Ge mej allt! Postapokalyps är nog den genre som jag är mest oreserverat positiv till. Nog finns fantasy- och rymdoperaberättelser som jag gillar mer, men jag är långt mer kräsen i dom genrena. Ge mej ruiner, ge mej en ensam vandrare på sprucken asfalt, ge mej nåt hotfullt som rör sej i skuggorna så har du mej!
Jag älskar dom trevande stegen ut i en förintad värld. Att man måste lära sej navigera en död stad eller ett ödeland, antingen för att man aldrig sett den förut eller för att atomvapen och lösdrivande människoätare gjort dom gamla vägarna obrukbara. Jag älskar sorgen över det förgångna förenad med känslan av hopp i att bygga nåt nytt. Det psykologiska är fantastiskt: hur människor hanterar rökens och askans tid. Blir dom apatiska av sorg och hopplöshet? Hurrar dom över den ruttna världens sammanbrott och vältrar sej i alla framtidens möjligheter? Vänder dom sina hjärtan till anden i kyrkan eller till en gudom född i kärnvapnens lågor?
Jag älskar utforskningen av ruiner, upptäckandet av den forna världens rester, storhet och teknologi. Jag älskar det märkliga: det som frammanade apokalypsen eller som förvreds av den: mutanter, zombier, giftmoln, strålvapen.
Jag älskar spänningen när man skymtar en människoskugga närma sej i ödelandet: Vad vill hen? är det en vän? Är det en rövare eller värre? Gäller den gamla världens regler och normer ännu? Kommer hen, eller jag, överleva mötet?
