Nekromanti Kärlek

[Man Mountainman]

Så, vad är era erfarenheter av kärlek som en ingrediens i rollspel.

Som spelledare (edit) är det lätt att tänka sig tusen sätt att använda kärlek på. Kärlek är ju trots allt bland de starkaste drivkrafter vi har. Problemet är bara att för en yttre betraktare, säg rollpersonerna, så blir kärleken inte mycket mer än en drivkraft baldn andra hos de personer som det åligger dem att försvara, samarbeta med eller strida mot. i en sådan här situation kanske kärlek inte är så intressant.

Intressant blir det först när spelarna eller rollpersonerna involveras personligen. Vad är era tankar när deet gäller att bygga äventyr som baseras på spelledarpersoners kärleksrelationer till rollpersoner. Har ni några roliga anekdoter från det att ni som spelare, eller någon annan, bestämt sig för att ta saken i egna händer och själva bli kära. Kan man beordra spelarna att låta sina rollpersoner förälska sig, och med vilket resultat?

 

[PAX]

Roligaste episoderna jag själv har i minnet är de gånger då vi spelade FSS-kampanjen runt 1996/97.

FSS är en liten grupp legosoldater som verkligen inte tar emot skit från andra.
Dock var det alltid lika kul att se vår hårde, styvnackade och självutnämnde ledare Kirk Weis bli emottagen av sin fru efter något äventyr. Var det inte stekpannan hon höll i näven så var det något annat tillhygge.

Nu när jag drar igång min egen skräckkampanj så hade jag tänkt utnyttja det faktum att några av rollpersonerna har flickvänner och familj vilket kan göra äventyren lite mer intressanta och annorlunda. Hur förklarar man för sin flickvän vad man nyligen har upplevt när hon i stället börjar inse att man är galen.

 

[Tarill]

hehe...

Vi har faktiskt en hjälte som blir utskälld av frugan när han varit borta hemmifrån för länge, nu när jag tänker efter.

 

[Mindblow]

Min Ars Magica-karaktär är gift. Det spelas inte så mycket annat än att man spenderar lite tid med henne ibland, ger henne fina saker och gör henne med barn Det, som du sa, kanske är mindre intressant. Däremot så har jag en misslyckad Koth-alv i Chronopia som är helt förlorad i en tjej vi träffade i ett äventyr. Det är -väldigt- avgörande och kan mycket väl komma att bli hans död... om inte värre.

Jag vet inte om det hjälpte dig... men det visar att det -kan- bli en väldigt intressant situation iaf.

 

[Storuggla]

Trubblet jag märkt är att man inte kan peka med hela handen och säga "nu är DU kär i BOSSE" eller något dylikt, spelaren måste själv välja Och där kommer trubblet in i bilden, vissa spelare vill ogärna ge spelledaren mer vapen att använda mot dem... ^_^;


Storuggla, har inte prövat att peka förvisso

 

[Zaphod_UBBT]

Så, vad är era erfarenheter av kärlek som en ingrediens i rollspel.

Mycket dåligt med det får jag säga. Det har väl provats på till och från, men det har aldrig blivit levande på nåt sätt. Får se om det funkar i nya spelgruppen.

Kan dock tänka mig intressantare rollpersoner och intriger. Precis som nån sa, går det nog utmärkt att använda i skräckrollspel när flickvännen reagerar på det man säger att man har upplevt. Jag kan också tänka mig mordutredarna som får kontakt med mördaren via telefon. Den bestialiske mördaren säger i luren 'Jag har ett barn här. En och femti lång, bruna ögon, brunt hår. Kan det vara din dotter?'.

Huga. Men även bra att fördjupa rollpersoner med, om det funkar det vill säga.

Zaphod

 

[Svarte Faraonen]

"Kan man beordra spelarna att låta sina rollpersoner förälska sig, och med vilket resultat?"

Mina rollpersoner brukar sköta det alldeles av sig själva. När jag är SL har jag bara använt det en gång, och det var när en rollperson skulle "pensioneras".

