bladerunner_35
Warrior
Hej på dig.
Jag håller på att pula lite med en kampanj till Eon och tycker mig ha ett bra upplägg men jag skulle gärna få lite allmänna kommentarer på det. Framförallt ur spelarsynpunkt, skulle du vilja spela detta? Ser du några knäppa grejer med upplägget?
Rollpersonerna kommer att starta som ny(tvångs)rekryterade milismän som efter lite träning marcherar iväg mot Belicusfamiljens bosättning. Utan att vara alltför bekant med rollspelsteori hade jag tänkt använda mig av ett så kallat "spindelnätsupplägg" (från Spelledarens Guide sidan 203). Jag är också ganska inspirerad av Noir. Huvudfokus kommer alltså hamna på rollpersonerna och deras huvudantagonister.
Inspiration
De första böckerna i George R.R. Martins fantasyserie En saga om is och eld.
Jared Diamond bok Collapse (framförallt kapitlet om Vikingarna på Grönland).
Eon.
Noir.
Även om upplägget kanske luktar lite episkt är det inte tänkt att det egentligen skall vara episkt. Det är mest en backdrop till karaktärsutveckling och en (långdragen) introduktion till Mundana som skall slussa rollpersonerna vidare ut i världen. Jag vill att stämingen och känslan skall vara ganska "gritty". Tänk lite Korpen flyger. Det finns förövrigt ingen given vinnare i konflikten även om jag gärna själv skulle se enklaven lagd i ruiner och aska. Allt beror på hur det hela utvecklar sig under spel.
Jag vill också redan nu passa på att på förhand tacka alla (två kanske tre) som orkar igenom hela berättelsen även om jag själv tycker den är ganska lättläst.
Kampanj till Eon - En enkel historia / Himmelens rike (vilket namn är bäst?)
Bakgrund - Dåtid
För något hundratal år sedan lämnade sex ädla familjer det jargiska kejsardömet bakom sig för att aldrig mer återvända. De tillhörde alla en strängt bokstavstroende grupp som tillslut fått nog av kejsardömets korruption och dekadens. För att rädda sig och de sina från evig plåga i skärselden sålde de alla tillgångar och begav sig av i en självpåtagen landsflykt. De seglade långt norrut, förbi nuvarande Gordrion och bortom den kända världens gränser. Där återupprättade de Guds rike på jorden för att leva det liv sådant det påbjöds av Daaks bud.
Fem generationer senare är livet hårt och kärvt i den jargiska enklaven, eller Himmelens rike som bosättarna kommit att kalla sitt nya land. Landet är uppdelat på ett antal bosättningar som mestadels följer uppdelningen av de ursprungliga sex familjerna. Alldeles bortsett från de religiösa övertonerna så passar namnet Himmelens rike landet mycket väl. Det är mestadels flackt och kargt och marken strävar ständigt uppåt mot den majestätiska bergskedjan kallad Världs ände som tornar upp sig i norr och öster. Vart man än vänder sig så ser man ända till horisonten och den eviga blåsten jagar molnen över himmelens tak. Tillsammans med klippor och mindre vattendrag är enstaka vindpinade träd och knotiga björkar i stort sett det enda som bryter upp gräshavets monotoni. Inte förrän tätt inpå bergen finns det några större skogar, eller träd för den delen, att tala om.
Bosättarna var ett strävsamt folk redan när de anlände hit och de många prövningar de utstått sedan dess har gjort dem än mer strävsamma. Många av de större bruksdjuren som de tog med sig från Jargien vantrivdes. Hästarna var de första att försvinna. Nötkreaturen är på god väg att också tyna bort och idag är det endast de rikare gårdarna som hyser några kor. Grisarna försvann snart även de men har delvis ersatts av halvtama vildsvin. Bättre gick det för får och getter som nu, jämte ett ganska magert jordbruk, utgör basfödan för bosättarna. Storvilt är svårfunnet men en skicklig jägare skänker stor prestige till sin gård och respekteras av alla, även om han inte kommer från någon ansedd familj. Mestadels håller jägarna till godo med småvilt som hare och ibland till och med mindre gnagare om svälten står för dörren. Fåglar är det vilda djur man äter mest av, särskilt ripor.
