Hemligheter vid spelbordet

[Rangertheman]

Först och främst är jag ju väldigt mycket i "spelaren är rollpersonen är spelaren"-campet; jag föredrar att spela "inifrån" min rollperson. Inte tänka på det vi gör som en dramaturgi eller en berättelse, utan som ett skeende man är med om som spelare/rollperson, på samma sätt som grejer jag gör i min vardag inte är berättelser där jag har en massa metakunskap. Därför vill jag ju alltid att spelaren och rollpersonen ska ha så nära informationsekvivalens som möjligt – de ska veta samma saker. Och helst också fatta samma beslut (=diegetiska beslut). Jag vill alltså absolut inte veta om de andra rollpersonernas hemligheter, om inte min rollperson gör det.

Blir inte det utmanande när du inte har tillgång till rollpersonens sinnen? Du "ser" bara det spelledaren berättar, "hör" bara det spelledaren berättar, osv. Hade rollpersonen varit verklig, hade hen kunnat avslöja små skiftningar i en annan rollpersons ansiktsuttryck, andning, rörelsemönster, etc., som kan tyda på en hemlighet. Informationsekvivalensen slår över åt andra håller och blir "metaokunskap".

 

[krank]

Blir inte det utmanande när du inte har tillgång till rollpersonens sinnen? Du "ser" bara det spelledaren berättar, "hör" bara det spelledaren berättar, osv. Hade rollpersonen varit verklig, hade hen kunnat avslöja små skiftningar i en annan rollpersons ansiktsuttryck, andning, rörelsemönster, etc., som kan tyda på en hemlighet. Informationsekvivalensen slår över åt andra håller och blir "metaokunskap".

Så nära som möjligt är väl här något slags shorthand för att det finns begränsningar – jag har som sagt bara det vi säger kring bordet att gå på, och i nån mån förförståelse för värld/personer samt SLs ansiktsuttryck och kroppsspråk. Översättningen kommer alltid att vara ickeperfekt. Men jag tycker att det stör mindre att be om förtydliganden vid oklarheter än att t.ex. öppet ha komplett kunskap om hemligheter osv.

Om jag absolut tvingas välja, så föredrar jag i allmänhet att fela mot metaokunskapen, helt enkelt.

EDIT: Man kanske kan se det som att jag "är" rollpersonens aktiva mentalitet, medan spelledaren i någon mån "är" dess sinnesapparat. Jag som människa har inte heller någon egentlig kontakt eller förmåga att tolka världen, jag tvingas lita till mina sinnen – mina ögon, öron osv. Och till min mestadels undermedvetna upptränade sociala tolkningsförmåga då; så kanske är spelledaren också delvis rollpersonens undermedvetna och reflexer? =)

 

[Quadrante]

Jag lyssnar bara till vilka ord som väljs, aldrig vilket tonfall eller ansiktsuttryck. Så om någon försöker spelleda mig genom att ge sådana ledtrådar så kommer jag inte spela på dem.

 

[rollspelspiraten]

Jag har tänkt en del på just det här med hemligheter i rollspel. Jag tycker att det känns spännande. Vi körde lite grand med hemligheter när jag var yngre och spelade men det, som någon skrev, rann alltid ut i sanden.

I de fall där jag figurerar som spelledare kan jag tycka att det vore väldigt roligt att de npc'er som presenteras för gruppen har sina hemligheter. Den älskvärda barden som sjunger och skrålar på puben, hon är ju kannibal. Typ så...om spelarna börjar luska om varför barden alltid springer iväg för att äta själv finns det ju en risk/chans att bardens hemlighet uppdagas och spelarna ställs inför ett eventuellt dilemma. Tokroligt och sätter lite ytterligare spänning för mig som spelledare.

Frågan är hur långt man kan dra hemligheterna?

 

[RasmusL]

Jag har tänkt en del på just det här med hemligheter i rollspel. Jag tycker att det känns spännande. Vi körde lite grand med hemligheter när jag var yngre och spelade men det, som någon skrev, rann alltid ut i sanden.

I de fall där jag figurerar som spelledare kan jag tycka att det vore väldigt roligt att de npc'er som presenteras för gruppen har sina hemligheter. Den älskvärda barden som sjunger och skrålar på puben, hon är ju kannibal. Typ så...om spelarna börjar luska om varför barden alltid springer iväg för att äta själv finns det ju en risk/chans att bardens hemlighet uppdagas och spelarna ställs inför ett eventuellt dilemma. Tokroligt och sätter lite ytterligare spänning för mig som spelledare.

Frågan är hur långt man kan dra hemligheterna?

Hemlighet I spelvärlden typ npc:erar nog Bara att dra så långt du vill! Däremot mellan spelare har det mycket större påverkan på gruppdynamiken och det finns sällan bra stöd i reglerna för att hantera det.

 

[RasmusL]

Det är den klassiska nybörjarlajvaren som stolt proklamerar att hen lurade alla, ljög och var egentligen en vampyr hela tiden! Varpå resten av lajvet går "dude, det är lajv, alla ljuger per definition _hela_tiden_."

 

[Quadrante]

Tror hemligheterna gör sig bäst om de gestaltas.

Lite som i film och litteratur, där den yttre observatören (du) vet mer än gestalten som upplever det. I rollspel är du en del i maskineriet som får det hela att komma fram, kännas.

I en film eller text är det inte roliga att bli överraskad av plötsliga hemlig information. Spänningen sker i att du vet mer än den som gestaltas.

Vill man presentera ny information och skapa aha-upplevelse av hemligheter som avslöjas, ska det ske genom öppna kort … men vara konstruerat som ett pussel. Ofullständig öppen info.

 

[Rickard]

Frågan är hur långt man kan dra hemligheterna?

Om dom inte kommer ut i spel så finns dom inte. Varför ska folk syna barden?

Att det "finns en chans" låter som potential för onödigt arbete, vilket jag gärna vill undvika som spelledare.

Jag föredrar nu för tiden istället att skapa en arketyp: "någon mördar folk" och om spelarna luskar vidare, då fäster jag den arketypen på någon person som spelarna fattat intresse för sedan tidigare.

Det här går emot lite mina fisktanksföreberedelser, där jag - i förväg - binder agendor (en typ av relation) mellan fasta faktioner på en tankekarta.