 

[regelslaktaren]

kopierar mitt svar från Dynamiska SLPs

"Vad gäller romantik så är det är svårt ämne. Vi har nu haft en kvinna med i vår kampanj som först hade en affär med en rp, senare blev hon kär i en annan. Hon har funnits som karaktär i snart 2 riktiga år, är väldigt mycket en person för oss. Det som ibland känns konstigt då, är när jag ska gestalta henne, o vad hon säger...för vi tar det seriöst, det är allvarliga känslor i svall...så jag känner mig otillräcklig när jag gestaltar henne numera. Känner mig inte tillräckligt kvinnlig, eller nåt. Så vad ska jag göra åt det? Nu funderade jag på att låta en annan person (en tjej) spela henne, men insåg genast problemet med din idé.
Om ni är seriösa i det romantiska, dvs att det romantiska faktiskt står i centrum, det är mycket vad det handlar om för rp, då måste man ju spela dessa kärleksscener där man förklarar för den andre hur man känner o sånt. Och det måste göras med inlevelse, annars känns det mest som, hö-hö, en tjej, hö-hö......om ni förstår vad jag menar. Om man då spelar dessa scener med inlevelse, o tar en person som bara ska spela den karaktäreren, då är det så starka känslor det kan röra upp att...tja, man för över en del av det till resten av livet? vad tror ni? Nu började det handla om att skilja på spel o verklighet....I seem to have wandered a bit....Nu slutar jag. "

 

[Rising]

Krälek

"Kan man beordra spelarna att låta sina rollpersoner förälska sig, och med vilket resultat?"

Nej, det har jag aldrig sett fungera, jag tycker inte om det varken som spelare eller spelledare iaf. Jag skulle personligen aldrig skriva ett äventyr som "Snösaga" där en förälskelse står i centrum på det där viset. De måste komma naturligt och man kan inte förutsätta någonting som spelledare.

Det är en anledning till att jag tycker det är bäst om rollpersoner börjar som singlar. Då får rollpersonen välja sin egen partner istället för att vara gift med någon som de har noll kemi med.

Jag tycker det roligaste som spelledare är att framkalla känslor hos spelarna. Skräck, kärlek, humor och melankoli är mina fyra hörnstenar. Det intressanta är att man får använda ungefär samma trix för dem allihop. Ni vet, man kan inte bara säga "det kommer ett blodmonster mot dig som ser skitäckligt ut" och tro att spelarna skall bli rädda, och på samma sätt kan man inte bara stoppa in en snygg spelledarperson och tro att detta skall framkalla kärlek. Visst, rollpersonerna kan bli förälskade av sådana billiga trick, men det är snyggare om man lyckas spelleda det så att både spelaren och rollpersonen börjar fatta tycke för spelledarpersonen. Det är mitt mål, och verkligen inte så lätt alla gånger. (Det blir dock betydligt lättare om spelarna är med på noterna och -vill- bli förälskade)

---

Mina nybörjartips är: (rätt hemliga trick från djupet av min visdomskälla) Det är alltså hysch-pysch på hög nivå... Okej, är ni redo?

#1: Blyga och försynta rollspelande killar (som jag) är sååå förutsägbara. De är en spelartyp som gärna vill gestalta förälskade rollpersoner, och de kan man fiska upp med ett och samma bete varenda gång. De är Kermit-typen. Lite töntiga, lite snälla och lite roliga. Noll sex appeal. Vad de drömmer våta drömmar om är Miss Piggy-tjejer, alltså en typ av oåtkomliga kvinnor som av någon mer eller mindre outgrundlig anledning tycker om just dem av alla människor. Det handlar främst om att hitta ett ögonblick där det säger -klick- mellan spelledarpersonen och rollpersonen. Ett ögonblick där hon "väljer ut" honom. När han gör henne en tjänst, till exempel, när han står upp och försvarar henne mot någon skrävlande buse eller när han säger något som får henne att skratta. Gentlemannamässighet är också ett säkert kort, samt respekterande på lika vilkor; typ "lustigt, i vanliga fall brukar jag få skala potatisar eller tvätta kläder när jag är ute i fält, men här är jag med dig, och du räcker mig ett vapen och säger åt mig att ta första vakten... Heh... Du, förlåt för det jag sade på slottet. Jag menade ingenting av det där, jag trodde..." "Nejnej, kära du. Det är ingen fara. Jag har full förståelse för vad du är van vid och bla bla" osv. Där smäller det. Starka kvinnor med modersinstinkt, missförstådda hårda rebelltjejer, försynta kvinnor som inte litar på någon... Det finns tusen möjligheter på det här temat. Killen är speciell. Alla blyga killar vill vara speciella.

