Historiskt så har det ju funnits stora mängder mysticism och en enorm vördnad kring det ofta illa definierade men likväl nästan mytologiska begreppet "inlevelse".
Hela Nordic-larp traditionen, som någonstans ändå uppstått ur den svenska rollspelstraditionen, bygger ju i stor utsträckning på det. Det finns ju massa typ larp-teori som för en utomstående närmast framstår som någon sorts kvasi-spirituellt magiskt tänkande när folk pratar om relationen mellan sin egna person och sina roller etc. Det är ju i mångt och mycket en sorts method-acting kombinerat med ganska stora doser socialt spel och helt vanlig fantasilek. Jag föreställer mig att det görs så stor grej av det ibland för att vuxna tenderar att ta sig själva på lite väl stort allvar, och har svårt att inte överanalysera saker som egentligen bara är djupt mänskliga.
Att föreställa sig att vara någon annan, eller att uppleva och känna att vi är annorlunda i vissa situationer än andra, är en av människans grundläggande egenskaper som social varelse. Vi är Peter Pan, Kapten Krok, Batman eller Emil i Lönneberga hela tiden som barn. Som vuxna agerar vi annorlunda, tänker annorlunda och känner oss annorlunda när vi står och håller en genomgång om det senaste kvartalets bokföringsresultat på jobbet än vad vi gör när vi står på fotbollsläktaren med 5000 av våra närmaste vänner och sjunger fram favoritlaget till seger i en avgörande match.
Men någonstans på vägen blir det "barnsligt" att leva ut andra sätt att vara på, testa andra sätt att tänka, experimentera med identiteter och vara en annan person än vad som är en handfull av samhället sanktionerade arenor. Vi blir vuxna, och måste välja en eller en handfull av själens många möjligheter och önskningar. Jag tänker att på många sätt är det inte så fasligt annorlunda att spela ett 1700-tals hovdam, 20-tals gangster eller skogsrå på ett Lajv än vad det är att spendera fredagskvällen på en BDSM-klubb eller att bli samtyckesmisshandlad i en moshpit framför det lokala Hardcorepunk-bandet. Vi behöver alla våra ventiler från vardagens gråhet, revolten mot meningslösheten ser olika ut för olika personer.
Med det sagt så är det inte den mytologiska, nästan psykoslika "glömma bort vem du är och för en stund på riktigt tro att du är en annan varelse i en helt annan värld" som jag söker, upplever eller om jag skall vara helt ärlig faktiskt inte tror händer inom rollspel (eller lajv heller för den delen). Om det vore så så hade ju i så fall 80 och 90-talets moralpanikare haft rätt kring rollspelen hela tiden, att folk tappar konktakten med verkligheten och att det triggar vanföreställningar. Det vore väldigt allvarligt. Om det är någon sorts Downton Abbey-ish lajv på en stor herrgård och någon turist på villovägar glider in i husbil på uppfarten så kommer ingen närvarande bli förvirrad över vad det är för någonting eftersom den glömt bort att året är 2026 och att husbilar finns. Den som påstår det antingen ljuger för social clout inför de andra, eller behöver få någon sorts hjälp. Man är sig själv helt och hållet hela tiden i alla sammanhang, oavsett när man låtsas att man är någon annan.
Guldläge för creepy förövare dock om man accepterar tveksamheter kring det: "Det var inte jag som tallade på den 16-åriga förstagångsdeltagaren på "Arboga by Night", det var mig galna Malkav-roll, dessutom har hennes karaktär vart vampyr i typ 40 år så hon är inte minderårig. Jag tycker också det är helt fel att göra så, men alltså den rollen är sån och det är inget jag kan styra över när jag går in i den!"
Det jag dock söker är både den sociala samvaron och den specifika spelaktiviteten rollspel. Inlevelse för mig då är samma sak som engagemang, fokus och flow. Att vi verkligen verkligen bryr oss om vad som händer i spelet och hjälps åt att hålla fokus och engagemang kring det. Jag har aldrig "glömt bort" att jag spelar ett rollspel när jag spelar rollspel, men jag har ju fortfarande starka minnesbilder av vad som hänt inne i spelfiktionen i mitt huvud, som om jag sett det ske själv, vart med om det eller sett det på en film, från spelpass som skedde för flera år eller decennier sedan. Vissa händelser i spelet är mer minnen för livet än vad själva spelpasset var.
Att inte känna press och stress kring att prestera, utan att få vara den jag är också (och behöva springa på muggen ibland, snacka lite strunt, kolla klockan på mobilen, dra ett dåligt skämt etc) är ju någonting som starkt bidrar till att det går att skapa och upprätthålla det här engagemanget och fokuset på vad som sker i spelet. Hade jag upplevt massa social press och förväntningar kring massa skrivna och oskrivna regler hade det gjort det svårare att bara hänge sig och göra det som sker i spelfiktionen till det viktigaste i hela världen. Det är då ett 4 timmars spelpass kan kännas som att det var över på ett ögonblick och man går därifrån upprymd och omtumlad över att egentligen bara ha pratat med några kompisar en stund och rullat lite tärning. Det är den inlevelse som spelar roll för mig.
