Fascism i vigilante-historier

Njaa. Makt och kontroll är viktigare.
"Detta händer om du bryter MIN lag!"
Skrev inte "enskilt viktigaste" utan "ett bärande element" och då rör det ju främst själva konsekvensen av att bryta mot lagen, på vilka grunder den nu formaliseras.

Det är ju en modern tanke att straff är vård. Tidigare var det just hämnd för det mesta. Finns såklart nyanser.
 
Med detta sagt så skulle jag älska att se en Spindelmans-historia från J. Jonah Jamesons perspektiv. Förlagd till åttiotalet, Reagan i Vita huset, Bernhard Goetz i tunnelbanan, "krig mot drogerna" där allt kan rättfärdigas. JJJ som gammal skjutjärnsjournalist med bakgrund i medborgarrättsrörelsen, en kärring mot strömmen i en allt mer konservativ tid, hängiven sina ideal om öppenhet och rättssäkerhet. Och så kommer någon jävla pajas i spindelkostym...
 
Skrev inte "enskilt viktigaste" utan "ett bärande element" och då rör det ju främst själva konsekvensen av att bryta mot lagen, på vilka grunder den nu formaliseras.

Det är ju en modern tanke att straff är vård. Tidigare var det just hämnd för det mesta. Finns såklart nyanser.
I min värld så inplicerar ju hämnd nån sorts upprättelse, man ställer saker till rätta mellan två personer.
När den ena parten är Staten så tycker jag inte hämnd är applicerbart.
 
Jag tycker att det är svårt att diskutera fascism i berättelser utan att påminna sig om den fascistiska ideologins kärna, så jag tänker börja med att kasta in ett par länkar (som förhoppningsvis är hyfsat lättlästa):
Så fascism är inte bara "våld är OK" eller "fascism är när staten gör saker jag inte gillar"; fascism är en specifik världsbild som rättfärdigar våldet.

Så om man vill se på en berättelse ifall den legitimerar fascism, vilket inte riktigt är samma sak som att berättelsen argumenterar för fascism, så tänker jag att man kan kolla efter t.ex. synen på renhet kontra "degenerering", och ifall det finns ett "ursprungstillstånd" man romantiserar och vars återfödsel ur den nuvarande smutsen och skiten beskrivs som önskvärd. Hur är till exempel synen på brottslingar i superhjälteserien – är de helt avhumaniserade acceptabel kanonmat man inte behöver ägna en endaste tanke, eller är de olyckliga människor som hamnat snett? Vilka bevekelsegrunder har "fienden"? Är världsbilden konservativ – är det traditionella värderingar, traditionella könsroller, som hotas och måste försvaras? Är skurkarna "degenererade" i betydelsen hbtq-kodade? Hur framställs de som försöker rädda världen genom progressiva sociala förändringar eller genom att förändra materiella omständigheter?

Det är inte bara fascister som anser att "ibland når man den punkt där våld är den enda lösningen". Som någon påpekade i tråden är det ju något de flesta som inte är totalpacifister håller med om. Det som gör fascister till fascister är vilket problem de anser vara tillräckligt illa för att vilja använda våld mot.
 
Last edited:
I min värld så inplicerar ju hämnd nån sorts upprättelse, man ställer saker till rätta mellan två personer.
När den ena parten är Staten så tycker jag inte hämnd är applicerbart.
"Staten" i ett historiskt perspektiv (jag skrev alltså hela mänsklighetens historia) är ju bara en kort modern parantes.
 
Kalla det kungen då
Då är ju absolut tanken om hämnd relevant. Kungen*(s hantlangare) hämnas när någon betett sig på ett sätt som inte uppskattas av någon som blivit hörd. Inte sällan drabbar denna hämnd rätt många som råkar stå i vägen.Antrolpologiskt skulle jag säga att detta iaf är en väl utbredd uppfattning, men det går såklart att problematisera ändå.

*Med kungen avses då den person/släkt/klan/etc med för tillfället störst våldskapital.
 
Då är ju absolut tanken om hämnd relevant. Kungen*(s hantlangare) hämnas när någon betett sig på ett sätt som inte uppskattas av någon som blivit hörd. Inte sällan drabbar denna hämnd rätt många som råkar stå i vägen.Antrolpologiskt skulle jag säga att detta iaf är en väl utbredd uppfattning, men det går såklart att problematisera ändå.

*Med kungen avses då den person/släkt/klan/etc med för tillfället störst våldskapital.
Ok, men jag menar att man kan kalla det hämnd, rättvisa, jämkning osv. Men det HANDLAR om att kontrollera människor och befästa makt genom att legetimera våld. Sen kan man kalla det vad man vill.

Kungen skiter i en enskild hjort, om Lort Arne inte kan betala en bytta smör eller om Egil inte tror på gud. Men om man inte slår ned på enskilda brott mot lagen så skickat det ju signalen att man kan bryta mot det, och plöttsligt så har kungen ingen makt för han får inget smör tillsina knektar som knäcket knäskålar.
 
Ok, men jag menar att man kan kalla det hämnd, rättvisa, jämkning osv. Men det HANDLAR om att kontrollera människor och befästa makt genom att legetimera våld. Sen kan man kalla det vad man vill.
Båda sakerna kan vara sanna på samma gång.

Lagens syfte.
Straffets princip.

Vi gör ju även idag skillnad på dessa.
 
