Precis vad jag spontant också tänkte.
Personligen frustreras jag som spelare relativt lite av att upptäcka att jag hamnat på en tydlig räls (undantag finns). Då inser jag att äventyret är vad det är, och lägger fokus på andra saker som interaktioner och stil. Däremot blir jag bara trött om rälsen är dold.
Exempel: våra rollpersoner vill av någon anledning in i en borg men helst så obemärkt som möjligt. Därför undrar vi om det går att klättra över muren bakvägen istället för att gå fram till porten och prata med vakterna.
Tydlig räls skulle då vara att spelledaren säger nåt i stil med "ni lägger lite tid på att noggrant studera borgen från alla sidor och det finns inga obevakade platser, och inte heller någon enda punkt där det går att klättra upp utan att resa en stor stormstege. Ni blir upptäckta om ni gör det". Ok, då vet vi det.
Dold räls skulle vara att spelledaren, som absolut inte tänker låta planen fungera, ändå börjar be om deklarerade handlingar och tärningsslag.
- Ett svårt uppmärksamhetsslag för att hitta ett bra ställe att klättra på. (Spelarna kommer antagligen misslyckas.) Jaså, de lyckades? Då går vi vidare till...
- ...ett svårt klättraslag för att komma upp. För inte kan de lyckas med detta också? Jo, det gjorde de visst. Då kör vi på...
- ...att rollpersonerna kom bara halvvägs upp och måste slå ett skitsvårt klättraslag. Oj, de lyckades visst nu också.
- Först nu visar det sig att det inte går att komma ända upp för det finns någon sorts galler i vägen och det står 40 vakter just här. With fricking lasers on their fricking heads.
Den typen av övningar gör mig ändlöst frustrerad. Särskilt om spelledaren låter oss spendera någon sorts poängresurs eller liknande på ett projekt som inte kommer tillåtas lyckas oavsett.