Utilitarism, inte spelbalans
"Om en grupp personer ska spela tillsammans så är det viktigt att de är ungefär lika mäktiga, eller så blir det avundsjuka och tråkigt. Om det är tre spelare, en krigare, en tjuv och en magiker, och Magikern är bäst på att stjäla, bäst på att slåss och dessutom är bäst på magi så hamnar de andra i gruppen i skymundan, de förlorar sin Hjälte-stolthet. RP:n är ALTER-EGOT, och allt som gör det underlägset är katastrofalt. Därför bör vissa saker inte lämnas till tärningsslagen, enligt min åsikt. Dessa saker är: Slagen för att se vilka attribut man får (byt ut mot poäng istället, en poäng per steg. Inte som FCer, med andra ord). Ge lika poäng till alla.
Enheter för FC:er, ge samma poäng till alla."
Ah, det gamla spelbalans-argumentet. Helt ärligt, jag tror inte på spelbalans som sådan som du beskrivit just nu. De olika karaktärerna behöver inte vara identiskt duktiga på sina respektive förmågor, utan jag vidhåller min gamla tes, "Rollspel är till för att ha kul. När alla inblandade har kul så har rollspelet lyckats med sin uppgift". Som du hör så har min tes absolut ingenting att göra med spelbalans, vägandet av attribut mot varandra, lika förmåga att bunta-ihop-å-slå-ihjäl fiender eller dylikt.
Jag menar istället precis som det låter. Har man roligt så har man roligt, och det är hela poängen med underhållning (vilket rollspels trots allt är). Sen om man har roligt spelandes en halvlam, marijuanarökande snorgammal och skröplig väpnare som rider på en åsna medan resten av gruppen är riddare, vapenmästare och magiker. Ja, då är det naturligtvis inte fel, utan tvärtom bra.
Däremot är jag väl medveten om att det finns folk som, så som du säger, verkligen måste ha karaktärer som är identiskt bra för att ha roligt. Och då ska dom naturligtvis ha det. Målet är ju att ha roligt, och roligt har man på sina egna premisser. Eller hur?
Fast detta tänkande om spelbalans leder ändå till en del svårigheter. Hur definierar man bra? Att man kan definiera alla stridsrelaterade förmågor och färdigheter mot varandra förstår jag. I somliga system är det enkelt, i andra är det lite lurigare. Men strid är generellt sett ett slutet system som kan beräknas på förhand. Men hur balanserar du en social karaktär mot en stridis? Hur balanserar man psykomantikern som är specialiserad på att förvränga folks sinnen mot vapenmästaren som är specialiserad på att döda saker högljutt, våldsamt och kladdigt med sina 2T6 olika vapen? Då börjar det bli klurigt. Förvisso så kan vapenmästaren hugga ned saker och ting, men det finns fortfarande en gräns. Nånstans i skalan mellan "enkelt" och "skitsvårt" så kommer han att bli övermannad och besegrad. Den sociala magikerns begränsningar är annorlunda. Han kan nästla sig in i det politiska livet, influera kungar/hertigar/storvisirer/jarler/whatever för att få sin vilja igenom. Han blir mer av ett politiskt och socialt monster, medan vapenmästaren blir mer av ett kombatmonster. Båda två är duktiga på det dom gör, och båda två är säkerligen väldigt roliga att spela. Men i spelbalansens heliga namn, hur balanserar vi dessa mot varandra?
Min lösning är naturligtvis att inte göra det alls. Dom låter sig helt enkelt inte balanseras mot varandra. Så länge dom och deras förmågor är rimliga och konsekventa i den värld dom befinner sig i (Mundana t.ex.) så är dom ok. Sen behöver SL egentligen inte göra någonting förrän spelarna i gruppen börja uppleva att dom har mindre roligt. När en spelare har mindre roligt så måste SL hitta anledning till den o-rolighet (kom inte på bättre ord) och lösa den, så alla har lika roligt igen. Enklare grundprincip än så kan jag faktiskt inte finna.
"Angående bonusar, typ som att Thism ska ha... hur mycket är det nu igen, en effekt på +5 i attributen? Detta är fel. Alver har något attribut som är högre än människors, människor har något som är högre än alver, osv."
Fast om summan av allas attributbonusar ska bli 0 så leder det till att författarna inte är fria att skriva ned vilka raser som helst. Att stympa ett koncept bara för att "attributenpoängen" inte räcker till för att göra rasen så som man vill ha den ter sig ganska bisarrt i mina ögon. Dessutom så begränsar det även spelarna, eftersom dom helt plötsligt endast kan spela raser som är likvärdiga med människor. Om man vill spela någonting annorlunda än människor då? Om man, till exempel, vill spela en kampanj med skogstroll? Hur gör man då? Måste vi sänka skogstrollens mentala egenskaper ett snäpp varje gång vi höjer deras fysiska med ett snäpp? Det kommer snabbt bli ett skogstroll som snarare påminner om ett missfoster snarare än ett mysigt troll. Samma sak gäller för alver, dvärgar, tiraker och vad man än vill spela. Varför ska man stympa konceptet om de mystiska och magiska alverna bara för att deras attributbonusar inte adderar ihop till 0?
Om alvers koncept är att vara ballare än människor, låt dom då vara ballare än människor.
"Alver är för övrigt GODA varelser, heliga varelser. De får bonusar på annat, som att de helar blödningstakt snabbare, har högre kultur, ser bättre i mörker, och så vidare."
Eons alver är inte Tolkienalver. Dom är inte per definition goda varelser och dom är faktiskt det oheligaste folket på hela Mundana. Dom är ju liksom ateister.
Sen är jag ganska fundersam vad du menar med "högre kultur". Alla folk har ju en kultur, det är ju själva definitionen av deras levnadssätt som utgör ordet "kultur". Så tillvida du inte tänker på den estetiska kulturen, men då förstår jag fortfarande inte varifrån du kommer med argumentet, alla andra folk har en god estetisk kultur även dom. Somliga kanske har lite mer primitiva verktyg, men det har inte stoppat människors kreativitet tidigare.
/Naug, utilitarist