Jag är så jävla trött på D&Ds dominans

[JohanL]

På högre level har du (mycket) mera guld.

För att valet mellan "ska vi ta kostnaden eller inte" ska vara det minsta intressant måste kostnaden utgöra en betydande dela av gruppens resurser.

Så det handlar enbart om spelbalans. Om det alltid kostar 100 gp att återuppliva en humanoid (oavsett allt) så är det omöjligt på level 1, ett dilemma på level 2, och helt självklart på alla levlar därefter.

Om kostnaden däremot alltid är 20% av gruppens samlade resurser, tja, då blir frågan aldrig lättare att besvara.

Det är uppenbart hur det kan vara en fråga om spelbalans, men hur motiverar man det diegetiskt? Varför är det så i världen? (Och nej, svaret är inte att prästerna klämmer dig på så mycket pengar de tycker att de kommer undan med - det är kostnaden för att lägga ritualen.)

 

[God45]

Det är uppenbart hur det kan vara en fråga om spelbalans, men hur motiverar man det diegetiskt? Varför är det så i världen? (Och nej, svaret är inte att prästerna klämmer dig på så mycket pengar de tycker att de kommer undan med - det är kostnaden för att lägga ritualen.)

Torm är taskig på det sättet.

 

[Lukas]

Levels handlar i alla fall i teorin om skicklighet - varför skulle det vara jobbigare att ressa kompetenta personer? Håller gudarna eller dödsrikena hårdare i dem, eller?

Varför inte?

I en värld där gudar finns och ger folk magi är det väll inte en orimlig förklaring?
Vi kan såklart tycka olika men jag tycker inte det är konstigare än att alla heliga krigare är immuna emot sjukdomar, Skickligare soldater blir bättre på att överleva fall skada ( även om de är medvetlösa när de faller), eller att Skador påverkar dig inte alls förens du är medvetslös.

Jag tycker det är så konstigt att motsätta något sådant i ett spel jag ifrån grunden tycker är uppbyggt runt spelbalans och spelmekanik över realistiska beskrivningar.
Liksom hur förklarar du att bästa settet att bli en bättre magikier är att döda monster.
Varför finns det ens magiskolor i DnD settings, när det ändå är mer effektivt att gå till, närmsta grotta och dräpa fiender iställlet.

 

[Oldtimer]

Det är uppenbart hur det kan vara en fråga om spelbalans, men hur motiverar man det diegetiskt? Varför är det så i världen? (Och nej, svaret är inte att prästerna klämmer dig på så mycket pengar de tycker att de kommer undan med - det är kostnaden för att lägga ritualen.)

Min högst personliga förklaring, som jag använder när vi spelar Dunder & Drakar, är att endast personer med ett bestämt öde kan återuppväckas (dvs spelarnas rollfigurer) och att ju längre ifrån ödets fullföljd (dvs lägre grad) den döde var, desto enklare är det att föra tillbaka själen.

Sedan har ju hjältar på den episka nivån (grad 21-30) egna metoder att återvända. Mina spelare har just nått dit och myser över dem.

 

[Magnus Seter]

MODERERING

En tråd som engagerar. En tråd som spretar.

Kan vi alla hjälpas åt och skapa nya trådar för alla de saker som inte har med dominansen av D&D att göra? Som t.ex. tråden om hur mycket man håller på med sina rollpersoner mellan spelmötena, superbra tråd!

Vi har ju faktiskt ett helt underforum som heter "Dungeons & Dragons och d20" som passar utmärkt för trådar om vad level är, hur mycket guld en spell kostar eller andra spännande saker.

Så kan den här tråden handla om D&D:s dominans.

Tack på förhand!

MVH

/Magnus

 

[pingas]

Äger 20+ rollspel men har aldrig spelat eller läst något D&D. Märker iofs att det är populärt när man pratar med lite yngre folk. Många verkar ha spelat 2-3 ggr max och har då provat D&D 5th edition.

 

[luddwig]

Märker iofs att det är populärt när man pratar med lite yngre folk.

Facebook-gruppen Dungeons & Dragons Sweden har 5 200 medlemmar vilket jag tycker pekar på att spelet även har en äldre publik.

Som jämförelse: Eon-sidan har 1 500 följare, Mutant-sidan 1 300 följare och den svenska OSR-gruppen 500 medlemmar. Dragonbane och Coriolis har varsin grupp med 2 300 respektive 1 900 medlemmar men dessa är internationella.

 

[Stämma]

Det ska nämnas att även om FB ofta ses som ocoolt eller ohippt använder merparten av alla studenter jag känner sidan i en eller annan form. För många är Facebook det enklaste verktyget för kommunikation eller organisation av events o dyl. Så jag vet inte om man kan anta att D&D Sweden är idel äldre spelare, även om de nog är överrepresenterade.

