Ackerfors
Alas, your rapids!
- Joined
- 21 Jan 2001
- Messages
- 7,416
Jag har ägnat några timmar åt att banka ihop en kampanjvärld utifrån några infall jag fick i förra veckan. Huvuduppgiften för mig var att se om jag kunde beskriva något överskådligt och samtidigt ge tillräckligt mycket information för att det skulle gå att förstå ungefär vad man kan göra i världen, vilka hot som finns, vilka konfliktytor som finns och vilka möjligheter till äventyr som kommer av bara farten.
Jag vet inte vad det ska bli av det, om det ska bli något av det och om det mot förmodan blir något av det som blir det nog något Into the Odd-aktigt (med vissa Chronopia-tendenser). Inga av namnen (mer än "Uluth") eller begreppen jag hittat på är googlade och jag har knappt korrläst. Jag dumpar det här. Om någon läser och tycker det är ballt är det en bonus. Hittar jag på något mer hamnar det väl här. Om någon skulle få för sig att få feeling och beskriva nya saker eller spinna vidare är det bara välkommet. Om något verkar knasigt är det nog för att det blivit fort och fel (och därför kan förbättras!).
Utgångspunkten är en större stad med godtyckligt ledarskap under en (eventuellt) pågående undergång. Eventuella likheter med pågående processer i vår verklighet kom till av en slump (eller från mitt ... undermedvetna ...).
I mitten av Det sista riket ligger Uluth, staden som alltid sover, och i mitten av Uluth finns Oneirotoriet i vilket Almodovar projicerar sina drömmar mot byggnadens välvda innertak. Runt honom vakar de tretton ministrarna vilka alla söker tolka härskarens splittrade inre och är hans ställföreträdare i Uluth och Det sista riket. Där någon ser ökade pålagor ser en annan fotfolkets frigörelse, där en ser visioner om Uluths framtid ser en annan varningar om det som varit. Ministerrådet är aldrig enigt och Almodovar säger inget. Han har sovit i över åttahundra år, uppkopplad mot Oneirotoriets kugghjulsmaskineri där kolvar och pistonger ständigt pumpar som snarkningar ekande genom staden. Kring bordet pågår en utdragen maktkamp, nya ministrar har ersatt de gamla mellan varje möte, inte sällan efter att någon funnit sig ätande av bottenmalens brustna fjäll eller fallande ut från något av stadens många höga torn. Det ryktas även om att Almodovar själv är döende, att missljud och felkoder vittnar om att ett tronskifte är i antågande.
Genom den enda gluggen mot omvärlden kan ibland kristallbabianernas skrän störa arbetet i Oneirotoriet. De kom från Bandirasmassivets tallbevuxna klippor i norr och lade snart hela det gamla kyrkokvarterets tornrika byggnader under sig, men då hade religionen och alla de begravda helgonen redan förpassats till glömska till förmån för drömmarna, bara de äldsta minns ännu Korat den burdusa och hennes vidlyftiga inflytande på befolkningen. Då och då gör den bockberidna högvakten attacker för att driva babianerna på flykten, men det är snarare de moträder babianerna utsätter de närliggande kvarteren för som sätter några spår. I rännstenen ligger sedan den kristalliska pälsen vilken smulas till stoft och letar sig in under huden på dem som är giriga eller oförsiktiga nog att ta den i sina händer.
