Krönikan av Arkania (Drakar och Demoner)

Chorpa

Veteran
Joined
18 Apr 2017
Messages
28
Mitt namn är Heram Iskar, Rikskrönikör i Pendrions tjänst och Väktare av Rikets Minne. I över fyra decennier har jag vandrat i skuggorna av kungars hov och heliga tempel, skrivit med bläck där andra blött med svärd, och bevarat ord där andra bara lämnat aska.

Jag var närvarande när kung Hengar den Rättvise tog tronen, och jag stod tyst i hörnet när hans son lät rusta till krig. Jag har läst skrifter äldre än riket självt, och bevittnat hur även det starkaste sigill kan krackelera när makten darrar.

Det är inte min lott att döma, men att minnas. Inte att styra, men att föra vidare. Ty vad är ett rike utan sin berättelse? Vad är en hjälte utan någon som för hans namn till framtiden?

Så lyssna nu, ni som söker förstå. Ty vad jag nedtecknar här – är inte bara en krönika. Det är röstens försvar mot glömskan. Det är vår sanning, huggen i ordens sten.

- Heram Iskar, Rikskrönikör i Pendrions tjänst och Väktare av Rikets Minne
 

Kapitel I​

Efter år av tystnad från Vargarnas Skog och dess norra handelsstation kom så nyheten om den kolonn av svart rök som skulle förändra flera liv. Bland de resande på Viktor Slösarens vinterkaravan fann sig fyra ovanliga följeslagare samman: Aerion Vindviskare, en alvisk magiker med uråldrig visdom; Arnseld Skymröst, alvsmeden med stridsyxa i hand; Jorund Gråskägg, vargfolkets jägare och vildmarksvandrare; och Tärje "Dans" Skölddansaren, en modig och munter halvling med mer mod än längd.

När röken syntes vid horisonten, bortom den frusna skogen, valde dessa fyra att söka svar där andra stannade. Väl framme fann de handelsstationen skövlad, invånarna brutalt mördade och byggnader i lågor. Utan ledtrådar om angriparna följde de spåren som ledde norrut.

Vägen var kall och förrädisk. I snön fann de ett övergivet svartalfslik, rensat på allt av värde. När natten föll slog de läger, och trots värmen från Aerions magi, höll varken mark eller sinne full ro. En björn, dragen till elden, angrep dem. Arnseld fällde besten med ett väldigt hugg, till Jorunds sorg – då han önskat vinna dess tillit i stället för dess liv.

Morgonen därpå förde dem till en monolit, en varning från det gamla imperiet om vad som väntade norr om glaciärens rand – Frosthåll.

Vid glaciärens kant, där isens väggar tornar mot himlen, hördes ljud av strid. Hjältarna fann en kvinna och en skadad man trängda mot en vägg av is, jagade av en svartalf och hans vargar. Med pil och stål kastade sig hjältarna in i striden. Kvinnan visade sig vara en mäktig krigare, och tillsammans besegrade de angriparna. Vargmästaren flydde in i grottan medan en av vargarna skonades av Jorund, som vann dess tillit.

Så slutar denna del av krönikan – med blod i snön, eld i blicken och en ny allierad räddad från vargarnas käftar. Men vem är denna krigarkvinna? Det skall avslöjas i nästa del av denna berättelse, så som jag – Heram Iskar – i trofasthet och tålmodigt nit nedtecknat till framtida släkten.
 

Kapitel II​

Ur Heram Iskars krönika:

Efter den blodiga sammandrabbningen i dalens djup, där krigarprästinnan Brianna undsattes och hennes kamrat Alfred föll, hann våra hjältar knappt hämta andan innan mörkret åter rörde sig. Svartalfen som flytt in i Draksvansglaciärens inre återvände – med förstärkning.

Fyra spejare och fem hungriga vargar kastade sig in i strid med våra tappra försvarare vid glaciärens fot. Där, bland is och barrskog, stod åter Aerion Vindviskare, alvisk elementalist, Arnseld Skymröst, smeden med yxa i hand, Jorund Gråskägg, vargfolkets vilda öga, Olov Bomann, mentalisten med den klara blicken, Tärje "Dans" Skölddansaren, halvlingens mod i hjärtat, och Varghamn Gråpälse, animisten med rötter i naturen. Vid deras sida stred Brianna, välsignad av Villisa Skjoldmön.

