Jag fantiserar inte om handling

[Basenanji]

A propos att fantisera: det jag mest gillar att fantisera om är hur en scen kan preppas så bra som möjligt för att spelarna ska ha kul och bli engagerade i äventyret.

Om rp ska prata med en slp tex kan jag fantisera massor om hur en sådan scen skulle kunna förberedas och gestaltas. Hur kommer slp svara rp om de vill prata med den? Var ska samtalet äga rum? Hur ser den platsen ut och vad händer där annars? Kan jag plantera några coola ledtrådar på något sätt? Ska någon bihandling äga rum som distraherar rp? Borde jag preppa en handout? Kan jag göra någon sorts koppling till andra slp/händelser/för äventyret viktiga föremål etc…

Men hur kul jag ändå har med det där så är ändå fokus att mina spelare ska bli nöjda. Jag tänker ofta ”Vad skulle mina spelare gilla att spela och framförallt göra?” som utgångspunkt för egenskrivna äventyr och kampanjer.

 

[Gerkub]

Ett annat exempel. Igår såg jag detta självporträtt av renässanskonstnären med det fantastiska namnet Il Sodoma.
View attachment 26580
Omedelbart kände jag att det där är någon jag vill spela. Men det är inte kopplat till att göra något. Jag vill mest vara snygg och ha en grävling och en korp och ett svärd. Vill jag fäktas? Kanske, men svärdet kan också bara vara där för drip. Jag får absolut ingen tanke om några målsättningar eller liknande.

Jag kan absolut relatera till att jag gillar stämning, att det kan vara otroligt ibland när saker saktar ner och man gör något som inte för ”handlingen” framåt eller så, utan det känns som man bara är i det.

Men samtidigt, t ex när jag tittar på den tavlan, så kan jag också bli inspirerad till rörelse och agerande bara av att tänka på de materiella och sociala förutsättningarna för att han ska kunna ha så mycket aura och drip. Att stämningen och vibbarna kommer inte av sig själv utan kommer från ett sammanhang.

Renässansen är i sig såklart fylld av möjligheter till spännande händelser, och om man lägger till både hans dyrbara stass och blicken som antyder att det finns både haters och älskare och lättlurade mecenater och bedragna äkta män, osv, så finns det mycket ”äventyr” att hämta. Äventyret blir en ursäkt för att få vara i det typ.

Och sen är det också bra att man inte spelar själv, att man kan få bolla med de andra i gruppen om t ex målsättningar. Kom att tänka på ett tips (från Apocalypse World om jag inte minns fel) är att man ska vara ett fan av varandras karaktärer, att man ska ge alla deltagare möjligheter att få ut vad de vill av karaktären.

Så om man tittar på karaktärens sociala kontext och materiella förutsättningar, och hjälps åt i gruppen, så kan man nog ganska enkelt hitta bra upplägg till konflikt och agerande, om det är det man vill!