Kan ett regelsystem väga tyngre än gruppen?

L

lokomotiv

Veteran
Joined
5 Jun 2003
Messages
67
Location
Karlskrona
Hej!

Många menar att gruppen är viktigare än systemet för att ett rollspel ska fungera.

Men finns det gränser för det påståendet?

Har du varit med om att
– ett regelsystem faktiskt lyfte en annars svag eller splittrad grupp?
– eller att ett dåligt system sänkte en i övrigt fungerande grupp?

Jag är ute efter konkreta erfarenheter från spelbordet, hypotetiska resonemang eller generella principer kan också diskuteras, men exemplifiera gärna. När, om någonsin, kan regler väga tyngre än gruppen i praktiken?

För diskussionens kvalitet:
undvik gärna personangrepp och onödigt konfrontativ ton. Om du har en motsatt uppfattning, börja exempelvis med “jag tror jag förstår hur du tänker” eller “kan du utveckla hur du menar?”

Ett exmpel från mig:

I en kampanj tilläts spelarna i princip fritt välja bland regler, splatbooks och tillägg. Avsikten var god – valfrihet och kreativitet – men utfallet blev att karaktärer på samma level hamnade på helt olika kraftnivåer. Skillnaderna var inte marginella utan strukturella: vissa karaktärer dominerade strid, problemlösning och resurshantering, medan andra konsekvent hamnade i bakgrunden.


Detta slog direkt mot spelglädjen, trots att gruppen i övrigt fungerade bra socialt. Pathfinder är i grunden ett relativt taktikbaserat spel, där balans och förutsägbarhet i utmaningar är en del av nöjet. När den interna balansen försvann uppstod istället frustration:
– utmaningar blev triviala för vissa och omöjliga för andra
– taktiska val tappade betydelse
– jämförelser mellan karaktärer blev oundvikliga

I det här fallet var det alltså inte gruppdynamiken som brast, utan regelramens oförmåga att bära den frihet vi gav den. Med striktare avgränsningar hade samma grupp sannolikt fått ut betydligt mer av spelet.

För mig blev detta ett tydligt exempel på att det finns situationer där reglernas struktur och begränsningar är avgörande, och där ett system faktiskt kan sänka ett spel även med en fungerande grupp.

Jag älskar förövrigt pathfinder 1.0
 
Min teori är att ett bra regelsystem kan lyfta en bra grupp men inte grupp med dålig gruppdynamik.
Vidare kan ett dåligt regelsystem sänka en grupp som är rätt ok.

Har vid flera tillfällen varit med om att folk hoppar av kampanjer som blir sega, ofta för att det finns ett trögt regelsystem som saktar ner spelet och en oerfaren spelledare som inte vetat hur man ska hantera det.

Jag har också varit med om spel där man har haft rätt regler till gruppen och alla suttit superpeppade vid ett viktigt slag, oavsett om det blir en triumf eller ett minnesvärt fummel, men det bygger på att gruppen funkar bra i övrigt.
 
  • Jag har spelat mysterielösarspel med jättetrevliga människor som är bra rollspelare. Jag tyckte att det var tråkigt, eftersom jag tycker att mysterielösarspel är tråkigt.
  • Jag har spelat väldigt hårt strukturerade samberättarspel med fantastiska människor som jag älskar att spela samberättande med vanligtvis. Det sänkte upplevelsen eftersom min egen kreativitet inte fann utlopp och det kändes som att det var spelet som skapade berättelsen och inte vi.
  • Jag har överhuvudtaget spelat massor av omgångar av spel jag gillar med totala främlingar, och det har blivit kul varje gång. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att spela Drakar och demoner med dessa människor.
 
Ja, jag har en liknande erfarenhet som @Genesis från… typ exakt motsatt håll då. Fast hans erfarenheter är såklart många fler, för han har spelat mycket mer än vad jag har.

