Rising
Vila i frid
Re: Värderingar
Sedan scannade man hjärnorna på några olika religiösa medan de gjorde vad de gillade att göra för att känna närvaro med Gud. Det var typ några gamla nunnor som bad och någon munk som mediterade och grejer. Och då såg man återigen att samma del av hjärnan plötsligt började aktiveras.
De kände närvaron, men upplevde det inte som olustigt (förmodligen eftersom allt var lugnt och kontrollerat och de var på bra humör (de förberedde sig alltså inför mötet med Gud precis som knarkare förbereder sig inför trippar)).
Experimentet kan man tolka på olika sätt; antingen "ha! vad nunnorna kan är alltså bara ett rent fysiskt trix, ungefär som att rulla tungan, och detta kan vi andra simulera genom att sova bredvid en gammal klockradio" eller "wow, det bevisar ju att gudsnärvaro är något riktigt och påtagligt! Att detta högre möte lämnar spår efter sig som till och med vetenskapsmännen med sina trubbiga instrument kan skönja)
---
Det bryter mot en så fundamental instinkt om tidsförloppet (att man ska uppleva hur tiden går framåt och inte åt något annat håll) att det känns extremt obehagligt. Inte minst eftersom man själv upplevt hur allt hållt på jättelänge, fastän man inte varit avsvimmad på något sätt i andras ögon. Hjärnan skall liksom inte kunna tänka snabbare på det där sättet, det går emot alla ens instinkter.
Att se vanliga hallucinationer är liksom ingen stor grej. Alla har ju drömt eller sett i syne någon gång. Men när sättet som man förnimmer ens omvärld på förändras, då är upplevelsen rätt omväldigande.
Om jag kunde uppleva något sådant som dels inte gick att förklara med kemisk påverkan eller hjärnskada på något enkelt sätt, och som dessutom bröt mot ännu mer fundamentala perceptionsförutsättningar (det jag just skrev går ju ändå att föreställa sig för någon som aldrig varit med om det), och om detta omkullkastar basen för alla de kunskaper och erfarenheter som jag tycker utgör de viktigaste delarna av mina ideal och åskådningar - då skulle jag kunna bli religiös.
---
I övrigt delar jag alla dina åsikter om religiösa.
Sure. Jag såg faktiskt ett TV-program som hade en vetenskaplig förklaring på gudsnärvaro. Det började med att man kollade "hemsökta" hus där människor upplevde en gnagande närvaro och kände sig bevakade. Vad man såg var att de som kände dessa känslor sov med gamla klockradior bredvid sängen och påverkades av svag elektromagnetisk strålning, som aktiverade deras... panikcentra(?) i hjärnan. När man bytte ut klockradion så försvann fenomenet.
Sedan scannade man hjärnorna på några olika religiösa medan de gjorde vad de gillade att göra för att känna närvaro med Gud. Det var typ några gamla nunnor som bad och någon munk som mediterade och grejer. Och då såg man återigen att samma del av hjärnan plötsligt började aktiveras.
De kände närvaron, men upplevde det inte som olustigt (förmodligen eftersom allt var lugnt och kontrollerat och de var på bra humör (de förberedde sig alltså inför mötet med Gud precis som knarkare förbereder sig inför trippar)).
Experimentet kan man tolka på olika sätt; antingen "ha! vad nunnorna kan är alltså bara ett rent fysiskt trix, ungefär som att rulla tungan, och detta kan vi andra simulera genom att sova bredvid en gammal klockradio" eller "wow, det bevisar ju att gudsnärvaro är något riktigt och påtagligt! Att detta högre möte lämnar spår efter sig som till och med vetenskapsmännen med sina trubbiga instrument kan skönja)
---
Det närmaste jag varit med om är tidsloopar i samband med lustgas. Man upplever sig helt enkelt se och höra en och samma korta "tidssnutt" om och om igen, i så många iterationer att det nästan blir tröttsamt och obehagligt (en rädsla för att fastna i loopen).
Det bryter mot en så fundamental instinkt om tidsförloppet (att man ska uppleva hur tiden går framåt och inte åt något annat håll) att det känns extremt obehagligt. Inte minst eftersom man själv upplevt hur allt hållt på jättelänge, fastän man inte varit avsvimmad på något sätt i andras ögon. Hjärnan skall liksom inte kunna tänka snabbare på det där sättet, det går emot alla ens instinkter.
Att se vanliga hallucinationer är liksom ingen stor grej. Alla har ju drömt eller sett i syne någon gång. Men när sättet som man förnimmer ens omvärld på förändras, då är upplevelsen rätt omväldigande.
Om jag kunde uppleva något sådant som dels inte gick att förklara med kemisk påverkan eller hjärnskada på något enkelt sätt, och som dessutom bröt mot ännu mer fundamentala perceptionsförutsättningar (det jag just skrev går ju ändå att föreställa sig för någon som aldrig varit med om det), och om detta omkullkastar basen för alla de kunskaper och erfarenheter som jag tycker utgör de viktigaste delarna av mina ideal och åskådningar - då skulle jag kunna bli religiös.
---
I övrigt delar jag alla dina åsikter om religiösa.
