Intressant, du skiljer alltså på dem! Jag använder dem som direktöversättningar av varandra.
Även på engelskan skiljer man ju mellan "on rails" som i "on rails shooters", och "railroad someone" som betyder att tvinga någon till något eller skicka någon till fängelse utan en rättvis rättegång (vilket förvisso bara är ett specifikt exmepel på att tvinga någon till något).
On rail shooters kan vara väldigt roliga och har sina egna utmaningar, så länge man köper att det är en on rails shooter. Förväntade man sig ett open world rpg så blir det så klart snabb frusterande.
Men sen finns det ju en skala, som Khan är inne på. Alien Isolation (so jag spelar just nu) är ju fortfarande ett väldigt rälsat spel, med ganska få val. Och ofta finns det bara precis en väg att ta sig fram (även om den är lite kringelikrokig) där alla andra dörrar och gångar är låsta eller blockerade. Jag har fortfarande väldigt kul och jag har en "illusion av frihet" eftersom det ju faktiskt är jag som går om kring och bestämmer när jag vill gömma mig, etc.
Självfallet är det inte 100% rättvist att jämföra dataspel och rollspel. Respektive media har sina olika utmanignar, svårigheter, och möjligheter. I dataspel måste allt vara planerat i förväg (Total Blorb, i praktiken), medan i rollspel har man en SL som kan reagera dynamiskt på spelarnas hittepå.
Och jag förstår absolut att för en del är det den friheten som är "hela poängen" med bordsrollspel framför dataspel. För dem kan jag tänka mig att minsta lilla gnutta räls (märkbar räls) ÄR uteslutande negativt. Så det är fult möjligt för någon att tycka att räls är uteslutande negativt ÄVEN om de har exakta samma definition av det som jag har.
Men jag har också spelat med många spelare som uppskattar betydligt mer styrning och mest vill sparka upp några dörrar och knuffa några troll. Kanske slå ett par slag för finna dolda ting. Och ärligt talat uppskatar jag sånt också ibland. Inte varje äventyr, inte varje spelmöte. Men ibland är det precis allt som jag vill ha ut av rollspel efter en lång stökig dag på jobbet.
Och en stor fördel med räls; det är oftast rätt enkelt. Jag tycker ibland det är lite problematiskt med folk som dömmer ut alla former av räls som dåligt, för jag tycker det brode finnas en plats för nybörjaräventyr.
Både äventyr skrivna för nybörjare till rollspel; Folk är alldeles för besatta att en nybörjare måste introduceras till precis ALLT i rollspel på en gång. Det är okej att ta saker lite lungt i början. Det är okej med enkla, okomplierade äventyr som, ja, är lite rälsade. Inte som kör över spelarna (Det vore ett dåligt första intryck). Men som har en väldigt tydlig väg för spelarna att gå från punkt A, till B, till C, till slutbossen.
Men också äventyr från nybörjare på äventyrsmakande. Jag fattar att folk menar väl, men när man skrivit sitt första äventyr och folk börjar häva ur sig hur det är rälsat skit, eller börjar skicka länkar till mystiska termer som "jaquaysing the dungeon" som man tydligen förväntas lära sig om man överhuvudtaget ska anstå sig att förpesta folks existens med en ny dungeon är ibland... demoraliserande.
Man borde inte förväntas djupdyka in i sandlådor och open worlds det första man gör. Enkelt borde få vara okej. Och räls är enkelt. Bara det inte går till överdrift.