#2: Tuffa, gåpåiga killar med bättre självförtroende är svårare att spelleda kärlek med. De tar gärna och flörtar aktivt med sina rollpersoner också, men man får inte samma spänst mellan dem och sina spelledarpersoner om man börjar agera ut romantiska scener för snabbt. Här fungerar däremot tricket att spela svårfångad betydligt bättre. Den här sortens spelare är inte alls lika sugna på att bli "utvalda" sådär utan vidare av någon oklar anledning, utan de vill hellre få kämpa lite för det. De fungerar bäst ihop med tjejer som inte låter sig imponeras så lätt eller pojkflickor som hänger med i gänget som vilken kille som helst utan att fästa någon märkbar notis om rollpersonens ivriga flirtförsök. Jag brukar tänka på Han Solo och Leia. Det är en bra relation, eftersom de fungerar bra ihop medan äventyret pågår med övriga spelare runt bordet.

Det är förstås inte så här enkelt och man gestaltar förstås inte bara rollpersoner som är som en själv, men det här är mina utgångspunkter. När killar gestaltar tjejer tycker jag att de ofta går närmre "sin egen" personlighet i just den här frågan.

#3: När det gäller spelande tjejer är det svårare, för man känner sig så dum om man försökt vara så charmig man bara kan och får nobben med någon syrlig kommentar, typ "vilket svin, försöka den kommentaren på mig, va?"... Som tur är så gestaltar de flesta tjejer jag spelat med manliga rollpersoner, och då känns det bekvämare att skruva upp ens kvinnliga sidor istället. Att spela en förälskelse med en kvinnlig rollperson mot en kvinnlig spelare är lite lurigare än vanligt. Jag har inte mycket kunskap att ge, men våp och amazonbimbos går fetbort. Bäst är den sortens tjejer som den kvinnliga spelaren vanligtvis har som kompisar. Jag lånar en massa drag från dem. När det gäller de själva romantiska stunderna går de betydligt bättre att spela igenom med en tjej i spelgruppen. Annars är det lätt att det blir fnissigt av det hela.

/Ring

 

[Muggas]

vampyr-fru

Min andra rollperson någonsin, Meric (ja en magiker. orginellt namn som fasiken) blev kär i en vampyr som tillhörde en otäck kult som skulle utrotas (av rollpersonerna). SL spelade den undersköna vampyren Lindora så förföriskt att min RP föll pladask för henne. Istället för att köra en påle genom hjärtat på henne, tillfångatog han henne och lyckades genomföra en ritual där hon botades. Han fick ge upp en del av sin själ för det (= permanenta PSY poäng), men kunde efter en lång äventyrarkarriär dra sig tillbaka till sitt slott med sin undersköna hustru (KAR 19). Meric gjorde comeback några år senare, men avled under tragiska omständigheter (magisk duell med en legendarisk/ökänd nekromantiker). Men han dog i alla fall kämpandes mot ondskan och i lycklig vetskap om att han hade funnit kärleken...

 

[Twooshort]

Att gifta sig med någon av "dem"

Känner starkt igen mig, med två rollpersoner faktiskt, nämligen:

1: Min halvalviske eldsmagiker Alaïn McGregor som efter en jäkla massa äventyrande blev stekt av ett eldklot i "mörkeralvsland" och bränd till oigenkännelighet. Mörkeralverna ("fienden") gjorde däremot bort sig och misstog honom för deras egen magiker som omkom av nyss nämna eldklot och tog således med Alaïn till deras närmaste borg för att han skulle återhämta sig. När han väl vaknade till liv fann han sig i en väldigt rolig sits.
För det första var han ensam i en mörkeralvsborg 150 mil eller nåt sånt från närmaste vänliga samhälle, och för det andra var han inte en fånge utan rådgivare år borgherren. Dessutom var han under ständig tillsyn av en ung kvinnlig prästlärling vid namn Nextral (mörkeralviska, duh!) som övervakade hans återhämtning, så det blev många timmar tillsammans med henne under de veckor han gradvis återhämtade sig (med regelbundna använda av "Förändra Utseende" besvärjelser för att fortsätta se ut som en mörkeralv).
När han slutligen var helt kry visade det sig att hans gamla polare dvärghövdingen *host*glömt namnet*host* och 12 av hans vakter blivit tillfångatagna. Efter lite trevliga dueller mot borgherren dräpte han till slut honom och alla andra mörkeralver han kom åt, utom just Nextral, pga av att han utvecklat starka känslor för henne under den tid han varit där. Efter en lång tystnad under vilken Alaïn varit beredd att lägga sig för hennes svärd erkände hon att hon dolt liknande känslor sedan han först kunnat tala igen, typ.
Således tog han sig iväg från borgen med ett dussin mörkeralver på "body counten", ett dussin tacksamma dvärgar och den vackra flickan.
Nu har det utvecklat sig så att Alaïn blev dräpt av en tursam tjuv några år senare, men jag spelar numera hans son, som efter lite cooldown period i kampanjen nyss fyllt tjugo, och längtar efter att gå i sin smått legendariske fars fotspår.

