Nekromanti Hack and Slash, Monsterbash...

Spelar inte alls egentligen...

"Om inte, varför då spela D&D överhuvud taget?"

Nja, det gör jag faktiskt inte. Anledningen att jag sitter på det här forumet är nog mest att jag hade tråkigt och surfade omkring lite planlöst. Nå, den här diskussionen är tämligen generell, så den passar för alla rollspel.

/Riz
 
Fast...

...om du leker så heter det "you play".

Om du spelar spel, heter det "you play a game", eller "you game". Eller "you gamble".

Om man säger "I'm playing" så säger man "jag leker".

Men om man säger "I am playing a game" så säger man "jag spelar ett spel".

Ergo, "roleplaying game" blir rollspel, med fokus på spel, inte på lek. Varför? Jo, bland annat för att det finns så starkt kodifierade regler, vilket det inte finns i lekar.

MVH

Magnus
 
Re: Spelar inte alls egentligen...

Ok. JAg försökte dock begränsa den så gott det gick, men som du säger, själva frågeställningen är generell. Man kan ju dra paralellen Splatter vs skräck á la Cthulu.

Tycker om dina långkörare på skräckforumet, by the way!
 
Re: Tja, om inte...

"...prästen får upp dörren till kyrkan på bröllopsdagen, blir det ju inget bröllop. Eller om brudgummen inte hittar sina bilnycklar och är i fel stad, blir det inget bröllop. Och så vidare... Jag tycker helt enkelt att du gör en onödig distinktion mellan "äventyr" och "scenario". Varför detta är viktigt för dig, förstår jag inte."

Nej, du missförstår mig. Det går att skriva ett äventyr där man måste närvara på ett bröllop för att handlingen ska gå framåt. I ett scenario så är det däremot inte så. Handlingen går framåt oavsett vad spelarna gör. Det finns ingen utmaning som måste överkommas för att man ska komma "vidare" i äventyret. Skillnaden är alltså mest tydlig för spelledaren. Är det han som ger ett mål åt rollpersonerna, eller är det rollpersonerna som väljer sina mål själva?

"Om nånting inte går ut på nått, så finns i min värld heller ingen drivkraft att göra nått, att handla över huvudtaget."

Well, mitt liv går inte "ut" på något. Det finns ingen spelledare som har förberett en handling åt mig som jag måste överkomma en massa utmaningar för att få veta slutet på. Jag lever bara ett helt vanligt liv och hittar på mina egna målsättningar beroende på hur jag känner och resonerar.

Där är skillnaden, istället för att spelarna skall försöka klara en serie utmaningar som lagts ut av spelledaren (=äventyr) så är det några rollpersoner som hamnar i diverse situationer och själva bestämmer vad deras drivkrafter skall vara och vad de vill göra. (=scenario) De måste inte klara något för att få veta slutet på spelledarens berättelse som hon förberett. De får berätta sin egen levnadsberättelse istället.

"Men... men, men... för rollpersonerna går äventyret/scenariot ut på att arrangera ett bröllop. Redan där har du satt upp ett mål som ska uppnås, och en story som ska spelas ut."

Ja, för rollpersonerna kan det förstås alltid finnas målsättningar. I ett äventyr är det däremot så att det för spelarna går ut på något. Spelledaren har skrivit ett äventyr åt spelarna att klara. Rollpersonerna är blott att betrakta som marionetter i sammanhanget. De får inte ha egna målsättningar som fjärmar dem från äventyrets incitament.

/Rising
 
Re: Hur spelar du egentligen?

Om man sedan lever i en värld där det finns krig och elände, det hör inte hit. Frågan är om spelledaren förväntar sig att problemen skall lösas av rollpersonerna (som i ett äventyr) eller (mycket intressantare om du frågar mig) om det är problem som på ett naturligt sätt färgar rollpersonernas tillvaro, och påverkar berättelsen som utgör deras liv.

Jag ser inte skillnaden. Folk löser sina problem utefter vad de kan. Självklart kommer spelledaren förvänta sig att man spelar sin karaktär såpass bra att den faktiskt beter sig som en människa? Coma: The Sleeping skulle nog inte funka i längden...

Mina problem är antingen oöverkomliga eller bara smått irriterande. I vilket fall som helst så är de av sådan art att jag tvingas försöka genomlida dem så gott jag kan.

Det är du nog unik om. Mäniskor brukar ha behov och de brukar sträva efter att få dem tillfredsställda. Vad gör du om du blir hungrig t.ex. Du kan ju inte bara rulla omkring som en strandad val och hoppas att betongen skall bli ätlig. Du behöver äta. För att äta behöver du pengar. För att få pengar behöver du arbeta. o.s.v...

Renodlade stoiker bruar inte leva så länge... :gremsmirk:
 
Re: Fast...

"Men om man säger "I am playing a game" så säger man "jag spelar ett spel"."

...eller "jag leker en lek", vilket är precis lika rätt.

"Ergo, "roleplaying game" blir rollspel, med fokus på spel, inte på lek. Varför? Jo, bland annat för att det finns så starkt kodifierade regler, vilket det inte finns i lekar."