Jag menar, nu minns jag inte exakt vilka det var jag spelade Utpost med i något indierum någonstans. Men det var flera trevliga forumiter som jag verkligen inte har något emot. Men jag kan väl säga så mycket som att den Utpostvändan antagligen gjorde vad spelet är tänkt att göra, men jag tyckte att det var skitjobbigt och insåg mer eller mindre där och då exakt hur inkompatibla våra föredragna sätt att spela rollspel är. Så jag har inte spelat indiespel sedan dess, utan istället fokuserat på att spela mer av sånt jag tycker är trevligast och mest givande själv =)

Däremot har jag nog aldrig riktigt varit med om något liknande inom det breda tradspelsparaplyt. I den mån saker inte funkat så har det mer varit för att folk kring bordet haft… olika ingångar och förväntningar, och olika syn på hur vi ska förhålla oss till varandra och till spelandet. Om vi sen spelat Mutant Chronicles, In Nomine, Vampire eller något hemmabygge har inte spelat så stor roll.

(Här utgår jag alltså från "regelsystem" = "både plast-och-matte och andra explicita instruktioner i regelboken")



(Nu ser jag att Utpost-omslaget fallit bort från hemsidan. Ska försöka fixa det vid tillfälle…)
 
lokomotiv said:
Ett exmpel från mig:

I en kampanj tilläts spelarna i princip fritt välja bland regler, splatbooks och tillägg. Avsikten var god – valfrihet och kreativitet – men utfallet blev att karaktärer på samma level hamnade på helt olika kraftnivåer. Skillnaderna var inte marginella utan strukturella: vissa karaktärer dominerade strid, problemlösning och resurshantering, medan andra konsekvent hamnade i bakgrunden.


Detta slog direkt mot spelglädjen, trots att gruppen i övrigt fungerade bra socialt. Pathfinder är i grunden ett relativt taktikbaserat spel, där balans och förutsägbarhet i utmaningar är en del av nöjet. När den interna balansen försvann uppstod istället frustration:
– utmaningar blev triviala för vissa och omöjliga för andra
– taktiska val tappade betydelse
– jämförelser mellan karaktärer blev oundvikliga

I det här fallet var det alltså inte gruppdynamiken som brast, utan regelramens oförmåga att bära den frihet vi gav den. Med striktare avgränsningar hade samma grupp sannolikt fått ut betydligt mer av spelet.

För mig blev detta ett tydligt exempel på att det finns situationer där reglernas struktur och begränsningar är avgörande, och där ett system faktiskt kan sänka ett spel även med en fungerande grupp.

Jag älskar förövrigt pathfinder 1.0
Click to expand...
Det här tycker jag är ett extremt bra exempel på hur viktigt det ibland är att begränsa vilka regler vi använder i spel, för att skydda spelglädjen och nöjet i gruppen. Gillar själv pathfinder 1, men delar din upplevelse att när jag lät spelarna välja fritt så blev det för mycket och spelglädjen blev lidande. Hade jag istället gjort, som jag gjorde med Pathfinder 2, begränsat vilka källor vi använde oss av hade det blivit roligare. Ibland är det klokt att begränsa och våga sätta gränser för vilka regler vi använder och vilka källor vi tillåter runt spelbordet, särskilt i spel som bygger på viss spelbalans för att fungera och som har mängder med extra böcker.
 
Sömniga Isaac said:
Det här tycker jag är ett extremt bra exempel på hur viktigt det ibland är att begränsa vilka regler vi använder i spel, för att skydda spelglädjen och nöjet i gruppen. Gillar själv pathfinder 1, men delar din upplevelse att när jag lät spelarna välja fritt så blev det för mycket och spelglädjen blev lidande. Hade jag istället gjort, som jag gjorde med Pathfinder 2, begränsat vilka källor vi använde oss av hade det blivit roligare. Ibland är det klokt att begränsa och våga sätta gränser för vilka regler vi använder och vilka källor vi tillåter runt spelbordet, särskilt i spel som bygger på viss spelbalans för att fungera och som har mängder med extra böcker.
Click to expand...
Lite off topic, men just pathfinder 2 är för begränsande för mig. Har försökt två gånger nu och det känns så stolpigt. :) Men respekt för att andra gillar det.
 
