Fjärde väggen

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
14,618
Location
Göteborg
En teknik som jag har kommit att intressera mig för på sistone är att "bryta fjärde väggen", alltså att låta rollpersonen tala direkt med spelarna.

Tangerande ämnen som inte är vad jag pratar om
Det här gränsar till en del andra grejer, men är inte samma sak: I immersion så vill vi bryta ned barriären mellan spelare och rollperson, men bara för att spelaren ska inkarnera rollpersonen, inte att rollpersonen ska få någon notis om spelarna. I bleed så vill vi också bryta ned den här barriären, men här flödar bara känslor, inte faktiska fakta eller ord. Vi har också tekniken med inre monologer, som närmar sig detta. I vissa spel ställer man sig upp eller använder någon annan teknik för att illustrera att det man säger är rollpersonens inre tankar. Man kommunicerar något som inte syns i fiktionen, men det är fortfarande i fiktionen. Samma sak när man spelar Djävulen i franska Svart av kval, och viskar i en spelares öra. Man spelar en roll som har någon sorts representation i fiktionen. DEt är inte detta jag talar om.

InSpectres
Det första spelet jag spelade som har en mekanism för detta är InSpectres, där man kan ha en "confessional", som är som i en dokusåpa, där rollpersonen sätter sig och "talar till kameran". Det är ett avbrott i spelet, spelaren går och sätter sig på en stol specifikt avsedd för detta, och säger något i stil med "Hade jag anat vad som fanns därnere så hade jag aldrig gått ned. En jävla tur att professorn hade tagit med sig sin flux-kapacitator!" eller ibland "Den där Stina är så sjukt störig. Hon ska alltid kräva att man fyller i hundra olika papper innan man kan åka ut på uppdrag!". Det här bryter ganska explicit den fjärde väggen, speciellt eftersom det inte finns något annat i spelet som antyder att det skulle vara en dokusåpa. Det är en teknik i spelet som inte har någon riktig diegetisk "ursäkt", och i fiktionen i övrigt låtsas man inte om avbrottet. Det är dock fortfarande en envägsgrej: Rollpersonen adresserar spelarna, men de talar inte tillbaka.

Surrealism
Mit första tvåvägskommunikation med en rollperson var i Hantverksgruppen #14: Surrealism. Här gick vi hela vägen: Rollpersonen pratade med (de andra) spelarna, och vi svarade honom. Han pratade om berättelsen, vart den var på väg, hur han var orolig för att den inte skulle få ett lyckligt slut, och började sedan anklaga oss för att leka med hans liv för vårt eget höga nöjes skull. Det var en scen som tog sig in på topp tio oförglömliga rollspelsupplevelser för mig, och något jag fortfarande kommer tillbaka till. I den sessionen var ju surrealism temat, och det kändes som den naturliga platsen för den här typen av teknik. Jag har sedan använt den ett par gånger till, i det utmärkta franska surrealistiska spelet Motel Dragonfly.

Motel Dragonfly
Det här spelet lägger till en annan lite pikant dimension till det hela: mekanik. Det finns inte så mycket mekanik i MD, men det finns lappar som man skriver saker på och vänder upp och skickar runt och har sig. Och det är just här jag har använt tekniken. I två omgångar MD som jag spelat har en rollperson börjat tala om och interagera med lapparna direkt. I en omgång på senaste GothCon blev det riktigt intressant, när en av spelarna (inte jag!) tog rollen som en av lapparna och pratade med min rollperson i rollen av lapp. Ja, Motel Dragonly är ett väldigt skruvat spel.

Huldran
Jag jobbar ju just nu på ett spel som heter "Huldran", som har två speleldare. De representerar någon sorts inre krafter, den sociala ordningen och skammen å ena sidan, och individualismen och lidelsen å den andra. Speciellt Huldran, som representerar rollpersonens drifter, kan tala med rollpersonen när denne är ensam (eller ibland även när denne är bland folk). De här samtalen är inte tänkta som någon sorts konversation som äger rum, ens i huvudet på rollpersonen, utan mer som ett dramatiskt trick för att illustrera rollpersonens drifter och känslor. Även här finns det lite mekanik inblandad, och även om spelaren har en roll som representeras i fiktionen på något sätt (rollpersonens drifter) så luckras gränserna upp en hel del, och jag har märkt att ibland är det inte helt klart var gränsen mellan rollperson och spelare ligger. Det händer jättespännande saker här, tycker jag.