Det dagliga livet är strikt fördelat mellan samhällets tre hörnpelare; kampen för överlevnad, religionen och familjerna. Det dagliga slitet för överlevnaden består till större delen utav det hårda jordbruket, vallande av får och getter, viss jakt och tillverkningen och reparationerna av de verktyg som behövs. Beaktandet av Daaks alla påbud och förbud med bön morgon och kväll såväl som fasta genomsyrar alla aspekter av den enskildes liv. Den tredje hörnpelaren är det ständiga politiska spelet mellan de större och mest respekterade familjerna, eller bosättningarna. Detta märks inte på samma sätt annat än för ledarna för respektive familj som å andra sidan tar det hela på dödligt allvar.
I Jargien förenades de ursprungliga sex familjerna av sin stränga tro och detta höll dem samman mot det övriga samhället. Efter att ha lämnat kejsardömet bakom sig och funnit ett jungfruligt om än strängt land där de kunde leva i fred ersattes efter hand samförståndet med misstro. Livet var inte så lätt som de hade föreställt sig och de upptäckte snart att de saknade många av de färdigheter som behövdes för att tämja landet. De lyckades inte avla fram några livskraftiga hästar vilket var ett hårt slag för det ledande skiktet som i början till stor del bestod av ordensriddare vana att strida och förflytta sig till häst. Inte heller lyckades de finna någon god järnmalm vilket gjorde att verktyg och vapen behövde ersättas allt oftare och blev av allt sämre kvalitet. På det hela taget upptäckte bosättarna mycket snart att det inte gick att leva på tro allena.
I den initiala erövringen av det förlovade landet drog familjerna ut var för sig för att finna de bästa platserna att bygga på. Då de hade hästar som kunde bära dem snabbt och långt och då de var ivriga att lägga så mycket mark under sig som möjligt blev bosättningarna utspridda. Dessa problem; avsaknaden av transportdjur, avsaknaden av bra metaller och stora avstånd, tillsammans med det enkla faktum att landet visade sig vara hårt att leva i gjorde sammantaget att det blev en kamp om de knapphändiga resurserna. En kamp som hårdnat för var generation som kommit och gått i Himmelens rike. Än så länge har detta aldrig lett till någon öppen konflikt även om det varit gott om inlemningar och utbrytningar och skärmytslingar mellan familjerna. Det som håller samman Himmelens rike idag är framförallt den stränga religionen och den gemensamma bakgrunden men under ytan pågår en tyst maktkamp som hela tiden hotar att slita sönder samhället i inbördeskrig.
Nutid - Början
Bosättarna har alltid varit mycket isolationistiska och fientliga mot omvärlden. De fåtaliga och sporadiska konflikter som funnits har framförallt skett med rauner från stäpperna bortom Världs ände och på senare tid en del cirefalier från Gordrion. Även om Himmelens rike till en början delvis blomstrade och andades framtidshopp har detta idag utbyts mot en allt kärvare vardag där svält är vanlig. Det bosättarna fruktar allra mest är inte hedningar eller kättare eller ens skärselden utan en sista, lång och bitter vinter där matförråden tar slut långt innan grönbetet kämpat sig upp igenom den djupa snön. Detta står i skarp kontrast till de ledande familjerna som blivit alltmer fokuserade på maktkampen dem emellan såväl som det stränga religiösa livet.
Kampanjen tar sin början strax efter det att en av familjerna, den största och mäktigaste - Belicusfamiljen, i hemlighet börjat förhandla med cirefalierna. När rykten om hur Belicus gett sig i lag med ogudaktiga främlingar når de andra familjerna ställs det hela snart på sin spets. De övriga familjerna, som både är rädda för att den sköra maktbalansen skall hotas om Belicus får tillgång till handelsvaror men även upplever att omvärlden än en gång hotar deras rena leverne försöker med alla medel förmå Belicus att avsvärja sig frestelserna och kasta ut främlingarna från landet. Belicus, som i sin tur inte vill ge upp de fördelar som cirefalierna kan ge dem och även fruktar de övriga familjernas vedergällning vägrar ge med sig. Plötsligt ser det ut som om inbördeskriget har kommit då de övriga familjerna marscherar mot Belicus.
