Krank kollar på Buffy the Vampire Slayer

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
Dec 28, 2002
Messages
29,572
Location
Nynäshamn
Och nu har jag också sett S02E22 – Becoming (2).

Buffy är jagad av polisen, som tror att hon dödade Kendra. Willow är i koma efter vampyrernas anfall. Buffy får en oväntad allierad i Spike, som tycker att världen är rätt najs och inte alls behöver gå under. Han vill bara att allt ska bli som förut, och lovar att sticka utomlands med Drusilla när Angel är död. Och så råkar Buffys mamma se en vampyr bli dödad av Buffy och Spike, vilket föranleder att hon får reda på hur det faktiskt ligger till. Hon tar det väl så väl som man skulle kunna tänka sig, och när Buffy tänker gå för att försöka döda Angel (nu när Spike sagt var han är) så hotar Joyce med att hon inte får komma tillbaka om hon går nu. Buffy går ändå, #sadface.

Buffy plockar på sig svärdet Kendra hade och som skulle kunna stoppa demonen, och blir i samma veva relegerad från skolan av rektor Snyder. På sjukhuset vaknar Willow och vill göra ett nytt försök med ritualen. Xander går för att hjälpa Buffy, men låter bli att tala om för henne att Willow tänker försöka trolla tillbaka Angels själ.

Drusilla använder oogie-boogiekrafter för att få kidnappade Giles att tro att han pratar med Jenny, och får honom att avslöja hur demonportalen ska öppnas.

Portalen öppnas, det slåss en massa, Spike och Dru flyr, Buffy dödar Angel och skickar in honom i portalen när den stängs, sen känner hon att hon inte har något annat val än att sätta sig på en buss bort från Sunnydale.

Det här är en rätt dramatisk säsongsklimax som ändrar status quo för serien på många sätt. Och etablerar/återetablerar grejer som kommer att bli viktigare längre fram. Det enda som för mig är lite surt är väl att plotten med en världsförgörande McGuffin redan använts en gång den här säsongen, med The Judge. Domaren och den här demonen är helt enkelt lite för lika varandra.

Kontinuitet:
  • Joyce for veta att det finns vampyrer och att Buffy är en slayer
  • Willow does dark och gör ball magi för första gången
  • Den första av en serie fantastiska scener med Spike i vardagsmiljöer. Jag älskar verkligen alla scener med honom och Joyce.
  • Spike, överlag, får här för första gången förmänskligas riktigt. Ges lite personlighet bortom att bara vara en generisk bad guy. Jag gillar att han gillar världen. Att han gillar hundrace och manchester united. Betydligt mer intressant än skurkar som vill ta över snedstreck förinta världen.
  • Spike och Dru flyr fältet
  • Angel dör, eller kastas iaf in i en helvetesdimension
  • Buffy kastas ut från skolan och från sitt hem, och åker iväg från stan
  • Snyder ringer och hälsar borgmästaren att det är goda nyheter.
  • Whistler beskrivs som en "immortal demon sent here to bring balance between good and evil".
Överlag gillar jag verkligen hur den här säsongen arbetat för att etablera S03. S02s grand plot har inte etablerats speciellt bra – två gånger stoppar de in världsmördande mcguffins som inte etableras alls innan de plötsligt är front and center. Men S03 får en rejäl etablering – Snyder får ju först komma in som bara en elak rektor, men sen visar det sig att han är i kahoots med polisen och gör coverups av övernaturliga grejer. Och sen visar det sig att det finns en "mayor" som han ansvarar för och är rädd för. Det här lägger upp bollen riktigt snyggt för fortsättningen.

Nu får vi se när Alley ser S03E01. Det är verkligen inte mitt favoritavsnitt. Men that too shall pass…
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
Dec 28, 2002
Messages
29,572
Location
Nynäshamn
Nu har Alley sett S03E01 – Anne. Och det har jag också.

Buffy går nu under namnet Anne och jobbar som anonym servitris Stora Staden™, där hon mest vill gömma sig och inte ha med någon eller med några vampyrer eller monster att göra. Tyvärr känns hon igen av en av de där stolliga vampyr-wannabeerna hon räddade för ett tag sedan, som också lite senare ber Buffy leta efter hennes försvunne pojkvännen. Buffy hittar sagde pojkvän fast jättegammal. Det visar sig vara en kapitalist hallick demon som kidnappar folk och tvingar dem att slava i hans fabrik. Buffy gör allt bra igen, och sticker sen hem till Sunnydale.

B-plotten är schoobygänget som träffas efter sommaren. Cordelia och Xander har varit ifrån varandra och det tar en stund för dem att hitta tillbaks till varandra. Joyce tycker att det är Giles fel att Buffy är borta.

Det här är, som jag skrev, inte mitt favoritavsnitt. Fatta mig inte fel nu – det är egentligen inte dåligt genomfört och det har absolut sina ljusa stunder. Jag gillar den tre minuter långa tagningen som sveper genom skolan och växlar mellan flera konversationer. Jag gillar faktiskt det mesta som pågår i Sunnydale. Sedan KAN jag inte vara emot när Buffy slåss mot kapitalisten hallicken demonens hejdukar med hjälp av en hammare och ett vapen som ser jättemycket ut som en skära. Och citat som "…so you just work us 'til we're too old and spit us back out?". Och det ÄR najs med en throwback till en tidigare händelse i serien.

Men… För mig funkar Buffy väldigt dåligt separerad från Sunnydale och Schoobygänget. Plus att hela grejen är så fullständigt löskopplad – fienden här, kapitalisten hallicken demonen, har ingen relation till någonting som någonsin hänt. Han återkommer aldrig. Mycket av avsnittet känns därför, för mig, som överflödigt. Inte ens första gången jag såg serien trodde jag att Buffy skulle stanna borta från Sunnydale. Det var mest ett avsnitt att genomlida innan den riktiga serien började igen.

