Hur hamnade du i frysboxen?

Jag tror inte att jag har varit i frysboxen även om det finns perioder där spelandet av olika skäl går ner. Å andra sidan så har jag nog aldrig haft jätteaktivt spelande heller. Inte ens på gymnasiet när vi var som mest aktiva körde vi t.ex. varje helg, utan det handlade kanske om i snitt någon gång i månaden oregelbundet.

Jag tänker att det stora skulle vara om man mentalt går in i rollspelsfrysboxen. Alltså när man slutar tänka på rollspel, slutar hänga på wrnu, slutar läsa om nya spel, när man liksom inte längre riktigt bryr sig. Så har man ju gjort med andra hobbies, när man når en punkt där man inser att om någon skulle fråga "skjuter du pilbåge" plötsligt måste svara "nej, men jag gjorde det förut". Jag har gjort så med andra hobbies, men aldrig rollspel.
 
Frysboxen varade från typ 1994 till 2015 (ish). Barn och kronisk sjukdom. Ingen ork fanns. Några enstaka speltillfällen gjordes under denna period, men ingen kontinuerligt och ingen spelgrupp.
 
Kylan började sippra in redan i slutet av 80-talet när min och min brors bästa vänner flyttade iväg från Tomelilla. Då blev det betydligt glesare mellan spelmötena. I början av 90-talet blev det en del rollspel på konvent, men vi spelade mer Diplomacy, Junta och liknande där. Apropå vad som diskuteras ovan så berodde ganska mycket av frysboxvistelsen på min dåvarande fru :D

Upptiningen skedde när jag fick upp rollspelsgrejerna från pappas garage och min sambo och hennes son var nyfikna på att testa. Det var omkring 2014-15. Så en paus på drygt 20 år.
 
En liten anekdot från min gymnasietid var att jag lyckades använda "vi skall spela rollspel" som ett sätt att övertala mina föräldrar att jag skulle få åka in till stan och sova över, när jag i verkligheten skulle gå på en fest jag väldigt gärna ville gå på med alla mina nya kompisar från gymnasiet.

Det var en stor fest i en studentkorridor i en byggnad som hade fått öknamnet "feministpalatset", eftersom de som bodde där var i 16-20 års åldern, de flesta kvinnor och samtliga på oilka sätt insyltade i stadens anarkistmiljö. Det var första gången jag, som bruksortskille van med spritfyllor, var på en riktigt misärig knarkfest där rusmedlen i första hand var tjack, benzo och cannabis snarare än alkohol.

I efterhand önskade jag att lögnen hade vart verklig och det var spela rollspel vi hade gjort istället. Någonstans i samband med det insåg jag på riktigt att rollspel var någonting som inte var en aktiv del av mitt liv längre.
 
Last edited:
För min del har jag fått tillfällen att lämna the deep freeze vid några tillfällen. Men jag blev lagd i frysboxen i samband med studenten år 2000. Jag hade hittat alkoholen och tyckte att det var otroligt mycket mer spännande än att rulla tärning och svinga svärd i fantasin. Så där låg jag självmant i frysboxen fram till 2009. Sen någongång under 2009 träffade jag en helt makalös spelledare och då tog det fart igen. Så jäkla roligt! Vi lirade en del och sen kom the big depression 2010 där jag blev en våt fläck på golvet och visste inte vem jag var. Spelandet avtog och jag blev lagd på is igen. Och nu är det 2026 och jag har tinat upp igen. Det känns bra att få sträcka på stela leder och åter igen rulla tärning och svinga svärd, om än blott i fantasin.
 
lokala spelgruppen splittrades 1998, enstaka spel under 2010-2012 och 2017-19 för att göra ordentlig comeback online lagom till pandemin.
sen 2020 regelbundet spelande mest som Källarmästare dock (under det glada 90-talet var jag oftare spelare)
 
Min rollspelshistoria kan grovt delas in i tre faser. Den första började när jag blev introducerad till rollspel 1982. Riktig fart tog den först året efter när min första riktigt stabila grupp bildades. Vi var ett gäng slynglar i nedre tonåren som spelade på i stort sett varje ledig stund. Det var en intensiv period som höll i sig fram till skarven 80-/90-tal cirka. Då bröts gruppen upp på grund av bland annat sådant som värnplikt och studier på andra orter och fas ett tog slut.

