Inlevelse

[verlandes.]

I en annan tråd nämndes risken med att bryta inlevelsen kring spelbordet och det fick mig att fundera. Hur viktig är inlevelse för en spelträff? Eller mer exakt: hur viktigt är det att inte bryta inlevelsen?

En av många anledningar varför jag inte lockas av lajvspel är just eftersom man helst bör stanna i sin karaktär, och i spelvärlden, lika länge som lajvet pågår. Gissningsvis finns det pausutrymmen, jag föreställer mig att jag inte hade behövt uträtta mina toabesök in character, men principiellt så ska man inte bryta inlevelsen för sig själv - och därmed för andra. Vilket ju är helt fine, men jag känner mig själv tillräckligt för att veta att jag hade blivit helt dränerad av detta.

En fördel med just bordrollspel är att jag kan luta mig tillbaka och inta mitt vanliga Johan, när jag vill. Inlevelse finns och det bränner till, men för mig är det växlandet in och ut som gör att jag tycker om en spelträff - "vättedrottningen ger dig det brinnande svärdet och en uppmanande blick" varvas med "du, hur går det på nya jobbet förresten, trivs du bättre?".

Hur känner ni, är det ett misslyckande när spelvärlden brister (varför skulle annars våren tveka)?

 

[Rickard]

Ett problem med (att diskutera) inlevelse är att det finns så många olika sorters inlevelse. Social inlevelse, spatial inlevelse, regelmekanisk inlevelse, tematisk inlevelse, etc.

Folk har också olika lätt/svårt att få inlevelse, olika lätt/svårt att hoppa mellan olika former av inlevelse.

 

[verlandes.]

Ett problem med (att diskutera) inlevelse är att det finns så många olika sorters inlevelse. Social inlevelse, spatial inlevelse, regelmekanisk inlevelse, tematisk inlevelse, etc.

Folk har också olika lätt/svårt att få inlevelse, olika lätt/svårt att hoppa mellan olika former av inlevelse.

Så är det ju, tänker att man kanske kan utgå från hur viktigt det är att inte bryta "sin upplevelse av inlevelse"?

 

[ceruleanfive]

Hur känner ni, är det ett misslyckande när spelvärlden brister (varför skulle annars våren tveka)?

Beror helt och hållet på spel.

I samberättande är det för mig inte så noga med vare sig inlevelse eller sammanhängande värld. I OSR är inlevelse inte en grej för mig, men om en dunge känns lite väl handwave:ad och oblorbig inverkar det negativt på min upplevelse. I tradd är inlevelse en av huvudgrejerna för mig, så där vill jag ha så lite störmoment som möjligt och en ganska stadig spelvärld.

 

[Troberg]

Den är inte nödvändig att maxa hela tiden, men jag försöker samtidigt att undvika att bryta den i onödan. Bra om den finns, så behåll den där det är rimligt.

 

[wilper]

Ett problem med (att diskutera) inlevelse är att det finns så många olika sorters inlevelse. Social inlevelse, spatial inlevelse, regelmekanisk inlevelse, tematisk inlevelse, etc.

Folk har också olika lätt/svårt att få inlevelse, olika lätt/svårt att hoppa mellan olika former av inlevelse.

Mmm, jag spelade med lajvare för 10-15 år sen, där kunde "inlevelse " vara att vara inne i sin roll, och försöka att inte bryta den inlevelsen under spel. Jag har testat den sortens spel och har haft trevligt. Men jag föredrar en form av inlevelse i själva spelupplevelsen snarare än just rollpersonen, att vara intresserad av hur det går och vad som händer härnäst, även om jag mest har min rollperson som en fingerdocka när jag pratar.

Gänget jag spelar med nuförtiden är över lag fokuserade på den andra sortens inlevelse, det är helt ok att prata i tredje person, och göra regelreferenser för vi är där för spelet inte för rollen som sådan. Sedan bilr det avbrott ibland, och vi snackar meta eller skojar om tokigheter från slumptabellerna. Men det är OK, ytterst spelar vi för att ha trevligt, och vi lyckas tydligen ha trevligt även om vi stundtals garvar åt utfallet från tärningsslag eller tokigheter som rollpersonerna tar sig för som bara är logiskt utifrån deras egna vansinniga perspektiv.

 

[Rangertheman]

Jag har nog aldrig försökt "bli" min rollperson utöver att jag vanligtvis pratar i första person. Runt spelbordet känner jag inget behov av att leva mig in i karaktären. Däremot ser jag gärna att alla inblandade lever sig in i scenen såtillvida att de inte börjar prata om annat, just då. Prat i tredje person, meta- eller regeldetaljer, m.m. stör mig däremot inte. Det är bara ämnesflykt som stör mig.

 

[Rickard]

En kommentar jag tyckte var intressant när jag lyssnade på en podcast om presence (spatial inlevelse), och som jag även upplevt under speltillfällen, är att andras inlevelse kan höja min, även om det är en annan sorts inlevelse. Någon som rollgestaltar väl kan höja min inlevelse i fiktionen.

Det har väl att göra med att jag märker att folk anstränger sig, så då anstränger jag mig också. Bra speltillfällen kan ge mig energi.