Men nu är det över, och det betyder att jag snart får se Mayor Wilkins III. Och Faith!
 
Last edited:

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
Dec 28, 2002
Messages
29,572
Location
Nynäshamn
Nu har jag sett S03E02 – Dead Man's Party.

Buffy är tillbaka, men allt är stelt och awkward. Scoobygänget vet inte riktigt vad de ska göra, men de ordnar en fest hemma hos Buffy, när de egentligen bara blev inbjudna till middag. Tack och lov slipper vi en pinsam scen där, utan Joyce finner sig i att det är party. Buffy känner sig inte så välkommen, utan mer vilsen och isolerad, så hon börjar fundera på att sticka igen. Det märker vännerna och Joyce, och ger henne en ganska välförtjänt utskällning.

Sen anfaller zombies, och allt är bra igen.

Så… Jag gillar skarpt att det här inte utmålas som någon perfekt konflikt mellan någon som har Rätt och någon som har Fel. Situationen är jobbig – Buffy stack och hade sina skäl till det, men konsekvenserna blev dåliga för hennes vänner och hennes mamma. Och någonstans behöver hon inse och acceptera det. Jag gillar att Buffy, seriens hjältinna, får vara den som agerade fel. Begripligt fel, men fel. Hon är en 17-åring liksom. "I don't know what I'm doing", som hon säger i avsnittet, är en ganska bra sammanfattning. Hon gör det hon tror hon behöver, men hon är samtidigt en ganska egocentrerad typisk 17-åring som behöver jobba på det här med empati för andras perspektiv och det här med kommunikation.

Jag gillar också att Joyce inte heller får ha helt rätt, till exempel. Hon sade åt Buffy att inte komma tillbaka, det gjorde hon. "Guess what, mom's not perfect". En viktig del i att växa upp är ju precis det att inse att ens föräldrar också bara är människor. Nobody knows what they're doing.

B-plotten med zombies… Alltså, det är en lövtunn symbolik, med saker som begravs men som kommer tillbaka när man minst anar det, etc. En heltigenom lättglömd zombiedemon som "huvudskurk". Zombiernas enda egentliga funktion är att ge Scoobygänget något att enas kring när saker och ting hettar till ordentligt i deras relation. Att avbryta det jobbiga, viktiga grälet där alla äntligen säger saker till varandra, och lätta upp stämningen med lite good old-fashioned våld.

Det här är överlag ett riktigt bra avsnitt, även om det för mig som har social ångest och svårt för pinsamheter kanske inte är ett jag längtar efter att se om.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
Dec 28, 2002
Messages
29,572
Location
Nynäshamn
Jag såg S03E03 – Faith, Hope and Trick för nån dag sedan och glömde skriva om det.

Så; det här är ett avsnitt som egentligen bara har ett jobb – introducera Faith, den nya slayern, Hon kommer till Sunnydale, med ett par fiender i släptåg. Större delen av avsnittet ägnas åt att etablera henne som karaktär – en spegelbild till Buffy; mindre öppen angst, mer energi, mer sex, mer "häftig och cool". Alla hennes vänner och mamma och så vidare gillar Faith väldigt mycket, vilket gör Buffy lite grinig.

I slutänden blir det dock okej efter att de piskat Faiths gamla fiender tillsammans, även om en av dem kom undan (och kommer att återkomma).

Överlag inte ett dåligt avsnitt. Det gör sitt jobb, liksom.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
Dec 28, 2002
Messages
29,572
Location
Nynäshamn
Jag har nyss sett S03E04 – Beauty and the Beasts.

Alltså, de senaste avsnitten har helt enkelt inte känt speciellt engagerande. Jag vet inte om det är för att min list att se på Buffy minskat eller om det helt enkelt är så att början av S03 inte är speciellt bra. Jag menar, jag vet att när Borgmästarn väl dyker upp och hela Ascension-grjeen tar fart så kommer det bli lite mer intressant… Innan S04 kommer med sin plot helt och hållet gjord av wellpapp. Med världens tråkigaste Riley, och så. Och sen S05 och 06 som jag tycker är de bästa, framför allt 06…

Men jaja, tills vidare har vi S03 pre-borgmästare. Jag kanske borde kolla in när han börjar dyka upp mer? Eller så får det bli en överraskning.

E04 gör i huvudsak två saker: "ANGEL Ä TIBAKS" och så görs det en grej om kontrollerande och våldsamma pojkvänner som man bör lämna innan man dör. Och deras flickvänner som försvarar dem. Det är ett helt okej avsnitt, det gör sitt jobb. Och jag tycker att det gör ett ganska bra jobb med att visa mekanismerna i dysfunktionella relationer och så.

Alltså typ: Nån mördas i skogen, och scoobygänget tror först det är Oz. Men sen stöter Buffy på Angel i skogen och inser att det är det inte alls det. Hon fångar in Angel. Under tiden dödar en snubbe som heter Johnny skolans psykolog eller vad han nu är. Scoobygänget tror då att samma person låg bakom det första mordet, och Buffy har inte sagt nåt om Angel. Gänger spårar upp Johnny, som visar sig vara ett helt vanligt rövhål som tagit nån Jeckyl&Hyde-smörja för att bli stor och stark för att inte bli av med sin flickvän, som han sen blir arg och svartsjuk på, och slår och kontrollerar och grejer. Ganska klassiskt, "du vet att du inte borde göra mig arg, du vet hur jag blir", etc. Angel dyker upp och spöar Johnny när ingen ser, och säger sen sina första ord sen han kom tillbaka; Buffys namn såklart.

Sett till kontinuitet är det nog bara en grej: Angel är tillbaka, han är förvildad, och Buffy tar hand om honom i samma byggnad där hon skickade honom till helvetet förra säsongen.