 

[luddwig]

Så jag vet inte om man kan anta att D&D Sweden är idel äldre spelare ...

Det gjorde jag inte heller. Men vi kan anta att en del av de 5 200 medlemmarna är äldre (vad nu äldre innebär i detta sammanhang?). Låt säga att hälften av medlemmarna är äldre. 2 600 stycken. Det är ändå jämförelsevis många.

 

[kloptok]

Pratar folk om ”combat as war” och ”combat as sport” fortfarande? För när jag ser poster från de som är mest negativa till D&D tänker jag att de kanske har erfarenhet av grupper vars medlemmar inte går i takt med varandra när det gäller just detta.

Själv tycker jag fortfarande att de individuella spelarpreferenserna har större inverkan än val av spelsystem eftersom var och en tar med sig sin spelstil överallt. Systemet har betydelse för vad gruppen ägnar sig åt i spelvärlden, självklart. Det är onödigt att välja ett system som inte har stöd för det gruppen vill göra. Men i den grupp jag spelat med mest har vi kört kampanjer i flera olika system och det är inte så att alla har blivit självglorifierande murderhobos när vi använt D&D.

Ja, absolut, jag stötte på det först när jag hittade OSR. Inom OSR-världen är combat as war/sport en hyfsad vanligt parameter man använder för att skilja den sortens D&D man gillar som OSR-spelare från den sortens D&D som moderna utgåvor, t ex 5e, representerar (där OSR typiskt sett lutar mer åt combat as war).

 

[kloptok]

* Lämnar ytterst diskret diskussionen om DnD eftersom jag inte läst Playing at the World. *

Tips: Läs Game Wizards och The Elusive Shift istället! Nu ska jag förvisso också skämmas som inte heller läst Playing at the World, men som jag förstår det innehåller de två böckerna en hel del, om inte det mesta, materialet som finns i Playing at the World, fast i mer redigerad och lättläst form.

 

[RasmusL]

Det här resonemanget bygger på ett par antaganden jag menar inte nödvändigtvis stämmer. Till exempel ser jag inte riktigt varför man skulle vilja få ut "det mesta av systemet". Jag har nog inte "velat få ut det mesta" av ett enda system jag använt, tror jag.

Sedan är det helt enkelt inte sant att det automatiskt blir mycket strid bara för att man har stridsregler och i övrigt kör player skill. Kutulu har mer komplexa regler för strid än får något annat i spelet – ändå blir det sällan eller aldrig strid, för det är inte där fokus i äventyren ligger. Strid är dessutom sjukt farligt, och uppmuntras verkligen inte.

Sedan ä'r det heller inte sant att man nödvändigtvis måste vilja ha strid bara för att man t.ex. köper grunduppsättningen D&D-böcker. Man kan till exempel köpa dem för att de betraktas som helt enkelt det du ska/måste ha om du vill spela i… Eberron eller vad för D&D-värld som nu lockar. Många har ju idag uppfattningen att bara D&D är "riktigt" rollspel, så många köper inte för att de vill åt strid utan för att de vill spela rollspel, och det är bara D&D som är riktigt rollspel, och D&D är de här böckerna.

Jo, men när jag skapar och levlar min rollis så "tvingas" jag ta en massa beslut som handlar just om strid och hur rollisen slåss. Feats (som ju faktiskt kan handla om annat än strid) är ju numera inte något som alla har så om jag håller mig till standard-basic så får jag en hög med regler för att slåss.

Sen är de val som innefattar strid ofta mer spännande än ett enkelt +1 eller +2 på något slag. Och systemet för strid är varierande, taktiskt och (imo) roligt emedan systemet för problemlösning och sociala situationer rätt så meh och innehåller jämförelsevis väldigt lite variation.

Sen går det ju att rollspela förbi allt det där MEN om jag lagt en timme eller två på att göra en massa val som påverkar just strid så skulle jag nog bli lite snopen om det inte blev något svärdviftande.

 

[Gamiel]

Återigen, om du enbart menar själva ramverket med 20 levlar och feats och färdigheter, så kanske.

Men det är inte det som förvandlar den grundläggande d20-motorn till D&D.

Utan det är vilka förmågor får egentligen hjältarna.

Samtliga D&D klasser är kapabla stridsmän.

Det är definitivt så att systemet i sig själv som fokuserar på strid och skada.

och min poäng var att det är inget i själva systemet som kräver det, utan en spelskapare kan utan problem skapa klasser o förmågor som inte har strids fokus - se Lemuria som exempel.