Belicus – avfällingarna
Belicusfamiljens bosättning ligger ganska nära kusten och var en av de första som byggdes efter landstigningen. Den är störst både till storlek och invånarantal och är välbefäst. Belicus krigare är mångtaliga, framförallt deras milis som de är kända för att utnyttja hänsynslöst. Dessutom har många av deras familjekrigare fått tillgång till cirefaliska vapen och rustningar av betydligt bättre kvalitet än de inhemska. Det är inte heller omöjligt att cirefalierna även stödjer Belicus med trupp, antingen cirefaliska huskrigare eller mer troligt, inhyrda legoknektar. Alla dessa fördelar gör att utgången för kriget är oviss. De övriga familjerna har tillsammans mångdubbelt fler krigare och de är mycket målmedvetna men de saknar egentlig erfarenhet av belägringsstrider mot en beslutsam och stark fiende.
Cirefalierna – den egentliga fienden
Även om Belicusfamiljen helt på egen hand spelat ett högt spel så har de blivit förda bakom ljuset av cirefalierna som hela tiden och mycket helhjärtat konspirerat för deras och enklavens undergång. Den som ligger bakom det hela är en cirefalisk ädling vid namn Mafalz. Han härstammar från en synnerligen rik släkt i Gordrion och har, alltsedan han fick höra talas om den jargiska enklaven i norr mycket målmedvetet arbetat mot dess undergång. Nyheten om enklaven tog honom med bestörtning och hans av inavel och luxuöst leverne redan klena sinne tvinnades ytterligare några varv mot bristningsgränsen. Mafalz ser enklaven som en aggressionshandling från Jargien, en bas från vilken de kan överflygla Gordrion i en kniptångsmanöver. Det har fallit på honom att ensam styra undan hotet mot hans folk och han har i yttersta hemlighet börjat planera för en invasion av det jargiska kejsardömet! Något som låter ana hur långt hans vansinne har gått. Förgörandet av Himmelens rike ser han som en generalrepetition inför invasionen av Lothian och senare Jargien.
Även om både det jargiska kejsardömet och den cirefaliska kolonin Gordrion länge känt till den jargiska enklaven har den hittills setts som en kuriositet av de båda länderna. Fram tills nu har det inte funnits någon anledning att bry sig om enklaven även om bosättarna fortfarande betraktas som jargier av kejsardömet och där bosättarna fortfarande har en del kontakter. Oavsett hur det går för Belicusfamiljen kommer Mafalz att ytterligare dra åt tumskruvarna för enklaven. Dels har han infiltrerat några av de fåtaliga grupperna fredlösa bosättare och dels har han kontrakterat en mindre klan av rauner för att anfalla enklavens nordligaste utposter.
Herm nove – fiendens fiende
En operation av den här storleken och typen går naturligtvis inte att hemlighålla särskilt länge även om Mafalz i sin paranoia lyckats längre än man kunde förvänta sig. Framförallt de styrande i Gordrion oroar sig över att detta relativt sett lilla ”problem” riskerar att utvecklas till ett storkrig med Jargien. Den första utomstående parten att lägga sig i konflikten är dock inte cirefalierna på Gordrion utan Herm nove - en jargisk tempelorden som med oro betraktat hur cirefaliernas stigande stjärna hotar överglänsa Daak och kejsardömet. De har skickat ut en mindre trupp för att äntligen sätta hårt mot hårt. Inte i första hand för att de har något egentligt intresse av enklavens fortlevnad, tvärtom ser de med skepsis på ”sekteristerna”, men de är ändå jargier och kejsardömets intressen måste skyddas. De är hårdföra och arroganta men mycket skickliga krigare som är beredda att offra allt och alla för att slutföra sitt uppdrag, även sina egna liv. Deras enda någorlunda jämbördiga motståndare i den här konflikten är raunerna, åtminstone i öppen strid.
Agenterna - vågmästarna
Cirefalierna från Gordrion skickar efterhand ut två agenter. Dessa är inte utsända för att motarbeta jargierna eller stödja Mafalz, tvärtom är deras uppgift att stävja hela konflikten, företrädesvis genom Mafalz fängslande (hans familj är alltför inflytelserik för att lönnmord skall komma i fråga). De är direkt underställda det absoluta toppskiktet på Gordrion och har enorma resurser till sitt förfogande men är under uppdraget avskurna från kolonin och måste lita till sina egna, personliga resurser som även de är avsevärda - de kommer framförallt att försöka stödja bosättarna indirekt på olika sätt.