Jag gillar Cordy väldigt mycket. Den här säsongen är hon verkligen ett slags proto-Anya; hon kör hårt på "manners is just not saying true stuff"-linje och blurtar helt enkelt ut okänsliga men i sak korrekta grejer. Det är lite härligt, tycker jag, med kvinnoroller som får vara lite mer än sina stereotyper. För hon är ju inte bara "snyggdum" sådär som hon fick vara i början; i det här läget är hon normbryterska och kvinna som ger fan i att sköta någons emotionella arbete åt dem eller ens bry sig om deras känslor speciellt mycket. Och det kan man ju tycka är dumt, men det gör helt klart Cordelia till en mer intressant karaktär.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
Dec 28, 2002
Messages
29,572
Location
Nynäshamn
Jag såg nyss S03E05 – Homecoming.

En kollega jag har på jobbet, som gått i amerikansk high school, säger att en av de saker vi svenskar inte riktigt fattar med high school så som det ser ut på film och i TV-serier är att det faktiskt inte är någon överdrift eller simpel samling återanvända troper. Att det faktiskt är precis sådär; med school spirit och tydligt definierade smågrupper och popularitetstävlingar och skolans lag i sportsball och så vidare. Det tycker jag är lite fascinerande, på något vis. Jag kan tänka mig att det gör att serier som Buffy slår helt annorlunda där än här – för mig var ju gymnasiet knappast som high school är här, liksom. Jag har verkligen noll koppling till grejer som "homecoming". Det var rätt intressant att se hur big deal det var för Alley, när hon såg det här avsnittet.

Iallafall: Buffy dumpas av losern Scott som hon dejtat ett tag, och missar skolfotograferingen. Därför bestämmer hon sig för att försöka bli homecoming queen, och hamnar därför i direkt konflikt med Cordelia, som givetvis också är ute efter titeln. Det skulle jag säga är A-plotten – Buffy försöker, genom den här grejen, skapa en känsla av normalcy och av att hon överhuvudtaget existerar i världen utanför slayandet. Hon var ju trots allt en "popular girl" innan hon kallades.

B-plotten är en synnerligen töntig grej, "Slayerfest 98" anordnad av vampyren Mr. Trick. Han har anordnat en tävling där ett gäng olika mördare betalar för att vara med och försöka mörda stans två slayers. Så när Scoobygänget ser till så att Cordy och Buffy ensamma hamnar i samma limo som hela gänget inklusive Faith skulle ha åkt i, så blir Cordy och Buffy jagade av några vapenglada tyskar, en grön snubbe med benknivar, en vampyrcowboy (den överlevande Gorchbrorsan) och en varulvsjägare.

C-plotten är nog att Xander och Willow, som ju nu äntligen befinner sig i förhållandevis sunda och stabila relationer på varsitt håll, hånglar. Och uppenbart har/får känslor för varandra. De spenderar hela avsnittet med att må dåligt över sitt hånglande. Bra.

Kontinuitet:
  • Scott dumpar Buffy
  • Borgmästaren!!! Borgmästare Richard Wilkins III introduceras, och är såklart helt mästerlig. På ytan så lättsam och trevlig, men hela tiden med en så genuint obehaglig underton av hot och ondska. Verkligen förträffligt. Här visas det tydligt att han vet precis vad som pågår i stan, och han rekryterar Mr. Trick… mer eller mindre frivilligt. Och antyder att han varit borgmästare "väldigt länge"… Borgmästaren är en av Buffys allra bästa skurkar och jag är glad över att han nu är med i leken.
  • Angel pratar.
Annars vet jag inte om det egentligen är så mycket som ändrar status quo faktiskt.

Ett ganska trevligt avsnitt, på det hela taget.
 
Last edited:

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
Dec 28, 2002
Messages
29,572
Location
Nynäshamn
Och nu har jag sett S03E06 – Band Candy.

Det här är ett rätt skojjigt avsnitt – Borgmästarn ber Mr. Trick se till så att stans vuxna medborgare är upptagna, så han anlitar Ethan Rayne, som fixar chokladkakor som får de vuxna att bli som oansvariga tonåringar igen. Hilarity ensues. I slutänden ser buffy till att bebisarna borgmästaren tänkte offra till en ond demon medan alla var upptagna blir räddade och dödar demonen.

Bäst i avsnittet är definitivt Armin Shimmerman, alltså rektor Snyder. Han är fantastiskt rolig som ond-patetisk-rektor-fast-tonåring-igen. Det är också såklart kul att se Giles bli Ripper, och att han hånglar upp Buffys morsa (med starka indikationer på att de även nuppade) gör inte saken sämre. Plus att Ethan Rayne alltid är skitrolig.

Kontinuitetsmässigt:
  • Etablerar Mr. Trick som återkommande henchman för borgmästaren.
  • Etablerar att borgmästaren gjort en massa deals med demoner för att komma dit han är.
  • Jag tror vi haft lite sparks flying mellan Joyce och Giles tidigare, men inte alls på den här nivån.
På det hela taget är väl avsnittets budskap också rätt vettigt – det finns nånstans en poäng med att vuxna är vuxna och tar lite ansvar och kan litas på, även om de (vi) ibland kan vara lite jobbiga.
 
Last edited:

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
Dec 28, 2002
Messages
29,572
Location
Nynäshamn
En grej om S03E06 förresten, innan jag går in på nästa avsnitt – Jag kollar ju just nu på "remastered"-versionen av avsnitten. De som är ful-croppade till widescreen eller ibland har en utökad frame så man ser kanterna på kulisserna och kameracrewen sitta och häcka vid sidan om handlingen. De där där alla har AI-uppmjukad hy och ser ut som Autons, och där de helt enkelt sket i väldigt mycket color grading som gjordes i originalserien så vissa nattscener ser uppenbart dag:iga ut. Kort sagt: de där som gjordes mot Joss Whedons vilja och vars huvudsakliga merit är att de har lite högre upplösning och widesreenformat.