Hantverksklubben igen
Det som har fått mig att tänka på detta är att detta hände igen igår i Hantverksklubben, och nu utan någon sorts ursäkt om surrealism. Vi hade lite scener med inre dialoger mellan rollpersonen och hans samvete och liknande, men i slutscenen bröts det ganska tydligt och rollpersonen där han låg misshandlad på ett cafégolv pratade lite med mig som spelare, och vi började nämna saker som tydliggjorde att det här är ett rollspel, trots att @Bunny fortfarande var 100% i rollen som Werner. Jag nämnde även saker för honom som hade hänt i berättelsen men som han inte var medveten om. Det var en intressant grej, i avslutningen på berättelsen. Den hade inte lika tung effekt som i surrealism-omgången, av flera anledningar, men den var ändå givande, och för mig kändes det inte så konstigt, trots att det inte fanns någon surrealism inblandad. Jag kunde ta det som ett dramatiskt knep, som något som illustrerade Werners berättelse på ett intressant sätt, utan att man måste ta det som något som faktiskt inträffar i fiktionen, lite som när vi spelade samma scen flera gånger utan att säga vilken version som var den "riktiga".

Det här har nog lite att göra med hur jag just nu ser på rollspel, där gestaltandet är det enda som verkligen finns, och fiktionen bara är vår tolkning av gestaltandet. Det vi säger runt bordet är spelet, och allt vi säger måste inte kunna översättas till diegetiska händelser i fiktionen för att de ska påverka berättelsen och vår tolkning av den.

Så det är något jag har tänkt lite på sedan igår, och som jag ville skriva om. Tar gärna emot tankar och kommentarer. Är det här något ni har använt er av i ert rollspelande? Jag kan inte minnas att jag läst om den här tekniken någonstans, men jag kan inte tro att Hantverksklubben är de första som gjort det. Har ni läst eller hört talas om den här typen av tekniker förr?
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,387
Så mitt exempel är ju på det minst konstnärliga sättet tänkbart. Men jag har haft en spelare som spelade Deadpool i ett Marvel rollspel. Och då visste Deadpool att han var i ett rollspel, pratade med sin spelare, pratade direkt med mig som spelledare, kommenterade på att den här scenen hade de aldrig haft med i en serietidning för att det var för mycket dialog och pratade om reglerna med de andra karaktärerna.

Det var ju gjort som ett skämt mest (som i källmaterialet) men det fungerade riktigt bra.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
14,618
Location
Göteborg
Så mitt exempel är ju på det minst konstnärliga sättet tänkbart. Men jag har haft en spelare som spelade Deadpool i ett Marvel rollspel. Och då visste Deadpool att han var i ett rollspel, pratade med sin spelare, pratade direkt med mig som spelledare, kommenterade på att den här scenen hade de aldrig haft med i en serietidning för att det var för mycket dialog och pratade om reglerna med de andra karaktärerna.

Det var ju gjort som ett skämt mest (som i källmaterialet) men det fungerade riktigt bra.
Vet Deadpool att han är en serietidningshjälte, om jag fattat rätt? I källmaterialet, alltså.

Men ball grej, helt klart, och absolut vad jag talar om här! Man kan ju göra det som en kul grej på det sättet också.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,387
Vet Deadpool att han är en serietidningshjälte, om jag fattat rätt? I källmaterialet, alltså.

Men ball grej, helt klart, och absolut vad jag talar om här! Man kan ju göra det som en kul grej på det sättet också.
Ja, han vet att han är i en serietidning och att allt är på låtsas. Så han rullar med tropesen och pratar om hur han tycker förra författaren var bättre och grejer. Det är inte jätteseriöst och brukad falla bort när saker blir dramatiska, vilket hände i spel också utan att någon egentligen planerade för det.
 

Lukas

Smutsig hippie
Joined
25 Jan 2010
Messages
3,596
Location
Huddinge
En gång spelledde jag supergänget och gick meta där superskurken bakom allt visade sig vara superspelledaren som var jag.
Så spelarkaraktärna fick återvända till platsen som vi var på i verkligheten, för att möta mig som skurk. Där det var tydligt hur jag som deras spelledare hade kontrollerade deras motstånd för att få hjältarna distraherade ifrån min verkliga plan.

Jag hade flertalet förmågor som spräckte fjärde väggen.
Jag minns att jag hade förmågan "Fuska med tärningarna" som var att jag i verkligheten fuskade med tärningar för att få bättre resultat.
Jag använde också mina spelledare beskrivningar för att "attackera" rollpersonerna.

Det hela var väldigt roligt, och en unik strid med många skratt.
När jag blev besegrad tog ju dock spelmötet plötsligt slut för det fanns ingen kvar att leda mötet.
 