2: Och så var det min Vampire RP, Gordon Maxwell, Tremere, mass-diablerist och tilllikaså eldsmagiker (see a pattern?) som har en seriös affär med en Satyr, dvs en Changeling. Men den historien är fortfarande vid liv, och jag har knappt sett toppen av det isberg av problem han är villig att forcera för att kunna behålla henne. Däremot verkar isberget växa till sig, för mass-diablerister får fort fiender.

/Munchkin, som är smyg-pyroman

 

[Ghoulz]

Det kallas kärlek...

Jag tycker att den mystiska uppdelningen mellan manligt och kvinnligt i ditt inlägg stinker 50-tal.

Nyckelordet är väl, som vanligt, rollspel. Jag vill mycket gärna spela "hela" rollpersoner som har något som kan påminna om ett liv. Där kan familj och kärlek ingå, som det gör i de flesta "riktiga" människors liv. Naturligtvis handlar det om SL:s idéer ytterst. Men jag tycker definitivt att romantiken har en plats. Min bästa erfarenhet av romantiska förvecklingar i rollspelssammanhang var när en av mina spelare (kvinnlig) försökte leka förföriskt med sin svågers (en annan spelares rollperson, damen i fråga var f.ö. en skandalomsusad ung änka) butler under en 1890's-kampanj till CoC. Genom två vidunderliga luck rolls (jag slog hundra två gånger i rad) resulterade det som först skulle bli en liten lätt flirt i "once in a lifetime love affair". Intrigen med Hastur i huvudrollen flög genast ut genom fönstret och katastrofen var ett faktum. men det hjärtskärande uppbrytandet från England och flykten till New York så att de bägge kunde få varandra blev MYCKET bra rollspel. Och min intrig var ju både banalare och tråkigare än århundradets kärlekssaga, inte sant?

 

[Ghoulz]

Karisma 19 värt att dö för!

Fan vad fint att hon hade 19 i karisma så att du fick ut något av värde genom att rädda henne. Romantiskt. Verkligen.

 

[Storuggla]

*fniss*

Jag kunde inte hjälpa det. Kul.

 

[Muggas]

Re: Karisma 19 värt att dö för!

jo, jag råkade se siffrorna på sls slp-formulär och tänkte koboldaktigt - hon ska jag bli förälskad i... nej, det var naturligtvis inte därför, men det skadade ju inte..

 

[Muggas]

Re: Att gifta sig med någon av "dem"

låter intressant... men visst är det kul att falla för någon "från andra sidan" (så länge det gäller förälskelser och inte strid...)

 

[Krille]

"Har ni några roliga anekdoter från det att ni som spelare, eller någon annan, bestämt sig för att ta saken i egna händer och själva bli kära."

En höjdare var när en annan spelares rollperson försökte förföra min rollperson. Han slog perfekt på sitt Förföra-slag. Jag fumlade. Min rollperson föll pladask!

Det ångrar han bittert än idag.

 

[Man Mountainman]

Aha, så intressant. Ni använder alltså sociala slag gentemot varandra? Det är något jag övervägt, men aldrig omsatt i verkligheten. Hur sköter ni det? Är det spelledaren som avgör när ett sådant slag är befogat? Måste spelarna vika sig efter resultaten, eller är de bara att betrakta som riktlinjer?

 

[Krille]

"Ni använder alltså sociala slag gentemot varandra? Hur sköter ni det? Är det spelledaren som avgör när ett sådant slag är befogat? Måste spelarna vika sig efter resultaten, eller är de bara att betrakta som riktlinjer?"

Det beror på humör.

