Forumiters poesier

Låt dem falla

Låt dem falla!
Låt dem alla falla!
…låt dem falla i alla fall!

I fulla fall, faller alla.
Falleri.
Fallera.

Föll gjorde vi.
Föll till marken.
Och föll i själen.
Alla ska vi falla.

Och faller, det gör vi alla.
Falleri.
Fallera.
Fallerallan la
 
Kul med lite nytt liv i tråden! Jag har inte skrivit så mycket på sistone, men det här är det nyligaste jag hittar i mina anteckningar:

Morgon

Världen har ännu inte bytt om från natten
Luften bär en avslöjande slöja av vatten
Stillhetens avgrund spänner sin båge redo att brista
Eller fyra

Solen blöder över himlen som en fruktbar kvinna
Stadens väntan andas bakom bleknad hinna
Dagen är ett fuktigt fnöske men klockan slår gnista
Börjar pyra
 
Berget finns och i dess höjd
bor en helig möda.
Stigen upp ger kroppen fröjd,
det ger själen föda
att från toppen ropa ut:
Jesus finns och fanns förut!
Den här var ju fantastisk! Och känns väldigt genuin. Jag kunde höra musiken utan att ens läsa noterna eller lyssna på ljudfilen!
 
Hittad i min kampanjmapp. Diktad på nån byracka till versmått.

Världsdaning
I Allmörks äldsta minne
var världen isens välde.
Och allt var färglöst upplyst
av stjärnors silverglöd.
Den första nattens stillhet
och likhet i oändlighet
ska aldrig åter anas.
innan tidens död.

I fjärran öster uppbrann
en storm av vilda lågor
och nattens mörker höljdes
i en slöja vävd av eld.
Då sveddes isens vidder
så jökelsjätten blödde.
Det urtidsblodet täljde
ur berget dal och däld.

I himlaträdets krona
flög flammorna i fylking.
En flock av ljusa svanar
bar på vingar dag.
Från väster och från öster
flydde frostens väsen.
Där isen tornat ensam
var nu land och hav.

Än äger kylan välde
i norr och fjärran söder
men mellan jöklars rike
är mänskojorden mörk.
 
Dröm med mig
Det är när hösten knackar på;
ja, när den målar sin pannå -
i färg av eld och glöd och fall,
som jag känner kylan kall.
Den kryper in så tätt inpå,
den kryper närmare ändå.

Kom och stanna här en stund
vi snurrar runt för jord är rund;
cirklar i det liv vi har;
snart finns det livet inte kvar.
Ett liv som nästan aldrig fanns,
stjärnstoft och stoftets lek och dans.

Så som sommar blir höst,
minns att entropin är störst.
Bryter ner allt vi ser
bryter, bänder mer och mer.

Kom och dansa ett liv,
en stund; ett tidsfördriv.
Kom och håll om mig ömt;
kort liv nåt nån drömt.
Kom och dröm med mig.
Kom dröm med mig.

Snart är hösten trött och vek
den kläds av vinterkappan blek.
Den fäller stjärnljus i ditt hår,
små, små stjärnor - utan spår
blir vatten i en annan dröm
blir tråden i en annan söm.

Midvinternatt; i slöjors sken
där dansar vacker solstorm ren -
magnetisk vacker som din kyss;
som rörde mina läppar nyss.
Med drömmar om en natt som nu.
Drömmar om en natt som nu.

Det gryr morgon än en gång,
för natt om vinter; ack så lång.
Och solen letar sig hit in,
där vi viskar lev och brinn.

Kom och dansa ett liv,
en stund; ett tidsfördriv.
Kom och håll om mig ömt;
kort liv nåt nån drömt.
Kom och dröm med mig.
Kom dröm med mig.
 
Förgänglighet II
Nu blåser vindar, det är höst
det är som sommarns sista törst
när dödens vingar vina
och livet börjar tvina
För när löven falla ner
det är dimma vart du ser
Ett stråk av höstar gångna
Ett stim av minnen många

Och på de marker där du gått
Snö målar allt i vitt och blått
Den döljer alla spåren
de efter alla åren
Det var du och en grabb på tre
Ja han var jag och jag var med
Jag såg en stjärna falla
du sa det gör vi alla

Och när vi faller; tårar ner
det är som galler; ingen ser
de kedjor som oss binda
vid vår lekamens linda
När intingheten rör
så finns det inget mer som stör
En sista kyss från livet
det som vi tog för givet

Men under mark med namn i sten
där tiden äter kött och ben
där alla drömmar somnat
där själva livet domnat
Där finns en tystnad som är all
vi slutar där i alla fall
Trots att vi ej vill tror det
porträtt med ljus på bordet

Så dukas dödens smörgåsbord
det dukas jämt här på vår jord
där dukas fattighjonen,
med kungen och baronen
Det är den enda vägen ut
när vi levt vårt liv till slut
Så ska vi snart bli glömda
i det förflutna gömda

Det är vårt enda liv vi har
sen finns det inget annat kvar
Bara våra vänners minnen
men snart ska också deras sinnen
blåsas ut för evig tid
när morgondagen ska ta vid
Så gör din resa till en sång
som du sjunger blott en gång.
 
Skärvor

Lägger strån på tyngda axlar
Lägger strån på åsnans rygg
Bygger slott av luft och sand
Som en slagen hund så skygg

Lägger grunden men i lera
Stillar blodet för respit
När man inte orkar mera
Undrar hur man kommit hit

Bränner broar släcker bränder
Hjärtat hamrar pulsens slag
Det smärtar och det tänjer
Men det är inte dags idag

Och när jag kom till denna världen
Denna värld jag tvingas vandra
Hur det river, krafsar, sliter
Hur jag längtat efter mer

Hur jag drömde om det sanna
Men som så många andra
Skar jag ut mitt hjärta
För att alls kunna stå ut

Lägger strån som blott blir flera
Svikna drömmar attrahera
Glömda dagar för alla andra
Men i mitt inre finns de kvar

Ännu mäktar dessa axlar
Ännu mäktar åsnans rygg
Ännu står jag kvar i världen
Ännu som en hund så skygg

Ännu drömmer jag om annat
Ännu drömmer jag nåt sant
Ännu drömmer jag att orka
Men denna backe jävligt brant

Bortom krönet väntar lättnad
Så många år jag trodde det
Men att törnen river huden blodig
Knappast någon hemlighet

Står bortom, jag står utan
Jag står utan jag går bort
Men jag drömde något annat
Livet är inte nog kort

Ännu mäktar dessa axlar
Ännu mäktar åsnans rygg
Ännu står jag kvar i världen
Ännu som en hund så skygg

Ännu drömmer jag om annat
Ännu drömmer jag nåt sant
Ännu drömmer jag att orka
Men denna backe jävligt brant

På min gravsten ska ni läsa
Namnet huggs där in i sten
Namnet glöms och sista vilan
Döden tvättar smärtan ren

Sov för evigt aldrig vakna
Sov för evigt sov i ro
Sov i lugn och sov i glömska
Djupt ner i jordens bo
 
Back
Top