Kapitel IV
Ur Heram Iskars krönika:
Efter striden med grottrollet och den korta vila som följde, tog våra hjältar åter upp sitt sökande genom isens inre. De som denna gång förde kampen vidare var Arnseld Skymröst – den muskulöse alvsmeden, Jorund Gråskägg – vargfolkets jägare, Olov Bomann – den tatuerade människomentalisten, och Tärje "Dans" Skölddansaren – halvlingen med mod i blicken. Vid deras sida gick Brianna, Sköldjungfrun av Villisa.
Tärje utforskade först en outforskad gång och fann en sovsal med plats för ett tjugotal svartalfer samt ett anslutande kök där svartalfkvinnor och deras avkommor förberedde måltider. Då de inte utgjorde ett omedelbart hot, valde Tärje att dra sig tillbaka.
Gruppen samlades och begav sig till hissplattformen. Brianna och Tärje hissades först upp, men möttes genast av ett bakhåll från två svartalfer. Briannas sköld skyddade dem, och Tärje kastade sig genast in i striden. Under tiden hissades Olov och Jorunds varg upp, medan Jorund själv tillfälligt stannade kvar. Arnselds händer, hala av svett, hindrade honom från att hissa mer, och Jorund tog saken i egna händer.
Tärje dräpte den första svartalfen, och Brianna fällde den andra efter att Tärje försökt avväpna honom utan framgång. Gruppen återförenades till slut på övre nivån. Arnseld försökte klättra upp men lyckades inte – det blev till sist Jorund som drog upp honom med rep.
De valde den sydvästra gången och fann snart en tempelsal. Där stod en orch i kåpa framför en staty av den sexarmade ormguden Yggs. Gruppen misstänkte att detta var shamanen Golbak och stormade fram. En välriktad pil från Jorund träffade målet, Olov grep shamanens käftar med sin stenhudsförstärkta näve, och Tärje avväpnade honom. Arnseld slog honom medvetslös med sin yxas skaft. Dock krävdes en dos läkedryck för att väcka honom till sans.
Förhöret, lett av Brianna, avslöjade att detta inte var Golbak utan endast en lärjunge. Han tillbad Yggs men vägrade avslöja Golbaks tillhåll. På order från gruppen avrättades han av Jorunds varg.
När statyn vältes i vrede, avslöjades en gömd passage. Där fann de Golbak själv, mitt i en ritual som åkallade skelettkrigare från ben, vapen och rustningar. Strid utbröt. I kaoset trängde Tärje fram och slog shamanen medvetslös, varpå skeletten föll samman. Brianna genomsökte honom och fann en karta till Frosthåll – den plats där halsbandet Brinsoror sägs vila.
Uppdraget verkade vara på väg mot sitt mål. De såg ingen anledning att förhöra Golbak och lät vargen göra slut på honom.
De fortsatte västerut genom en besvärjelsegrotta där ett pentagram och rökelsekärl vittnade om gamla ritualer. Söderut öppnade sig ett schakt där de såg ut över Nordlandet under norrskenets dans. Men vilan blev kort, och färden fortsatte norrut.
Efter en sväng mot nordväst fann de en mottagningssal – utsmyckad med vapen, sköldar, snöleopardskinn och silverserviser. Gruppen tog det av värde men dröjde inte. De ville vara långt borta innan den svartalfpatrull som sökte dem återvände.
Längre fram, bakom nästa krök, såg de ljus från en sal. Tärje, driven av den mentala pressen, rusade in och överrumplade två svartalfer i färd med att spela spel. Den ena föll för hans yxa. Den andre försökte fly men omringades av de övriga, och Tärje fällde honom med ett kraftigt hugg.
Där, i tystnaden efter striden, hämtade hjältarna andan – ovetande om vilka prövningar Frosthåll ännu ruvar på.
Så för jag vidare denna berättelse, såsom den anförtrotts mig, Heram Iskar – krönikör i kungens tjänst.