Jag håller på att pula lite med en kampanj till Eon och tycker mig ha ett bra upplägg men jag skulle gärna få lite allmänna kommentarer på det. Framförallt ur spelarsynpunkt, skulle du vilja spela detta? Ser du några knäppa grejer med upplägget?
Rollpersonerna kommer att starta som ny(tvångs)rekryterade milismän som efter lite träning marcherar iväg mot Belicusfamiljens bosättning. Utan att vara alltför bekant med rollspelsteori hade jag tänkt använda mig av ett så kallat "spindelnätsupplägg" (från Spelledarens Guide sidan 203). Jag är också ganska inspirerad av Noir. Huvudfokus kommer alltså hamna på rollpersonerna och deras huvudantagonister.
Inspiration
De första böckerna i George R.R. Martins fantasyserie En saga om is och eld.
Jared Diamond bok Collapse (framförallt kapitlet om Vikingarna på Grönland).
Eon.
Noir.
Även om upplägget kanske luktar lite episkt är det inte tänkt att det egentligen skall vara episkt. Det är mest en backdrop till karaktärsutveckling och en (långdragen) introduktion till Mundana som skall slussa rollpersonerna vidare ut i världen. Jag vill att stämingen och känslan skall vara ganska "gritty". Tänk lite Korpen flyger. Det finns förövrigt ingen given vinnare i konflikten även om jag gärna själv skulle se enklaven lagd i ruiner och aska. Allt beror på hur det hela utvecklar sig under spel.
Jag vill också redan nu passa på att på förhand tacka alla (två kanske tre) som orkar igenom hela berättelsen även om jag själv tycker den är ganska lättläst.
Kampanj till Eon - En enkel historia / Himmelens rike (vilket namn är bäst?)
Bakgrund - Dåtid
För något hundratal år sedan lämnade sex ädla familjer det jargiska kejsardömet bakom sig för att aldrig mer återvända. De tillhörde alla en strängt bokstavstroende grupp som tillslut fått nog av kejsardömets korruption och dekadens. För att rädda sig och de sina från evig plåga i skärselden sålde de alla tillgångar och begav sig av i en självpåtagen landsflykt. De seglade långt norrut, förbi nuvarande Gordrion och bortom den kända världens gränser. Där återupprättade de Guds rike på jorden för att leva det liv sådant det påbjöds av Daaks bud.
Fem generationer senare är livet hårt och kärvt i den jargiska enklaven, eller Himmelens rike som bosättarna kommit att kalla sitt nya land. Landet är uppdelat på ett antal bosättningar som mestadels följer uppdelningen av de ursprungliga sex familjerna. Alldeles bortsett från de religiösa övertonerna så passar namnet Himmelens rike landet mycket väl. Det är mestadels flackt och kargt och marken strävar ständigt uppåt mot den majestätiska bergskedjan kallad Världs ände som tornar upp sig i norr och öster. Vart man än vänder sig så ser man ända till horisonten och den eviga blåsten jagar molnen över himmelens tak. Tillsammans med klippor och mindre vattendrag är enstaka vindpinade träd och knotiga björkar i stort sett det enda som bryter upp gräshavets monotoni. Inte förrän tätt inpå bergen finns det några större skogar, eller träd för den delen, att tala om.
Bosättarna var ett strävsamt folk redan när de anlände hit och de många prövningar de utstått sedan dess har gjort dem än mer strävsamma. Många av de större bruksdjuren som de tog med sig från Jargien vantrivdes. Hästarna var de första att försvinna. Nötkreaturen är på god väg att också tyna bort och idag är det endast de rikare gårdarna som hyser några kor. Grisarna försvann snart även de men har delvis ersatts av halvtama vildsvin. Bättre gick det för får och getter som nu, jämte ett ganska magert jordbruk, utgör basfödan för bosättarna. Storvilt är svårfunnet men en skicklig jägare skänker stor prestige till sin gård och respekteras av alla, även om han inte kommer från någon ansedd familj. Mestadels håller jägarna till godo med småvilt som hare och ibland till och med mindre gnagare om svälten står för dörren. Fåglar är det vilda djur man äter mest av, särskilt ripor.
