Nekromanti Hönor, ägg, lärdomar och rollspelare

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
Längre ned i forumet har vi en fin liten tråd, startad av Arvidos. Den handlar om allt det fina folk lärt sig och fått ut av att spela rollspel.

Det rör sig mycket om saker som social kompetens, empati, nyfikenhet, fackkunskap, fantasi, problemlösningsförmåga. Men när jag sitter där och läser och funderar lite på standardbilden av en rollspelare blir jag fundersam... på två saker:

1.
Vad kommer först? Är det rollspelen som gör att folk utvecklar och tränar sin fantasi? Eller är det fantasifulla personer som attraheras av rollspel som koncept? Är det rollspelen som gör att folk lär sig hantera problem, eller är det folk som gillar att lösa problem som attraheras av prestationsinriktade äventyr? Eller är det lite av både det ena och det andra?

2.
Om rollspelare nu är empatiska, socialt kompetenta och kan föra sig i massor av olika situationer (allt från trollkungar till vampyrherrar till prinsessor!), är det verkligen den bilden man har av en genomsnittlig rollspelare? Socialt begåvade typer, belevade och i centrum av vart kalas? Det är väl inte den typiska nidbilden av en rollspelare? Så... är det nidbilden som är HELT fel, eller har rollspelarna svårt att ta med sig det de lär sig av att rollspela utanför spelet?

/Jonas, använder frågetecken
 
1. Rollspel som koncept? De har coola omslag och namn, det måste därför testats. Sen när man väl gjort det och inser potentialen, då är man (jag) fast.

2. En hel del av det man lär sig av spel används mest i spel. Måhända kan man ändras utan att man märker det. Tror att den stora sociala vinsten är en umgängeskrets, men kanske man blir mer social inom den. Jag tror att jag inte blivit mer social av rollspelandet, och hoppas att jag inte skrev nåt sånt i mitt svar.

Min "nidbild" av en rollspelare är baserad främst på mig själv och mina vänner och den överensstämmer troligen inte med gängse uppfattning om rollspelare (som jag tror är liknande utövarna alla "nördiga" och töntiga saker).
 
Jag älskar sådana här filosofiska frågor !!!

Ahhh, ännu ett firnurligt & filosofiskt inlägg !! :gremlaugh:
1) Jag tror nog som så att det är en härlig blanning av folk som är fantasifulla & sådana som atraheras av att kunna lösar problem..

2) Tror nog att man kan ta med ig en del erfarenhet från rollspel. Men vad ma kan ta med kan jag tyvärr inte precisera...
Men själva nidbilden av en rollseplare är väll en lönnfet, storglasögonögd, halvstripigt hår... Vilken inte stämmer på många tycker jag...
 
Re: Jag älskar sådana här filosofiska frågor !!!

Men själva nidbilden av en rollseplare är väll en lönnfet, storglasögonögd, halvstripigt hår...
Passar inte in på mig i alla fall...
lönnfet
- Inget jämrans lönn här heller, jag är bara fet (fast på väg neråt - har tappat ca 16 kg sedan i somras).
storglasögonögd
- Nix, inget synfel. Ibland känns det som om jag är den enda i min bekantskapskrets som inte har glasögon.
halvstripigt hår
- Blont, ganska kort, och tok-krylligt (på gränsen till afro).
 
OT

Nå går jag OT i min egen tråd, men då föreställer jag mig att du ser ut som den stora killen med afro som är med i Bomfunk MC's videos?
 
Ägget kom så klart först!

Vad kommer först? Är det rollspelen som gör att folk utvecklar och tränar sin fantasi? Eller är det fantasifulla personer som attraheras av rollspel som koncept? Är det rollspelen som gör att folk lär sig hantera problem, eller är det folk som gillar att lösa problem som attraheras av prestationsinriktade äventyr? Eller är det lite av både det ena och det andra?

Eftersom rollspelen har utvecklats av fantasifulla människor så svarar jag B på fråga A - fantasifulla människor attraheras av rollspel som koncept. Alla gruppaktiviteter där man tvingas samarbeta är utvecklande för individen. Till och med idrott :gremsmile: Det unika med rollspel är att alla kan vara med på något så när lika villkor. Den tystaste, mest inbundna, finniga lilla källarråtta kan få blomma ut i rollspelsgruppen och få möjlighet att pröva sina vingar utanför det vanliga fördömande samhället som trycker ner avvikande individer i skoskaften. Fri fantasi passar inte alla, problemlösning kan man nog lära sig på många sätt. Vissa kanske inte lär sig nåt av rollspelen, dessa skulle antagligen inte lära sig teamwork om de spelade fotboll heller utan bara ha roligt. Och det är ju också positivt!