Jaså? Då var det länge sedan du var ett barn. Kolla gärna på den här sidan så får du se regler till en massa lekar:

http://www.gameskidsplay.net/

Där har du Ball Games (såsom dodgeball - en lek med mycket hårt definierade regler), Chasing Games, Circle Games, Mental Games, Sensing Games och Strength Games. Nog vill man översätta "games" i dessa fall med "lekar"?

Några av dessa lekar har "vinnare" och "förlorare", men verkligen inte alla. Maul Ball till exempel. Det är bara en lek man leker för att det är skoj. Kull är ett annat exempel på en ursvensk evighetslek med oomkullrunkliga regler som man kan leka hur länge som helst utan att någon "vinner" eller "förlorar". Vad de alla har gemensamt är att man utför dem för nöjes skull, precis som våra rollspelslekar. De har inget terapi-, psykologi- eller sexuellt syfte.

Vårt svenska ord "spel" har nog egentligen inget med rollspel att göra överhuvudtaget. Vi "spelar" förvisso roller, men då används ordet som synonym till "gestaltar" och ingenting annat.

/Rising
 
Re: Tja, om inte...

Nej, du missförstår mig. Det går att skriva ett äventyr där man måste närvara på ett bröllop för att handlingen ska gå framåt. I ett scenario så är det däremot inte så. Handlingen går framåt oavsett vad spelarna gör. Det finns ingen utmaning som måste överkommas för att man ska komma "vidare" i äventyret. Skillnaden är alltså mest tydlig för spelledaren. Är det han som ger ett mål åt rollpersonerna, eller är det rollpersonerna som väljer sina mål själva?

Ehum... Det låter snarare som skillnaden mellan rälsning och inte rälsning. Mitt nuvarande fantasyspel är, som vanligt, ganska öppet. Folk får ta sig för litet vad de vill. Rollpersonerna väljer sina egna mål.
Det innebär däremot _inte_ att det saknas konflikter. Vad folk än tar sig för så kommer det hända saker. T.o.m. om spelarna skitit totalt i att försöka "äventyra" och bara försökt skörda sina åkrar hade det dykt upp problem de varit tvugna att lösa för att uppnå _sina_ mål. Orchinvasionen som kom en månad efter spelets start hade varit svår att ignorera, ens om man bara ville få sin kärlek till grannflickan besvarad.
:gremsmile:
 
Re: Tja, om inte...

Tänk att här har jag alltid sett scenario som "ett kort äventyr" typ, av den längden de brukar vara på konvent. Mer, en eller ett par få scener, med eller utan något stort mål.
 
Re: Hur spelar du egentligen?

"Jag ser inte skillnaden. Folk löser sina problem utefter vad de kan. Självklart kommer spelledaren förvänta sig att man spelar sin karaktär såpass bra att den faktiskt beter sig som en människa?"

I ett äventyr förväntas det i första hand att spelarna skall försöka klara äventyret med sina rollpersoner. Då först kommer man vidare i handlingen som spelledaren förberett.

I ett scenario finns det inget att "klara". Handlingen kretsar kring rollpersonerna oavsett vad de lyckas eller misslyckas med.

"Det är du nog unik om. Mäniskor brukar ha behov och de brukar sträva efter att få dem tillfredsställda. Vad gör du om du blir hungrig t.ex. Du kan ju inte bara rulla omkring som en strandad val och hoppas att betongen skall bli ätlig. Du behöver äta. För att äta behöver du pengar. För att få pengar behöver du arbeta. o.s.v..."

Okej, jag refraserar mig: "I mitt liv finns inget övergripande problem som jag måste lösa". Småproblem som "jag måste äta innan jag svälter ihjäl" och "jag måste hitta en toalett innan jag bajsar på mig" har jag förvisso, precis som alla andra, men en övergripande utmaning saknar jag. Berättelsen om mitt liv fortsätter oavsett vad jag tar mig till, jag försöker inte klara något "äventyr" med en serie utmaningar som någon spelledare förberett åt mig.

/Riz
 
Re: Tja, om inte...

Det låter som vi lägger upp våra spel ganska lika. Jag brukar alltid ha ett introäventyr där spelare och rollpersoner introduceras till kampanjen och världen, sedan så får de härja runt bäst de vill. De får följa egna mål, eller det jag utsätter dem för. Det brukar bli så att jag gör en tidsplan och spelledarpersoner samt miljöer och hur de olika sakerna hänger hop (vilka som känner varandra, känner till varandra, relationer och så). Sedan när spelet pågår brukar jag ha några stödhändelser nerskrivna ifall spelarna inte går igång, för att driva på i stunder av stillhet.
 
Re: Mina tankar...

Det kan också vara behovet i ens liv, som ung har man inte ett vuxenliv fyllt med intriger och släktrelationer, inte en massa ansvar och sånt så då kan man spela det. Men när man börjar arbeta och bilda familj kanske man istället vill ha lite sjysst verklighetsflykt med klara utmaningar att ta sig förbi. Vad vet jag?
 
