Nekromanti Hur långt får man gå?

Zorbeltuss

Hero
Joined
7 Nov 2012
Messages
1,105
Jag har byggt upp en mindre kampanj det senaste dagarna och spelarna ska vara seriemördare.
Jag har aldrig egentligen spellett ondingar och det här går ju lite längre än "The world is a mess and I just need to rule it" så att säga.

En annan sak, vilket av dessa två namn låter bäst?
"Rampage:" eller "Super Killing Spree:" undertiteln är då "With Great Power comes Great Fun."

Edit:Seriemördare kanske är fel, men typ Manson familjen, Barker familjen eller någon av de kriminella par från depressionen är bra inspiration.

/Luna Lovegood som kanske inte behöver nämna att det är en super-kampanj
 

Rymdhamster

ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Joined
11 Oct 2009
Messages
11,959
Location
Ludvika
Om du ska ha undertiteln tycker jag

----------------Rampage------------------
With Great Power comes Great Fun

Känns bäst.
 

Vimes

Lenny Kravitz
Joined
15 Jun 2000
Messages
11,491
Super Killing Spree:

With Great Power comes Great Fun!

"Super Killing Spree" är ju ett sjukt bra namn!
 

Rymdhamster

ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Joined
11 Oct 2009
Messages
11,959
Location
Ludvika
Jo, jag tycker dock den hade gjort sig bättre utan undertitel. Med båda tycker jag det blir lite mycket att säga =)
 

Recca

Femme Fatale
Joined
22 Jun 2011
Messages
6,383
Location
Linköping
Vad menas med frågan "Hur långt får man gå?"

För den frågan känns rolig. Den frågan vill jag ha en diskussion om. Jag tänker mig att den frågan kan handla om hur vidrig nivån får/bör vara i kampanjen.

Jag håller för övrigt med om att det borde heta Super Killing Spree. Rampage var rentav ett dåligt alternativ, enligt mig. För det kan vara vad som helst liksom. Det kan lika gärna vara monstertrucks som kör runt och tar sönder saker.

Men i vilket fall som helst är den intressanta frågan den du inte ställer, den vill jag hellre diskutera. Vad är frågan, alltså? :gremsmile:
 

Zorbeltuss

Hero
Joined
7 Nov 2012
Messages
1,105
Recca said:
Jag tänker mig att den frågan kan handla om hur vidrig nivån får/bör vara i kampanjen.
Varför kan jag aldrig skriva tydligt, men ja det är precis det jag menar.

/Luna Lovegood
 

Recca

Femme Fatale
Joined
22 Jun 2011
Messages
6,383
Location
Linköping
Luna Lovegood said:
Recca said:
Jag tänker mig att den frågan kan handla om hur vidrig nivån får/bör vara i kampanjen.
Varför kan jag aldrig skriva tydligt, men ja det är precis det jag menar.

/Luna Lovegood
Coolt! :gremsmile:

Det här vill jag diskutera (eller läsa om)...

Jag tänker vänta på att RasmusL och Arvidos MC biter tag i den här tråden.

Sen kommer Ymir och vänder allt upp och ner med något riktigt osmakligt förslag. :gremwink:
 

Organ

Out of time, out of mind
Joined
6 Jun 2001
Messages
5,511
Location
En mälarö
Om jag ska nit-picka lite så tycker i alla fall jag att både "Rampage:" och "Super Killing Spree:" antyder på massmördare snarare än seriemördare.

Bara en tanke.

/Anders
 

mr_si

Warrior
Joined
4 Oct 2007
Messages
242
Location
varierande
tror det beror på dej och spelarna, om ni börjar känna att det går över någon gräns när det känns väldigt obehagligt så har ni gått för långt helt enkelt.

Kanske ett lite enkelt svar men är det enda rimliga svaret jag kan se...
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,207
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Well, det enkla svaret är att det beror på spelgruppen.

Själv skulle jag inte ens vilja spela en sån här kampanj, då min immersion förutsätter att jag på något plan kan sympatisera med mina rollpersoner. Jag spelar gärna antihjältar av olika slag, men de måste ha någon typ av saftig Freudian Excuse, och om de hade varit tex seriemördare hade det krävts att det på något sätt rörde sig om ett okontrollerat beteende och att de fick sjukt dåligt samvete av sina handlingar, och att dramat på något vis drogs åt ett håll där karaktären utvecklas till det bättre och mer balanserade, eller går under i nån slags, poänglös eller ej, försök till redemption.

På samma vis vill jag inte spelleda kampanjer där jag inte kan gilla (dvs sympatisera med) spelarnas rollpersoner.

Kontentan av detta är att -som rollpersoner gestalta- grova och våldsamma psykopater som INTE har allvarliga moraliska kval redan i sig är att gå för långt, för mig. Inte för att jag har några som helst spärrar mot typ några teman överhuvudtaget i dramat som sådant (vilket jag väl bevisade sort of i och med detta); jag drar mig inte för något om jag känner att spelarna kan hantera det och hade tyckt det var ok. Så på det tematiska och konceptuella planet finns det ingen gräns som jag hittils upptäckt, utan det handlar om att jag ser det som en absolut förutsättning för att ha roligt med rollspelandet att jag kan sympatisera med de centrala protagonisterna i dramat. Antihjältar: ja, absolut, Villain protagonist: nej, helst inte. Men definitionerna är givetvis väldigt flytande, och det hela måste bedömas från fall till fall.