Och S03E06 är nog det avsnitt som varit allra sämst i "restaureringen". Utomhus-bilden på sjukhuset? Ser ut som en JPEG från internet 1996. Och minst en scen såg så fult uppskalad ut att jag tänker att de helt enkelt inte hittade original-filmen utan försökte använda nån kass AI-uppskalning direkt på en VHS-kopia eller nåt.


Men i alla fall, jag har sett S03E07 – Revelations.

Faith får en ny watcher, Gwendolyn Post, som är en riktigt hård och dryg kvinna som tycker allt omkring henne är undermåligt. Jag gillar henne. Det gör även Faith; det här med "hårda tag och disciplin" funkar ganska bra på den struliga och rebelliska slayern. Tyvärr visar det sig att Post är en onding som bara är i stan för att få tag på en ond fingervante som låter henne skjuta blixtar ur handen. Till slut hugger Buffy av henne armen hon har handsken på och då blixtas hon sönder och dör.

Medan de letar efter ovan nämnda vante ser Xander Buffy hångla med Angel, och han skvallrar prompt för resten av gänget som alla blir arga och besvikna på Buffy för att hon hållit Angel hemlig. Fair enough.

Och samtidigt fortsätter Willow och Xander utforska det förbjudna hemliga nöjet det är att vara otrogen mot sina partners. Alltså I get it, jag förstår spänningen och så vidare. Men nånstans är det helt enkelt för dumt och egoistiskt för att spänningen ska vara värd slutresultatet. Här tycker jag serien ändå gör ett ganska bra jobb med att gestalta tonåringar med hormoner som är dumma i huvudet.

Kontinuitet:
  • Angelgrejen avslöjad
  • Faith blir alltmer utanför och känner sig sviken av alla hon litat på – både Buffy och Post i samma avsnitt. Plus att scoobygänget inte bjöd in henne till mötet de hade om Buffy om Angel. Jag gillar verkligen vad Whedon gör här; Faiths spiral visas ändå ganska snyggt och bra och hon kommer att fortsätta ha väldigt begripliga om än destruktiva motivationer och strategier hela säsongen. Jag vet ju vad som väntar här, liksom. Jag hade glömt vilken bra karaktär Faith är!
  • Angel och Buffy hånglar för första gången sen han kom tillbaka.
Annars tror jag just inte det var så mycket mer som hände som påverkade kontinuiteten faktiskt. Hela Gwendolyn Post-grejen var ju ganska löskopplad från typ allting.

Ett bra avsnitt, på det hela taget. Tonårsdrama, övernaturligheter, Gwendolyn Post som riktigt skön karaktär.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
Dec 28, 2002
Messages
29,572
Location
Nynäshamn
Alright, det var nu dags för S03E08 – Lover's Walk.

Det här är ett av mina absoluta favoritavsnitt i hela serien. Om jag skulle peka på ett avsnitt som är liksom "peak Buffy", ett som liksom samlar allt som gör Buffy bra i ett och samma avsnitt så skulle jag nog peka på det här. Det finns andra avsnitt som gör de enskilda delarna bättre, men det här avsnittet har allt.

Så, huvudplotten är att Spike kommer tillbaka till Sunnydale. Han har blivit dumpad av Drusilla till förmån för en kaosdemon (have you ever seen a chaos demon? All slime and antlers. They're disgusting). Nu är han i Sunnydale för att… Tja, i första hand för att han är ledsen och det här verkar vara sista stället han var glad på, typ. Efter en stund kommer han på planen att kidnappa Willow och Xander och tvinga WIllow att göra en kärleks-trollformel så att Dru vill ha honom igen. Medan han är ute och röjjer för att hitta ingredienser, vilket han också får Buffy och Angel att hänga med på, så kommer han dock på att han istället ska sluta tycka synd om sig själv, och försöka vinna tillbaka Dru genom att vara den fullständigt vansinnige idiot han var innan. Det var ju trots allt den mjäkiga alliansen med Buffy som orsakade det hela. Innan han drar droppar han en sanningsbomb på Buffy och Angel; att de aldrig kommer att kunna vara vänner. De älskar varandra och kommer fortsätta göra det tills de dör.

B-plotten är att Willow först försöker göra en anti-kärleksformel på sig själv och Xander, men kidnappas innan hon blir klar. Sen hånglar hon med Xander på platsen Spike fångat dem, precis när de räddas av Cordelia och Oz. Whoops!

C-plotten är att Buffy fått jättebra betyg på sina SATs och att hon tycker att det är jobbigt att tänka på sin framtid – att helt plötsligt ha en framtid.

Så. Det här avsnittet lämnar helt enkelt allting i lågor – allt har exploderat och gått åt helvete, relationsmässigt. Oz pratar inte med Willow, Cordelia skadades allvarligt och vill inte träffa Xander, Buffy har bestämt sig för att inte träffa Angel mer alls… Den ende som lämnar Sunnydale nöjd är Herr Katalysator själv, han som hoppade in och tände stubiner till alla bomber som låg och skräpade… Spike, alltså.