Uluth är en i det närmaste sfärisk stad. Oneirotoriet och de torn och spiror som kan skymtas över staden från Bandirasmassivet i norr till Honungshavet i söder utgör stadens hjässa, men till stadens bottenskikt letar sig varken högvakt eller solljus eller Oneiratoriets pulserande oljud. I stadens buk finns industrierna vilka sysselsätter merparten av stadens befolkning för alla som inte har en särskild tjänst eller på annat sätt håller sig undan ministrarnas påbud blir tilldelade en plats i den tillverkning som förser stadens invånare med näring, kläder och andra förnödenheter. Störst är det komplex där maten processas ur slam från Uluths fem underjordiska floder Sert, Vinan, Beruch (där bottenmalen hör hemma), Alierva och Hybarb. Floderna flyter mot Honungshavet och de mest dumdristiga sjösätter sina undervattensflottar byggda av tunnor och storslagna förhoppningar i någon av strömmarna för att kanske nå havet och de skatter som antas finnas där och färga vattnet gyllene. Från buken skjuter tunnlar in som spröt i marken. Fukt och mörker håller alla utom de mest våghalsiga borta från grottorna, men bland repslagarna pågår en tävling om att göra det längsta och tåligaste repet med vilket gångarna kan utforskas. Ingen vet vad som finns där mer än möjligen planetens mitt. Somliga talar om urtidsdjur vilka svaldes av jorden under den tredje jordvikningen, andra menar att syret som skänkte helgonen sina krafter mynnar därifrån. Från dårarna hörs rop om att de leder till andra världar eller andra tider långt bortom Almodovars eller någon annans fattningsförmåga. Oavsett vilket har ingen som firats bortom synhåll någonsin kommit tillbaka.
I Uluths absoluta mitt finns marknaden vars kryddor lyckligtvis kan användas för att dölja industrimatens själadödande smaklöshet. Där samsas hälare med lyxkonsumtionens underblåsare och de arma vars öden tvingat dem att söka lycka eller olycka på valvgångarnas kalla stengolv. De behov som inte täcks av bukens industrier kan tillfredställas här för den som har råd. Bortsett från kryddor kan man bland varorna hitta linser i spunnet glas som återspeglar tiden, byggsatser av ihåliga ben och fjädrar stöpta i tårar som kan byggas till vingar, instrument för att mäta luftens densitet, Uluths aktuella omkrets och färgåtergivning i ögon. Till marknaden tar mormödrar med sina barnbarn för att visa dem allt det fantastiska de sannolikt aldrig kommer ha råd med men som där, och bara där, är inom armslängds avstånd. Av hävd har marknaden också varit Omnibolagets främsta arena, en organisation som sakta men säkert försöker urholka ministrarnas självsvåldiga styre och ersätta Almodovar och hans hov med ett företagsvälde. Bolaget styrs av en ljusskygg styrelse vilken aldrig visar sig och kanske inte finns, det ryktas om det, men deras representanter är aldrig mer än en husknut bort.
Det finns fler pretendenter som lystet riktar sina blickar mot Oneriotoriet och önskar ersätta en drömmare med en annan, vilket i de allra flesta fallen huvudsakligen är ett tecken på bristande omdöme, men det största hotet mot Almodovar och Uluth är den vildmark som år för år äter sig allt närmare stadens kärna. För elvahundra år sedan låg Uluth vidsträckt med täta band med omkringliggande riken. Nog fanns bestarna och skogarna även då, men inget hade ännu hunnit vittra sönder. Av någon anledning började så vildmarken expandera, en rot, en gren i taget. Byar och vägar och städer blev till ruiner om spår alls lämnades kvar. Krets efter krets i Uluths cirkulära stadsbild, först av annekteringar likt kristallbabianernas, sedan av växtligheten som satte rot i varje tänkbar spricka. Det är en långsam process men ingen har ännu funnit någon bot. De äventyrslystna ger sig in i de överbevuxna kvarteren i jakt på kvarglömda rikedomar men återvänder oftast lemlästade men med historier om strutsliknande fåglar som sträcker sig till trädtopparna, köttätande rankor som griper tag om ben och armar, sabeltandade rhinodoner stora som hus och ormar som med gapen vidöppna ligger i grottor och väntar på byten. Somliga ministrar utbrister “vad var det vi sa” när berättelserna löper utmed Uluths gator, från mun till öra, igen och igen.
Vildmarkens framryckningar har satt människor på flykt och över sekel har Uluth blivit ett hem för dem som en gång var vildmarkens och bygdens folk men snabbt blev en naturlig del av staden, om än sällan helt friktionsfritt. Både familjer och idéer blandas trots allt för alla vet att så länge Uluth ännu står så är alla människor, oavsett folk, i någon mån beroende av varandra.
