Händelsernas centrum …

Quadrante said:
(Lösryckta citat, liknande dyker upp med jämna mellanrum)

När jag läser exempel som detta funderar jag om rollpersoner alltid måste vara i händelsernas centrum (känns det bättre så)?

Är det viktigt att ens roll är en ”historisk aktör” som kan ändra historiens gång, eller funkar det lika bra att vara del av ”ett historiskt skeende”?
Click to expand...

Det jag tänker är att det många reagerar på är inom äventyren och kampanjen, och de sakerna som de handlar om, så är det snopet, och ofta tråkigt om rollpersonerna står och tittar på när slpskurken och slphjälten spöar varandra i slutstriden. Antiklimaktiskt. Som att spela ett dataspel och inte få spöa bossen på slutet. Eller se en film där två personer försöker få kål på varandra och sen bara får man inte se den sista konfrontationen, bara dem som går levande därifrån. Snopet. Oscarsvinnande, men i mina ögon kass.

Så kritiken kommer inte från att inte vara i händelsernas centrum, utan lite (som mycket annat) att man förväntar sig en viss upplevelse och inte får den.
 
Generellt tycker jag att externa händelser fungerar bra för att ge konsekvenser till berättelsen. Att befinna sig i en stad som invaderas av en armé är något som ger en massa intressanta konsekvenser på berättelsen utan att någon av huvudpersonerna behöver ha något att göra med armén. Att spela en bagare i den staden är en helt annan grej än att spela bagare i en stad som inte invaderas
 
Genesis said:
Generellt tycker jag att externa händelser fungerar bra för att ge konsekvenser till berättelsen. Att befinna sig i en stad som invaderas av en armé är något som ger en massa intressanta konsekvenser på berättelsen utan att någon av huvudpersonerna behöver ha något att göra med armén. Att spela en bagare i den staden är en helt annan grej än att spela bagare i en stad som inte invaderas
Click to expand...
Var lite detta jag menade med att spelarnas upplevelse bör vara minst i nivå med vad som berättas. Att ha en session med att baka bröd är i mitt tycke inte alls lika intressant som att gömma sig undan fiendesoldater och försöka överleva en invasion. Men spelarna behöver inte ha en avgörande roll i händelsen. De behöver inte vara befälhavare för att uppleva kriget. Det går utmärkt att göra från en helt annan vinkel.
 
SpringandeKulle said:
Var lite detta jag menade med att spelarnas upplevelse bör vara minst i nivå med vad som berättas. Att ha en session med att baka bröd är i mitt tycke inte alls lika intressant som att gömma sig undan fiendesoldater och försöka överleva en invasion. Men spelarna behöver inte ha en avgörande roll i händelsen. De behöver inte vara befälhavare för att uppleva kriget. Det går utmärkt att göra från en helt annan vinkel.
Click to expand...
En bagare gör rimligtvis även annat än att baka bröd. I synnerhet om staden hen bor i invaderas av fientlig makt. Exempelvis kanske hen måste gömma sig och försöka överleva :)
 
Mitt sweet spot är något mellanting. Vill att rollpersonerna ska vara närliggande "händelsernas centrum" så pass att de kommer kunna vara en påverkande kraft, men vill helst undvika att de är det absoluta centrat. Tycker det händer minst lika intressanta saker i periferin, liksom.
 
SpringandeKulle said:
Att ha en session med att baka bröd är i mitt tycke inte alls lika intressant som att gömma sig undan fiendesoldater och försöka överleva en invasion.
Click to expand...
Ja, det beror ju såklart på spelstil och preferenser. Jag spelar nog oftast hellre bagaren än soldaten, även i fredstid. Men en bagare i krigstid är också intressant. I Plommonkrönikan spelade vi en familj som drev en restaurang i Kanton under japansk ockupation. Svårgiheterna att hitta mat att äta, än mindre servera, ovilligheten att servera japanska soldater som kommer in, men omöjligheten att vägra, och så vidare. Det var en väldigt mysig omgång. Men så spelar jag ju betydligt oftare restaurangpersonal än krigare, så att få in en invasion gav lite omväxling.
 