Det dagliga livet är strikt fördelat mellan samhällets tre hörnpelare; kampen för överlevnad, religionen och familjerna. Det dagliga slitet för överlevnaden består till större delen utav det hårda jordbruket, vallande av får och getter, viss jakt och tillverkningen och reparationerna av de verktyg som behövs. Beaktandet av Daaks alla påbud och förbud med bön morgon och kväll såväl som fasta genomsyrar alla aspekter av den enskildes liv. Den tredje hörnpelaren är det ständiga politiska spelet mellan de större och mest respekterade familjerna, eller bosättningarna. Detta märks inte på samma sätt annat än för ledarna för respektive familj som å andra sidan tar det hela på dödligt allvar.
I Jargien förenades de ursprungliga sex familjerna av sin stränga tro och detta höll dem samman mot det övriga samhället. Efter att ha lämnat kejsardömet bakom sig och funnit ett jungfruligt om än strängt land där de kunde leva i fred ersattes efter hand samförståndet med misstro. Livet var inte så lätt som de hade föreställt sig och de upptäckte snart att de saknade många av de färdigheter som behövdes för att tämja landet. De lyckades inte avla fram några livskraftiga hästar vilket var ett hårt slag för det ledande skiktet som i början till stor del bestod av ordensriddare vana att strida och förflytta sig till häst. Inte heller lyckades de finna någon god järnmalm vilket gjorde att verktyg och vapen behövde ersättas allt oftare och blev av allt sämre kvalitet. På det hela taget upptäckte bosättarna mycket snart att det inte gick att leva på tro allena.
I den initiala erövringen av det förlovade landet drog familjerna ut var för sig för att finna de bästa platserna att bygga på. Då de hade hästar som kunde bära dem snabbt och långt och då de var ivriga att lägga så mycket mark under sig som möjligt blev bosättningarna utspridda. Dessa problem; avsaknaden av transportdjur, avsaknaden av bra metaller och stora avstånd, tillsammans med det enkla faktum att landet visade sig vara hårt att leva i gjorde sammantaget att det blev en kamp om de knapphändiga resurserna. En kamp som hårdnat för var generation som kommit och gått i Himmelens rike. Än så länge har detta aldrig lett till någon öppen konflikt även om det varit gott om inlemningar och utbrytningar och skärmytslingar mellan familjerna. Det som håller samman Himmelens rike idag är framförallt den stränga religionen och den gemensamma bakgrunden men under ytan pågår en tyst maktkamp som hela tiden hotar att slita sönder samhället i inbördeskrig.
Nutid - Början
Bosättarna har alltid varit mycket isolationistiska och fientliga mot omvärlden. De fåtaliga och sporadiska konflikter som funnits har framförallt skett med rauner från stäpperna bortom Världs ände och på senare tid en del cirefalier från Gordrion. Även om Himmelens rike till en början delvis blomstrade och andades framtidshopp har detta idag utbyts mot en allt kärvare vardag där svält är vanlig. Det bosättarna fruktar allra mest är inte hedningar eller kättare eller ens skärselden utan en sista, lång och bitter vinter där matförråden tar slut långt innan grönbetet kämpat sig upp igenom den djupa snön. Detta står i skarp kontrast till de ledande familjerna som blivit alltmer fokuserade på maktkampen dem emellan såväl som det stränga religiösa livet.
Kampanjen tar sin början strax efter det att en av familjerna, den största och mäktigaste - Belicusfamiljen, i hemlighet börjat förhandla med cirefalierna. När rykten om hur Belicus gett sig i lag med ogudaktiga främlingar når de andra familjerna ställs det hela snart på sin spets. De övriga familjerna, som både är rädda för att den sköra maktbalansen skall hotas om Belicus får tillgång till handelsvaror men även upplever att omvärlden än en gång hotar deras rena leverne försöker med alla medel förmå Belicus att avsvärja sig frestelserna och kasta ut främlingarna från landet. Belicus, som i sin tur inte vill ge upp de fördelar som cirefalierna kan ge dem och även fruktar de övriga familjernas vedergällning vägrar ge med sig. Plötsligt ser det ut som om inbördeskriget har kommit då de övriga familjerna marscherar mot Belicus.
