Hemligheter vid spelbordet

krank said:
Först och främst är jag ju väldigt mycket i "spelaren är rollpersonen är spelaren"-campet; jag föredrar att spela "inifrån" min rollperson. Inte tänka på det vi gör som en dramaturgi eller en berättelse, utan som ett skeende man är med om som spelare/rollperson, på samma sätt som grejer jag gör i min vardag inte är berättelser där jag har en massa metakunskap. Därför vill jag ju alltid att spelaren och rollpersonen ska ha så nära informationsekvivalens som möjligt – de ska veta samma saker. Och helst också fatta samma beslut (=diegetiska beslut). Jag vill alltså absolut inte veta om de andra rollpersonernas hemligheter, om inte min rollperson gör det.
Click to expand...
Blir inte det utmanande när du inte har tillgång till rollpersonens sinnen? Du "ser" bara det spelledaren berättar, "hör" bara det spelledaren berättar, osv. Hade rollpersonen varit verklig, hade hen kunnat avslöja små skiftningar i en annan rollpersons ansiktsuttryck, andning, rörelsemönster, etc., som kan tyda på en hemlighet. Informationsekvivalensen slår över åt andra håller och blir "metaokunskap".
 
Rangertheman said:
Blir inte det utmanande när du inte har tillgång till rollpersonens sinnen? Du "ser" bara det spelledaren berättar, "hör" bara det spelledaren berättar, osv. Hade rollpersonen varit verklig, hade hen kunnat avslöja små skiftningar i en annan rollpersons ansiktsuttryck, andning, rörelsemönster, etc., som kan tyda på en hemlighet. Informationsekvivalensen slår över åt andra håller och blir "metaokunskap".
Click to expand...
Så nära som möjligt är väl här något slags shorthand för att det finns begränsningar – jag har som sagt bara det vi säger kring bordet att gå på, och i nån mån förförståelse för värld/personer samt SLs ansiktsuttryck och kroppsspråk. Översättningen kommer alltid att vara ickeperfekt. Men jag tycker att det stör mindre att be om förtydliganden vid oklarheter än att t.ex. öppet ha komplett kunskap om hemligheter osv.

Om jag absolut tvingas välja, så föredrar jag i allmänhet att fela mot metaokunskapen, helt enkelt.

EDIT: Man kanske kan se det som att jag "är" rollpersonens aktiva mentalitet, medan spelledaren i någon mån "är" dess sinnesapparat. Jag som människa har inte heller någon egentlig kontakt eller förmåga att tolka världen, jag tvingas lita till mina sinnen – mina ögon, öron osv. Och till min mestadels undermedvetna upptränade sociala tolkningsförmåga då; så kanske är spelledaren också delvis rollpersonens undermedvetna och reflexer? =)
 
Jag har tänkt en del på just det här med hemligheter i rollspel. Jag tycker att det känns spännande. Vi körde lite grand med hemligheter när jag var yngre och spelade men det, som någon skrev, rann alltid ut i sanden.

I de fall där jag figurerar som spelledare kan jag tycka att det vore väldigt roligt att de npc'er som presenteras för gruppen har sina hemligheter. Den älskvärda barden som sjunger och skrålar på puben, hon är ju kannibal. Typ så...om spelarna börjar luska om varför barden alltid springer iväg för att äta själv finns det ju en risk/chans att bardens hemlighet uppdagas och spelarna ställs inför ett eventuellt dilemma. Tokroligt och sätter lite ytterligare spänning för mig som spelledare.

Frågan är hur långt man kan dra hemligheterna?
 
rollspelspiraten said:
Jag har tänkt en del på just det här med hemligheter i rollspel. Jag tycker att det känns spännande. Vi körde lite grand med hemligheter när jag var yngre och spelade men det, som någon skrev, rann alltid ut i sanden.

I de fall där jag figurerar som spelledare kan jag tycka att det vore väldigt roligt att de npc'er som presenteras för gruppen har sina hemligheter. Den älskvärda barden som sjunger och skrålar på puben, hon är ju kannibal. Typ så...om spelarna börjar luska om varför barden alltid springer iväg för att äta själv finns det ju en risk/chans att bardens hemlighet uppdagas och spelarna ställs inför ett eventuellt dilemma. Tokroligt och sätter lite ytterligare spänning för mig som spelledare.

Frågan är hur långt man kan dra hemligheterna?
Click to expand...

Hemlighet I spelvärlden typ npc:erar nog Bara att dra så långt du vill! Däremot mellan spelare har det mycket större påverkan på gruppdynamiken och det finns sällan bra stöd i reglerna för att hantera det.
 
Tror hemligheterna gör sig bäst om de gestaltas.