Först att söka sig innanför murarna var slättlandets gishker, det folk som blekts av en obarmhärtig sol till närapå genomskinlighet och som i stadens kärna mer fylldes av valvens dunkel, ljuset bor dock kvar i deras ögon. De värdesatte öppenhet och nyfikenhet och med deras intåg ställdes frågor av annat än illvilja. Plötsligt stod människorna sida vid sida och blickade åt samma håll och kunde på så sätt utvecklas tillsammans. Däremot är det kanske dem som haft svårast att anpassa sig efter stadens ordning och industrialisering.
Solackernas migration var av det långsammare slaget, deras folk sträcktes ut som ett gummiband mellan byarna och staden, deras koncept om vad som var ett “hem” var mycket mer flytande än andra folks. De var ett vandrande folk, byggde boplatser men brydde sig inte nämnvärt om territoriellt ägandeskap. Solackernas främsta band är till sig själva och det stämgaffelformade bröstben som skapar en musikalisk resonans i dem. Tonhöjd och styrka kan variera över tid, men klangfärgen är individuell. När vildmarken så sakteliga gjorde långväga vandringar omöjliga tvangs solackerna att stänga in sig i Uluth. Att finna harmoni var inte lätt och många var de som i desperation slet ut sina bröstben och malde dem till stoft i hopp om att sluta höra annat än en vag tinnitus. Vissa fann frid, andra vaknade i ett värre helvete än ofrihetens bojor.
Slutligen flyttade de växelvarma hasmesikerna till Uluth. Länge stod de emot vildmarkens faror, kunde dra fördel av den expanderande växtligheten, försjönk i dvala under årets farligaste månader, men när bestarna blev allt hungrigare fanns snart bara Uluth kvar. Som senaste tillskottet och dem med synbart närmast koppling till vildmarken, spetsiga öron och vassa hörntänder, har hasmesikernas införlivande i Uluth inte varit helt smärtfri. Någon dvala tillåter temperaturen i staden inte, men årstidernas gång påverkar dem ändå. Under sommaren är de högaktiva och snabba men under det mörkare halvåret är de loja och långsamma.
Länge kallades de som sedan begynnelsen haft staden sitt hem för uluther, men när fler folk bosatte sig i staden vidgades begreppet och stadsborna kallades i stället serter efter floden som löper under staden. Deras fjälliga hy har fått historiker att mena att det från början var ett öknamn, men med tiden har det förlorat alla sådana konnotationer. Serterna är strävsamma, de har trots allt byggt staden, en sten efter en annan, till dess att den vann sin hela prakt. Delvis är det nog genom sitt prestigelösa flit som Uluths invånare kunnat flyta samman utan inbördeskrig och blodbad.
Sedan är det, ska man minnas, utöver de kroppsliga skillnaderna folken emellan större olikheter mellan individer än mellan folk. Från universitetets höga tornspiror gjordes undersökningar om folkens kynnen som inte gav några tillfredställande resultat alls för den som är deterministiskt lagd. De personer som gjort avtryck i historien är också framförallt dem som haft ett inre driv eller, betydligt oftare, råkat befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt. Om man på ett eller annat vis lyckats hålla sig borta från industriernas golv äger man än större frihet än om man fastnat i arbete, något som flera grupper söker ändra på. Arbete bör fördelas jämnt, även bland dem som ägnar dagarna åt studier, konst, politik eller förvaltning av rikedomar.
På värdhusen och teatrarna sjungs det om hjältar men viskas om undergången. Om vildmarken så småningom kommer ta över varje del av Uluth står framtiden inte särskilt högt i kurs. Frågar man någon finns det mycket värt att bevara, men svaren på hur är allt grumligare. Varken poeter eller skrävlare törs längre yvas över visioner, i synnerhet inte som ministeriet inte ser med blida ögon på dem som målar andra bilder än Almodovar. Den bockberidna högvakten har slagit ner flera mindre uppror mot både profeter som predikar hopp och de som predikar elände.