Det är mina fem cent. Vad detta innebär rent konkret är väl att, om förutsättningen för kampanjen är att man -gestaltar- seriemördarna, då är det enda råd jag kan ge att noga tänka igenom i vilken grad man vill ge dem försonande drag och freudianska ursäkter, respektive framställa dem som totala monster. Jag kan personligen inte se någon som helst behållning i att spela en kampanj där rollpersonerna är typ Charles Manson och Ted Bundy (eller Henry VIII, för den delen...), men jag antar att det teoretiskt skulle kunna fungera som nån slags Jeepform-pretto-experiment a'la Fat Man Down och Gang Rape, och under de premisserna hade jag kaaanske kunnat övertalas att vara med.

Edit: Jag vill även i förbigående nämna Svarte Faraonens väldigt tänkvärda gamla resonemang att den grad i vilken man som spelare/publik kan sympatisera med en karaktär är avhängig i vilken mån karaktären medvetet utnyttjar orättvisor i sin kontext för att begå illdåd, respektive bara agerar på ett sådant vis att karaktären är en produkt av sin kontext. Jag kan tyvärr inte hitta inlägget där Svarte Faraonen förklarade detta tydligare, men om någon vill hjälpa mig vore jag tacksam.
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,779
Location
Stockholm
Recca said:
Luna Lovegood said:
Recca said:
Jag tänker mig att den frågan kan handla om hur vidrig nivån får/bör vara i kampanjen.
Varför kan jag aldrig skriva tydligt, men ja det är precis det jag menar.

/Luna Lovegood
Coolt! :gremsmile:

Det här vill jag diskutera (eller läsa om)...

Jag tänker vänta på att RasmusL och Arvidos MC biter tag i den här tråden.

Sen kommer Ymir och vänder allt upp och ner med något riktigt osmakligt förslag. :gremwink:
Haha, jag blev faktiskt besviken när jag först läste tråden och trodde att det bara handlade om namnet på kampanjen och inte "den spännande frågan" :gremsmile:

Hur långt som helst. "Det beror på spelgruppen" är förvisso ett riktigt svar, men det är också ett fegt svar, och där nöjer jag mig inte.

Mörkret är ett verktyg precis som alla andra och det bör användas medvetet. För mig skapar det känslor, känslor som obehag och äcklande, kanske lyckas jag till och med då och då leva mig in i blodgalenskapen och då får jag känna rädsla för mig själv.

Om du ska använda detta och gör dina spelare medvetna om att det kommer att bli obehagligt så hoppas jag verkligen att du inte nöjer dig med en nivå som dina spelare är bekväma på. Provocera, guida dem ut på okänt vatten och låt dem må dåligt över sina egna handlingar. Skär så djupt att blodet flödar över spelbordet; det är i mina ögon minst lika respektfullt mot fenomenet att ta sig an det på allvar och bearbeta det genom spel som att bara snudda vid det, och hur coolt är inte rejäla ärr jämfört med skrubbsår?
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,591
Vad sägs om "You can't have slaughter without laughter"?
 

Björn Wärmedal

Björning Wheel
Joined
29 Dec 2007
Messages
3,556
Location
Umeå
I min nuvarande spelgrupp har karaktärerna slaktat oskyldiga, haft slavar, torterat folk och betett sig tidvis riktigt illa. De är ju the good guys, men har en ganska pragmatisk människosyn och kompromisslösa mål. Hade vi spelat ondingar hade vi nog inte haft någon gräns...

Men vi satsar inte så mycket på immersion och tar inte spelet så allvarligt. Även om vi kan konstatera att "min karaktär mår nog rätt skit nu" så är det något vi garvar åt. En sån form av disconnect från karaktären och spelvärlden gör ju att vad som helst är okej egentligen. Det är inte så mycket realism som underhållning vi är ute efter, helt enkelt.
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,779
Location
Stockholm
- Hur känns det för dig när du låter kniven glida in mellan hennes revben, när du kan höra gurglandet från blodet som snabbt fyller lungorna? Vad tänker du på då?

- Vad ser du i hennes ögon? Hur får det dig att känna dig? Vad påminner det dig om?

- Hur känns blodet som rinner nerför din högerarm? Vem tänker du på?

Etc
 

Higa

Veteran
Joined
7 Nov 2013
Messages
41
Den objektiva sanningen är den att vi "får" gå hur långt som helst. Precis som vi "får" titta på hur hemska filmer vi vill.

Rollspel har ju flera aspekter. Dels kan vi lära oss något av spelet i sig, men det bör enligt mig endast vara en individuell sidoprodukt till huvudsyftet: att ha så jävla kul vi bara kan runt spelbordet. Det handlar om eskapism: den verkliga världen har sin beskärda del av moraliserande, moralpanik och ideologiska pekpinnar.

