Längre ned i forumet har vi en fin liten tråd, startad av Arvidos. Den handlar om allt det fina folk lärt sig och fått ut av att spela rollspel.
Det rör sig mycket om saker som social kompetens, empati, nyfikenhet, fackkunskap, fantasi, problemlösningsförmåga. Men när jag sitter där och läser och funderar lite på standardbilden av en rollspelare blir jag fundersam... på två saker:
1.
Vad kommer först? Är det rollspelen som gör att folk utvecklar och tränar sin fantasi? Eller är det fantasifulla personer som attraheras av rollspel som koncept? Är det rollspelen som gör att folk lär sig hantera problem, eller är det folk som gillar att lösa problem som attraheras av prestationsinriktade äventyr? Eller är det lite av både det ena och det andra?
2.
Om rollspelare nu är empatiska, socialt kompetenta och kan föra sig i massor av olika situationer (allt från trollkungar till vampyrherrar till prinsessor!), är det verkligen den bilden man har av en genomsnittlig rollspelare? Socialt begåvade typer, belevade och i centrum av vart kalas? Det är väl inte den typiska nidbilden av en rollspelare? Så... är det nidbilden som är HELT fel, eller har rollspelarna svårt att ta med sig det de lär sig av att rollspela utanför spelet?
/Jonas, använder frågetecken
Det rör sig mycket om saker som social kompetens, empati, nyfikenhet, fackkunskap, fantasi, problemlösningsförmåga. Men när jag sitter där och läser och funderar lite på standardbilden av en rollspelare blir jag fundersam... på två saker:
1.
Vad kommer först? Är det rollspelen som gör att folk utvecklar och tränar sin fantasi? Eller är det fantasifulla personer som attraheras av rollspel som koncept? Är det rollspelen som gör att folk lär sig hantera problem, eller är det folk som gillar att lösa problem som attraheras av prestationsinriktade äventyr? Eller är det lite av både det ena och det andra?
2.
Om rollspelare nu är empatiska, socialt kompetenta och kan föra sig i massor av olika situationer (allt från trollkungar till vampyrherrar till prinsessor!), är det verkligen den bilden man har av en genomsnittlig rollspelare? Socialt begåvade typer, belevade och i centrum av vart kalas? Det är väl inte den typiska nidbilden av en rollspelare? Så... är det nidbilden som är HELT fel, eller har rollspelarna svårt att ta med sig det de lär sig av att rollspela utanför spelet?
/Jonas, använder frågetecken
Det unika med rollspel är att alla kan vara med på något så när lika villkor. Den tystaste, mest inbundna, finniga lilla källarråtta kan få blomma ut i rollspelsgruppen och få möjlighet att pröva sina vingar utanför det vanliga fördömande samhället som trycker ner avvikande individer i skoskaften. Fri fantasi passar inte alla, problemlösning kan man nog lära sig på många sätt. Vissa kanske inte lär sig nåt av rollspelen, dessa skulle antagligen inte lära sig teamwork om de spelade fotboll heller utan bara ha roligt. Och det är ju också positivt!