Det jag kallar fas två är under det jag närmast kommer den omtalade frysboxen. Fast i mitt fall var det snarare ett kylskåp. För jag slutade inte spela rollspel helt. Men det skedde bara mycket mer sporadiskt. Borta var det tidigare regelbundna spelandet med samma välbekanta människor. Nu blev det istället spelande lite här och där och då och då och med nästan bara olika människor utan nästan någon form av kontinuitet. Den längsta perioden under vilket det inte blev något spelande alls varade kanske i ett, ett och ett halvt år eller så. En tydlig illustration över detta är att jag under denna period hade alla mina spelgrejor i ett antal flyttkartonger undanstoppade i mitt källarförråd utan att ens tas fram för en genombläddring. Denna ökenvandring höll i sig årtiondet ut.

Fas tre, den jag faktiskt fortfarande är i, är lika gammal som seklet. Under 90-talets sista år får jag för första gången en stadig tillgång till internet. Det är till en början samma sporadiska mängd spelande men via internet fick jag i alla fall min rollspelsfix tillfredsställd. Och när jag av en ren slump snubblar in fram till rollspel.nu. så är resten, som man säger, historia. Att jag hamnade här innebar en oerhörd nytändning för min del. Så denna fas, som jag som sagt fortfarande befinner mig i, har inneburit en väldig massa spelande och har periodvis varit av en intensitet som kunnat konkurrera med de tidiga dagarna på 80-talet. Just nu känns det som om jag befinner mig i min rollspelskarriärs gyllene dagar. Jag skulle vara helt nöjd om det skulle visa sig att fas tre håller i sig och att det inte blir någon fas fyra.
 
Jag har hamnat i frysboxen ett par gånger genom åren och hur länge man legat där har varierat.

Det som föranlett att man hamnat i frysboxen har ofta varit att livet kommit i vägen,folk flyttade i ungdomen ifrån bruksorten där man växte upp för att plugga på univeristet och högskola och senare påbörjades ett yrkesliv och senare kom partner och barn och hus och villa vovve volvo svenssonliv så det blev naturligt att man gled isär.

Befinner mig i frysboxen just nu och har befunnit mig där i ett par år sen jag bröt upp med min fd spelgrupp på grund av flytt och då jag inte lyckats hitta nån ny spelgrupp på den nya orten där jag bor nu.
 
Flera års frysbox kring millennieskiftet när familjen utökades med tre barn i snabb följd. Det gamla gänget spelade vidare utan mig och när jag ånyo fick tid för rollspel, välkomnades jag tillbaka med öppna armar.
 
Jag inledde något slags paus 1997-2007. De sista tre åren före det var det dock väldigt sporadiskt spelade, så i realiteten kanske 1994?

Den enkla anledningen till pausen var huvudsakligen att resten i mitt spelgäng tappade intresset. Jag försökte få till spel de där tre åren men utan framgång. Efter gymnasiet försvann alla förutsättningar. Anledningen till att jag inte letade upp en ny grupp under åren som följde var att det inte (lite samma tankefigur som @StradhLestat skriver om angående tidsram) fanns i min sinnevärld att inte spela med sina kompisar. Och eftersom jag inte kände andra som höll på med rollspel blev jag "tvingad" att lägga ner. Med tiden utvecklade jag andra intressen, pluggade etc. och min koll hobbyn var rätt obefintlig.

Förändringen började när Svavelvinter-romanen kom 2004. Den nyheten nådde fram till mig, jag började hänga på Svavelvinter-forumet, läsa @Brior s blogg. Fick upp ögonen för nya svenska spel, Trudvang och MUA. Upptäckte att biblioteket hade rollspel i katalogen. Insåg så småningom att det fanns folk på nätforum som spelade med varandra utan att känna varandra sedan tidigare! Pga lätt kringflackande liv tog det något år till innan jag kom loss att faktiskt svara på "spelare sökes annonser". Men sen gick det fort och jag har inte tagit nya pauser sedan dess.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top