Striden blev lång och utdragen, men hjältarna höll stånd. Under stridens slutskede avväpnade Tärje två svartalfer. Den ena föll till marken, besegrad men levande. Den andra, redan försvarslös, avrättades skoningslöst av Brianna – ett blodigt utlopp för hennes sorg efter Alfreds död. Den handlingen gjorde ett djupt intryck på Tärje, och den aktning han tidigare hyste för henne förbleknade i tysthet. Den kvarvarande fången blev i stället föremål för förhör.

Genom Aerions kunskap i svartalfiska kunde samtalet börja. Under förhöret uppstod meningsskiljaktigheter. Arnseld och Jorund tog till våld, vilket väckte Briannas och Varghamns vrede. Men det var just Varghamns ståndaktiga heder som fick Brianna att till slut öppna sig. I denna stund klev Olov Bomann fram, vars lugna ord och empatiska väsen bröt isen som våldet inte kunde. Han erbjöd fången mat och ett löfte om nåd, mot att svartalfen talade sanning.

Den tillfångatagne, svulten och medtagen, veknade inför denna oväntade nåd. Med låg röst och ögon som flackade mellan hjältarna avslöjade han:

– Att klanen lever i glaciärens grottsystem och leds av hövdingen Zrak, en brutal tyrann.
– Att ett troll tjänar som hissförare mellan grottans nivåer.
– Att en mystisk alvkvinna vid namn Chalyx nyligen anlänt till Zrak.
– Att klanens shaman, Golbak, är den som bär nyckeln till den fruktade besvärjaren Matildas tillhåll.

Här berättade Brianna om sin och Alfreds heliga uppdrag, utsänt från Stromgars tempel i Frederiksgard. De var på jakt efter Matilda, dotter till frostjätten Berglmir – ett väsen från Det Yttersta Nordens hjärta. Denna Matilda hade stulit Brinsoror, ett heligt halsband skänkt av Villisa Skjoldmön. Artefakten sades kunna kontrollera dödligas sinnen. Brianna sökte Golbak, svartalfshamanen, som bar nyckeln till Matildas gömställe.

När svartalfen tillfrågades om Golbak bekräftade han att denne fanns i glaciärens grotta.

Här, vid denna kunskaps port, avslutades dagens händelser. Men vintervindarna viskade vidare, och glaciärens djup kallade än på svar. Och jag, Heram Iskar, vakar över dessa ord så att framtiden ej må glömma deras mod.
 

Kapitel III​

Ur Heram Iskars krönika:

Efter de tidigare striderna och de hemligheter som avslöjats i glaciärens skuggor, drog sig fyra hjältar undan för att återhämta sig. Arnseld Skymröst, den tyste alvsmeden; Tärje "Dans" Skölddansaren, den modige halvlingen; Jorund Gråskägg, vargfolkets tålmodige jägare; och Varghamn Gråpälse, den vise animisten med andarna som följeslagare. Med sig hade de den välsignade krigarprästinnan Brianna samt Jorunds trogna varg.

Skadade och trötta sökte de skydd i skogen söder om Draksvansglaciären. Natten var kall, men faran höll sig inte borta. En patrull om sexton svartalfer, ledda av två orcher – en enorm hane med en runristad tvåhandsyxa och en kvinnlig spejare – drog genom området. Men tack vare Arnselds och Briannas skicklighet i att maskera lägret, passerade patrullen utan att upptäcka dem.

När natten ännu höll världen i sitt grepp, och mörkret vilade tungt över glaciären, insåg hjältarna att detta var deras chans. Under skydd av skuggorna begav de sig in i glaciärens kalla innandöme.

De passerade flera grottor, bland annat ett övergivet varghägn, där tydliga spår vittnade om svartalfers närvaro. Genom att följa den nordöstra gången fann de till sist ett större grottrum – där en lyftanordning, byggd för att ta dem till glaciärens övre nivåer, väntade. Intill denna låg en annan kammare, där en massiv gestalt sov på en bädd av halm: ett grottroll, med vassa klor, dålig andedräkt och hunger i blicken.

En lång diskussion följde – skulle de väcka trollet och försöka förhandla? Mutor övervägdes, men faran låg tjock som dimma i rummet. De beslöt att försöka tala med besten.

Men grottrollet, grinigt och hungrigt efter en lång dvala, reagerade med vrede. Hans första anblick föll på Arnseld, vars alviska drag väckte den gamles hunger efter "spetsöra". Strid utbröt.

Trots dess styrka och förmåga att läka sina sår kämpade hjältarna tappert. Arnseld höll länge stånd men var nära att bli trollets byte. I sista stund kallade Varghamn på sina förfäders kraft och öppnade himlen genom grottans tak. En ljungeld slog ner med dånande kraft och dräpte besten på platsen.