Lite som i film och litteratur, där den yttre observatören (du) vet mer än gestalten som upplever det. I rollspel är du en del i maskineriet som får det hela att komma fram, kännas.

I en film eller text är det inte roliga att bli överraskad av plötsliga hemlig information. Spänningen sker i att du vet mer än den som gestaltas.

Vill man presentera ny information och skapa aha-upplevelse av hemligheter som avslöjas, ska det ske genom öppna kort … men vara konstruerat som ett pussel. Ofullständig öppen info.
 
rollspelspiraten said:
Frågan är hur långt man kan dra hemligheterna?
Click to expand...
Om dom inte kommer ut i spel så finns dom inte. Varför ska folk syna barden?

Att det "finns en chans" låter som potential för onödigt arbete, vilket jag gärna vill undvika som spelledare.

Jag föredrar nu för tiden istället att skapa en arketyp: "någon mördar folk" och om spelarna luskar vidare, då fäster jag den arketypen på någon person som spelarna fattat intresse för sedan tidigare.

Det här går emot lite mina fisktanksförberedelser, där jag - i förväg - binder agendor (en typ av relation) mellan fasta faktioner på en tankekarta.
 
Last edited:
Rickard said:
Om dom inte kommer ut i spel så finns dom inte.
Click to expand...
Här håller jag med. Målet med olika hemligheter, ffa för slp, är att de skall komma i spel. Visst kan man som SL sitta och gotta sig lite åt fiffiga bakgrundshändelser eller dolda intriger. Men det är ju bara för SLs själv att uppleva isf och är därmed av begränsat intresse. Som yngre både spelare och SL ägnade jag mig mycket åt detta och tyckte jag var jävligt smart som SL som "lurade" mina spelare via mina slp. Vilket ju är ganska lätt som SL då man sitter med alla kort på hand.

I takt med ålder och någon sorts visdom är alltid målet att hemligheter och intrigerande skall komma upp i spel för det är ju vad som kan föda konflikt och skapa äventyr, scenarion och spännande scener. Slp är verktyg för SL att använda för att driva historien och scenarion i mina ögon.

Rickard said:
Varför ska folk syna barden?
Click to expand...

Ja, det är ju upp till SL att hinta om. En ledtråd skrevs i inlägget att barden alltid äter ensam. Men det kan ju vara vad som helst så min uppfattning är att det krävs tydligare pilar från SL att något är skumt. Alternativ kan vara (om barden reser från stad till stad) att det alltid är så att ett antal i varje stad barden besökt har försvunnit. Barden kan ha preferenser så mönster kan börja skönjas att det alltid är unga män som försvunnit oförklarligt i de här städerna och byarna. Barden återvänder aldrig (eller iaf. oerhört sällan) till samma stad/by. Än mer tydligt kan spelarna komma på barden mer direkt (bevittna när han tar ett byte eller tvinga honom på flykten i sitt värv) men utan explicita bevis (dålig sikt, dimma, på andra sidan en flod eller klyfta). Den här typen av saker.

Detta är dock mer av SL-värv än hur hemligheter olika spelare har administreras vid spelbordet dock? Intressant och tangerar trådens innehåll så borde vara ok :)

Cog.
 
cogitare said:
Ja, det är ju upp till SL att hinta om. En ledtråd skrevs i inlägget att barden alltid äter ensam.
Click to expand...
Jag ser det hellre som ett nät av plotter som korsar varandra. Barden kanske är involverad i flera andra saker och när spelarna undersöker en så korsar dom en av bardens plotter.

Tänk dig ett vanligt mordmysterium i bok eller film: det brukar visa sig att alla är skyldiga till någonting men bara en(?) är mördaren. Just "skyldig till någonting" är sådant som kommer upp medan spelarna luskar i någonting annat (mordmysteriumet). Barden kanske är oskyldig till just detta mord men är en seriemördare.

cogitare said:
Visst kan man som SL sitta och gotta sig lite åt fiffiga bakgrundshändelser eller dolda intriger. Men det är ju bara för SLs själv att uppleva isf och är därmed av begränsat intresse. Som yngre både spelare och SL ägnade jag mig mycket åt detta och tyckte jag var jävligt smart som SL som "lurade" mina spelare via mina slp. Vilket ju är ganska lätt som SL då man sitter med alla kort på hand.
Click to expand...
Det fetstilta är ju också vad tråden mycket handlar om: är det för spelarens eget intresse eller vill spelaren dra in dom andra i det roliga?

