Förvirrad utredning, otillräckliga ledtrådar

[mrund]

När jag preppar för att spelleda invecklade utredningsscenarier med kedjor av ledtrådar, egna eller andras, brukar jag tänka på en halvt misslyckad skattjakt som jag och min kompis anordnade för några småungar på landet när vi var tolv-tretton.

Leken gick ut på att småungarna skulle jaga oss (kull/kurragömma), och varje gång de fick tag i oss gav vi dem en lapp med en ledtråd på. Dessa ledde till en liten plastask som var gömd under ett flyttblock.

Det här upplägget var helt dödfött, av två skäl. Dels var ungarna för små för att kunna sätta ihop ledtrådarna till något begripligt. Dels var jag och min kompis för små och oerfarna för att fatta att ledtrådarna var kraftigt underdeterminerande även om man fick tag i dem allihop. Eller med andra ord: visserligen passade ledtrådarna med gömstället. Men det fanns tusen potentiella gömställen som ledtrådarna passade lika bra med.

Resultatet var att småungarna glatt och förvirrat jagade oss i en eller två timmar och fick några halvt obegripliga papperslappar, och att ingen kom ens i närheten av att fatta var skattgömman var. Men vi hade rätt kul allihop.

 

[Quadrante]

"the hunt is the game"

 

[Zeedox]

Låter som mina deckarscenarion! Jag har en sjuklig instinkt att vilja vara ”mystisk” och aldrig ge konkret information. Lätt att ramla dit.

 

[Sömniga Isaac]

Låter som mina deckarscenarion! Jag har en sjuklig instinkt att vilja vara ”mystisk” och aldrig ge konkret information. Lätt att ramla dit.

Jag kan ibland fastna i den korkade tanken "det här känns för uppenbart" men glömma bort att det beror på att jag tänkt ut det hela och vet svaret på gåtan... Det är svårt ibland att ta distans och se det från spelarnas ögon.

 

[Zeedox]

Som spelledare drömmer man väl också om att spelarna skall sitta tillsammans och diskutera, teoretisera och försöka tolka ledtrådarna - att det i sig blir del av ens pirriga njutning, och först därefter kan man bidra med förtydligande ledtrådar. Men det händer liksom aldrig, spelarna tänker oftare mest tyst för sig själva.

 

[Sömniga Isaac]

Som spelledare drömmer man väl också om att spelarna skall sitta tillsammans och diskutera, teoretisera och försöka tolka ledtrådarna - att det i sig blir del av ens pirriga njutning, och först därefter kan man bidra med förtydligande ledtrådar. Men det händer liksom aldrig, spelarna tänker oftare mest tyst för sig själva.

Oj, mina spelare diskuterar väldigt ljudligt och det slutar mer med att jag inser hur otroligt otydligt allt var xD Nästan så man får improvisera fram utifrån deras utfall istället för att de någonsin ska kunna lösa det hela. Men olika spelgrupper har olika sätt att agera helt klart. Men ja, hellre bubbliga spelare i det här läget än tysta

 

[Quadrante]

Jag brukar ge rätt ledtråd till ”fel person” så de måste jämföra upplevelser och insikter. Men hela bilden är ofta lagt i dagen utan kryptiska omskrivningar. Det är väl mest att pusslet är inkomplett (om man inte samkör och samarbetar).

 

[Badmojo]

Läste ngnstans ett tips om att strunta i red herrings i utredningsscenarier; det fixar spelarna själva till så bra.

 

[Zire]

Läste ngnstans ett tips om att strunta i red herrings i utredningsscenarier; det fixar spelarna själva till så bra.

Jag tycker att AW/PbtA har en bra inställning om SLPs här. Gör dem direkta och okomplicerade, de säger vad de tycker och gör (försöker åtminstone) det de vill. Inga dolda agendor eller bluffande för att lura RP.

Det blev väldigt tydligt varför när vi körde FW förra veckan. En av spelarna utbrast: "fan, man vet ju inte vem man ska lita på!" Jag var förbluffad, inte en enda SLP hade vid det laget ljugit, bara beskrivit sin sanning, inte ens skurkarna hade ljugit!