Är detta ett arv från fantasy som hjälteberättelser? För i typ alla böcker och filmer är det ju väldigt sällan som protagonisterna är settingens stora movers & shakers. Och personligen tycker jag att det är mycket mer intressant, för då tvingas man förhålla sig till omgivningen och hantera sina handlingars konsekvenser.

Visst finns det actionfilmer där hjälten sitter på ett sådant våldskapital att inte ens hela nationers militär kan rå på hen, men sådant tycker jag är sövande tråkigt.
 
Last edited:
Mogger said:
Är detta ett arv från fantasy som hjälteberättelser? För i typ alla böcker och filmer är det ju väldigt sällan som protaginisterna är settingens stora movers & shakers. Och personligen tycker jag att det är mycket mer intressant, för då tvingas man förhålla sig till omgivningen och hantera sina handlingars konsekvenser.
Click to expand...
Jag som nästan aldrig spelar fantasy och sällan scifi kan känna att spelar jag fantastik så kan det vara skoj att spela episka saker där rollpersonerna är i centrum, helt enkelt för att det är något annorlunda som jag annars aldrig spelar, och som är svårare att få in i Sverige 2025 utan fantastik. Men det hör som sagt till ovanligheterna.
 
Gissar att detta kan spöka i bakgrunden, men antar att det som mest sticker i ögonen är att vara bisittare till action-slp och action-skurk som avgör hela äventyret oavsett vad man gör.
 
Genesis said:
Jag som nästan aldrig spelar fantasy och sällan scifi kan känna att spelar jag fantastik så kan det vara skoj att spela episka saker där rollpersonerna är i centrum, helt enkelt för att det är något annorlunda som jag annars aldrig spelar, och som är svårare att få in i Sverige 2025 utan fantastik. Men det hör som sagt till ovanligheterna.
Click to expand...
Ja, det är ju fullt rimligt. Och min poäng är absolut inte att det ena eller det andra är tråkigt/dåligt (att jag inte uppskattar gladaction på film är en personlig preferens inte ett objektivt omdöme :) ).

För mig ligger inte lockelsen hos fantasy inte i det episka utan i det främmande. Men det är ju också en preferens. Det sagt så har jag inget emot det episka heller, men vill ha det som krydda, inte som basföda.
 
Quadrante said:
Gissar att detta kan spöka i bakgrunden, men antar att det som mest sticker i ögonen är att vara bisittare till action-slp och action-skurk som avgör hela äventyret oavsett vad man gör.
Click to expand...
Det här är ju inte något jag har upplevt så jag har lite svårt att förhålla mig till det. Men är det alltså en vanlig och utbredd spelstil att SL, genom coola SLP:s, spelar "äventyret" själv?
 
Jag tillhör de som absolut föredrar när rollpersonerna gör saker som inte bara är viktiga för dem, eller lokalt – utan som faktiskt har bäring på världen i stort. Jag brukar beskriva en frustration över när allting häftigt i spelvärlden redan gjorts av någon annan, eller görs av någon annan, någon annanstans. Varför står vi här och försöker bry oss om någon liten lokal småtjuv när det pågår saker som är intressanta på riktigt – någon annanstans? Varför skulle jag bry mig om det här bröllopet om det någonstans finns häftiga sanningar om hur världen faktiskt är beskaffad att undersöka?

Allt det här handlar nog i grunden om att jag är mer intresserad av spelvärlden än vad jag är av rollpersonerna, och mer intresserad av episka händelser och mysterier än av vardagsdramatik. Ville jag jobba hårt för att inte uppnå något av större vikt eller räckvidd så kunde jag försöka ge mig in i lokalpolitiken, liksom.

Om någon någon annanstans är med om första mötet med utomjordiska varelser, och jag är här och försöker medla mellan två lokala kriminella gäng, då blir jag uttråkad och frustrerad.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top