Re: Troligen har jag roligt
När jag använder termen sagofantasy gör jag det för att visa skillnaden på den typen av fantasy och dockskåpsfantasy. Om du inte gillar den termen så byter jag gärna mot "symbolisk fantasy" istället. Det är i vart fall det jag menar. I dockskåpsfantasy har alla features satts till världen för att skapa en trovärdig helhet, ett litet "dockskåp" som man kan beskåda i sin helhet. Dockskåpets väggar bestämmer var världens gränser är, det som inte rymms inom väggarna hör inte till världen. Mycket konkret och begripligt.
Sagofantasy... öh- Symbolisk Fantasy har dock inga väggar. De kan inte begripas utifrån som en dockskåpsvärld utan man måste titta åt andra hållet för att förstå dem. Blir Underlandet begripligare om man ritar en karta över det? Nej, naturligtvis inte. Genom Alice's upplevelser i Underlandet löper däremot en röd tråd, och vill man förstå världen så ska man försöka lista ut vad denna är för något. "Sagofantasy" har inget med troll och alver att göra (rätt få sagor har troll och alver, kan jag be att få tala om) -utan handlar om filosofin att skapa en värld vars features symboliserar olika aspekter av den röda tråd man vill få fram.
Chronopia handlar om en stad som är "larger than life", den är gränslös. Låt inte kartan i regelboken lura er, Chronopia är ett oändligt universum och kan inte beskådas utifrån som ett dockskåp, för då framstår den direkt som ett ologiskt spektakel. Man måste gå in i den som Alice i underlandet och låta varje detalj för sig tala sitt eget språk. Varje äventyr kan börja på en ny pub och det blir ändå aldrig ologiskt. Spelarna kan inte protestera "amen! Hur många pubar FINNS det i den här staden egentligen!?" för det finns alltid fler än äventyrarna kommer hinna med att besöka. Staden är alltid större än de någonsin kommer kunna begripa. Det är hela poängen. Rollpersonerna skall aldrig kunna förstå staden i sin helhet, lika litet som K i Kafkas "Slottet" skall få komma någonvart i sin roll som lantmätare. Genom världsbeskrivningen radas det upp faror hit och dit och det verkar omöjligt att göra någonting överhuvudtaget i staden utan att få en lönnmördare på halsen. Man är aldrig säker. Jag tror guiden säger det själv; "hur tuff du än blir, så finns alltid någon som är tuffare." Det är inte bildligt menat.
Detär naturligtvis inte logiskt med så många lönnmördare i en och samma stad, men det är inte trovärdigt med en fågelskrämma utan hjärna heller. Anmärker man på det har man inte fattat vad den röda tråden är, och man förstår inte vad symbolisk fantasy handlar om.
/Rising