De flesta tycks dock vara ense om att Uluth, alla fel och brister till trots, är platsen där man helst möter undergången om man inte tillhör dem med något äventyrligare läggning.
Jag vet inte vad det ska bli av det, om det ska bli något av det och om det mot förmodan blir något av det som blir det nog något Into the Odd-aktigt (med vissa Chronopia-tendenser). Inga av namnen (mer än "Uluth") eller begreppen jag hittat på är googlade och jag har knappt korrläst. Jag dumpar det här. Om någon läser och tycker det är ballt är det en bonus. Hittar jag på något mer hamnar det väl här. Om någon skulle få för sig att få feeling och beskriva nya saker eller spinna vidare är det bara välkommet. Om något verkar knasigt är det nog för att det blivit fort och fel (och därför kan förbättras!).
Utgångspunkten är en större stad med godtyckligt ledarskap under en (eventuellt) pågående undergång. Eventuella likheter med pågående processer i vår verklighet kom till av en slump (eller från mitt ... undermedvetna ...).
***
I mitten av Det sista riket ligger Uluth, staden som alltid sover, och i mitten av Uluth finns Oneirotoriet i vilket Almodovar projicerar sina drömmar mot byggnadens välvda innertak. Runt honom vakar de tretton ministrarna vilka alla söker tolka härskarens splittrade inre och är hans ställföreträdare i Uluth och Det sista riket. Där någon ser ökade pålagor ser en annan fotfolkets frigörelse, där en ser visioner om Uluths framtid ser en annan varningar om det som varit. Ministerrådet är aldrig enigt och Almodovar säger inget. Han har sovit i över åttahundra år, uppkopplad mot Oneirotoriets kugghjulsmaskineri där kolvar och pistonger ständigt pumpar som snarkningar ekande genom staden. Kring bordet pågår en utdragen maktkamp, nya ministrar har ersatt de gamla mellan varje möte, inte sällan efter att någon funnit sig ätande av bottenmalens brustna fjäll eller fallande ut från något av stadens många höga torn. Det ryktas även om att Almodovar själv är döende, att missljud och felkoder vittnar om att ett tronskifte är i antågande.
Genom den enda gluggen mot omvärlden kan ibland kristallbabianernas skrän störa arbetet i Oneirotoriet. De kom från Bandirasmassivets tallbevuxna klippor i norr och lade snart hela det gamla kyrkokvarterets tornrika byggnader under sig, men då hade religionen och alla de begravda helgonen redan förpassats till glömska till förmån för drömmarna, bara de äldsta minns ännu Korat den burdusa och hennes vidlyftiga inflytande på befolkningen. Då och då gör den bockberidna högvakten attacker för att driva babianerna på flykten, men det är snarare de moträder babianerna utsätter de närliggande kvarteren för som sätter några spår. I rännstenen ligger sedan den kristalliska pälsen vilken smulas till stoft och letar sig in under huden på dem som är giriga eller oförsiktiga nog att ta den i sina händer.
Uluth är en i det närmaste sfärisk stad. Oneirotoriet och de torn och spiror som kan skymtas över staden från Bandirasmassivet i norr till Honungshavet i söder utgör stadens hjässa, men till stadens bottenskikt letar sig varken högvakt eller solljus eller Oneiratoriets pulserande oljud. I stadens buk finns industrierna vilka sysselsätter merparten av stadens befolkning för alla som inte har en särskild tjänst eller på annat sätt håller sig undan ministrarnas påbud blir tilldelade en plats i den tillverkning som förser stadens invånare med näring, kläder och andra förnödenheter. Störst är det komplex där maten processas ur slam från Uluths fem underjordiska floder Sert, Vinan, Beruch (där bottenmalen hör hemma), Alierva och Hybarb. Floderna flyter mot Honungshavet och de mest dumdristiga sjösätter sina undervattensflottar byggda av tunnor och storslagna förhoppningar i någon av strömmarna för att kanske nå havet och de skatter som antas finnas där och färga vattnet gyllene. Från buken skjuter tunnlar in som spröt i marken. Fukt och mörker håller alla utom de mest våghalsiga borta från grottorna, men bland repslagarna pågår en tävling om att göra det längsta och tåligaste repet med vilket gångarna kan utforskas. Ingen vet vad som finns där mer än möjligen planetens mitt. Somliga talar om urtidsdjur vilka svaldes av jorden under den tredje jordvikningen, andra menar att syret som skänkte helgonen sina krafter mynnar därifrån. Från dårarna hörs rop om att de leder till andra världar eller andra tider långt bortom Almodovars eller någon annans fattningsförmåga. Oavsett vilket har ingen som firats bortom synhåll någonsin kommit tillbaka.