Principen för hur vi slår är enkel. Vi slår alla slag själva, utom möjligen Finna Dolt (motsv) och det huvudsakligen enbart i system där man slår slumpvärde under ett värde (Eon, DoD; exemplet kom från Eon, för övrigt). Det gäller även sociala slag.

Vi kör enligt principen att resultatet av slagen ska rollspelas. Det finns ju en skola som säger att om en rollperson ska övertala en annan rollperson så får inga tärningsslag slås, och det krävs att spelare A övertalar spelare B, dvs att spelare A måste rollspela. Orsaken är en gammal kvarleva från åttitalets tunnelröjarspel: "Jag övertalar Shluhurguk att gå fram runt hörnet! (rassel) Ett, lyckas perfekt!" - "Jaha, Shluhurguk är övertalad och går runt om hörnet. Där är det ett bakhåll, och Shluhurguk får (rassel) tjugoåtta poäng i huvudet innan första rundan eftersom han missade sitt INT-slag." Ni äldre spelare har säkert varit med om det.

Och jo, jag kan ju knappast antasta logiken bakom exemplet. När tunnelröjande är normen så är det dumt att en rollperson kan övertala en annan genom ett tärningsslag, speciellt om det inte finns någon svårighetsmodifikationsmöjlighet inbyggd i regelsystemet på ett bra sätt.

Nå, nu spelar vi inte tunnelröjande, och vi använder system med bra svårighetsmodifikationsmöjligheter, så sådana situationer är ju inte direkt normen. Vad vi gjorde var att vända på det. Varför i helvete måste bara spelare A rollspela? Om spelare B inte vill bli övertygad så behöver han bara vägra. B behöver ju inte rollspela ett jota, han behöver bara säga nej.

Så modellen som vi arbetar med just nu är att A och B får övertala/förföra varandra av hjärtans lust. Argumenten haglar fram och tillbaka, och om det inte är uppenbart vad som kommer att hända (B låter sig övertalas, eller A försöker övertala B att hoppa ut över ett hundrametersstup eller byta åsikt från socialdemokrat till nationalsocialism eller något) så kan spelledaren kräva ett "socialt slag" - en Övertala eller Förföra från A och ett lämpligt motstånd från B. Svårigheten modifieras med argumenten som kastats fram och tillbaka och intensiteten i debatten. Tärningsslag slås. Resultatet tolkas.

Vi brukar tolka resultaten som att om inget exceptionellt slag slås så erkänner den förlorande sidan att den vinnande har en poäng och går motvilligt med att titta på saken (Övertala), eller låter sig charmas av den andra parten och finner honom intressant (Förföra, den aktiva parten vinner), och så vidare. Om ett exceptionellt slag slås så går man längre i resultatet, och om två exceptionella slag slås (förföraren slår perfekt, den andra parten fumlar) så händer också exceptionella händelser: "love at first sight" et cetera.

Detta leder till att börja med oftast till att både A och B rollspelar före tärningsslagen, och att den part som "förlorade" slaget även rollspelar efter tärningsslagen, även om man som spelare inte helt gillar resultatet. Men rollspel går ju trots allt ut på att gestalta en roll, även om resultatet av rollgestaltningen kanske inte är den bästa, och att "förlora" är en del av spelmomentet i rollspel.

 

[Twooshort]

Att slå mot varandra om kärlek mm

Det där med att slå mot spelare är något jag och min grupp sällan till aldrig gör. Det slutade vi med efter en incident då en spelare ville få alla andra att stanna kvar och hejda stormtrupperna medan han rekognoserade flyktvägen *host*BS*host*. Ok, för ledarskapsslag och liknande men där och efter ett antal tvister om fördelningar av ekonomiska tillgångar lade vi ner. Vi slår visserligen en massa andra slag mot andra RP, som t.ex. om någon illvillig RP vill åt krigarens börs etc. Men att påtvinga en RP känslor och resonemang känns helt fel.

Men apropå kärlek mellan RP så hände en kul grej så sent som i går då gruppens residerande halvling i ett slag av romantiska känslosvall och ett gyllene tillfälle smög sig in i den lokale landsherrens hus och stal dennes dotters smycken och en mycket vacker klänning. Visserligen blev klänningen en bonus enligt halvlingen, men han insåg snart att den nog kunde passa en av de andra RPna, nämligen naturmagikern *host*häxan*host*, så han packade in stöldgodset lite fint och presenterade det som en gåva morgonen därpå. Obetalbar min från mottagaren.