När tystnaden åter lade sig i grottan, vakade Brianna, Jorund och Tärje över platsen. Varghamn helade Arnselds sår med varsam magi, innan han själv föll i kort vila – för att återhämta sig från den mentala ansträngning som kraften krävt.

Där, i skenet av trollets falnande eld, bland blod, andedräkt och sten, tog dagens prövningar slut. Och jag, Heram Iskar, bevarar denna natt i skrift, för att världen aldrig må glömma modet som krävs för att möta mörkrets varelser – och överleva.
 

Kapitel IV​

Ur Heram Iskars krönika:

Efter striden med grottrollet och den korta vila som följde, tog våra hjältar åter upp sitt sökande genom isens inre. De som denna gång förde kampen vidare var Arnseld Skymröst – den muskulöse alvsmeden, Jorund Gråskägg – vargfolkets jägare, Olov Bomann – den tatuerade människomentalisten, och Tärje "Dans" Skölddansaren – halvlingen med mod i blicken. Vid deras sida gick Brianna, Sköldjungfrun av Villisa.

Tärje utforskade först en outforskad gång och fann en sovsal med plats för ett tjugotal svartalfer samt ett anslutande kök där svartalfkvinnor och deras avkommor förberedde måltider. Då de inte utgjorde ett omedelbart hot, valde Tärje att dra sig tillbaka.

Gruppen samlades och begav sig till hissplattformen. Brianna och Tärje hissades först upp, men möttes genast av ett bakhåll från två svartalfer. Briannas sköld skyddade dem, och Tärje kastade sig genast in i striden. Under tiden hissades Olov och Jorunds varg upp, medan Jorund själv tillfälligt stannade kvar. Arnselds händer, hala av svett, hindrade honom från att hissa mer, och Jorund tog saken i egna händer.

Tärje dräpte den första svartalfen, och Brianna fällde den andra efter att Tärje försökt avväpna honom utan framgång. Gruppen återförenades till slut på övre nivån. Arnseld försökte klättra upp men lyckades inte – det blev till sist Jorund som drog upp honom med rep.

De valde den sydvästra gången och fann snart en tempelsal. Där stod en orch i kåpa framför en staty av den sexarmade ormguden Yggs. Gruppen misstänkte att detta var shamanen Golbak och stormade fram. En välriktad pil från Jorund träffade målet, Olov grep shamanens käftar med sin stenhudsförstärkta näve, och Tärje avväpnade honom. Arnseld slog honom medvetslös med sin yxas skaft. Dock krävdes en dos läkedryck för att väcka honom till sans.

Förhöret, lett av Brianna, avslöjade att detta inte var Golbak utan endast en lärjunge. Han tillbad Yggs men vägrade avslöja Golbaks tillhåll. På order från gruppen avrättades han av Jorunds varg.

När statyn vältes i vrede, avslöjades en gömd passage. Där fann de Golbak själv, mitt i en ritual som åkallade skelettkrigare från ben, vapen och rustningar. Strid utbröt. I kaoset trängde Tärje fram och slog shamanen medvetslös, varpå skeletten föll samman. Brianna genomsökte honom och fann en karta till Frosthåll – den plats där halsbandet Brinsoror sägs vila.

Uppdraget verkade vara på väg mot sitt mål. De såg ingen anledning att förhöra Golbak och lät vargen göra slut på honom.

De fortsatte västerut genom en besvärjelsegrotta där ett pentagram och rökelsekärl vittnade om gamla ritualer. Söderut öppnade sig ett schakt där de såg ut över Nordlandet under norrskenets dans. Men vilan blev kort, och färden fortsatte norrut.

Efter en sväng mot nordväst fann de en mottagningssal – utsmyckad med vapen, sköldar, snöleopardskinn och silverserviser. Gruppen tog det av värde men dröjde inte. De ville vara långt borta innan den svartalfpatrull som sökte dem återvände.

Längre fram, bakom nästa krök, såg de ljus från en sal. Tärje, driven av den mentala pressen, rusade in och överrumplade två svartalfer i färd med att spela spel. Den ena föll för hans yxa. Den andre försökte fly men omringades av de övriga, och Tärje fällde honom med ett kraftigt hugg.

Där, i tystnaden efter striden, hämtade hjältarna andan – ovetande om vilka prövningar Frosthåll ännu ruvar på.

Så för jag vidare denna berättelse, såsom den anförtrotts mig, Heram Iskar – krönikör i kungens tjänst.
 