I Uluths absoluta mitt finns marknaden vars kryddor lyckligtvis kan användas för att dölja industrimatens själadödande smaklöshet. Där samsas hälare med lyxkonsumtionens underblåsare och de arma vars öden tvingat dem att söka lycka eller olycka på valvgångarnas kalla stengolv. De behov som inte täcks av bukens industrier kan tillfredställas här för den som har råd. Bortsett från kryddor kan man bland varorna hitta linser i spunnet glas som återspeglar tiden, byggsatser av ihåliga ben och fjädrar stöpta i tårar som kan byggas till vingar, instrument för att mäta luftens densitet, Uluths aktuella omkrets och färgåtergivning i ögon. Till marknaden tar mormödrar med sina barnbarn för att visa dem allt det fantastiska de sannolikt aldrig kommer ha råd med men som där, och bara där, är inom armslängds avstånd. Av hävd har marknaden också varit Omnibolagets främsta arena, en organisation som sakta men säkert försöker urholka ministrarnas självsvåldiga styre och ersätta Almodovar och hans hov med ett företagsvälde. Bolaget styrs av en ljusskygg styrelse vilken aldrig visar sig och kanske inte finns, det ryktas om det, men deras representanter är aldrig mer än en husknut bort.
Det finns fler pretendenter som lystet riktar sina blickar mot Oneriotoriet och önskar ersätta en drömmare med en annan, vilket i de allra flesta fallen huvudsakligen är ett tecken på bristande omdöme, men det största hotet mot Almodovar och Uluth är den vildmark som år för år äter sig allt närmare stadens kärna. För elvahundra år sedan låg Uluth vidsträckt med täta band med omkringliggande riken. Nog fanns bestarna och skogarna även då, men inget hade ännu hunnit vittra sönder. Av någon anledning började så vildmarken expandera, en rot, en gren i taget. Byar och vägar och städer blev till ruiner om spår alls lämnades kvar. Krets efter krets i Uluths cirkulära stadsbild, först av annekteringar likt kristallbabianernas, sedan av växtligheten som satte rot i varje tänkbar spricka. Det är en långsam process men ingen har ännu funnit någon bot. De äventyrslystna ger sig in i de överbevuxna kvarteren i jakt på kvarglömda rikedomar men återvänder oftast lemlästade men med historier om strutsliknande fåglar som sträcker sig till trädtopparna, köttätande rankor som griper tag om ben och armar, sabeltandade rhinodoner stora som hus och ormar som med gapen vidöppna ligger i grottor och väntar på byten. Somliga ministrar utbrister “vad var det vi sa” när berättelserna löper utmed Uluths gator, från mun till öra, igen och igen.
Vildmarkens framryckningar har satt människor på flykt och över sekel har Uluth blivit ett hem för dem som en gång var vildmarkens och bygdens folk men snabbt blev en naturlig del av staden, om än sällan helt friktionsfritt. Både familjer och idéer blandas trots allt för alla vet att så länge Uluth ännu står så är alla människor, oavsett folk, i någon mån beroende av varandra.