lokomotiv said:
Lite off topic, men just pathfinder 2 är för begränsande för mig. Har försökt två gånger nu och det känns så stolpigt. :) Men respekt för att andra gillar det.
Click to expand...
OT: I den bästa av världar så spelar jag nog helst Pathfinder 1 om jag ska välja. Men har inget emot Pathfinder 2 :)
 
Genesis said:
  • Jag har spelat mysterielösarspel med jättetrevliga människor som är bra rollspelare. Jag tyckte att det var tråkigt, eftersom jag tycker att mysterielösarspel är tråkigt.
  • Jag har spelat väldigt hårt strukturerade samberättarspel med fantastiska människor som jag älskar att spela samberättande med vanligtvis. Det sänkte upplevelsen eftersom min egen kreativitet inte fann utlopp och det kändes som att det var spelet som skapade berättelsen och inte vi.
  • Jag har överhuvudtaget spelat massor av omgångar av spel jag gillar med totala främlingar, och det har blivit kul varje gång. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att spela Drakar och demoner med dessa människor.
Click to expand...
Är inte de här exempel på när spelstil inte matchar dina prefferenser?
 
lijat said:
Är inte de här exempel på när spelstil inte matchar dina prefferenser?
Click to expand...
Som sagt i andra tråden så ser jag inte hur man kan skilja mellan spelstil och regler i en sådan här diskussion. Det blir ju mest att man säger att skillnader som är tillräckligt stora för att spela roll är spelstil, medan små skillnader är regelsystem, och då blir det ju per definition sant att spelstilen är viktigare.
 
Genesis said:
Som sagt i andra tråden så ser jag inte hur man kan skilja mellan spelstil och regler i en sådan här diskussion. Det blir ju mest att man säger att skillnader som är tillräckligt stora för att spela roll är spelstil, medan små skillnader är regelsystem, och då blir det ju per definition sant att spelstilen är viktigare.
Click to expand...
Jag skulle väll beskriva det som att spelstil är närmare genrer, mysteriespel tex och regler är den specifika novellen.
 
Jag har spelar ett existensialistiskt friforms lajv om en metaforisk resa där man som spelare skulle meditera i 5 minuter åt gången flera gånger. Jag HATADE det. Men alla de spelarna är awesome och jag har spelat en massa annat roligt med dem.
 
Jag har inte så mycket att bidra med till diskussionen eftersom

a) jag har aldrig varit med om att en grupp varit svag, splittrad eller sjunkit
b) jag är spelledaren som pluggar äventyret jättenoga men kan reglerna så dåligt att han måste be en av spelarna att sköta striderna
 
mrund said:
Jag har inte så mycket att bidra med till diskussionen eftersom

a) jag har aldrig varit med om att en grupp varit svag, splittrad eller sjunkit
b) jag är spelledaren som pluggar äventyret jättenoga men kan reglerna så dåligt att han måste be en av spelarna att sköta striderna
Click to expand...
Det här låter ju dock som du har en välsvarvad grupp där ni täcker upp varandras svagheter, genom varandras styrkor :)
 
En fråga till alla för att jag skall förstå trådstartarens utgångspunkt bättre.

Har ni ofta satt ihop rollspelsgrupper av främlingar i avsikt att spela långa kampanjer? Det har jag aldrig gjort. Jag var 48 när jag frågade fyra av mina bästisar som jag känt i minst tio år om de skulle vilja sätta igång och spela rollspel, inte bara spela brädspel och fotvandra som vi brukar. Sedan har ytterligare beprövade bästisar kommit med. I det läget påverkar regelsystemet inte våra relationer till varandra.
 
lokomotiv said:
Men finns det gränser för det påståendet?
Click to expand...
Jag tror inte det, baserat på mina erfarenheter. Rätt grupp kommer ha roligt trots ett dåligt system, och fel grupp kommer ha tråkigt trots ett bra.