Kapitel V​

Ur Heram Iskars krönika:

Denna del av krönikan följer fyra av rikets osannolika försvarare: Arnseld Skymröst, alvsmeden med hammare och mod, vars tystnad bär tyngden av många smedjor och förlorade vänner; Jorund Gråskägg, vargfolkets jägare, vars steg är lika tysta som snöns fall och vars trogna varg aldrig sviker; Tärje "Dans", den okuvlige halvlingen, vars mod vida överstiger hans kroppsliga mått; samt Brianna, sköldjungfrun välsignad av Villisa, vars tro är lika orubblig som isens hjärta.

Vi återvänder till en liten grotta där två svartalfvakter nyss fallit. Efter en kort vila, beslutade gruppen att återvända till mottagningssalen för att utforska de återstående gångarna där. Arnseld smög först, släckte sin fackla och lyssnade. Han överhörde ett dämpat samtal mellan en stor orch och en alvkvinna – förmodligen hövding Zrak och den mystiska Chalyx, hon som nämnts i viskningar och varningar. Vad de diskuterade förblev dolt för hans öron, men synen av en orch och en alv i samtal väckte både oro och nyfikenhet. Gruppen drog sig därifrån utan att väcka uppmärksamhet, som skuggor bland skuggor.

I stället tog de sig mot glaciärens norra utgång. En lång, uppåtgående tunnel, glashal av frost, ledde till en stentrappa och en förseglad stenlucka. Genom list och språkets makt lyckades Brianna, med sin kunskap i svartalfiska, lura en ensam svartalfvakt att öppna luckan. Jorund, snabb som vinden, fällde honom med ett välriktat skott, och kroppen försvann ned i mörkret likt ett minne man önskar glömma.

De fann sig nu ovan jord, vid ruinerna av Isporten, en uråldrig fästning från Det Gamla Imperiet, delvis begravd i isens kalla grepp. Mörk historia låg tung över platsen. Enligt kartan låg Frosthåll på Ormklippan längre norrut, men en best, bunden till Friss – den Yttersta Nordens gud – vaktade dess port. Hjältarna behövde finna häxan Ingrid, vars kunskap om platsen kunde leda dem genom det annars ogenomträngliga försvaret.

De slog läger i en intakt källare i Isportens ruiner. Där, i skydd från stormens vinande vindar, fann de ett mystiskt granitblock täckt av kejserliga symboler – runor så gamla att endast historiens skuggor kunde minnas deras fulla betydelse. Trots nyfikenheten valde de först vila. Försök att jaga föda misslyckades; Nordlandet är inte givmilt. När vilan var över riktades uppmärksamheten mot blocket. Genom förenade krafter flyttade de undan stenen, och en mörk trappa ned i djupet avslöjades.

Där fann de en krypta, tyst och kall. Tre skelett i rostig rustning låg vid foten av trappan, stilla i döden men ändå varnade de om fara. Gruppen var försiktig och avlägsnade deras huvuden för att förhindra en eventuell återkomst. I en sidokammare låg ett skelett i sönderruttnade praktkåpor. Ovanför trappan syntes symbolen av ett öga, hugget i sten – ett varsel om vaksamhet, eller kanske en uråldrig förbannelse. Allt pekade på en plats av stor och farlig makt.

Den tunga stendörren, täckt av hotfulla symboler, kunde öppnas med ett snidat märke funnet tidigare. Med ett dovt dån sjönk dörren ner i golvet och blottade den inre kryptan: en T-formad sal med en sarkofag på en upphöjd plattform, omgiven av tolv onyxstatyer av kejserliga krigare. När de steg in vaknade något. Ur skuggorna växte ett väsen fram, en demon från det Yttre Mörkret, Väktaren – ett eko från en förlorad värld, en varelse som borde varit glömd.

Jorund och Arnseld greps av fruktan, deras viljor darrade inför dess gestalt. Brianna stod kvar, oförskräckt, med skölden höjd och blicken klar. Tärje, alltid först i stormen, avfyrade sina pilar. Arnseld försökte stänga dörren för att hindra varelsen, men vred fel och utlöste en fälla – en blixt slog ner från det stenögat ovan, kastade honom till marken men skonade hans liv. Striden rasade. Jorund samlade sitt mod och skickade en pil rakt genom Väktarens fjällpansar. Brianna slet sig loss från de slingrande tentaklerna, och Tärje, med ett sista kraftprov, avslutade varelsen med en pil som skar genom dess mörka själ.

