Man Mountainman
Storsvagåret
Så, vad är era erfarenheter av kärlek som en ingrediens i rollspel.
Som spelledare (edit) är det lätt att tänka sig tusen sätt att använda kärlek på. Kärlek är ju trots allt bland de starkaste drivkrafter vi har. Problemet är bara att för en yttre betraktare, säg rollpersonerna, så blir kärleken inte mycket mer än en drivkraft baldn andra hos de personer som det åligger dem att försvara, samarbeta med eller strida mot. i en sådan här situation kanske kärlek inte är så intressant.
Intressant blir det först när spelarna eller rollpersonerna involveras personligen. Vad är era tankar när deet gäller att bygga äventyr som baseras på spelledarpersoners kärleksrelationer till rollpersoner. Har ni några roliga anekdoter från det att ni som spelare, eller någon annan, bestämt sig för att ta saken i egna händer och själva bli kära. Kan man beordra spelarna att låta sina rollpersoner förälska sig, och med vilket resultat?
Som spelledare (edit) är det lätt att tänka sig tusen sätt att använda kärlek på. Kärlek är ju trots allt bland de starkaste drivkrafter vi har. Problemet är bara att för en yttre betraktare, säg rollpersonerna, så blir kärleken inte mycket mer än en drivkraft baldn andra hos de personer som det åligger dem att försvara, samarbeta med eller strida mot. i en sådan här situation kanske kärlek inte är så intressant.
Intressant blir det först när spelarna eller rollpersonerna involveras personligen. Vad är era tankar när deet gäller att bygga äventyr som baseras på spelledarpersoners kärleksrelationer till rollpersoner. Har ni några roliga anekdoter från det att ni som spelare, eller någon annan, bestämt sig för att ta saken i egna händer och själva bli kära. Kan man beordra spelarna att låta sina rollpersoner förälska sig, och med vilket resultat?