Kapitel V
Ur Heram Iskars krönika:
Denna del av krönikan följer fyra av rikets osannolika försvarare: Arnseld Skymröst, alvsmeden med hammare och mod, vars tystnad bär tyngden av många smedjor och förlorade vänner; Jorund Gråskägg, vargfolkets jägare, vars steg är lika tysta som snöns fall och vars trogna varg aldrig sviker; Tärje "Dans", den okuvlige halvlingen, vars mod vida överstiger hans kroppsliga mått; samt Brianna, sköldjungfrun välsignad av Villisa, vars tro är lika orubblig som isens hjärta.
Vi återvänder till en liten grotta där två svartalfvakter nyss fallit. Efter en kort vila, beslutade gruppen att återvända till mottagningssalen för att utforska de återstående gångarna där. Arnseld smög först, släckte sin fackla och lyssnade. Han överhörde ett dämpat samtal mellan en stor orch och en alvkvinna – förmodligen hövding Zrak och den mystiska Chalyx, hon som nämnts i viskningar och varningar. Vad de diskuterade förblev dolt för hans öron, men synen av en orch och en alv i samtal väckte både oro och nyfikenhet. Gruppen drog sig därifrån utan att väcka uppmärksamhet, som skuggor bland skuggor.
I stället tog de sig mot glaciärens norra utgång. En lång, uppåtgående tunnel, glashal av frost, ledde till en stentrappa och en förseglad stenlucka. Genom list och språkets makt lyckades Brianna, med sin kunskap i svartalfiska, lura en ensam svartalfvakt att öppna luckan. Jorund, snabb som vinden, fällde honom med ett välriktat skott, och kroppen försvann ned i mörkret likt ett minne man önskar glömma.
De fann sig nu ovan jord, vid ruinerna av Isporten, en uråldrig fästning från Det Gamla Imperiet, delvis begravd i isens kalla grepp. Mörk historia låg tung över platsen. Enligt kartan låg Frosthåll på Ormklippan längre norrut, men en best, bunden till Friss – den Yttersta Nordens gud – vaktade dess port. Hjältarna behövde finna häxan Ingrid, vars kunskap om platsen kunde leda dem genom det annars ogenomträngliga försvaret.
De slog läger i en intakt källare i Isportens ruiner. Där, i skydd från stormens vinande vindar, fann de ett mystiskt granitblock täckt av kejserliga symboler – runor så gamla att endast historiens skuggor kunde minnas deras fulla betydelse. Trots nyfikenheten valde de först vila. Försök att jaga föda misslyckades; Nordlandet är inte givmilt. När vilan var över riktades uppmärksamheten mot blocket. Genom förenade krafter flyttade de undan stenen, och en mörk trappa ned i djupet avslöjades.
Där fann de en krypta, tyst och kall. Tre skelett i rostig rustning låg vid foten av trappan, stilla i döden men ändå varnade de om fara. Gruppen var försiktig och avlägsnade deras huvuden för att förhindra en eventuell återkomst. I en sidokammare låg ett skelett i sönderruttnade praktkåpor. Ovanför trappan syntes symbolen av ett öga, hugget i sten – ett varsel om vaksamhet, eller kanske en uråldrig förbannelse. Allt pekade på en plats av stor och farlig makt.
Den tunga stendörren, täckt av hotfulla symboler, kunde öppnas med ett snidat märke funnet tidigare. Med ett dovt dån sjönk dörren ner i golvet och blottade den inre kryptan: en T-formad sal med en sarkofag på en upphöjd plattform, omgiven av tolv onyxstatyer av kejserliga krigare. När de steg in vaknade något. Ur skuggorna växte ett väsen fram, en demon från det Yttre Mörkret, Väktaren – ett eko från en förlorad värld, en varelse som borde varit glömd.
Jorund och Arnseld greps av fruktan, deras viljor darrade inför dess gestalt. Brianna stod kvar, oförskräckt, med skölden höjd och blicken klar. Tärje, alltid först i stormen, avfyrade sina pilar. Arnseld försökte stänga dörren för att hindra varelsen, men vred fel och utlöste en fälla – en blixt slog ner från det stenögat ovan, kastade honom till marken men skonade hans liv. Striden rasade. Jorund samlade sitt mod och skickade en pil rakt genom Väktarens fjällpansar. Brianna slet sig loss från de slingrande tentaklerna, och Tärje, med ett sista kraftprov, avslutade varelsen med en pil som skar genom dess mörka själ.
I sarkofagen fann de kvarlevor av en kejserlig adelsman. En silverkrona låg vilande mot pannbenet och ett utsökt svärd låg i den dödes grepp – fortfarande skimrande av gammal magi. Tärje satte kronan på sitt huvud i skämtsam triumf, medan Brianna vördnadsfullt tog upp svärdet. De flådde demonen på dess pansarfjäll – hårt som sten och svart som natten – och förberedde sig för att en dag smida skydd av det. Därefter begav de sig åter ut på glaciären, med Örnbergen i sikte.
På vägen undvek de misstänkta jägare vars siluetter kunde skönjas i fjärran. Brianna misstänkte att de tillhörde de fruktade kannibalstammarna från Nordlandets bortglömda dalar. Natten föll, men de fortsatte framåt, ledda av norrskenets dansande sken över snön. Vid gryningen nådde de Örnbergens förberg, med en hotande storm i hälarna – ett dånande vittnenskap om världens obarmhärtiga krafter.
I klipplandskapet fann de till slut en stig som ledde till en glänta, och vidare till en grottöppning upplyst av lampor.
Framför dem låg en tunnelingång, även den upplyst, och de visste att vägen in i Frosthåll nu låg öppen – men att de ännu bara skymtat början på det verkliga mörkret.
De steg in – och där, i denna punkt mellan skuggor och sanning, mellan ljusets sista flämtande låga och det dolda mörkrets käftar, avslutades dagens skildring.
Så för jag än en gång vidare denna berättelse, som vittne till de modigas färd genom Nordens hjärta. –
Heram Iskar