Däremot hade de vid det laget lyckats tolka situationen ganska rejält fel, till stor del för att de råkade få tag i ledtrådar i en olycklig ordning. När de insåg hur saker låg till tyckte de att jag hade fått till en snygg twist och frågade om jag hade planerat den länge. Jag hade inte planerat det alls, 100% deras verkstad!

Från min synvinkel tolkade de saker fel, lite grann av olyckliga omständigheter. Men allt eftersom de körde de på hittade mer information och tillslut fattade de. Ingen twist, men skitkul att betrakta!

Så jag skriver under på inga red herrings!

Jag tycker att det är väldigt bra att det finns moves som tvingar SL att säga som det är. (Visste man inte som SL innan så får man hitta på ett svar och det blir sant nu!)

Trots att spelarna vet om det och jag påminde dem när de använde draget så började de ändå diskutera sinsemellan om informationen kunde stämma! Bara för att få det att passa bättre med deras teori!

 

[Rickard]

Jag kör med mantrat "ge minst en ledtråd när spelarna gör något", så kommer de alltid vidare.

För att skapa "emergent komplexitet" krävs det att man har många rörliga delar. När dom sedan börjar interagera med varandra så känns det som om mysteriet börjar spela sig själv. Du svarar med det mest uppenbara svaret men på grund av all komplexitet som finns är det ändå bara en av många svar: det du har byggt är för dynamik.

En annan grej är att aldrig binda en ledtråd till en specifik plats eller person. Då blir det bara att leta efter spelledarens lösningar. Det kluriga ska aldrig vara att hitta ledtrådarna, utan tolka dom och bestämma sig vad man ska göra. Ett mysterium består av två tydliga faser: insamlande och agerande. Samla in fakta och agera baserat på faktan.

 

[Quadrante]

Man kan ju skylta tydligt med sina röda sillar (red her..). Så får spelarna spela ut detta så mycket eller lite de vill …

 

[Zire]

För att skapa "emergent komplexitet" krävs det att man har många rörliga delar. När dom sedan börjar interagera med varandra så känns det som om mysteriet börjar spela sig själv. Du svarar med det mest uppenbara svaret men på grund av all komplexitet som finns är det ändå bara en av många svar: det du har byggt för är dynamik.

100%

Det gör det också så mycket enklare att improvisera. Man kan hitta på detaljer medan rollpersonerna rotar runt, ingen planering krävs eller att administrera en massa info att hålla reda på som SL. (Men det gäller att spelarna inte är allergiska mot kvanttroll, vilket jag mer och mer tycker verkar vara aversion mot dåliga kvanttroll.)

 

[Rickard]

. (Men det gäller att spelarna inte är allergiska mot kvanttroll, vilket jag mer och mer tycker verkar vara aversion mot dåliga kvanttroll.)

Fast slänga om ledtrådar är inte direkt kvant-resar, men närbesläktat. Kvant-resen handlar i främsta fallet om att ge spelarna ett val, men där valet inte spelar någon roll. Men att leta under sängen eller i skafferiet (och oavsett få samma ledtråd): det är mindre viktigt.

 

[JohanL]

När jag preppar för att spelleda invecklade utredningsscenarier med kedjor av ledtrådar, egna eller andras, brukar jag tänka på en halvt misslyckad skattjakt som jag och min kompis anordnade för några småungar på landet när vi var tolv-tretton.

Leken gick ut på att småungarna skulle jaga oss (kull/kurragömma), och varje gång de fick tag i oss gav vi dem en lapp med en ledtråd på. Dessa ledde till en liten plastask som var gömd under ett flyttblock.

Det här upplägget var helt dödfött, av två skäl. Dels var ungarna för små för att kunna sätta ihop ledtrådarna till något begripligt. Dels var jag och min kompis för små och oerfarna för att fatta att ledtrådarna var kraftigt underdeterminerande även om man fick tag i dem allihop. Eller med andra ord: visserligen passade ledtrådarna med gömstället. Men det fanns tusen potentiella gömställen som ledtrådarna passade lika bra med.

Resultatet var att småungarna glatt och förvirrat jagade oss i en eller två timmar och fick några halvt obegripliga papperslappar, och att ingen kom ens i närheten av att fatta var skattgömman var. Men vi hade rätt kul allihop.

Benchmarken brukar vara att det behövs tre gånger så mycket ledtrådar som det minsta möjliga i rollspel, och tio gånger så mycket i lajv.