Så… Vad är bra med avsnittet?
  • Spike! Det är här nånstans han cementerade sig för mig som den bästa antagonisten. Han lyckas vara både hotfull och monstruös, men samtidigt mänsklig och svag. Han är så otroligt relaterbar; hans stora problem det här avsnittet är liksom ett brutet hjärta – att hans tjej sagt att de fortfarande kan vara vänner. Och man ser verkligen tydligt att allt det andra, det monstruösa, det är bara en mask, ett skal. Här sitter masken på sned och man får stora glimtar bakom den. Senare i serien kommer ju det här utvecklas, inte minst när vi får mer av hans bakgrund. Men det är här det liksom börjar, på riktigt.
  • Alla Spikes interaktioner med Joyce är så jävla guld. Jag kan inte få nog av deras scener tillsammans. Hon funkar verkligen som sympatisk surrogatmorsa, och det är en av de relationer i den här serien jag verkligen älskar. Så wholesome!
  • Buffys problem med sin framtid. Också relaterbart. Också väldigt Buffy, att tonårsbekymmer vävs in sömlöst i allt det andra.
  • Relationsbomber! Dramat! Tågkraschen vi sett komma i flera avsnitt nu sker, och vi kommer att spendera lång tid med dess fallout.
  • Borgmästaren! Han är så ljuvligt lysande. Han är bara med i en kort scen, men den enda scenen förkroppsligar verkligen karaktärens väsen. Allt som är viktigt – den ytliga trevligheten och glättigheten, det underliggande hotfulla, den slentrianmässiga ondskan och medvetenheten om allt som är ruttet i Sunnydale, den totala makten och det övergripande perspektivet.
Så… Tonårsbekymmer, tonårsdrama, övernaturliga väsen som visas vara mänskliga, övernaturliga väsen-problem som katalysator och metafor för tonårsbekymren, metaplotreferenser, hänvisningar till tidigare avsnitt… Som sagt, typ allt som är bra med Buffy, allt Buffy som serie gör bra, finns med på ett hörn i det här avsnittet. Det är också ett avsnitt som många efterkommande, spridda över flera säsonger, kommer att utnyttja – framför allt när det kommer till just Spike. Att just han är, "av någon anledning", den som ser rakt igenom Buffy till exempel…

Nå. Kontinuitetsmässigt…
  • Willow och Xander är avslöjade.
  • Oz och Willow är nu… inte ett par längre.
  • Det är inte Cordelia och Xander heller.
  • Joyce vet att Angel är tillbaka.
  • Buffy har gjort slut med Angel.
  • Spike är en mjukis bakom fasaden.
Jag tror det var allt? Det är alltså typ bara drama-kontinuitet här, i princip.

Men ja. Skitbra avsnitt. Jag råkade se att det är samma författare som till ett annat S03-avsnitt som kommer senare – ett annat avsnitt jag verkligen gillar, The Zeppo. Det ser jag fram emot.
 
Last edited:

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
Dec 28, 2002
Messages
29,572
Location
Nynäshamn
OMIGOD-OMIGOD-OMIGOD!

Jag har sett S03E09 – The Wish.

Det här är ännu ett riktigt bra avsnitt – och klassiskt! Och på många sätt viktigt för framtiden. Trots att det nästan nollställer allt dom hände i det, i slutet.

Så. Cordelia är sur. Begripligt. Hennes gamla kompis Harmony mobbar henne. Hon hatar Scooby-gänget. Allt är skit. Men hon har en ny kompis, Anya, nyinflyttad. Och så gör hon en önskan – att Buffy aldrig kommit till Sunnydale. Vips! Det visar sig att Anya är en hämnddemon vid namn Anyanka, och nu är Cordy i en alternativ verklighet. Först tror hon att allt är bra, men snart framkommer det att Mästaren från S01 lever och tog sig ut ur sitt fängelse och nu styr stan. Att alla medborgare är skitskrajja för vampyrer. Var är borgmästarn? Ingen vet. Det är inte så viktigt. VIktigt är att utan Buffy är Sunnydale ingen trevlig plats. Dessutom är Xander och Willow vampyrer, och Angel tillfångatagen, och så tänker mästaren öppna en fabrik där folks blod sugs ut på löpande band.

Det finns en grupp plucky white hats dock – Giles, Oz, Larry och… nån tjej mer, vars namn jag glömt. Nancy? De räddar Cordy undan Xander och Willow, och Cordy lyckas häva ur sig något osammanhängande om Buffy, att Giles är en watcher, och nånting nånting önskning, innan Xander och Willow tar sig in i biblioteket och dödar henne.

Buffy kommer till Sunnydale, Giles lyckas researcha sig till Anyanka. Buffy går iväg och slåss mot Mästaren eftersom hon inte är så brydd om det här med hämnddemoner och sånt. Det blir strid på Mästarens fabrik där typ alla dör. Under tiden krossar Giles Anyas kraftcenter, och allt återgår till det normala.

Kontinuitet:
  • Anyanka! Det här är första gången Emma Caulfield är med, första gången vi får träffa Anya. Och hon blir ju en rätt big deal framöver – och det är i det här avsnittet hon blir av med sina krafter och förvandlas till en helt vanlig tonårstjej. Jag älskar verkligen Anya som karaktär. Jag ser fram emot att se mer.
  • Bored now! Det här är också första gången vi ser Dark Willow. Och det är ju också en figur som på olika sätt kommer att återkomma. Och den grejen börjar också i det här avsnittet.
Så det här avsnittet är som sagt ganska nice. Dels får vi återse The Master, vilket ju var ett tag sedan. Snygg throwback! Och så Anya och Dark Willow; framtida fantastiska delar av buffyverse. Så det är liksom ett knutpunktsavsnitt; det är trevligt i sig men framför allt är det ett avsnitt som knyter ihop gammalt med nytt, och som kommer att påverka serien framåt.

Jag tycker om det mycket. Inte lika mycket som Lover's Walk, men ändå.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
Dec 28, 2002
Messages
29,572
Location
Nynäshamn
Alright, det var väl dags, då. S03E10 – Amends.

Det här är ett ganska tråkigt avsnitt. Kanske är det för att jag fick sådan avsmak för skurken i det efter att ha sett seriens sista säsong, men jag tycker helt enkelt att "the first evil" är en helt fantastiskt trist och enkelspårig skurk. Jag gillar ju skurkar som är lite… dimensionella, liksom. Inte bara "eeeeeviiiilllll" och det är ganska precis vad TFE är. Jag menar, även folk som The Master har ju någonstans motivationer. Och karaktärer.

The First är liksom bara okroppslig plot-contrivance.