Re: Hur spelar du egentligen?

I ett äventyr förväntas det i första hand att spelarna skall försöka klara äventyret med sina rollpersoner. Då först kommer man vidare i handlingen som spelledaren förberett.

I ett scenario finns det inget att "klara". Handlingen kretsar kring rollpersonerna oavsett vad de lyckas eller misslyckas med.

Oki... det förstår jag bättre. Jag ser nog inte samma hårda gräns eftersom jag förväntar mig flexibiliteten i det du kallar "Scenario" även om det skulle finnas ett "äventyr". Det handlar mer om vilka rollspersoner man gör och hur de motiveras...
 
Jo

Kom på "leker en lek" medan jag var ute och köpte godis.

Och om du kan visa mig en "lek" som har 800 sidor regler, så kan jag hålla med om att rollspel och lekar har samma nivå av kodifierade regler.

Jag har inte lekt nån sån lek. Inte ens när jag var barn.

MVH

Magnus
 
Så den stora skillnaden för dig...

...är om SL sätter ett mål som sedan spelarna ska reagera utifrån eller om det är spelarna som gör vad de vill och som sedan SL ska reagera på?

Jag tycker att det är en ganska meningslös distinktion. Konfornationerna och konflikterna försvinner inte bara för att spelarna säger "vi ska arrangera ett bröllop" eller om spelledaren säger "ni har fått i uppdrag att arrangera ett bröllop".

Ditt liv går inte ut på nått. Inte ens att spela kul scenarier med dina kompisar?

MVH

Magnus
 
Re: Jo

"Och om du kan visa mig en "lek" som har 800 sidor regler, så kan jag hålla med om att rollspel och lekar har samma nivå av kodifierade regler."

Men måste rollspel verkligen ha 800 sidor för att få kalla sig ett rollspel? Då tycker jag att definitionen på "rollspel" är helt galen.

Liksom:

[color:\\"green\\"] Rollspel: subst. En aktivitet som innefattar rollgestaltande och som har ett regelverk på 800 sidor eller fler.
[/color]

Den skriver då inte jag under!!! Är verkligen reglerna för lajv så mycket mer komplicerade än för vissa sällskapslekar, förresten?

Rollspel: subst. En lek där deltagarna ägnar sig åt rollgestaltande för nöjes skull.

-tycker jag är mycket bättre. Då hamnar dessutom inte rollspel som Pookafiktum och Wuthering Heights utanför. De har ju inte särskilt imponerande regelverk.

/Rising
 
Re: Så den stora skillnaden för dig...

"...är om SL sätter ett mål som sedan spelarna ska reagera utifrån eller om det är spelarna som gör vad de vill och som sedan SL ska reagera på?"

Mmm.

"Jag tycker att det är en ganska meningslös distinktion. Konfornationerna och konflikterna försvinner inte bara för att spelarna säger "vi ska arrangera ett bröllop" eller om spelledaren säger "ni har fått i uppdrag att arrangera ett bröllop"."

Men konflikternas art har förändrats. I äventyren är utmaningarna riktade mot spelarna som styr rollpersonerna såsom marionetter, medan det i en friföreställning är helt och hållet upp till rollpersonerna att välja målsättning och medel för att uppnå detta.

Ett äventyr kräver att delmål uppnås och att utmaningar klaras av för att handlingen skall fortsätta, medan man i en friföreställning kan skita i bröllopet vid första lilla motgång och hitta på något helt annat att göra -utan att man då har förstört något "äventyr" som spelledaren förberett.

/Riz
 
Alltså...

Ta det nu lite lungt allesammans (när jag säger så råkar det tyvärr bli motsatt effekt :gremfrown:), så ska jag se om jag fattat det här rätt.

[*]Rising, som vanligt, håller på att rollspel är rollgestaltande och sagoberättande, där spelarna inte spelar för att klara mål eller besegra fiender, utan helt enkelt iakttar hur en situation utlöper och agerar sina roller under tiden.

Har herr Rising övervägt möjligheten att kobolder rollgestaltar?

[*]Magnus menar att äventyrslösa scenarier är meningslösa och tråkiga.

Harr herr Seter iakttagit möjligheten att Rising finner sin spelform mycket underhållande?

I själva verket är rollspel det man känner för att det ska vara, men blir ofta hindrat av olika åsikter och elitism. Ni behöver liksom inte diskutera om vad som är roligast att spela, när ni redan vet. Jag föreslår att Magnus provar att rollgestalta utan prestationskrav och att Rising (som säkert har gjort det) känner efter en extra gång om inte kobolding är lite kul iallafall. Om ni fortfarande står envist fast vid era åsikter, är detta liksom inget man kan diskutera om.

/Mogge, ber alla tangentbordspianister om förlåtelse
 
Du får jobbet...

...som officiell tråd/personsammanfattare. Om du kan sammanfatta varje tråd med över 5 inlägg, säg klockan 12.00 varje dag så jag slipper plöja genom dem skulle det uppskattas.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top