Spelar systemet roll? Ja, men oftast bara för den som engagerar sig i det. För spelaren som session 10 fortfarande inte lärt sig hur många tärningar som ska slås, efter att ha slagit och iakttagit slag i timmar, kommer systemet aldrig spela roll.
 
mrund said:
En fråga till alla för att jag skall förstå trådstartarens utgångspunkt bättre.

Har ni ofta satt ihop rollspelsgrupper av främlingar i avsikt att spela långa kampanjer? Det har jag aldrig gjort. Jag var 48 när jag frågade fyra av mina bästisar som jag känt i minst tio år om de skulle vilja sätta igång och spela rollspel, inte bara spela brädspel och fotvandra som vi brukar. Sedan har ytterligare beprövade bästisar kommit med. I det läget påverkar regelsystemet inte våra relationer till varandra.
Click to expand...
Jag har varit med om det. Och jag har sökt långsiktiga nya att spela med. Så sett problem flera gånger.

Nu spelar jag med gamla vänner och en ny spelledare online.

Kan sakna irl. :)
 
mrund said:
Har ni ofta satt ihop rollspelsgrupper av främlingar i avsikt att spela långa kampanjer?
Click to expand...
Jag spelar inte långa kampanjer med mina vänner, just för att jag vet att vi inte gillar samma regelsystem och jag som SL tröttnar ganska omgående om jag inte gillar systemet. Så ska jag spela något längre, så söker jag i så fall upp spelare som är intresserade av systemet för att kunna spela under rätt förutsättningar.
 
mrund said:
En fråga till alla för att jag skall förstå trådstartarens utgångspunkt bättre.

Har ni ofta satt ihop rollspelsgrupper av främlingar i avsikt att spela långa kampanjer? Det har jag aldrig gjort. Jag var 48 när jag frågade fyra av mina bästisar som jag känt i minst tio år om de skulle vilja sätta igång och spela rollspel, inte bara spela brädspel och fotvandra som vi brukar. Sedan har ytterligare beprövade bästisar kommit med. I det läget påverkar regelsystemet inte våra relationer till varandra.
Click to expand...

Jag har ofta velat dra igång en kampanj kring någon ide jag har, när jag frågar runt bland mina kompisar kanske jag hittar 1-2 personer som känner att dom har tid, sen kanske dom i sin tur känner 1-2 till och vi har en grupp. Det är lite riskfyllt för jag vet inte om personerna som mina kompisar rekomenderar kommer att funka men har i alla fall någon jag litar på som kan intyga att det är en i allmänhet trevlig person. Ofta är detta personer som inte spelar förut så lite svårt att veta hur dom kommer gilla hobbyn.
 
mrund said:
En fråga till alla för att jag skall förstå trådstartarens utgångspunkt bättre.

Har ni ofta satt ihop rollspelsgrupper av främlingar i avsikt att spela långa kampanjer? Det har jag aldrig gjort. Jag var 48 när jag frågade fyra av mina bästisar som jag känt i minst tio år om de skulle vilja sätta igång och spela rollspel, inte bara spela brädspel och fotvandra som vi brukar. Sedan har ytterligare beprövade bästisar kommit med. I det läget påverkar regelsystemet inte våra relationer till varandra.
Click to expand...
Jag bor inte i närheten av tillräckligt många nära gamla vänner för att kunna sätta ihop en spelgrupp. Jag har inget "kompisgäng"; i den mån jag haft ett splittrades det för 25 år sedan när alla började flytta från staden vi under en tid hade gemensam.

Så ibland sätter jag ihop spelgrupper, men då är det via wrnu och med väldigt tydlig ingång; utannonserar jag att jag vill spelleda Tatters of the King igen, eller något annat, så tänker jag att bara de som är intresserade av den spelstil jag tjatat om här i 20+ år kommer att svara.

(Sen har de flesta av de spelgrupper jag satt ihop fallit isär, mest för att vi alla är vuxna och livet händer med tragedier och annat som sätter krokben. Jag är också i en period i livet där jag riktigt kan eller vill prioritera rollspelandet, så jag är absolut en del av problemet)
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top