På precis samma sätt som för spelledaren i citatet ovan, spelaren kan sitta och gotta sig åt hur väl den lyckas lura dom andra men den spelaren sitter ju med alla kort på handen. Här finns tre sätt att få in det i handlingen:
  • I samberättarspel sätter dom andra deltagarna personen i klistret utifrån rollpersonens hemlighet.
  • I spelledarlett så är det spelledaren själv som får försöka skapa plotter som skär sig med spelarens förmåga att behålla hemligheten.
  • I vissa spel är det till och med rollperson mot rollperson. Att luska ut deras hemligheter är en del av upplägget för spelandet.
Paranoia leker mycket med meta-spelande där rollpersonerna ska hitta folk som har illegalt gods, är mutanter eller är med i hemliga sällskap. Alla spelarna vet att alla rollpersoner a) besitter illegala gods, b) är mutanter och c) är med i minst ett hemligt sällskap. För att lösa uppdrag satt av en bisarr AI så måste dom a) använda illegala gods, b) använda sina mutantkrafter, c) uppfylla målet varje rollperson fått av sitt hemliga sällskap.
 
Last edited:
Jag tycker vi spelledare skall hålla på våra hemligheter. Det angår inte spelarna vad äventyret handlar om. De mår bra av att få kämpa lite. Som tumregel så är fem spelsittningar lagom där de bara irrar runt i staden och ute på landet i fåfäng jakt på en äventyrskrok. Jag har fan rätt till lite privatliv som spelledare.
 
mrund said:
Som tumregel så är fem spelsittningar lagom där de bara irrar runt i staden och ute på landet i fåfäng jakt på en äventyrskrok.
Click to expand...
Jag körde igenom hela Svavelvinter på fem spelmöten. :D (Plockade bort draken och gruvorna men utökade allt annat)
 
mrund said:
Jag tycker vi spelledare skall hålla på våra hemligheter. Det angår inte spelarna vad äventyret handlar om. De mår bra av att få kämpa lite. Som tumregel så är fem spelsittningar lagom där de bara irrar runt i staden och ute på landet i fåfäng jakt på en äventyrskrok. Jag har fan rätt till lite privatliv som spelledare.
Click to expand...

What is this blorb you speak of? ;)
 
krank said:
Varför är det "av begränsat intresse"? Om SL finner nöje i det, räcker inte det?
Click to expand...
Visst, jag stoppar ingen från att göra så men dess nytta vid spelbordet (för merparten där) är begränsat. Bara SL vet ju om dess existens och potentiella inverkan.

Lika lite nytta den gör så är det ju harmlöst och, åter igen i mitt tycke, mestadels ogjort arbete.

Missförstå mig rätt här, jag gjorde den här typen av grej hela tiden i min ungdom men har lagt av. Lägger hellre tid på vad som faktiskt kan komma upp vid spelbordet än sitta och tjuvhålla på mina hemligheter som SL. De finns ju där ändå, man vill ju ha lite att ta av och portionerna ut under spelets gång 😄

Cog
 
Slår mig att jag skrivit ett äventyr som man kan misslyckas med och då belönas som om man lyckats och lyckas med det och det blir som ett misslyckande. Men bägge är ändå sant samtidigt utan att det blir konstigt.
 
Rickard said:
Om dom inte kommer ut i spel så finns dom inte. Varför ska folk syna barden?

Att det "finns en chans" låter som potential för onödigt arbete, vilket jag gärna vill undvika som spelledare.

Jag föredrar nu för tiden istället att skapa en arketyp: "någon mördar folk" och om spelarna luskar vidare, då fäster jag den arketypen på någon person som spelarna fattat intresse för sedan tidigare.

Det här går emot lite mina fisktanksförberedelser, där jag - i förväg - binder agendor (en typ av relation) mellan fasta faktioner på en tankekarta.
Click to expand...
Jag kan bara se till mig själv, jag skulle vara nyfiken och vilja veta varför en i gänget försvinner iväg för att äta själv.
 
Jag ser inte riktigt problemet med om ingen gräver i bardens beteende. Om ingen gör det så är det väl helt enkelt något SL kan lägga åt sidan och använda i ett annat sammanhang senare? Inget sådant "arbete" är ju i grunden "förgjort".

Men å andra sidan tycker ju jag att det som händer inuti deltagarnas huvuden är minst lika viktigt som det som händer öppet kring bordet (om inte mer)… så för mig räcker det ju att SL vet och tycker att det är roligt. Det är inte mindre värt eller sämre bara för att det inte kommer ut kring bordet.

Also: Självklart finns hemligheter även om de inte kommer ut kring bordet. Saker behöver absolut inte komma ut i spel för att "finnas". Men där misstänker jag att det helt enkelt är min pro-blorb-sida som föredrar att låtsas som att spelvärlden faktiskt finns medan jag spelar, och inte bara är något slags schrödingersk skuggverklighet.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top