Båda sakerna kan vara sanna på samma gång.

Lagens syfte.
Straffets princip.

Vi gör ju även idag skillnad på dessa.
Jo men jag menar att utan makt, ingen hämnd.

Om jag slår dig utmanar jag din makt över din egen person.
Om du skall hävda dig, ta tillbaka din makt, måste du hämnas.

Om jag röker en feting har jag utmanat kungens förbud mot att röka fetingar.

Eller kan man ha hämnd utan att först ha en dispyt om makt?
 
Känner inte att hämnd är analog med vigilantism dock, även om den väl kan börja med hämnd. John Wick-style om inte annat: en snubbe dödade min hund, så om två filmer kommer jag resa till Paris och skjuta halva stan.
Fast det handlar ju om saker han blir indragen i som konsekvens av handlingarna, så det är väl inte så konstigt? John Wick är ingen vigilante, alls. Det är en hämndhistoria, han har inget intresse av att göra gatan säkrare.
 
Last edited:
Grejen är att GW återkommande påpekar att Imperiet är fruktansvärt, inget att se som bra, att det har en massa problem, att de konstant skapar mer problem för sig själva än de löser, med mera.
Ett problem som uppstår, även i andra media som drivs av satir, är att satiren blir lite tjatig och konstlad över tid. Du kan se filmen Starship Troopers och dess symbolik, liksom, men om du hade vältrat dig i den i fjorton säsonger TV-serie hade det blivit ganska gammalt och lätt läst som glorifiering istället för satir.
 
Fast det handlar ju om saker han blir indragen i som konsekvens av handlingarna, så det är väl inte så konstigt? John Wick är ingen vigilante, alls.
Han är ingen vigilante, men han tar sig samma friheter med våld. Skillnaden är att hans motivation är självisk och inte ett uttryck för att ta lagen i egna händer eller rätta till ett systemfel.

Edit: Fast samtidigt är han ju en vigilante inom sitt skrå när jag tänker efter. Kanske lite medvetet mellanmjölkigt att det är en utomstatlig konspiration som är korrupt istället för att porträttera något som kan vara politiskt på riktigt. ;)
 
Last edited:
Lite äta kakan och behålla den från GWs sida. VISA det istället.

'Rymdnazism är dåligt, men kolla vad cool Spännius Maximus är! En riktiga Alfa-hane!'

'Fanatism är dåligt, men kolla hur sexiga våra rymdnunnor är!'
En välvillig tolkning här är att det är förstås hur Imperiet framställer sig själva. Liksom, Hugo Boss nazi-uniformer ser coola ut (i alla fall om man bortser från den historiska belastningen). Och det typiska när man vill framställa någon hjälte i 40K är att denne måste jobba emot den etablerade makten för att kunna få något bra gjort. Titus blir på typiskt Sovjet-manér misstänkliggjord för att han lyckas med saker.
 
Med detta sagt så skulle jag älska att se en Spindelmans-historia från J. Jonah Jamesons perspektiv. Förlagd till åttiotalet, Reagan i Vita huset, Bernhard Goetz i tunnelbanan, "krig mot drogerna" där allt kan rättfärdigas. JJJ som gammal skjutjärnsjournalist med bakgrund i medborgarrättsrörelsen, en kärring mot strömmen i en allt mer konservativ tid, hängiven sina ideal om öppenhet och rättssäkerhet. Och så kommer någon jävla pajas i spindelkostym...
Grejen är ju att JJJ med tiden blivit en ypperlig nyhetsman med bara en verklig svaghet, att han är helt dum i huvudet med Spider-Man.

(Mycket trevligt i senaste Ultimate Spider-Man hur han blir en ännu bättre person när han kan jobba med Uncle Ben.)
 
Eller kan man ha hämnd utan att först ha en dispyt om makt?
Oja! Jag pratar om vedergällning som straffprincip, inte om motivet hos den som verkställer straffet. Många historiska rättssystem har haft vedergällning/hämnd som en central princip, även om straffen samtidigt tjänat till att upprätthålla ordning och makt.

Öga för öga etc.
 
Jo men jag menar att utan makt, ingen hämnd.
I någon mening, men bara för att den som ska hämnas förstås måste ha några medel för att kunna lyckas. ”Makt” är ju bara kapaciteten att kunna få saker att hända.
 
Oja! Jag pratar om vedergällning som straffprincip, inte om motivet hos den som verkställer straffet. Många historiska rättssystem har haft vedergällning/hämnd som en central princip, även om straffen samtidigt tjänat till att upprätthålla ordning och makt.

Öga för öga etc.
Men då är fortfarande hämnden bara ett medel att upprätthålla maktrelationen.
 
Jag skulle säga att straff även i moderna rättsystem också har en komponent av hämnd i sig. Straff behöver vara tillräckligt "hårda" för att offret ska känna att det får upprättelse. Detta oavsett om man anser att straff i första hand ska vara antingen rehabiliterande eller skyddande (isolera kriminella från övriga befolkningen).

Viljan att utöva hämnd tror jag är ganska primal, och genom att rättsystemet tar på sig att utöva hämnd å brottsoffrets vägnar så minskar man risken för t.ex. blodsfejder, vigilantism och liknande.

Hämndfantasier är säkert viktiga för fascismen, men det är inte bara fascister som kräver hämnd för upplevda oförrätter.
 
Back
Top