Så. The First Evil, som namnet antyder den första ondskan som skapades, är en okroppslig varelse som nu plågar Angel med visioner från hans förflutna. Det visar sig att den gör det för att han ska ha sex med Buffy, bli ond igen och sen döda henne. Låter som en rätt vek plan, men nån ursäkt skulle de väl ha för lite flashbackscener antar jag. I alla fall, genom sin connection med Angel delar Buffy en del av hans drömmar, och genom det lyckas Giles och Buffy och gänget till slut spåra upp de "harbingers" – kultister med inristade symboler istället för ögon – som agerar ankare åt The First. Problem löst, typ. Angel har dock redan drivits till självmord och står och väntar på solen. Buffy pratar med honom, sen kommer ett plötsligt magiskt snöväder som vad jag vet aldrig förklaras, och så är solen i moln hela dagen. Så nu verkar det som att Angel och Buffy är ett par igen.

Under tiden blir Oz och Willow ett par igen. Faith bjuds in till julmiddag hemma hos familjen Summers.

Kontinuitet:
  • Oz och Willow blir ett par igen.
  • Buffy och Angel blir ett par igen.
  • The First Evil, en av Buffyversats mest tröttsamma fiender och anledningen till att jag inte ser fram emot sista säsongen, introduceras.
Men… ja. Det här är inte ett "klassiskt" avsnitt eller ett jag ens tycker funkar speciellt bra. Jag fattar vilken funktion det är tänkt att fylla, men det blir helt enkelt inte bra. Plus att "julmiraklet" på slutet känns forcerat.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
Dec 28, 2002
Messages
29,572
Location
Nynäshamn
Nu har jag sett S03E11 – Gingerbread.

Det här är ett ganska bra avsnitt, men jobbigt att titta på. Joss Whedon Jane Espenson är mycket, men "subtil" kan man inte riktigt anklaga honom henne för att vara. Buffys mamma hittar två döda barn med en ockult symbol i handflatan, och det leder till en (bokstavlig) häxjakt. Folket i Sunnydale blir en bokbrännande mobb, Amy flyr undan häxbränning genom att förvandla sig till en råtta och sedan lyckas Giles få demonen som låtsades vara de två barnen (Hans och Greta) att kasta sin förklädnad genom en besvärjelse på tyska. Och sen dödar Buffy demonen.

Det här är inte den mest subtila analogin för moralpanik jag sett, men den är väldigt Buffyesk; jag associerar hela tiden till både D&D-paniken och till videovåldsdebatten och till alla andra varianter av "vuxna får panik över ungdomskultur". Och det är väldigt välgjort – de vuxna är verkligen dumma i huvudet, deras önskan att vara till nytta och skydda sina barn slår ordentligt bakut och det dröjer ganska länge innan det slår över i "mind-controlled cultists"-läge och inte längre går att köpa som vanliga dumma vuxna. The cringe is real, och likaså frustrationen. Det är lite därför det här avsnittet är så svårt för mig att titta på; jag får ångest av att se ungdomarnas misslyckade försök att resonera och förklara sig, och de vuxnas nedlåtande ton. Jag hoppas verkligen att jag inte blivit en sådan vuxen ännu, och att jag slipper bli det. Herregud.

Men i alla fall: Vi får se borgmästaren en kort stund och det är alltid roligt (han håller tal, och sedan fokuserar kameran på honom när Joyce nämner "supernatural evils" i sitt tal, ohoho). Joyce och Giles träffas, tydligen för första gången ansikte mot ansikte sedan… you know… och the awkwardness mellan dem är påtaglig och underhållande.

Jag gillar problemlösningen, också; när Buffy inser att man faktiskt inte vet något om barnen – inte deras föräldrar, inte deras namn, ingenting. Sedan är det – som vi kan se på världsläget 2020 – inte alls så att det är så enkelt att stoppa rörelser som bygger sin retorik på känslomässighet, okunskap och rädsla. Det är egentligen inte alls så lätt som att vara källkritisk och sedan påtala att kejsaren är naken. För det är ju vad avsnittets lösning symboliserar – Giles och gänget räknar ut vad som är sant och falskt via källkritik, och drar sedan ner de metaforiska byxorna på demonen. När den väl är avslöjad som lögnare så flyr alla från den, lyssnar inte på den och väljer den absolut inte till president.

Men ja. Nej. Så funkar det inte. Det är en fin liberal utopisk dröm och jag önskar att jag kunde tro på den. Tills vidare är det mest en trevlig dagdröm, något jag kan låtsas tro på tills eftertexterna rullar.

Kontinuitet:
  • Nä, alla typ bara… glömmer att något hänt. Selektivt.
  • Okej, Amy förvandlar sig till en råtta. Hon kommer att fortsätta vara en råtta länge.
  • Kan man räkna det här med att Giles och Joyce träffas igen? Kanske.
En annan grej jag gillar är att Cordelia fortfarande avskyr Scoobies, men att hon ändå nånstans mycket väl inser att det är dom man springer till när skiten träffar fläkten.

Xanders självupptagenhet är… lite jobbig i det här avsnittet. Inte lika kul som den antagligen är tänkt att vara.

Iallafall. Ett helt okej avsnitt. Klockrent koncept, men framför allt 2020 känns delar av dess handling och budskap lite för close to home.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
Dec 28, 2002
Messages
29,572
Location
Nynäshamn
S03E12 – Helpless.

Det här är ett helt okej avsnitt, men dess funktion i serien är viktigare och bättre än dess faktiska handling. Giles och watcher's council förgiftar Buffy så att hon inte längre har sina slayerkrafter. Vampyren de tänkt att hon skulle slåss mot i sitt försvagade tillstånd bryter sig såklart loss. Buffy lurar vampyren att dricka vigvatten och så dör den. Giles får sparken eftersom han berättade för Buffy vad som hände – men först efter att hon mått piss ganska länge utan att veta varför.

