Hur får man till gråskalor i religiös fanatism?

Man spelar med folk som vill spela riktiga människor? Dogs har ex. alltid existerat i just de områdena för mig när jag kört det. Jag tror helt enkelt tricket är att man måste vilja ha gråskalorna, det är inget ett spel kan tvinga fram om inte spelarna söker det.
 
Last edited:
Något jag tror jag frågar efter är hur jag kan låta spelarna ta tveksamma världsåskådningar, från vårt moderna perspektiv sett, och hindra mig själv från att problematisera dom genom att skapa situationer där detta sker. För rollpersonerna har ju ändå rätt ... från deras perspektiv sett. Fast jag vill inte heller ha spelmöten med fascistiska åsikter och säga att det är rätt sätt att tänka.

Det är en tunn lina jag balanserar på.
Det är ju ffa svårt att veta hur mycket gråskala någon upplever under spel, det är ju en intern process.

Lajv-lösningen är att snacka om det innan och efter, och vid behov under, spel. Det kan lätt bli moraliserande men ger också alibi till spelarna att utforska, det blir lättare att känna att folk inte tolkar mig som nazist om det är uttalat att vi ska försöka porträttera nazister. Men det är en lite högtravande och pretto-grej att ha "debrief" efter spel kan jag tycka.
 
Fast jag vill inte heller ha spelmöten med fascistiska åsikter och säga att det är rätt sätt att tänka.

Det är en tunn lina jag balanserar på.
Det är inte en tunn lina du balanserar på. Om du upplever det så, så bör du kräva mer från dina spelare. Alla måste förstå att man spelar karaktärens övertygelse och sätt att tänka, inte sina egna. Det finns en kontext här som ingen får missa, eftersom rollspel går ut på att röra sig i en kontext som inte är sin egen. Att se det i termer av rätt och fel är bara destruktivt, till och med i verkligheten.

Det kan vara normalt att tänka på ett visst sätt för karaktären. Som exempel så kan de kan tänka rationellt, djupt, bra, öppet och dess motsatser, men rätt eller fel är inte en del av ekvationen. Spelar man en länsherre så måste det vara en länsherre, inte någon som viftar flaggan för att rädda valarna och arbetar för att införa demokrati. Det samma går att säga om alla karaktärer man spelar, de har en kontext och ett perspektiv som gör det till roll-spel, istället för spel.

Det är ju ffa svårt att veta hur mycket gråskala någon upplever under spel, det är ju en intern process.
Man kan alltid uppmuntra spelarna att skriva sina karaktärers dagböcker eller journaler, så man får följa karaktärens tankegångar. Det ger även spelarna en bra möjlighet att faktiskt skapa karaktären på djupet. Nu är det förvisso inte alla som föredrar detta, men annars så är det en bra lösning.
 
Det är inte en tunn lina du balanserar på. Om du upplever det så, så bör du kräva mer från dina spelare. Alla måste förstå att man spelar karaktärens övertygelse och sätt att tänka, inte sina egna.
Jag tror du missförstod mitt inlägg. Jag pratar om hur jag som spelledare kan måla upp gråzonerna utan egentligen att sätta någon egen tolkning i dom. Att prata med spelarna är något jag redan använder mig av i en session zero. Som jag skrev i inlägget du svarade på: "jag tror dessutom inte att det går att undvika att spelarna problematiserar sin rollpersons världsåskåding. Jag vill mest presentera situationer där jag själv egentligen inte har någon ståndpunkt."
 
Du gör att de tekniskt sätt har rätt, men att det de gör ändå är negativt. Warhammer 40k är fantastiskt här. Ja, inkvisitorer måste bränna städer, tortera oskyldiga människor, jobba generationer till döds och göra värre saker för att stoppa Kaos. Om kunskapen om Kaos kommer ut kommer massorna eller psykers att falla till de mörka makterna vilket leder till miljarder döda, daemoner som sliter sönder verkligheten och värre saker.

Men en stor anledning till att folk faller till de mörka makterna är att folk som inkvisitorerna har skapat ett sådant fruktansvärt samhälle att folk kommer försöka ta vilken väg ut som helst! För staten kommer bränna städer, jobba generationer till döds och tortera de oskyldiga!
 
Det är inte en tunn lina du balanserar på. Om du upplever det så, så bör du kräva mer från dina spelare. Alla måste förstå att man spelar karaktärens övertygelse och sätt att tänka, inte sina egna. Det finns en kontext här som ingen får missa, eftersom rollspel går ut på att röra sig i en kontext som inte är sin egen. Att se det i termer av rätt och fel är bara destruktivt, till och med i verkligheten.

Det kan vara normalt att tänka på ett visst sätt för karaktären. Som exempel så kan de kan tänka rationellt, djupt, bra, öppet och dess motsatser, men rätt eller fel är inte en del av ekvationen. Spelar man en länsherre så måste det vara en länsherre, inte någon som viftar flaggan för att rädda valarna och arbetar för att införa demokrati. Det samma går att säga om alla karaktärer man spelar, de har en kontext och ett perspektiv som gör det till roll-spel, istället för spel.


Man kan alltid uppmuntra spelarna att skriva sina karaktärers dagböcker eller journaler, så man får följa karaktärens tankegångar. Det ger även spelarna en bra möjlighet att faktiskt skapa karaktären på djupet. Nu är det förvisso inte alla som föredrar detta, men annars så är det en bra lösning.
Njaa, vi vill spela, inte skriva, så det går bort :)

Det enklaste är väl att göra som Genesis säger och spela med folk som redan gör den här grejen, men det är ett fusk-svar! Målet måste alltid vara att bygga bort spelarna ur ekvationen, annars kan en faan inte veta hur det blir!
 
Back
Top