Last edited:

Sömniga Isaac

Rollspelsinkvisitor
Joined
9 Feb 2008
Messages
1,928
Location
Örebro
Då börjar ju friheten! Spelledarlöst! No dice no master!
Och ibland är det värsta fängelset som finns den oändliga friheten som lamslår 🙂

Jag håller dock med, hade varit coolt om din grupp @Lukas körde vidare på friform och skapa sitt eget öde nu när Gud är död.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,221
Lite mer seriöst - ingen gång jag spelat InSpectres har jag eller någon annan i gruppen använt sig av "prata med kameran"-mekaniken. Jag tycker nog att den känns rätt malplacerad i ett övrigt ganska välformulerat spel. Med det sagt tror jag att exakt den typen av teknik skulle funka superbra i ett helt annat spel med som känns mer dokusåpa på flera sätt.

Kanske att man testar den grejen i ett rent sitcom-format, baserat på The Office, Modern Family, etc? Jag tror det skulle kännas bättre.

Relaterat är att många bryter fjärde väggen lite halvvägs sådär. Det finns gott om webserier, t.ex., där karaktärerna är medvetna om spelmekaniken och alla tärningsslag som styr världen (tex Order of the Stick eller Goblins), men inte pratar direkt med kameran. Är det något intressant i sammanhanget, eller är det en annan diskussion?
 
Last edited:

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
17,378
Location
Helsingborg
Lite mer seriöst - ingen gång jag spelat InSpectres har jag eller någon annan i gruppen använt sig av "prata med kameran"-mekaniken. Jag tycker nog att den känns rätt malplacerad i ett övrigt ganska välformulerat spel.
Det är ju enda sättet att bli bättre i InSpectres. Finns även förslag i boken om att göra det ännu mer som en filminspelning, med rollpersonerna som snubblar över kablar och liknande. Modern Family är ett exempel på på confession chair-teknik, men jag tror mer det är en vinkning mot Cops.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
14,618
Location
Göteborg
Lite mer seriöst - ingen gång jag spelat InSpectres har jag eller någon annan i gruppen använt sig av "prata med kameran"-mekaniken. Jag tycker nog att den känns rätt malplacerad i ett övrigt ganska välformulerat spel. Med det sagt tror jag att exakt den typen av teknik skulle funka superbra i ett helt annat spel med som känns mer dokusåpa på flera sätt.
Jag har nog aldrig spelat InSpectres utan att någon använt den, och den brukar vara en stor del av det roliga i spelet. Men nu var det länge sedan jag spelade det.
Relaterat är att många bryter fjärde väggen lite halvvägs sådär. Det finns gott om webserier, t.ex., där karaktärerna är medvetna om spelmekaniken och alla tärningsslag som styr världen (tex Order of the Stick eller Goblins), men inte pratar direkt med kameran. Är det något intressant i sammanhanget, eller är det en annan diskussion?
Jag tänker att om det är en del av spelvärlden så är det en annan sak. I många anime-serier är ju levels och klasser och erfarenhetspoäng diegetiska företeelser, så då bryts ju inte fjärde väggen alls.

Men vi gör det nog ofta lite halvt utan att tänka på det, att lösa upp gränsen mellan spelare och rollperson. Att jag säger ”Jag gör ett Kraftanfall på den jäveln och spenderar alla mina megapoäng. Han ska få för vad han gjorde mot min bror!” är ju egentligen ett saligt blandande av rollperson och spelare. Och vi ser det sällan som något konstigt. Och att tala direkt med de andra spelarna med rollpersonens röst är ju egentligen bara mer av samma sak.
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
3,920
Location
Umeå
Lite mer seriöst - ingen gång jag spelat InSpectres har jag eller någon annan i gruppen använt sig av "prata med kameran"-mekaniken. Jag tycker nog att den känns rätt malplacerad i ett övrigt ganska välformulerat spel.
Har du spelat det längre än som one-shoot? För tänker detta byggs på allt eftersom när vi börjar ha konflikter och intressanta saker som inte rör att hitta vem som dödade bibliotekarien eller vad det nu är, utan att min karaktär faktiskt är upprörd att jag inte fick ledigt men en annan karaktär fick fan ta semester minsann osv... det som jag ser som det faktiska spelet.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,221
Har du spelat det längre än som one-shoot? För tänker detta byggs på allt eftersom när vi börjar ha konflikter och intressanta saker som inte rör att hitta vem som dödade bibliotekarien eller vad det nu är, utan att min karaktär faktiskt är upprörd att jag inte fick ledigt men en annan karaktär fick fan ta semester minsann osv... det som jag ser som det faktiska spelet.
Korrekt, bara one shots för mig. Mycket mer fokus på det direkta "äventyret" än på kontorspolitiken.
 

Lukas

Smutsig hippie
Joined
25 Jan 2010
Messages
3,596
Location
Huddinge
Då börjar ju friheten! Spelledarlöst! No dice no master!
Ja det är nog vad jag hade gjort idag, men för närmare 15 år sedan så var jag mindre erfarenhet och jag mina erfarenheter av speledarelöst var begränsade.
 
Top