Buffy-serien är som bäst, tycker jag, när den lyckas med att få med både mytologi, karaktärsutveckling och något slags koppling till verkliga livet och en tonårings bekymmer. Det här avsnittet känns lite tunt på den senare delen. Eller ja, man kan väl krysta in nån grej om att inte lita på vuxna fadersfigurer, att växa upp kontra vara kvar i något slags ungdomligt/barnsligt tillstånd där allt är möjligt. Antar jag.

Men det viktigaste är dock att vi får vår första riktiga inblick i watcher's council. De figurerade ju tidigare i avsnittet med Faiths falska watcher, där de tydligen inte tyckt att det varit så viktigt att informera Giles om ganska viktiga saker. Här är de mer aktivt jävliga. En traditionstyngd, patriarkal organisation vars traditioner tycks fokuserade på att kontrollera slayern – gee, jag undrar vad de kan vara en analogi för. Patriarkatet, kanske? Joss har inte gjort någon hemlighet av att han sett Buffy som ett slags feministiskt manifest och även om hans lite mer gammeldagsa feminism inte alltid passar mig och även om han som person visat sig vara ett jävla rövhål mot kvinnor så är just den här grejen något jag verkligen gillar.

Jag minns inte om jag funderade över det första gången jag såg serien, men nu när jag ser det här avsnittet tänker jag definitivt: "Men vilken funktion fyller de egentligen? Vad bidrar de med? De verkar ju inte ga någon materiell hjälp, bara undantagsvis kan de bidra med kunskap och då generellt för sent. Vad motiverar deras existens? Varför behöver slayern dem?" Det enda jag kan tänka mig är väl att de tränar watchers, men det är ju knappast allt de gör. Och för att göra det behöver de knappast försöka mörda tonårstjejer.

Det finns vad jag förstått en del teorier bland fans om att en av funktionerna med det här "provet" är att yngre slayers är mer lättkontrollerade. Det sägs att slayers "dör unga" – i hur hög grad beror det på att the council helt enkelt hittar ursäkter att häva ihjäl dem, så att en ny yngre och mer lättkontrollerad slayer skapas?

Nästan som att det kan ses som en analogi för arbetsmarknaden. Unga anställda är lättare att kontrollera…

Sidenote: Cordelia är skitbra i det här avsnittet. Hon är sitt vanliga jag i varje scen, men så snart hon ser att Buffy hotas av något liksom på riktigt så ställer hon direkt upp för sin medsyster. Nästan som att hon får vara en analogi för systerskap och samarbete mot patriarkala strukturer.

…vet ni vad, det där med att avsnittet "inte knyter an till verkliga problem"? Glöm att jag skrev nå't.

Kontinuitet:
  • Watcher's council introduceras ordentligt, och förkroppsligas i Quentin Travers.
  • Giles får kicken.

Ju mer jag tänker på det här avsnittet desto mer gillar jag det. Men jag gillar det fortfarande mer för dess funktion och symboler än för dess faktiska genomförande och story.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
Dec 28, 2002
Messages
29,572
Location
Nynäshamn
Lover's Walk är ett av mina favoritavsnitt den här säsongen. Ett annat är S03E13 – The Zeppo. Det är samma författare – tyvärr verkar de här två vara de enda avsnitt han skrev till Buffy. Båda avsnitten har en skön balans mellan det absurda, roliga och det övernaturliga även om Zeppo kanske har en viss övervikt mot det skojjiga.

Avsnittet har två parallellhandlingar – en där ännu en apokalyps är på väg, med en kult av onda häxmonster som försöker öppna Sunnydales hellmouth, och en där Xander åker runt i en rosa bil och har en identitetskris.

Avsnittet är nära 100% fokuserat på den senare – och det är ett genidrag. Jag älskar verkligen att apokalyps-storylinen reduceras till en handfull vignetter, där Xander typ stormar in och avbryter något super-duperseriöst och sedan sticker därifrån igen. Det är helt enkelt inte intressant att se buffy och gänget besegra ännu en apokalyps. Eller, det är åtminstone inte lika intressant som Xanders identitetskris.

Så. Xander är vid det här laget den ende i Schoobygänget som inte har en "grej". Han är ingen slayer, häxa, watcher, vampyr eller varulv. Den enda andra scoobien som var en vanlig ospeciell människa är Cordelia, och hon är ju inte med längre. Så… vad tillför han egentligen? Förutom lite humor, och att hämta munkar? Det hjälper inte att Cordelia pressar honom på exakt den punkten också, till synes mest för att jävlas. Och fair enough, han förtjänar inte mycket snällhet från hennes håll.

Men – Xander skaffar en bil. Det är den han är – bil-snubben. Han stöter på en tjej som är super-bilintresserad, vilket å ena sidan gör att det sitter en tjej i hans bil men å andra sidan vill hon bara prata bilar – och Xander är ju egentligen inte alls bil-snubben, han är bara snubben. Sen blir han ingrötad med ett kriminellt gäng bröligt manliga zombies som åker runt och vill skaffa öl och tårta. "Tårta" visar sig vara en bomb, som de placerar under skolan och som Xander måste desarmera. Åh, och han ligger med Faith en vända där nånstans i mitten också. En händelserik kväll.

Där någonstans, där han står i rummet med den tickande klockan och försöker chicken race:a ledarzombien till att desarmera bomben, visar det sig vem Xander är – han är, i grunden och när det gäller, modig och osjälvisk. Och ibland räcker det ganska bra. Bomben desarmeras, zombierna besegras, och Xander får självförtroende nog att inte vara så desperat efter att uppfattas som "cool" hela tiden. Vilket såklart är ett element i att uppfattas som just "cool". Avsnittet avslutas med att scoobies sitter och dramatiskt pratar om det fruktansvärda de varit med om… Men det viktiga är att Xander går för att hämta fika, och Cordelia jäklas med honom – och han bara ler och går vidare, för han har inget att bevisa.

Så. Det här är ett roligt avsnitt som showcase:ar Xander och låter honom växa som karaktär en del, och som gör en del intressanta dramaturgiska grejer genom bi-storyn om apokalypsen. Jag tycker om det väldigt mycket.

