Jag fick möjlighet i helgen att analysera vad jag tycker är kul i rollspel:
Det finns ett tydligt mål som antingen jag själv, gruppen eller äventyret/kampanjen har satt upp. Det är inte alls lika noga vem som har bestämt målet, det viktiga är att målet är tydligt och accepterat (av mig).
Jag är (, kan och tillåts vara) aktiv och drivande i att uppnå målet. Jag har en egen plan och olika moment som behöver utföras med framgång. Det kan finnas alternativa vägar och plan B. Det räcker med att stegen är nog uppfyllda för att inte riskera den övergripande planen.
Det jag kräver av SL är att vara ärlig. Ärlig om effekterna av lyckat och misslyckat, vara konsekvent kring agerande som SLP och stå för att det som är etablerat fortfarande gäller. Har jag glömt något, fick otur med ett kritiskt tärningsslag eller att något etableras (av slump, äventyr, logisk följd) som förstörde planen, så får inte SL "hjälpa till". All form av hjälp förstör möjligheten att få lösa problemet. Det är lite som att någon berättar en gåta, och när man försöker lösa den så berättar någon vad svaret är. Målet är inte att veta svaret, målet är att lista ut svaret.
Det finns annat som är kul också i rollspel, men ögonblicken när ovan inträffar (och går vägen) då älskar jag rollspel. Då finns det få aktiviteter i livet som slår det!
Det behöver inte vara att jag gör det själv, det blir ännu roligare (men tyvärr också mer sällsynt inträffande) om hela eller delar av gruppen också är med. Men jag kan köra solo också (för mindre "mål").
Jag upptäckte det i helgen när vi körde Coriolis, men jag upptäckte något mer också - all tid när det här inte sker. Jag försökte lista ut om det är någon annan spelares kul eller SLs kul (eller nödvändigt ont/uppbyggnad för att uppnå mitt kul), men jag kunde inte verifiera det, utan längtade mest till när spelet hamnar i samma läge som ovan igen.
Något som absolut inte fungerar är när äventyret/spelet/spelledaren försöker göra det här åt mig. Det hindrar istället att jag kan uppleva det. Om äventyret redan har bestämt vad planen är, hur det ska gå och vad som ska hända så finns det inget utrymme för mig att göra det.
Det finns annat som är kul också, strider, uppleva spännande platser och situation, interagera med underhållande SLPs och rollpersoner, men inget som går upp mot detta (imho).
Håller ni med? Vad är erat kul när ni spelar rollspel?
Det finns ett tydligt mål som antingen jag själv, gruppen eller äventyret/kampanjen har satt upp. Det är inte alls lika noga vem som har bestämt målet, det viktiga är att målet är tydligt och accepterat (av mig).
Jag är (, kan och tillåts vara) aktiv och drivande i att uppnå målet. Jag har en egen plan och olika moment som behöver utföras med framgång. Det kan finnas alternativa vägar och plan B. Det räcker med att stegen är nog uppfyllda för att inte riskera den övergripande planen.
Det jag kräver av SL är att vara ärlig. Ärlig om effekterna av lyckat och misslyckat, vara konsekvent kring agerande som SLP och stå för att det som är etablerat fortfarande gäller. Har jag glömt något, fick otur med ett kritiskt tärningsslag eller att något etableras (av slump, äventyr, logisk följd) som förstörde planen, så får inte SL "hjälpa till". All form av hjälp förstör möjligheten att få lösa problemet. Det är lite som att någon berättar en gåta, och när man försöker lösa den så berättar någon vad svaret är. Målet är inte att veta svaret, målet är att lista ut svaret.
Det finns annat som är kul också i rollspel, men ögonblicken när ovan inträffar (och går vägen) då älskar jag rollspel. Då finns det få aktiviteter i livet som slår det!
Det behöver inte vara att jag gör det själv, det blir ännu roligare (men tyvärr också mer sällsynt inträffande) om hela eller delar av gruppen också är med. Men jag kan köra solo också (för mindre "mål").
Jag upptäckte det i helgen när vi körde Coriolis, men jag upptäckte något mer också - all tid när det här inte sker. Jag försökte lista ut om det är någon annan spelares kul eller SLs kul (eller nödvändigt ont/uppbyggnad för att uppnå mitt kul), men jag kunde inte verifiera det, utan längtade mest till när spelet hamnar i samma läge som ovan igen.
Något som absolut inte fungerar är när äventyret/spelet/spelledaren försöker göra det här åt mig. Det hindrar istället att jag kan uppleva det. Om äventyret redan har bestämt vad planen är, hur det ska gå och vad som ska hända så finns det inget utrymme för mig att göra det.
Det finns annat som är kul också, strider, uppleva spännande platser och situation, interagera med underhållande SLPs och rollpersoner, men inget som går upp mot detta (imho).
Håller ni med? Vad är erat kul när ni spelar rollspel?