Först att söka sig innanför murarna var slättlandets gishker, det folk som blekts av en obarmhärtig sol till närapå genomskinlighet och som i stadens kärna mer fylldes av valvens dunkel, ljuset bor dock kvar i deras ögon. De värdesatte öppenhet och nyfikenhet och med deras intåg ställdes frågor av annat än illvilja. Plötsligt stod människorna sida vid sida och blickade åt samma håll och kunde på så sätt utvecklas tillsammans. Däremot är det kanske dem som haft svårast att anpassa sig efter stadens ordning och industrialisering.
Solackernas migration var av det långsammare slaget, deras folk sträcktes ut som ett gummiband mellan byarna och staden, deras koncept om vad som var ett “hem” var mycket mer flytande än andra folks. De var ett vandrande folk, byggde boplatser men brydde sig inte nämnvärt om territoriellt ägandeskap. Solackernas främsta band är till sig själva och det stämgaffelformade bröstben som skapar en musikalisk resonans i dem. Tonhöjd och styrka kan variera över tid, men klangfärgen är individuell. När vildmarken så sakteliga gjorde långväga vandringar omöjliga tvangs solackerna att stänga in sig i Uluth. Att finna harmoni var inte lätt och många var de som i desperation slet ut sina bröstben och malde dem till stoft i hopp om att sluta höra annat än en vag tinnitus. Vissa fann frid, andra vaknade i ett värre helvete än ofrihetens bojor.
Slutligen flyttade de växelvarma hasmesikerna till Uluth. Länge stod de emot vildmarkens faror, kunde dra fördel av den expanderande växtligheten, försjönk i dvala under årets farligaste månader, men när bestarna blev allt hungrigare fanns snart bara Uluth kvar. Som senaste tillskottet och dem med synbart närmast koppling till vildmarken, spetsiga öron och vassa hörntänder, har hasmesikernas införlivande i Uluth inte varit helt smärtfri. Någon dvala tillåter temperaturen i staden inte, men årstidernas gång påverkar dem ändå. Under sommaren är de högaktiva och snabba men under det mörkare halvåret är de loja och långsamma.
Länge kallades de som sedan begynnelsen haft staden sitt hem för uluther, men när fler folk bosatte sig i staden vidgades begreppet och stadsborna kallades i stället serter efter floden som löper under staden. Deras fjälliga hy har fått historiker att mena att det från början var ett öknamn, men med tiden har det förlorat alla sådana konnotationer. Serterna är strävsamma, de har trots allt byggt staden, en sten efter en annan, till dess att den vann sin hela prakt. Delvis är det nog genom sitt prestigelösa flit som Uluths invånare kunnat flyta samman utan inbördeskrig och blodbad.
Sedan är det, ska man minnas, utöver de kroppsliga skillnaderna folken emellan större olikheter mellan individer än mellan folk. Från universitetets höga tornspiror gjordes undersökningar om folkens kynnen som inte gav några tillfredställande resultat alls för den som är deterministiskt lagd. De personer som gjort avtryck i historien är också framförallt dem som haft ett inre driv eller, betydligt oftare, råkat befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt. Om man på ett eller annat vis lyckats hålla sig borta från industriernas golv äger man än större frihet än om man fastnat i arbete, något som flera grupper söker ändra på. Arbete bör fördelas jämnt, även bland dem som ägnar dagarna åt studier, konst, politik eller förvaltning av rikedomar.
På värdhusen och teatrarna sjungs det om hjältar men viskas om undergången. Om vildmarken så småningom kommer ta över varje del av Uluth står framtiden inte särskilt högt i kurs. Frågar man någon finns det mycket värt att bevara, men svaren på hur är allt grumligare. Varken poeter eller skrävlare törs längre yvas över visioner, i synnerhet inte som ministeriet inte ser med blida ögon på dem som målar andra bilder än Almodovar. Den bockberidna högvakten har slagit ner flera mindre uppror mot både profeter som predikar hopp och de som predikar elände.
De flesta tycks dock vara ense om att Uluth, alla fel och brister till trots, är platsen där man helst möter undergången om man inte tillhör dem med något äventyrligare läggning.
(Vilket påminner mig om att jag borde ta tag i redigeringen av världsbeskrivningen där, men sommaren är lite för full av mer trängande projekt ...)