Kontinuitet:
  • Ööööööööh…
Jag tror inte att speciellt mycket är helt nytt i det här avsnittet, som återkommer senare. Och inget förändras egentligen, utom Xander litegrann på insidan. Om nån kommer på nåt, säg till.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
Dec 28, 2002
Messages
29,572
Location
Nynäshamn
Nu har jag sett S03E14 – Bad Girls.

Det är ett rätt händelserikt avsnitt.

Buffy får en ny watcher, Wesley Wyndham-Pryce. En del buffy-fans gillar honom inte för att de tycker att han är "som Giles fast värre", inte tillräckligt mycket av en egen karaktär, etc. Det är som att de tänker sig att det liksom finns en skala av "stuffy englishman" och att Wesley helt enkelt är längre ut på den än Giles.

Men jag tycker nog inte det. Wesley är en helt annan sorts strikt engelsman. Giles var till en början strikt och en smula frustrerad över Buffys attityd, men han var alltid praktiskt lagd. Wesley är renodlad teoretiker – han har mycket kunskap i huvudet, men han har väldigt lite praktisk erfarenhet och ganska lite respekt för de som har sådan. När kartan och terrängen int stämmer överens är hans första instinkt att det måste vara fel på terrängen. I praktiken är han feg och intellektuell och har kontrollbehov, och klär det i en yta av låtsad auktoritet. Han fyller en ganska tydlig funktion här – att få oss att ifrågasätta vilken auktoritet rådet egentligen har. Buffy måste göra som han säger? Says who?

Det här avsnittet introducerar honom på ett väldigt smart sätt också. Buffy och Giles med enad front mot nykomlingen, och det framgår med all önskvärd tydlighet vilken tönt han är – men samtidigt får han också vara nyttig. Inte helt värdelös. Bara ingen praktiker. Det är ändå rätt sympatiskt, tycker jag, och relativt nyanserat.

Sedan har vi hela grejen med att Faith är den dåliga influensen på Buffy vi hela tiden fattade att hon introducerats för att vara. Impulsiv och utan fungerande mekanismer för att hantera konsekvenser. Och det är en ganska skön tillvaro – inte bry sig, bara köra på. Åtminstone på ytan. I avsnittet har Willow just fått en massa acceptansprev från olika universitet och gänget tänker på framtiden. Ett sätt att slippa tänka på framtiden är Faiths väg. Skippa allt vuxenansvar och bara fortsätt, å fortsätt, å va rebell. Men det sättet att fungera har sina baksidor – man måste vara ganska ordentligt oempatisk och helt skita i både konsekvenser och andra människor. Och det är inte en speciellt framkomlig väg, inte långsiktigt. Och det är, antar jag, ett av säsong tres stora teman.

Willow och Xander fungerar här som Buffys kontakt med den verkliga världen, med den normala mänskligheten, med civilisationen, gemenskapen, samhället. Faith är lockelsen till det andra – den rebelliska friheten, skit i allt.

I det här avsnittet dras det hela lite till sin spets när Faith råkar mörda Allan, borgmästarens assistent. När hon är ensam får vi se att hon egentligen är skakad hon också, men utåt visar hon det inte – hon skakar av sig det. Five-by-five. Hon dumpar och gömmer kroppen, och så är problemet "borta". Givetvis blir det inte riktigt så enkelt, vilket resten av säsongen visar. Men hon skjuter det framför sig, och vägrar släppa in Buffy, vägrar släppa den hårda masken av att inte bry sig. Det är lättare om man inte tänker så mycket.

Buffy å sin sida väljer bort Faiths väg här, efter att ha sett vart den leder.

Sedan har vi ju hela storyn med Balthazar. Det som händer samtidigt som det ovanstående är alltså att den tjocka demonen Balthazar, som är en av mina favoritdemoner of all time, försöker använda sin vampyrkult "Eliminati" (herregud, namnet…) för att få tag på en amulett som ska återställa honom till hans forna styrka. I slutänden blir han stekt av Buffy, som kör ner en elkabel i hans flottbad.



Hur som helst är det intressantaste med historien om Balthazar det som inte sägs rakt ut. Borgmästaren håller under avsnittet på med en massa mumbo-jumbo, en ritual som tydligen gör honom odödlig i 100 dagar och detta är det sista steget innan hans "ascension". Detta tror jag är första gången vi hör om den, för övrigt. Men, Balthazar säger vid ett tillfälle att det var "över 100 år sedan" hans fiende försvagade honom. Och så skickar han en av sina Eliminati för att mörda borgmästaren. Och när han stekts till slut, Balthazar alltså, så är hans sista ord att "när han uppstiger så kommer ni att önska att jag dödat er alla". Så… Balthazar försvagades av borgmästaren för över 100 år sedan. Borgmästaren är på kraftnivån "kan spöa ner demoner i skoskaften så hårt att de på 100 år inte lyckas återvända".

Nu börjar de 100 dagarna till borgmästarens ascension. Jag ser fram emot det.

"Don't you just miss the mayor, who just wanted to become a big snake" – Xander

Kontinuitet:
  • Faith mördar Allan
  • Borgmästaren blir odödlig och avslöjar att han ska ha en Ascension
  • Wesley Wyndham-Pryce introduceras
Det här är ett viktigt avsnitt. Jag tycker delar av det är jobbigt för jag tycker det är jobbigt att se när folk gör dumma misstag – och Buffy gör en del såna och är stundtals lite pinsam i det här avsnittet. Men det är ett BRA avsnitt, och det etablerar viktiga grejer. Likt de flesta riktigt bra Buffyavsnitt har det allt – schysst monster-of-the-week, stark koppling till metaplott, bra tonårsdrama-metafor. Det är lite lite av schoobiesarna, men det är typ allt jag kommer på som är negativt.
 
Top