter på sin tron då plötsligt dörarna till salen flyger upp och vakterna kastas undan. Framför tronen står en varg med silverpäls.
Lord Renesis reser sig från sin tron och talar:
Silvervarg min frände det var länge sedan vi sågs. Jag förväntade mig en barbarhövding.
Silvervar svara: Den kroppen lämmnade jag för länge sedan men jag hörde din kallelse och kom.
Lord Renesis svar: Jag ser det och Skallkrosaren hänger vid ditt bälte, men säg mig var är din armé?
- Min armé ligger i slummer herre men jag skall väcka dem och de skall kämpa för den röda månen, vilka är våra fiender? Och vilka är våra vänner?
Lord Renesis svar:
Över till dig Lord Renesis.

 

[Silvervarg]

Re: Silvervargs Armé

Efter samtalet med Lord Renesis ger sig Silvervarg österut tills han kommer till den stora skogen Silverskog hemvist för silvervargarna mångudinnan Lunas folk. Han springer in i skogen tills han kommer till en stor glänta med en stor sten i mitten som är belyst av månljus, han hoppar upp på den ylar och ropar ut: Vakna Lunas barn, vakna! Vi, silvervargarna, är kallade till strid,ära och stordåd! Vi skall kämpa för Lunas ära! Så kom mina barn

Runt sten samlas stora skaror med vargar, vargar med silverpäls, tusentals alla ylar och ger upp ett rop: Hell Silvervarg, store härskare och Lunas utvalde. Led oss! Led oss mot ära och seger! Vi skall kämpa.Hell SIlvervarg! Hell SIlvervarg! Hell SIlvervarg! Silvervar ger upp ett yl och vargarna tystnar så tar han åter till orda: Tusen av våra bästa krigare kommer med mig till väst, mot Ziriana! Ni ger av i gryningen, Garau du för befäl! Jag själv ger mig väster ut redan ikväll en stor silvervarg med svarta stjärnmönster på ryggen, svarar: Ja härskare Silvervarg, jag skall leda dem väst! Mot Ziriana!

Silvervarg ger sig mot väst, när han försvunnit utom syn håll ger vargarna honom ett avsked yl, under natten bär östanvinden med sig ylanden och i gård och stuga känns det en extra gång på haspen och låset.

 

[Lord Renisis]

En åskådare andländer....

Nej,detta var roande.Så det var Konung Krister som skulle få äran och nöjet att dräpa Konung vitulv.Hrmmpf om man ens kunde kalla honom Konung.Han var nu ett kryp ett avskum och inget mer.Tänk att han en gång trodde att han kunde mäta sig med Alverna.Nej de hadde alltid varit och skulle alltid vara den visaste och starkaste rasen av de alla som vandrat på Euphyria*.Så hur skulle detta sluta?Konung Krister var faktiskt ståtlig även i nattmörkret.Nej även om
Jag hadde inte tvekatt att ingripa om Konung Krister skulle vara i fara men han såg ut att klara sig fint.Jag gjorde mig till vind igen ty vind är mina öron och ögon.Jag blåste mig närmare för att se på slutskedet av detta.
När man kommer till saken var det faktiskt Konung Krister som förtjänade att dräpa Vitulv.Det var han som skött taktiken under slagen och jag hadde endast laggt mig i då o då.Nej jag vindens herre tittade lungt vidare.Skulle Konung Krister behöva hjälp?

*=Vad Alverna kallar Världen.

 

[Silvervarg]

Re: En till åskådare andländer....

Väl möt vindarnas herre, Renesis tänk att jag skulle finna dig här? På alla platser jag vandrat har jag inte sett skymten av dig men nu äntligen, kan du vara vänlig att göra dig mera... fast? Men låt oss nu skåda kampen mellan Vitulv Vargfrände och Konung Krister!