Jag känner en hel del frimurare. Det verkar vara en syssla där det finns lite olika ingångar. Det finns sådana som framför allt är där som ett umgänge med andra gubbar, och de utgör antagligen majoriteten. Men det finns också folk som är intresserade av kärnverksamheten – folk som tar de religiösa inslagen på allvar, och upplever att det ger extra mening att kontemplera det Stora Arbetet. Sedan finns ordenshistorie-nördarna, som gillar att kolla på det egna sällskapets lägg och gräva i arkiven för att se hur man har gjort förr (detta kanske är särskilt vanligt bland frimurarna i Lund, som är en s. k. forskningsloge). Och så finns några knäppisar som verkligen tror att man härstammar från tempelriddarna och så, men de är lyckligtvis inte allt för många.
Sedan finns ju yngre och mindre allvarsamma sällskap också. Jag är själv med i ett universitetsanknutet sådant, i sällskap av klarsynta bröder, och där är det framför allt umgänge, middagar och sång som är grejen. Det varierar ju från sällskap till sällskap hur starkt orienterad man är mot religiösa och mystiska aspekter.