Så frågan är väl egentligen: hur långt VILL du och din grupp gå? En kampanj som du beskriver kan bli precis hur hemsk (men kul) som helst, speciellt om någon har läst American Psycho, Splatter Punk eller liknande, och bestämmer sig för att realisera scener från denna typen av litteratur vid spelbordet.
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Recca said:
Jag tänker vänta på att RasmusL och Arvidos MC biter tag i den här tråden.
Woööh, jag har ett rykte! Den jag sett skriva mest om hantera obehag i spelarna är w176, dock.

Vad jag gjorde i nuvarande kampanj var att gå igenom vilka förväntningar vi hade på spelet, vad vi ville uppnå. Visade sig att spelarna vill uppnå precis samma sak som jag, så det var ju grymt. Vi la in utvärderingstid i slutet på varje möte, samt möjligheten för spelarna att klippa scener med en handgest när det kändes obehagligt, så kan vi antingen sammanfatta och återkomma, ta en paus i en annan scen och låta spelaren landa lite/besluta hur hen vill gå vidare, eller helt enkelt stryka scenen. Och så tränade vi i första sessionen på att klippa, genom att jag sa åt spelarna att sköta klippandet. Alla dom sakerna tror jag är bra för att få med spelarna på samma blad. Känner sig spelarna inte bekväma så blir de defensiva, och då blir de trotsiga, och då spelar ni mot varandra istället för tillsammans, och då blir det kass.

Däremot tror jag inte att du behöver vara rädd att skada spelarna: Försvaren (ovan nämnda) kickar in innan dess.

RasmusL said:
- Hur känns det för dig när du låter kniven glida in mellan hennes revben, när du kan höra gurglandet från blodet som snabbt fyller lungorna? Vad tänker du på då?

- Vad ser du i hennes ögon? Hur får det dig att känna dig? Vad påminner det dig om?

- Hur känns blodet som rinner nerför din högerarm? Vem tänker du på?

Etc
Euuuugh :gremlaugh:

Detaljer och sinnesintryck (yttre och inre:känslor) är ett grymt sätt att minska distansen mellan spelare och rollpersoner.
 

Andy

Vila i frid
Joined
4 May 2001
Messages
1,403
Location
Ågesta, Stockholm
Jag har hört ordet "slöjor" inom rollspelsteori.

Det viktiga att ni i gruppen är överens om vad som INTE är tillåtet och vad seplarna INTE vill uppleva och sedan respektera det. Om ni inte är överns så kanske en eller flera inte ska vara med och spela eller så ska ni inte spela en kampanj om lustmord.

Slöjor är saker som kan nämnas och skymta men som aldrig ingår i handlingen. Det kan till exempel vara att ni inte vill ha med tortyr, och vill inte spela en scen där rollpersonerna torterar eller blir torterade. Däremot kan tortyr vara en slöja så att det finns med i handlingen men spelas aldrig ut.

Jag vill aldrig spela pedofili och eller barnmisshandel till exempel. Då slutar jag att spela.
 
G

Guest

Guest
Björn Wärmedal said:
I min nuvarande spelgrupp har karaktärerna slaktat oskyldiga, haft slavar, torterat folk och betett sig tidvis riktigt illa. De är ju the good guys, men har en ganska pragmatisk människosyn och kompromisslösa mål. Hade vi spelat ondingar hade vi nog inte haft någon gräns...

Men vi satsar inte så mycket på immersion och tar inte spelet så allvarligt. Även om vi kan konstatera att "min karaktär mår nog rätt skit nu" så är det något vi garvar åt. En sån form av disconnect från karaktären och spelvärlden gör ju att vad som helst är okej egentligen. Det är inte så mycket realism som underhållning vi är ute efter, helt enkelt.
Låter som vilken OSR-kampanj som helst som jag spelat med gänget här i Stockholm :gremlaugh:
 

anth

Vetefan
Joined
24 Feb 2003
Messages
10,271
Location
Fjollträsk
Stövelkatten said:
Björn Wärmedal said:
I min nuvarande spelgrupp har karaktärerna slaktat oskyldiga, haft slavar, torterat folk och betett sig tidvis riktigt illa. De är ju the good guys, men har en ganska pragmatisk människosyn och kompromisslösa mål. Hade vi spelat ondingar hade vi nog inte haft någon gräns...

Men vi satsar inte så mycket på immersion och tar inte spelet så allvarligt. Även om vi kan konstatera att "min karaktär mår nog rätt skit nu" så är det något vi garvar åt. En sån form av disconnect från karaktären och spelvärlden gör ju att vad som helst är okej egentligen. Det är inte så mycket realism som underhållning vi är ute efter, helt enkelt.
Låter som vilken OSR-kampanj som helst som jag spelat med gänget här i Stockholm :gremlaugh:
Det är därför jag inte vill att spelarna skapar onda rollpersoner.
Om rollpersonerna beter sig så när de inte är onda, tänk vad som skulle hända om spelarna faktiskt spelade onda rollpersoner. :gremsmile:
 
Top