Jag brukar mer ha definitionen av low fantasy som "det går att få en enkel överblick i skillnaderna mellan vår värld och denna", tex Game of Thrones

Ja, GoT har ju bara drakar, odöda, magi, mammutar, jättar, ett väldigt annorlunda årstidssystem, inga egentliga effekter på extrem incest, en Sydamerika stor kontinent med bara ett dussin samhällen värda att nämna och folk tycks kunna resa över den som om det vore Storbritannien, korpar istället för brevduvor - med vissa kapabla att flyga mellan flera mål efter varandra, jätte vargar (eller hur man nu översätter "dire wolf"), med mera.

 

[CapnZapp]

Det är uppenbart hur det kan vara en fråga om spelbalans, men hur motiverar man det diegetiskt? Varför är det så i världen? (Och nej, svaret är inte att prästerna klämmer dig på så mycket pengar de tycker att de kommer undan med - det är kostnaden för att lägga ritualen.)

Det finns ingen förklaring, eller en ett försök till en sådan.

Alla inblandade förväntas förstå att D&D är en blandning av spelbalans, nostalgi, missriktad respekt för Gygax 50 år gamla märkliga designval, och krass kommersialism, dvs om något är coolt och därför populärt, så kan säkert någon D&D hjälte göra så

Varje gång någon ifrågasätter den interna logiken i D&D ("hur funkar hit points" är en klassiker), svara dem enkelt med "because it's a game".

 

[CapnZapp]

Ja, absolut, jag stötte på det först när jag hittade OSR. Inom OSR-världen är combat as war/sport en hyfsad vanligt parameter man använder för att skilja den sortens D&D man gillar som OSR-spelare från den sortens D&D som moderna utgåvor, t ex 5e, representerar (där OSR typiskt sett lutar mer åt combat as war).

Och ändå är D&D (samtliga upplagor när du väl lämnat de lägsta levlarna) en av de sämsta representanterna för combat-as-war.

Nyckeln till att särskilja olika spel åt?

Se förbi de koola offensiva förmågorna hjältarna får med erfarenhet (fire bolt > fire ball > meteor storm).

Fråga dig istället om hjältarnas försvar och förmåga motstå skada ökar nämnvärt (dvs lämnar förmågorna hos SLPer bakom sig).

Då ser du tydligt att D&D är ett sådant spel. Alltså: direkt olämpligt utge sig vara en representat för combat-as-war klubben.

Det finns andra fantasy spel där du kan lära dig att dräpa tre krigare i ett hugg... men där en dolk i ögat alltid förblir game over instantly.

Detta vill jag påstå är en nödvändig förutsättning för att överhuvudtaget kunna skildra combat-as-war i någon absolut mening.

Sedan fattar ju jag med att de flesta använder begreppen mest för att låta fin när man egentligen vill säga "mitt spel är bättre än ditt".

 

[Theo]

OSR-spelande, och den del av gammal-D&D-spelande som stilen är intresserad av att rekonstruera, utspelas väl iofs huvudsakligen på rätt låga levels? Och på låga levels är gammal-D&D djävligt dödligt.

 

[Gamiel]

Fråga: varför verkar flertalet här ta upp hög dödlighet som en fördel o att nuvarande DnD inte har det är något emot det?

 

[luddwig]

Fråga: varför verkar flertalet här ta upp hög dödlighet som en fördel o att nuvarande DnD inte har det är något emot det?

För mig handlar det om spänning. Spelet blir i mitt tycke mer spännande om det finns en hygglig risk att rollpersonerna dör eller får permanenta skador. En känsla av tydlig fara uppmuntrar också spelarna att hitta mer kreativa lösningar än direkt strid. Däremot vill jag inte ha en extremt hög eller mycket slumpmässig dödlighet. Då slutar folk istället bry sig.

 

[Gerkub]

Fråga: varför verkar flertalet här ta upp hög dödlighet som en fördel o att nuvarande DnD inte har det är något emot det?

Jag tror att filosofin med hög dödlighet är att det leder till mer kreativitet i syfte försöka undvika strid. Alltså spelet börjar handla mer om att lösa problem utan våld, i teorin i varje fall.

 

[Gamiel]

För mig handlar det om spänning. Spelet blir i mitt tycke mer spännande om det finns en hygglig risk att rollpersonerna dör eller får permanenta skador. En känsla av tydlig fara uppmuntrar också spelarna att hitta mer kreativa lösningar än direkt strid. Däremot vill jag inte ha en extremt hög eller mycket slumpmässig dödlighet. Då slutar folk istället bry sig.

Så att bli utslagen och tillfångatagen/rånad (vilket är ju vad som sker för litteraturens/filmens hjältar) räcker inte?

Hur gör du med spel som Ur varselklotet o liknande där RP:na inte kan dö? Eller äventyr som bara är politiskt o/e sociala där våld och dödligt inte är en del av det hela? Hur gör du då för spänning?

Också vilken genre försöker du åkalla med hög dödlighet? Alla de gångerna Conan, James Bond, Aragon, Fafner, o liknande dör?