I sarkofagen fann de kvarlevor av en kejserlig adelsman. En silverkrona låg vilande mot pannbenet och ett utsökt svärd låg i den dödes grepp – fortfarande skimrande av gammal magi. Tärje satte kronan på sitt huvud i skämtsam triumf, medan Brianna vördnadsfullt tog upp svärdet. De flådde demonen på dess pansarfjäll – hårt som sten och svart som natten – och förberedde sig för att en dag smida skydd av det. Därefter begav de sig åter ut på glaciären, med Örnbergen i sikte.

På vägen undvek de misstänkta jägare vars siluetter kunde skönjas i fjärran. Brianna misstänkte att de tillhörde de fruktade kannibalstammarna från Nordlandets bortglömda dalar. Natten föll, men de fortsatte framåt, ledda av norrskenets dansande sken över snön. Vid gryningen nådde de Örnbergens förberg, med en hotande storm i hälarna – ett dånande vittnenskap om världens obarmhärtiga krafter.

I klipplandskapet fann de till slut en stig som ledde till en glänta, och vidare till en grottöppning upplyst av lampor.

Framför dem låg en tunnelingång, även den upplyst, och de visste att vägen in i Frosthåll nu låg öppen – men att de ännu bara skymtat början på det verkliga mörkret.

De steg in – och där, i denna punkt mellan skuggor och sanning, mellan ljusets sista flämtande låga och det dolda mörkrets käftar, avslutades dagens skildring.

Så för jag än en gång vidare denna berättelse, som vittne till de modigas färd genom Nordens hjärta. – Heram Iskar
 
Last edited:

Kapitel VI​

Ur Heram Iskars krönika:

Fyra hjältar, ledda av ödet genom Nordens kalla hjärta, tog steget in i häxan Ingrids grotta. Med dem färdades: Arnseld Skymröst, alvisk smed; Jorund Gråskägg, jägare av vargfolk; Tärje "Dans", modig halvling; Kalldan Rostmantel, mänsklig riddare – och därtill Brianna, sköldjungfru av Villisa, samt Jorunds trogna varg.

Grottan var dukad som för fest – mat och dryck på bord, men häxan själv syntes inte till. En efter en trädde de in, vaksamma men hungriga. Då uppenbarade sig Ingrid plötsligt bakom dem. Hon välkomnade dem och frågade vad som fört dem till henne. Brianna berättade om Brinsors stulna halsband och den förrädiska magikern Mathilda. Ingrid bekräftade ryktet, men avslöjade att en äldre ondska låg bakom – något uråldrigt och dolt.

Hon visade vägen till Frosthåll: via en gömd grotta under Stromgars staty, i isens djup. Efter vila i värmen gav de sig ut över glaciären. Framåt kväll anlände de till Stromgars port, där de fann ett läger vid statyn – fem snöresar, fyra stora vita vargar, tält och hundslädar. Efter överväganden föreslog Jorund en distraktion.

Med rustningen av, smög han sig mot sprickan nära lägret. Hans varg, placerad på motsatt sida, väntade på signal. Jorund klättrade ner i sprickan och sköt en eldpil som signal. Vargen ylade – och planens skicklighet visade sig. Snöresarna jagade vargen ut på isen.

Gruppen rusade fram till sprickan. Medan de klättrade ner, tog Tärje en släde lastad med fältransoner och sköt ner den i sprickan. Den kraschade mot Arnseld, Jorund och Brianna. Jorund slogs medvetslös, Arnseld skadades svårt. Brianna klarade sig lindrigare. Den sista läkedrycken räddade Jorunds liv. Kalldan skällde ut Tärje innan han själv klättrade ner.

Efter att ha räddat ransonerna fortsatte gruppen genom ett fruset grottsystem. De slog läger i en tom grotta, men utan eld blev natten kall. På morgonen fortsatte de, passerade en kollapsande isgrotta och nådde till sist en underjordisk sjö.

Vid sjön fann Tärje en flotte, dold under presenning. Den rymde tre. Tärje, Kalldan och Brianna korsade sjön först. På andra sidan såg de en stengrotta och två snöresar som vaktade. Under mörkrets skydd fällde de en med pilar; den andre flydde inåt.

De förföljde honom till en enorm cirkulär grotta – som en vertikal skorsten med spiraltrappa längs väggarna. Där stod resen vid en mässingsgong. Innan han hann slå, fällde Tärje och Brianna honom.

Kalldan och Brianna stannade kvar medan Tärje hämtade de andra. De eldade upp flotten och resarnas utrustning för att värma sig innan de fortsatte uppåt.

Där, i det svindlande djupet under Frosthålls isvalv, samlade de sina krafter för att fortsätta vidare mot det som väntade ovan – ovetande om vad nästa steg skulle kräva av dem. – Heram Iskar
 
Back
Top