Enkla spel utvecklas alltid. Se bara på Bingolotto :gremsmile: Vem fan kan hänga med i det programmet, men en mängd halvsenila pensionärer kan. Övning ger färdighet och törst efter mer och svårare utmaningar, det är människans natur. Annars skulle alla nöja sig med barnkorsordet i Aftonbladet.

Om rollspelare nu är empatiska, socialt kompetenta och kan föra sig i massor av olika situationer (allt från trollkungar till vampyrherrar till prinsessor!), är det verkligen den bilden man har av en genomsnittlig rollspelare? Socialt begåvade typer, belevade och i centrum av vart kalas? Det är väl inte den typiska nidbilden av en rollspelare? Så... är det nidbilden som är HELT fel, eller har rollspelarna svårt att ta med sig det de lär sig av att rollspela utanför spelet?

De som lyckas lyckas ännu mer tack vare rollspelet. De som misslyckas misslyckas trots rollspelandet. Jag misstänker att allt som går till överdrift är av ondo på sikt. För att kunna leva ett liv måste man ha ett liv, det går tyvärr inte att sitta i sitt lilla pojk/flickrum och tro att ens framtida arbetsgivare ska hitta en där bakom spelledarskärmarna.

Samma regel gäller för alla aktiviteter, det gäller att ha byggt upp något utanför. En dag övergår rollspelets härliga dröm i den bistra verkligheten, som dock kan vara rätt märklig och mäktig den med. Ett barn till exempel, som jag just begåvats med, är närapå lika spännande som Svavelvinter-serien och intrigerna på mitt jobb påminner en hel del om en dungeon, fylld med fällor och diverse lönnmördare :gremsmile:
 
Ok 1

Du har så rätt så...
Bar målade upp en bild som jag har hört innimellanåt... Men sen att det stämmer eller är ju en HELT annan fema, om man säger så..
 
Re: Jag älskar sådana här filosofiska frågor !!!

Tja, får väll kommentera jag också
en lönnfet, storglasögonögd, halvstripigt hår
Nja, pinnsmal, glasögon, ja, acne också, halvstripigt hår, ja, färgat svart...
 
Först fanns walium

"Vad kommer först? Är det rollspelen som gör att folk utvecklar och tränar sin fantasi? Eller är det fantasifulla personer som attraheras av rollspel som koncept? Är det rollspelen som gör att folk lär sig hantera problem, eller är det folk som gillar att lösa problem som attraheras av prestationsinriktade äventyr? Eller är det lite av både det ena och det andra?"

De som först börjar spela rollspel brukar vara en salig blandning människor både med och utan fantasi och kreativitet. Men de som fortsätter att leva med och satsa på rollspelandet även när det blir äldre och andra intressen slåss om deras tid, är sannolikt väldigt kreativa och fantasifulla människor. För att inte tala om hängivna. Jag vet en hel del som prövat på rollspel när de var yngre men sedan lagt av, antingen för att det tycker att de är för mogna och vuxna för att spela eller för att relationer,arbete och andra nöjen prioriteras högre. De som fortfaranade spelar när de är 25 och över är det något speciellt med.

"Om rollspelare nu är empatiska, socialt kompetenta och kan föra sig i massor av olika situationer (allt från trollkungar till vampyrherrar till prinsessor!), är det verkligen den bilden man har av en genomsnittlig rollspelare? Socialt begåvade typer, belevade och i centrum av vart kalas? Det är väl inte den typiska nidbilden av en rollspelare? Så... är det nidbilden som är HELT fel, eller har rollspelarna svårt att ta med sig det de lär sig av att rollspela utanför spelet? "

Nidbilden är helt fel. I mångas ögon framstår rollspelande som obegripligt och omoget. Normala människor med hög status i samhälle eller skola kan såklart inte syssla med dylika tokigheter. Alltså måste det vara något som bara inbundna töntar sysslar med.
 
Back
Top