Belicus – avfällingarna
Belicusfamiljens bosättning ligger ganska nära kusten och var en av de första som byggdes efter landstigningen. Den är störst både till storlek och invånarantal och är välbefäst. Belicus krigare är mångtaliga, framförallt deras milis som de är kända för att utnyttja hänsynslöst. Dessutom har många av deras familjekrigare fått tillgång till cirefaliska vapen och rustningar av betydligt bättre kvalitet än de inhemska. Det är inte heller omöjligt att cirefalierna även stödjer Belicus med trupp, antingen cirefaliska huskrigare eller mer troligt, inhyrda legoknektar. Alla dessa fördelar gör att utgången för kriget är oviss. De övriga familjerna har tillsammans mångdubbelt fler krigare och de är mycket målmedvetna men de saknar egentlig erfarenhet av belägringsstrider mot en beslutsam och stark fiende.
Cirefalierna – den egentliga fienden
Även om Belicusfamiljen helt på egen hand spelat ett högt spel så har de blivit förda bakom ljuset av cirefalierna som hela tiden och mycket helhjärtat konspirerat för deras och enklavens undergång. Den som ligger bakom det hela är en cirefalisk ädling vid namn Mafalz. Han härstammar från en synnerligen rik släkt i Gordrion och har, alltsedan han fick höra talas om den jargiska enklaven i norr mycket målmedvetet arbetat mot dess undergång. Nyheten om enklaven tog honom med bestörtning och hans av inavel och luxuöst leverne redan klena sinne tvinnades ytterligare några varv mot bristningsgränsen. Mafalz ser enklaven som en aggressionshandling från Jargien, en bas från vilken de kan överflygla Gordrion i en kniptångsmanöver. Det har fallit på honom att ensam styra undan hotet mot hans folk och han har i yttersta hemlighet börjat planera för en invasion av det jargiska kejsardömet! Något som låter ana hur långt hans vansinne har gått. Förgörandet av Himmelens rike ser han som en generalrepetition inför invasionen av Lothian och senare Jargien.
Även om både det jargiska kejsardömet och den cirefaliska kolonin Gordrion länge känt till den jargiska enklaven har den hittills setts som en kuriositet av de båda länderna. Fram tills nu har det inte funnits någon anledning att bry sig om enklaven även om bosättarna fortfarande betraktas som jargier av kejsardömet och där bosättarna fortfarande har en del kontakter. Oavsett hur det går för Belicusfamiljen kommer Mafalz att ytterligare dra åt tumskruvarna för enklaven. Dels har han infiltrerat några av de fåtaliga grupperna fredlösa bosättare och dels har han kontrakterat en mindre klan av rauner för att anfalla enklavens nordligaste utposter.
Herm nove – fiendens fiende
En operation av den här storleken och typen går naturligtvis inte att hemlighålla särskilt länge även om Mafalz i sin paranoia lyckats längre än man kunde förvänta sig. Framförallt de styrande i Gordrion oroar sig över att detta relativt sett lilla ”problem” riskerar att utvecklas till ett storkrig med Jargien. Den första utomstående parten att lägga sig i konflikten är dock inte cirefalierna på Gordrion utan Herm nove - en jargisk tempelorden som med oro betraktat hur cirefaliernas stigande stjärna hotar överglänsa Daak och kejsardömet. De har skickat ut en mindre trupp för att äntligen sätta hårt mot hårt. Inte i första hand för att de har något egentligt intresse av enklavens fortlevnad, tvärtom ser de med skepsis på ”sekteristerna”, men de är ändå jargier och kejsardömets intressen måste skyddas. De är hårdföra och arroganta men mycket skickliga krigare som är beredda att offra allt och alla för att slutföra sitt uppdrag, även sina egna liv. Deras enda någorlunda jämbördiga motståndare i den här konflikten är raunerna, åtminstone i öppen strid.
Agenterna - vågmästarna
Cirefalierna från Gordrion skickar efterhand ut två agenter. Dessa är inte utsända för att motarbeta jargierna eller stödja Mafalz, tvärtom är deras uppgift att stävja hela konflikten, företrädesvis genom Mafalz fängslande (hans familj är alltför inflytelserik för att lönnmord skall komma i fråga). De är direkt underställda det absoluta toppskiktet på Gordrion och har enorma resurser till sitt förfogande men är under uppdraget avskurna från kolonin och måste lita till sina egna, personliga resurser som även de är avsevärda - de kommer framförallt att försöka stödja bosättarna indirekt på olika sätt.
